”En sann kriminalhistoria” är underrubriken till Mian Lodalens roman Lesbiska ligan, och fast jag egentligen vet vari det så kallade brottet består, går det inte att helt skaka av sig förväntan. ”Kriminalhistoria”, då måste det väl ändå komma till något riktigt brottsligt, våldsamt, otäckt? Det otäcka ligger på ett annat plan. Istället är här vardag, […][...]

När jag var i tjugoårsåldern gick jag ofta på teater, helst på Dramatens små scener men även på Stadsteatern. Där fanns foldrar om en pjäs som regisserats av Suzanne Osten, ett flera timmar långt verk som flirtade med verkligheten på något märkligt sätt. Besvärliga människor. Jag köpte en rejält subventionerad ungdomsbiljett och satt uppslukad av […][...]

Jag har tidigare recenserat de första två böckerna om akutläkaren Tekla Berg, Går genom vatten, går genom eld och Ett litet korn av sanning. I korthet innehåller spänningsromanerna om Tekla en kombination av medicinskt drama, gangsterkrig, och inslag av missbruk och dysfunktionella familjeförhållanden. Första boken var kanske lite spretig, och innehöll en del stereotypa karaktärer, […][...]

Jag började läsa Aldrig av Ken Follett några dagar innan den ryska invasionen av Ukraina, och när kriget bröt ut var jag övertygad om att jag skulle behöva lägga boken åt sidan. En vecka gick utan att jag läste något allt, jag försökte med alla lättsamma böcker jag kunde komma på. Till slut gav jag […][...]

Maria Hellboms debutbok vänder sig till barn (9–12 år) som gillar spänning och fantasy men ändå vill ha ett ben kvar i den verkligheten vi alla känner till. Vi möter Klara som bor med sina föräldrar i Stockholm, men de har sina rötter i den lilla byn Vidås i Jämtland. I Vidås finns det som […][...]

Pappan var fiffig och kunde laga prylar eller komma på mindre uppfinningar som familjens vänner uppskattade. Mamman visade sin förtjusning och ömhetsbetygelserna mellan föräldrarna var synliga. Familjen levde tryggt och ibland kunde de se på tv-serier från väst när de bodde i Tallinn. Tillbakablicken visar att Olenka tyckte mycket om sina föräldrar och att tryggheten […][...]

I den kejserliga Uenoparken i Tokyo bor ett antal hemlösa i små byggen av kartong och plastskynken. De har en gemenskap och för det mesta tolereras de eller mer än så – restaurangerna i omgivningen ställer överbliven mat så att de diskret kan hämta den – men då och då fördrivs de tillfälligt från platsen […][...]

När jag först plockar upp Jodi Taylors Tiden väntar inte på någon vet jag egentligen ingenting om romanen, författaren eller St Mary’s historiska forskningsinstitut. Jag tycker mest att omslaget ser lite sådär trivsamt gotiskt ut. Fast vid närmare granskning är det inte fladdermöss som avtecknar sig mot den djupblå natthimlen, utan pteranodoner. Kritaperiodens stora flygödlor. […][...]

Nina Storm jobbar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd som fördelar pengar till olika kulturprojekt. Hennes chef Diana a.k.a. Draken har psykopatiska drag och har till på köpet fifflat med pengar, något som kvällstidningen Expressen fått nys om. Tack och lov har Nina Storm en förtrogen på jobbet, HR-chefen Robert. Han är besatt av antika […][...]

Tidigare har jag läst och roats av den misantropiske Shaun Bythells charmiga En bokhandlares dagbok, där han avhandlar livet som prövad antikvariatsinnehavare i Wigtown i sydvästra Skottland. En ort som för övrigt är vittberömd för sin årliga litteraturfestival och – i förhållande till ortens ringa storlek – ett imponerande antal boklådor och antikvariat. Jag räknar […][...]