Det är med tankar om översättning och att man ju kan engelska som jag läser den här boken, att jag kanske även skulle bläddra i originalet innan jag säger något om dikterna och hur de är beskaffade.

Jag gör inte detta, jag har värre saker att tampas med, t.ex. att Harold Bloom, den amerikanske litteraturkritikern, sägs hålla Ashbery för den största nu levande poeten i Amerika. Hur kan han göra så? Det kan ju vara Bush med sin världssyn men som ännu inte skrivit dikter.

Detta gör mig till att börja med intresserad av boken och jag låter den ligga framme för att läsa den snarast. Nu ser jag det som en stämpel.

Innan jag läser boken drabbas den av ännu en fördom. En ungersk poet vid namn Tamás Prágai är på besök och visar sig ha översatt Ashbery och fäller omdömet att hans tidiga poesi är bra, men sedan upprepar han sig bara och är inte alls lika läsvärd. Han blir gammal istället för fräsch.

Jag konstaterar att Viskleken är hans senaste och tjugonde diktsamling, och att den alltså inte ska vara så läsvärd enligt den ungerska poeten och tillika John Ashbery-översättaren på besök.

Visst känns poeten gammal, tänker jag vid läsningen, men när jag får reda på att han är närmare åttiostrecket så inser jag att han inte känns så gammal och förresten så ser man ingen poet framför sig. Det slår mig om och om igen att det är så nära prosan och att det är lekfullt men ändå trött. Men ändå inte tråkigt eller dåligt.

Dikternas rader förändras så som meningen i barnens visklek gör för att till slut upphöra, och läsaren har lyssnat på det som sker i cirkeln och varit nöjd medan leken pågick men sedan inget mer. Några av dikterna i samlingen är sådana och mår bra av en ögonblicks läsning, medans andra inte gör det.

Det är väl de andra som jag njuter mera av, de inte så plötsligt abrupt avslutade, de lite längre som titeldikten och ”Faller regn, fälls paraplyer upp”.

För mig bereder diktsamlingen som ting liggande där i lägenheten intresse kanske mera än själva läsningen, men jag misstänker att omläsning och tid kanske kan få den att växa. Jag stänger inga dörrar och känner mig en poet rikare.

Jag avslutar med att inte försöka felcitera ur dikten ”Den stora idén”:

Dumskallar förevigar den felciterade raden.