Att läsa deckare kan vara obehagligt kittlande och ganska ruskigt mellan varven. Jag själv är dock en alldeles för blödig typ för att klara av alltför råbarkade gangsters, så jag föredrar att läsa om dem när jag är mer nyfiken än rädd. Att läsa Mord i barm har därför varit en lycka. Här finns inga blodtörstande massmördare. Inte heller frossas det i bestialiska brott. Visst händer hemska saker men det är som om småstadsidyllen mildrar även det farliga. Att läsa om brotten som begås i staden är mer som att lägga ett pussel än att bli vittne till ett mord. Alla bitar portioneras ut till mig med jämna mellanrum. Det är bara att bida sin tid och allt får sin lösning.

Brunnsköping är en liten sömnig stad vid Mälaren. Här händer i vanliga fall inte mycket men denna höst är det annorlunda. Inte nog med att högeryttern i Brunnsköpings bollklubb blivit misshandlad i sitt hem av en okänd man, tillbaka till staden har även det förrymda bokhandelsbiträdet tagit sig efter att Emil Haglund, den gifta brevbäraren hon rymt med, avlidit i Italien. Någon som inte har rymt är Emil Haglunds fru. Inte heller finner hon det faktum att makens älskarinna flyttar in i lägenheten bredvid särskilt lustigt. Det finns även andra små fnurror som gör att det denna höst är bäddat för trubbel i Brunnsköping.

I Brunnsköping finns det en liten grupp människor som håller reda på ett och annat. Framför allt är det prostinnan Astrid Brunelius som tar ansvar för att staden håller sig på fötter men som trogna anförvanter finns ytterligare två eminenta damer med skinn på näsan, postmästare Pamela Pehrenstam och apotekare Hild Grufva. Det är dessa tre tillsammans med det övriga klientelet i Brunnsköping som får se sin idyll insnärjd i en kriminalgåta.

Jag fascineras av det människovänliga sätt på vilket författaren ser sina karaktärer. Här hängs ingen ut. Alla är lika omhuldade av den varma blicken från författaren, vare sig de är skyldiga eller inte. Det är istället de till synes oskyldiga som får sig en släng av eftertankens kranka blekhet. För var den skyldige verkligen så ond? Var det inte så att denna person var ett barn av det samhälle där den vuxit upp? Jag skulle gärna se mer av denna medmänsklighet. Gärna lite överallt!

Helena Poloni skriver på ett underbart trubbigt sätt. Det tog mig en stund innan jag lättvindigt kunde läsa språket hon använder för att det är lite gammaldags men också lite kargt. Boken är skriven på ett kärvt och precist sätt som gör det minutiöst men samtidigt omständligt. Det är en fröjd att läsa. Bara det att obehindrat kunna svänga sig med ordet "råkurr" gör mig stum av beundran.