Många äldre, mer garvade författare har sagt det upprepade gånger förut, nästan så att man ledsnat på att höra det. Så här brukar det låta: ”Nya svenska författare har ingenting att säga.” Lite orättvist, har jag tyckt allt som oftast. För vad vet de? Tror de att de är speciella bara för att de har […][...]

Att fundera över språket är nyttigt. Om inte till och med en gnutta filosofiskt. Det är i alla fall något som varje sann humanist bör göra någon gång då och då; ta sig en funderare, klura på alla "varför", "hur" och "måsten" och så vidare. Inte för att världen direkt blir bättre efter det, för […][...]

I fjol besökte Folke Rydén universitetet där jag pluggar. Han "bjöd" på en föreläsning dit alla var välkomna. Aulan var smockfull. Folke talade, visade reportagefilmer och skojade om sitt jobb. Alla i aulan verkade trivas, skrattade och tyckte att det både var lärorikt och underhållande. Många, liksom jag, var säkert där för att snappa åt […][...]

Sveriges enda beatförfattare har fräst iväg ännu en loska som har landat på den svenska prosaidyllen: en grönsnorig, elastisk liten samling historier som rubbar balansen och lugnet på den sommaräng där den svenska författarkanon ligger bekvämt tillbakalutad vid skönmålade äppelträd i full blom. Författaren heter Sture Dahlström och han har ingen gelike i detta land. […][...]