Erik Bergqvists senaste diktsamling är snygg. Väldigt snygg, till och med. Nästan lite för snygg. Inte bara dikterna utan även omslaget, hela innehållets struktur och till och med innehållsföreteckningen är enhetligt stilrena. Den djupaste, matta svarta nyansen och de tunnaste vita linjerna på omslaget känns lika självklara som varje noga övervägt ordval och utvald radbrytning. […][...]

Det finns en dedikation i Annelie Drewsens roman Prinsen av Porte de la Chapelle. ”Till dig som inte fick stanna i Sverige” lyder den. Det går att uttyda på flera sätt. Det kan finnas en, särskild person som inte fick stanna i Sverige efter det som kommit att kallas ”migrantvågen” eller ”massinvandringen” 2015. Det finns […][...]

Landet Danmark – där kan man leva gott. Åtminstone om man har studerat och har en stabil inkomst. Skattefinansierad vård och skola, barnbidrag. Entreprenörsandan frodas, och marknaden erbjuder kapitalvaror och konsumtionsartiklar i ett brett utbud. Ganska mycket är gemensamt med välfärdslandet Sverige. Fram stiger Kurt, som driver en firma med långfärdsbussar. Han lever med Maggie, […][...]

Det påstås ibland att vi nu alla är medelklass. Att det inte längre finns någon arbetarklass i Sverige. Så är förstås inte fallet. Omkring två miljoner människor i Sverige är kroppsarbetare. De här människorna uppmärksammas dock väldigt sällan i det politiska eller kulturella samtalet. Det är något som de två upphovspersonerna till den här boken […][...]

Det börjar med en kort bild från en framtid, ett efteråt. Många år har gått men tankar och känslor finns kvar. Och sedan tillbaka till tiden då det verkligen hände. Tre unga människor som studerar och festar, pratar och tänker. Tänker och känner och betraktar varandra och ibland sig själva. De ser och formulerar men […][...]

Polisen Washington Poe är något av en udda karaktär och verkar mestadels bli tilldelad de fall som ingen annan vill ha. Poe är dessutom en ensamvarg som trivs bäst i sin ensliga stuga i utkanten av ett naturreservat. Här känns beskrivningen igen på temat ”klassisk deckare med introvert polis i huvudrollen”. De människor Poe kan umgås […][...]

Många gånger har jag öppnat romaner med inledningsscener där någon träder fram som har varit med om något speciellt. En bra början gör att berättelsen griper tag och jag vill veta mer om personernas liv och platserna där romanen utspelar sig. Romanen kan växa ytterligare om något brännande tema flikats in i handlingen eller om […][...]

En person städar det inre i en jättelik industriugn. Han arbetar med ett handhållet, mekaniserat brytjärn som får varenda fiber i kroppen att vibrera. Dammet letar sig in överallt, skyddskläderna till trots. Den krävande arbetsmiljön skulle knäcka vem som helst, men berättaren är extatisk. Genom masker och vita plastiska overallvävnader. Ja. In i ögonen. I […][...]

Vi kan ju börja med att konstatera att roller derby är världens bästa sport. Man tacklar varandra på rullskridskor, och det finns ingen boll. Vio Szabos debutroman Att se stjärnor är en ungdomsroman om världens bästa sport. Och om queer kärlek. Och om klass. Och om saker som skaver. Iskra och Isabelle kommer från olika […][...]

Gro och Mina är tolv år, går i samma klass och är bästa kompisar. Deras vänskap har, åtminstone när vi möter dem, en fast form med fasta roller: Mina förälskar sig i den ene killen efter den andre, pratar oupphörligt om dem med Gro, som skriver rim om dem och ibland kärleksbrev till dem åt […][...]