2011 bad riksdagens talman i en ceremoni om ursäkt för vanvården av barn som omhändertagits av staten. 2013 började de första ekonomiska ersättningarna, efter viss motsträvighet från nuvarande regering, att betalas ut.

Journalisten och författaren Thomas Kanger har inte bara skildrat samhällets vanvård av utsatta barn i flera tevedokumentärer. I och med dem har han också bidragit till att de drabbade fått den där ersättningen, men kanske framför allt till att de äntligen blivit erkända och hörda. I Stulen barndom frågar han sig bland annat hur det kunde ta så lång tid innan någon var beredd att lyssna.

Stulen barndom är full av dessa röster, av berättelser om övergrepp, godtycke och döva öron. Det som hänt de här barnen är ofta svårt att berätta om. När de ändå lyckas med det får de oftast bara ovett eller likgiltighet till svar. Deras anklagelser mot fosterföräldrar eller vårdare utreds inte. Långt senare blir det ett Moment 22 i arbetet med ersättningsansökningarna: institutionerna har ju sällan dokumenterat sina egna övergrepp.

När Kanger sätter in barnhemmens vanvård i historiska sammanhang betonar han det socialdemokratiska välfärdssamhället (fast liknande övergrepp finns i mängder av stater, oavsett politisk färg). Kontrasten är slående: medan ”vanliga” barn steg för steg får bättre skydd mot aga, barnarbete, ekonomisk och social utsatthet, lever barnhemsbarnen i en tragisk eftersläpning och skyddslöshet. Långt efter att barnarbete, ”uppfostrande” misshandel och andra fysiska bestraffningar formellt förbjudits hör de till rutin på många av de institutioner som är till för att hjälpa barnen.

I andra sammanhang är övergreppen inte alls sanktionerade, men de ansvarigas ovilja att lyssna, följa upp och helt enkelt hålla koll på sina skyddslingar gör dem kanske till och med mer utsatta än de varit innan de hamnade i det Kanger kallar ”samhällets vård och våld”. Risken att utnyttjas sexuellt snarare ökade än minskade på hemmen, konstaterar han.

Jag fastnar särskilt för det där med uppföljning – man tänker sig ju att sådant ska höra till det byråkratiska samhället styrkor – men det verkar i princip icke förekommande att någon frågat sig: ”Hjälper vi alls de här barnen?” Av de före detta omhändertagna som talat eller skrivit till Kanger råder delade meningar; det var kanske trots allt bättre än att vara kvar hemma.

Den statistik författaren tar fram är dyster: Många av de omhändertagna barnen är andra eller tredje generationens omhändertagna. Hälften har fått egna barn omhändertagna. Många dör unga.

Kanske hade de gjort det även utan samhällets inblandning. Kanske i ännu högre grad. Men den vuxenvärld som skulle skydda skadade dem, det går inte att komma ifrån. Låste in dem och utelämnade dem till pedofiler och sadister. Behandlade dem ytterst fördomsfullt – efter en stor kartläggning av ”tattare” ökade dessas överrepresentation bland de omhändertagna barnen drastiskt. Det krävs inget långt minne för att koppla det till romsk upprördhet över Skånepolisens klumpiga register.

Kanger har ytterligare en käpphäst, ett reportage som inte fått samma genomslag som de om barnhusbarnen fick. Det handlar om förståndshandikappade som tycks ha svultit ihjäl under andra världskriget på Vipeholms sinnessjukhus i Lund. Svultits ihjäl. Inflytelserika personer som var inblandade i den här hanteringen av människor har lagt locket på, menar författaren. Längre tillbaka i tiden än så, att det fortfarande finns människor i livet med intresse av att göra det, ligger de här händelserna alltså inte.