Att läsa en människas kropp är att tolka tecken. Tecken på sjukdom, på psykiska tillstånd, kanske till och med på karaktär, på fysisk och psykisk disposition för sjukdom. Det är utgångspunkten i idéhistorikern Karin Johannissons bok Tecknen. Läkaren och konsten att tolka kroppar, och uppfattningen om denna teckenlära har sett olika ut under olika tider.

Mot bakgrund i 1600- och 1700-talen tecknar Johannisson historien om kroppen som objekt inför den moderna läkarvetenskapens blick. Det är en historia om läkarrollens professionalisering under 1800-talet och om det medicinska mötet mellan läkare och patient som flyttar ut ur det privata hemmet och in på de framväxande klinikerna.

Därmed ökar också distansen mellan de båda parterna. Det medicinska mötet bygger på subjektets, läkarens, auktoritet över objektet, patienten, och distansen markeras genom användandet av diverse instrument, av handskar och vita rockar. Patientens berättelse reduceras till mer exakt förhörsteknik, och läkarens samlade sinnesintryck bryts ner till det som är mätbart. Fotodokumentation skulle lära läkarkandidaterna att ställa diagnos utifrån blotta anblicken av patienten och närheten till rasbiologins förutbestämda typer är slående.

Precis som i Den mörka kontinenten har Johannisson en hel del tyngd i det bildmaterial hon hittat. Sjuklingar som fotograferats i smyg eller människor som hänsynslöst ställt upp inför någon av rasbiologins folkinventeringar blickar in i kameran och värderas fullkomligt godtyckligt. Det finns en mycket obehaglig, voyeuristisk nerv i delar av det materialet. Dess vittnesbörd om hur längtan efter det vetenskapliga, rationella och verifierbara ibland tillåts köra över allt utrymme för individer och mänsklig variation är drabbande tydlig.

Tecknen är en stillsam, trevlig och bildad bok som stundtals lockar både till skratt och till ren fasa. Johannisson skriver humanistisk prosa på ett ganska klassiskt sätt som är både funktionellt och trivsamt att läsa. Inte minst bilder, mentaliteter och olika sinnesintryck översätts elegant och skickligt. Samtidigt som hon beskriver hur läkarvetenskapens professionalisering hela tiden försöker avgränsa sig till så konkreta ”fakta” som möjligt, håller hon själv en föredömlig balans mellan historiska fakta, idéer och reaktioner.

Inte minst bildmaterialet, med sina bisarra bildtexter, berör. Hos mig fastnar bland annat en bild på en tioårig pojke intagen på sinnessjukhus för masturbation, och en serie bilden på en liten flickas döende i cancer, kommenterat med ”stadium av kroppslig och själslig förädling, förklarat ansiktsuttryck”. Till de mer bisarra hör bilder av lavemang och demonstrationer av gynekologstolar som närmast framstår som missriktad pornografi, eller argument för sterilisering som ”Ansiktsuttrycket ointelligent”.

Det är komiskt, det är intressant och det är fruktansvärt skrämmande att det här för inte så länge sedan var vetenskap. Samtidigt är det lätt att rysa, skratta och må illa åt saker som utspelar sig på ett visst historiskt avstånd. Men jag undrar vilka våra misstag är, de som framtidens läsare ska skratta åt och må illa av?