Huvudpersonen har precis gått ut gymnasiet i Söderköping. Nu väntar juristprogrammet i Lund och framtiden ligger vid hans fötter. När han flyttar in i ett litet rum i en central sekelskifteslägenhet som bebos av ett par killar i hans ålder – också studerande – känns det först för bra för att vara sant. Men det […][...]

Det är inte mycket jag vet om andra länders inrikespolitik och trender. Ofta bygger mina föreställningar på en begränsad rapportering i medierna. Ibland kan jag få en mer nyanserad bild av vänner som bor i andra länder när de delar med sig av personliga tankar kring vardag och fest. När jag läste Eurotrash av den […][...]

Karl Alarik Grönholm var trädgårdsmästare i början av 1900-talet och han började skriva trädgårdsdagböcker under sin utbildning och fortsatte sedan plikttroget med detta genom sin karriär. Trädgårdsdagböckerna är nog i sig inte så unika, skriver Baarman, det var nog ett vanligt inslag i trädgårdsutbildningar på den tiden att man lärde sig att skriva noteringar om […][...]

”En sann kriminalhistoria” är underrubriken till Mian Lodalens roman Lesbiska ligan, och fast jag egentligen vet vari det så kallade brottet består, går det inte att helt skaka av sig förväntan. ”Kriminalhistoria”, då måste det väl ändå komma till något riktigt brottsligt, våldsamt, otäckt? Det otäcka ligger på ett annat plan. Istället är här vardag, […][...]

När jag var i tjugoårsåldern gick jag ofta på teater, helst på Dramatens små scener men även på Stadsteatern. Där fanns foldrar om en pjäs som regisserats av Suzanne Osten, ett flera timmar långt verk som flirtade med verkligheten på något märkligt sätt. Besvärliga människor. Jag köpte en rejält subventionerad ungdomsbiljett och satt uppslukad av […][...]

Jag har tidigare recenserat de första två böckerna om akutläkaren Tekla Berg, Går genom vatten, går genom eld och Ett litet korn av sanning. I korthet innehåller spänningsromanerna om Tekla en kombination av medicinskt drama, gangsterkrig, och inslag av missbruk och dysfunktionella familjeförhållanden. Första boken var kanske lite spretig, och innehöll en del stereotypa karaktärer, […][...]

Jag började läsa Aldrig av Ken Follett några dagar innan den ryska invasionen av Ukraina, och när kriget bröt ut var jag övertygad om att jag skulle behöva lägga boken åt sidan. En vecka gick utan att jag läste något allt, jag försökte med alla lättsamma böcker jag kunde komma på. Till slut gav jag […][...]

Maria Hellboms debutbok vänder sig till barn (9–12 år) som gillar spänning och fantasy men ändå vill ha ett ben kvar i den verkligheten vi alla känner till. Vi möter Klara som bor med sina föräldrar i Stockholm, men de har sina rötter i den lilla byn Vidås i Jämtland. I Vidås finns det som […][...]

Pappan var fiffig och kunde laga prylar eller komma på mindre uppfinningar som familjens vänner uppskattade. Mamman visade sin förtjusning och ömhetsbetygelserna mellan föräldrarna var synliga. Familjen levde tryggt och ibland kunde de se på tv-serier från väst när de bodde i Tallinn. Tillbakablicken visar att Olenka tyckte mycket om sina föräldrar och att tryggheten […][...]

I den kejserliga Uenoparken i Tokyo bor ett antal hemlösa i små byggen av kartong och plastskynken. De har en gemenskap och för det mesta tolereras de eller mer än så – restaurangerna i omgivningen ställer överbliven mat så att de diskret kan hämta den – men då och då fördrivs de tillfälligt från platsen […][...]