Kritikerkåren har varit rörande enig. Härifrån till allmänningen har utnämnts till Augustpriskandidat på var och varannan kultursida. Det hade onekligen varit uppfriskande att tycka något annat, men tyvärr – Steve Sem-Sandbergs senaste roman är riktigt bra.

Det är ett myller av karaktärer i villaförorten, medelklassens diskreta charm och mörka hemligheter. För att inte tala om den spännande respektlösheten inför kronologi, som gör att berättelsen bekymmerslöst hoppar fram och tillbaka i tiden. Till en början blir jag nästan åksjuk och undrar hur tusan han ska kunna knyta ihop allt det här, men det gör han. Sådär alldeles precis lagom. En del får man svar på, annat inte. Ungefär som i livet.

Härifrån till allmänningen utspelar sig i en brytningstid. Det är 1968 och -69 och i den historielösa villaförorten slåss ungarna till dem som kom hit på 50-talet med dem som kom hit på 60-talet, och alla avskyr dem som kommer till nu, när flervåningshus i betong ska byggas runt villakvarteren. Den materiella standarden ökar hela tiden, den moraliska sopas under mattan. Eller plockas fram som moralisk panik hos hemmafruar som inte har något bättre för sig. Vart är världen på väg?

Små och stora intriger kommer och går. Någon vinner på trav, någon bedrar sin fru, någon gör skumraskaffärer, någon kämpar mot cancern, någon inleder ett förhållande med en elev, någon kommer oväntat hem mitt i natten, någon blir nedslagen, någon hittas död, någon lurar i ett garage med geväret i högsta hugg. Och utanför villastaden pågår Vietnamkriget, erövras månen.

Jag associerar en del till nyligen recenserade Kalla det vad fan du vill, Marjaneh Bakhtiaris debutroman, som har samma mångfald av karaktärer som förs samman genom platsen de bor på och som också speglar ett samhälle, en tidsanda om man så vill. Båda hanterar fint risken att bli för spretig, men där Bakhtiari låter själva människorna väva berättelsen samman lånar Sem-Sandberg en smula intrig från deckargenren. Den första meningen, ”Mördaren har väntat i Mörks garage i timmar redan”, kan klart mäta sig med de mest spänningsskapande och klassiska öppningsmeningarna, samtidigt som det finns en viss humor, tänker jag mig, bakom ett så genretyngt val.

Om jag inte misstar mig har Sem-Sandberg då och då kallats postmodern. Själv hör jag till dem som förhåller sig rent entusiastiskt till begreppet. Trots barnsjukdomar och bieffekter tycks det mesta som gör kultur spännande rymmas i begreppet. En smula blandning och respektlöshet piggar alltid upp. Att balansera på klichéernas rand kan oöverträffat avslöja dem, och ingen ifrågasätter sakernas tillstånd riktigt så effektivt och underhållande som den som vågar ifrågasätta också sättet vi berättar dem på.

Här finns en underbar balans mellan allvar och komik, mellan dokumentärt och fiktion, mellan stereotypt och originalitet. Som livet. Ibland kan man tycka att det blir lite skruvat, att det tar i lite väl mycket med klichéerna. Livet alltså. För det finns ju ofta en anledning till att just klichéerna blir klichéer. Så pendlar vi fram och tillbaka mellan liv och berättelse. Ungefär som livet självt.