Kvinnor om natten handlar om det som aldrig får hända och om det ändå gör det så ska det i alla fall inte hända mig utan någon annan. Det är en smygande känsla som sakta förlamar huvudpersonen. Det står inte rätt till med den här taxifärden, något är mycket fel. Hon sitter i baksätet och intalar sig själv att hon inbillar sig. Hon kan inte råka ut för något sådant. Hon är ju 43 år och har man, barn och en karriär som författare, inte kan hon bli bortförd av en okänd man i en lika okänd taxi.

Naturligtvis är det precis detta som händer. Fastän de allra flesta kvinnor som våltas, misshandlas och utsätts för psykiska övergrepp känner förövaren så är det alltid bilden av en okänd gärningsman som reproduceras. Det är väl inte produktivt att säga som det är, utan myten om den okände mannen understöds. Detta eftersom sanningen skulle kunna göra att familjen, som helig ko, kom att ifrågasättas och det är det ingen som riktigt vågar.

Denna kvinna förs bort ifrån stan och ut till ett ödsligt torp. Hon vet inte varför eller vad mannen tänker göra med henne. Hon är rädd och i det närmaste paralyserad. Det motstånd hon bjuder är som en viskning. Hon resonerar hela tiden med sig själv om vad som är mest lämpligt att göra; att foga sig, försöka säga rätt saker eller helt enkelt svimma. Att hon skulle kunna sparka, slåss, riva, slita, skrika och bita förekommer endast sporadiskt i hennes skräckfyllda tankegångar.

Det borde vara alla människors första handling att visa att gränsen är nådd. Att man inte tolererar detta! Kvinnor själva verkar vara så indoktrinerade i uppfattningen om att det inte finns något att göra, vilket föder en förlamning i sig. Kvinnor kan inget göra, de är för svaga för att försvara sig och alltså bör de avstå från att göra något alls. Även detta är en myt som måste begravas. Alla kan göra motstånd! Alla har rätt att försvara sig! I dessa dagar är det också väsentligt att man vågar göra motstånd, eftersom domstolarna inte tycks inse att våld mot kvinnor är vanligt förekommande och att det inte är offret som borde förhöras om sitt privatliv utan förövaren. Om människor inte vågar försvara sig mot övergrepp kommer de heller inte att våga göra det i en rättssal. Detta kommer i förlängningen att resultera i att kvinnors självbild än mer försjunker i en hopplös nedåtgående trend.

Denna kvinna gör tillslut något radikalt. Hon blir helt plötsligt både uppfinningsrik och argt beräknande. I ett svep raseras hela offermentaliteten. Det är ett lyft men jag hade gärna sett en sådan ansats genom hela händelseförloppet. Dessutom är det endast en kortvarig handlingsfrihet som infinner sig. Det sista som inträffar i boken är att hon åter faller tillbaka in i kvinnomyten. Jag vet visserligen inget om hur jag själv skulle reagera i en liknande situation men fiktion är fiktion. Visst skulle det gå att skapa en kvinna som inte på en gång skrider in i förövarens nät och börjar spinna invecklade planer om hur hon ska kunna stryka honom medhårs för att få honom välvilligt inställd och inse att hon är en människa. En människa måste kunna säga NEJ. Och frågan är väl om inte ett nej borde vara den mest mänskliga handlingen i den sådan situation? Jag vill inte se fler offer i litteraturen. Jag vill se fler människor!