Den lilla romanen Jag måste gå rätt in i elden av Kerstin Norborg utspelar sig under några få dagar vårvintern 1977. Honorine Hermelin har efter mer än ett halvt sekel i den gamla inspektorsbostaden Lilla Ulfåsa på godset Fogelstad i Sörmland nödgats flytta till ett anspråkslöst och dragigt krypin på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö, söder […][...]

Iris Watkins är tretton år och lever en paradisisk tillvaro med sin mamma i ett hus med vildvuxen trädgård och en stor äppelodling med viktorianska äppelsorter i Somerset, England. Hittills har omvärlden varit långt borta: Iris får hemundervisning och träffar mest sin mamma som spår i kort om kvällarna och berättar historier som tänjer sanningen […][...]

I århundraden har Everholde plågats av mer eller mindre regelbundna anfall från revorna, varelser av sten. Regirerna är långa, starka och nästintill odödliga, de bor i borgen ovanför staden och står för både beskydd och lag och ordning. Alla brott straffas med döden. När revorna plötsligt slutar dyka upp ställs allt på ända. Vilka är […][...]

Vid kusten i Northumberland i norra England ligger Holy Island, eller Lindisfarne. För oss nordbor är platsen förmodligen mest känd för att det första kända vikingaanfallet skedde där år 793. Det brukar räknas som starten på vikingatiden. Till ön, som vid ebb har en smal bilförbindelse med fastlandet, kommer en grupp gamla vänner för en […][...]

När jag nämner Mons Kallentofts deckare är det inte ovanligt att mina vänner och bekanta säger att de inte riktigt vågar läsa dem. Böckerna är liksom för otäcka. Men för mig är det tvärtom. Jag ser fram emot dem som vore de en släkting eller en riktigt god vän. Hur har polisen Malin Fors i […][...]

Det börjar (nästan) med en käftsmäll, eller åtminstone ett slag med öppen hand. En pappa som inte är en pappa och som visar sitt rätta (?) ansikte. Andrev Walden vet hur han ska få till en snärtig inledning och så fortsätter det. Mamman lämnar pappan och tar med sig den sjuårige sonen från lägenhet till […][...]

Ibland kan det bokstavligen dröja år innan man hörsammar boktips man fått, om man nu överhuvudtaget gör det. Härförleden påmindes jag om en rekommendation jag erhållit för mer än ett decennium sedan. Det var när jag ur en flyttkartong fiskade upp ett slitet och nött, utgallrat biblioteksband, som jag vid något tillfälle räddat undan förgängligheten. […][...]

När jag påbörjar Susanne Bolls fjärde bok om psykologen och deckarhjältinnan Vera Lilja så är det också den fjärde jag öppnar utan att egentligen gilla dem. Det finns en väldigt enkel förklaring till att jag ändå läser dem: de utspelar sig, åtminstone delvis, i Motala, en stad som med allt sitt vackra vatten har en […][...]

”Det kan bli krig i Sverige.” Så sade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, M, i ett tal på årets upplaga av konferensen Folk och Försvar. Uttalandet gjordes med ett sådant eftertryck att jag fick känslan att statsrådet inte tror att vi förstår. Det kändes märkligt. För oss som var barn i slutet av det kalla kriget var […][...]

Öar har varit något av ett sommarbokstema för mig i år. Inte bara för att böcker om öar sätter en stämning med närhet till hav eller vatten. Öar innebär också en idé om den perfekta tillflykten och möjlighet till isolering. Tove Jansson skriver såhär i sin novell Ön: Ön: äntligen det privata, det avlägsna, det […][...]