Kriminalromanen upplever en guldålder. Vem har inte läst Mankell, Marklund eller Edwardsson? En gemensam nämnare för den moderna kriminalromanen är att den vill vara mer än en spännande deckare. Den vill, på ett helt annat sätt än tidigare, spegla trenderna och skärskåda samhällsklimatet. Att läsa kriminalromaner har helt enkelt blivit ett sätt att hänga med.

Med Första stenen debuterar Thomas Kanger som deckarförfattare. Han är född 1951 och har tidigare bl.a. arbetat som reporter på TV4:s Kalla Fakta. Boken är den första delen i en serie om kriminalassistent Elina Wiik.

Elina Wiik, 32, arbetar vid Västeråspolisen. Hon är singel, men har ett distansförhållande till Martin, en gift, betydligt äldre man. Hon är ambitiös och på väg uppåt i karriären. Inte sällan använder hon okonventionella metoder i sitt arbete, metoder som kriminalinspektör Jönsson avfärdar som kvinnligt trams. Elina har svart bälte i karate, vilket visar sig komma väl till pass.

Folkets Hus i Surahammar utsätts för mordbrand och vaktmästaren innebränns. Vittnesuppgifter, lämnade av ynglingen Peter Adolfsson, riktar polisens misstankar mot Ismail Mehmedovic, en invandrare från Bosnien. Han äger puben Ladan och motivet anses vara att undanröja en konkurrent, puben i Folkets Hus.

Elina deltar i utkanten av brandutredningen, men kopplas senare bort för att i stället utreda ett försvinnande. Den försvunne är mordbrandsvittnets far, en till synes rejäl, oförvitlig och frireligiös bruksarbetare. Givetvis kopplar Elina ihop de båda fallen och till kriminalinspektör Jönssons stora förtrytelse inser hon på ett tidigt stadium att mordbrandsutredningen har stora svagheter och att ett justitiemord är på väg att begås. När den försvunne småningom hittas mördad bekräftas också Elinas misstankar om att onda krafter verkat i familjen Adolfsson.

Med Första stenen gör Thomas Kanger en mycket stark deckardebut, en debut som minst sagt ger mersmak. Språket är glasklart och håller hög kvalitet utan att på något sätt kännas konstlat. Det är en trovärdig roman Kanger skrivit, med motivkretsar hämtade från ett nutida Sverige där främlingsfientlighet, utanförskap, religiöst hyckleri och övergrepp inom familjen är några av ingredienserna. I det intensiva spaningsarbetet blottlägger Kanger också den patriarkaliska sexism som tycks finnas inom poliskåren, men ur den striden går Elina Wiik förstås segrande, om än inte triumferande.

Med förväntan ser jag fram mot nästa del i serien om Elina Wiik. Då kanske Västeråspolisen också äntligen lyckas avslöja mordbrännaren i Surahammar?