Men någon gång för länge sedan läste jag en liten text av Jonas Gardell om älgar och hur de simmar mot öar och inte slutar förrän de kommer fram eller drunknar. Jag vet egentligen inte om det där är sant. Det är en bild jag blev liksom drabbad av, som jag av någon anledning lade på minnet.

Så stötte jag på en dikt av Ted Hughes som i Werner Aspenströms översättning heter just ”Älgar” och som innehåller de mest fantastiska bilder, bland annat av älgens horn som dess materialiserade tankar.

I veckan har jag läst ett par böcker om klimatkrisen och hur den bör lösas – eller hur vi får leva med att civilisationen som vi känner den kommer att gå under. Lustig nog är det David Jonstads Kollaps som får mig att gnola R.E.M:s ”It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)”, medan Mark Lynas, som i Guds utvalda art hävdar att vi kan fortsätta ungefär som förut, ger mig magont.

Den ger mig magont precis som att spela SimCity brukade göra. I det numera klassiska dataspelet bygger man en stad efter eget huvud, men det finns en del inbyggda, amerikanska begränsningar. Massor av kärnkraft är till exempel den enda energiförsörjning som fungerar, och höjer man skatten över fem procent så flyttar alla.

Mark Lynas ser som en av nycklarna till klimatkrisens lösning att vi konkret värderar naturen i pengar. Han kan säkert ha sina poänger, men efter att ha läst de där värderingarna, med ett pris på varenda ekorre (bokstavligen, en ekorre ska tydligen vara värd 2,87 dollar), så måste man ju fråga sig om inte alla dessa siffror också skymmer något.

Jag vet mycket väl att jag lätt blir romantisk och att jag nog, i Jonstads mysiga, småskaliga samhälle efter kollapsen, där man eventuellt har egna höns, skulle bli besviken på att de där hönsen ju inte såg ut som de gör i Pettson-böckerna. Jag VET ju att höns inte är stilrent vita och sitter och skvallrar vid småborgerliga kaffebord när ingen ser, men likt förbaskat är det den bilden som spontant dyker upp på näthinnan om jag tänker på höns.

Vad jag menar är kanske bara att det måste finnas något mellanting mellan min dumma romantiskhet och en prislapp på varenda ekorre. Om vi kan ”prata med ekonomer på ekonomers vis”, men inte också föreställa oss älgens horn som tankar, ja, då har vi kanske ändå blivit fattigare än vad som var nödvändigt?

Similar Posts:

• Gilla läget?
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Mästerligt om vårt ostadiga klimat
• Lyssna på Mark Lynas!

Att public service-jätten SVT fyllde 50 år hösten 2006 har väl knappast någon missat. För den anekdotiskt intresserade kan emellertid nämnas att institutionen firat sina tidigare jubileum med 1954 som utgångspunkt. Det var nämligen då som de första försöken med svenska tevesändningar inleddes. 1956 blev i alla fall experimentet permanent genom beslut i riksdagen, och det firar man nu.

Dramat i tv-soffan. Från Hamlet till Svensson, Svensson heter Bengt Forslunds bok om tevedramatiken från TV-teatern till SVT Drama. Det är i mycket en minnes- och hyllningsskrift, men också ett anslag till diskussion om mediets villkor och framtid. Forslund tecknar utvecklingen från de första direktsända studiouppsättningarna till dagens multimedieföretag med gott om utrymme för diverse nyckelpersonligheter.

Som bäst fungerar de genreindelade bitarna. Där sätts produktionerna in i begripliga sammanhang av fredagsdeckare, situationskomedier eller såpor – de sistnämnda som vanligt ganska styvmoderligt behandlade. Tyvärr, för SVT:s förhållande till såpor, numera inte minst dokusåpor, fångar ju in ett centralt problem för public service: när blir man så populistisk att man inte länge utgör ett meningsfullt alternativ respektive så smal att det inte längre är försvarbart att lägga statliga pengar på verksamheten?

Att tevehistorien är relevant även för den litterärt intresserade är uppenbart. De litterära förlagorna är många, från klassiska romanfilmatiseringar som Hemsöborna och Raskens till dramatik av Shakespeare, Strindberg, Ibsen, Beckett och Norén. Vi får också en påminnelse om de författare och filmare som gjort viktiga, men ibland bortglömda, insatser inom tv-dramatiken. Ingmar Bergman hör kanske till de mest namnkunniga som jobbat direkt med tv, men också författare som Werner Aspenström, Per Gunnar Evander och Klas Östergren.

Fokus i Dramat i tv-soffan ligger onekligen främst på chefer och regissörer och det blir kanske väl mycket företagshistoria av alltsammans. Och det finns förstås oändligt mycket mer att göra. Inte minst ett publikperspektiv vore relevant och spännande.

Men Forslund ger en bred skildring av svensk tevedramatik. Det är kanske för mycket begärt att den ska kunna gå också på djupet. Varje produktion för sig får förstås väldigt litet utrymme och det blir mycket rena utrop av typen ”Oh, den, ja!” och ”Vad unga de var där!”. Men det är klart, en produktion på över två tusen uppsättningar förtjänar en hel del rent imponerade utrop. Bara att beklaga att snåriga avtal och upphovsrättsliga förhållanden gör reprismöjligheterna begränsade.

Med massor av roliga arkivbilder är Dramat i tv-soffan också ytterst användbar som ren coffee table-bok. Se bara till att ha ett stadigt soffbord, för det är en rejäl pjäs i kiloklassen.

Similar Posts:

• Går du på teater?
• En gigant bland giganter
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Denne gigant
• Hur gör man?

Den historia Gunnar Broberg berättar handlar inte minst om varför vi vet så lite om kattens historia, vilka idéer som trots allt lanseras och vad som kan sägas för och emot dem. Därför blir denna bok om kattens historia samtidigt en bok om det intellektuella livets villkor. Brobergs historiska övningar liknar ibland kattens lekfulla krumsprång på jakt efter ett undflyende garnnystan. Och som alla vet kan nystan bestå av otaliga små trådar i ett svåranalyserat och smått kaotiskt förhållande till varandra. Det är en utmärkt symbol för en historia där många nivåer delvis överlappar. Professorer är dock väsentligt bättre än katter på att fånga och hålla fast ett flertal trådar, samt sortera dem efter kvalitet och färg. Broberg följer kattens historia genom århundradena i vetenskap och konst, litteratur, musik och film. Många spridda föreställningar förkastas eller relativiseras. Det verkar glädjande nog inte så säkert att man bränt en massa katter under häxförföljelsernas tid, inte heller var häxornas medhjälpare alltid katter – de kunde lika gärna vara hundar, paddor eller fjärilar. Uppmärksamheten på ordformerna är också givande. Plötsligt blir det betydelsebärande att Häxhammarens förkastelsedomar över kattsläktet skrivits av dominikanermunkar, Herrens hundar, och begripligt att katten associeras till såväl kätterska som katolska irrläror (i protestantiska länder).

En av de längsta och mest färgrika trådarna är den som visar hur sammantvinnad kvinnans och kattens emancipation förefaller – och hur sent båda infaller. Det är först under 1800-talet den tydliga svängningen sker. Då bereds såväl kvinnan som katten plats i det svenska kulturlivet, för att under 1900-talet ta upp den politiska och ekonomiska kampen med mannen respektive hunden, möjligen i båda fallen med en fridfull och mer jämlik samexistens som slutmål. Länge lider såväl kvinnan som katten av att associeras inte bara med varandra utan också med amoralisk sensualism, antiintellektuell sinnlighet och inställsam manipulation. Kvinnan och katten, var för sig eller tillsammans, förkroppsligar ofta det metafysiskt onda som hotar den förnuftiga världsordningen (vilken världshistorien antas uttrycka). Bland de inspirerade katthatarna märks i första hand författaren Ivar Conradson och hans drabant Gustaf Otto Adelborg som båda i vredesmod och avsky vände sig mot sin forne vän, kattägaren och diktaren Vilhelm Ekelund.

Poesin och katten är en annan fruktbar kombination. Många kända poeter porträtteras med katt – förutom Ekelund även Edith Södergran och Werner Aspenström – men Broberg hittar många fler varianter, som till exempel ryktet om en uppstoppad katt i Petrarcas hus i Vaucluse. Barnlitteraturen och sagornas värld är ett kärt tillhåll för katter från Mästerkatten i stövlar till Kattresan eller Pelle Svanslös, och fantasygenren bidrar med fascinerande utopier som Charlotte Perkins Gilmans Jungfrulandet, där kvinnorna, när de helt får råda sig själva, naturligtvis väljer att hålla sig med katt, eller Bertil Mårtenssons Jungfrulig planet, fylld av stora tvåbenta katter med tjock blå päls.

Efter avslutad läsning måste man konstatera att man trots allt fått en fyllig och detaljrik exposé över kattens historia, i viss mån redan från de egyptiska kattgudinnorna, men i alla fall från Frejas fornnordiska katter till den moderna kattens ramifikationer i juridik, ekonomi och politik. Att kattens historia är komplicerad är inte författarens fel. Redan källorna är problematiska. Det finns inte så många biografier över stora katter att bygga på, inte så många akademiska avhandlingar eller vetenskapliga uppsatser, sådant som forskaren annars brukar ha tillgång till. Därför är det kanske begripligt att boken saknar litteraturlista. Katten är förvånande osynlig i historien jämfört med t.ex. hundar och hästar.

Att boken mår bäst av att läsas på författarens villkor innebär inte att den är sluten och idiosynkratisk, tvärtom står den vidöppen för alla intryck och infall, och erbjuder därför ingångar för nästan vem som helst nästan var som helst. Jag tycker bäst om det sista kapitlet där argumentationen är som starkast för att djurens historia bör tas på allvar och inte bara odlas som oförarglig anekdotisk kulturhistoria eller fritidssysselsättning. Broberg hävdar att mikrohistorien har sin nytta genom att skärpa vår medvetenhet om våra egna animaliska sidor och om tillvarons konkreta sinnlighet. Han tar Rainer Maria Rilke, Martin Buber och Jacques Derrida till hjälp för att visa på djurens historiska potential som världsbildsskapande i sin revolt mot enkla gränsdragningar mellan jag och du, subjekt och objekt, människa och djur, själ och kropp, kultur och natur. Djurens värld framstår som föränderlig och i lika hög grad socialt konstruerad som all annan historia.

Kanske blir denna bok därför allra mest givande för den allmänt historieintresserade, oavsett inställning till just katten. Man kan fråga sig vad det betyder att Bull, författarens katt (som säkert inledningsvis varit en rik inspirationskälla och helt korrekt avtackas på slutet), nu är borta, så att boken slutförts i ett kattlöst hus. ”Minnet lagrar det djupa och svårutsagda, sådant som inom vetenskapen inte brukar anses värt mycket men som utgör vår egen innersta värld.”

Och för kattälskaren föreligger trots allt inget val. Bland alla mer eller mindre seriösa och stora kattböcker, alla charmiga bilderböcker och all fantasifull katt-kitsch är Brobergs volym ett unikum. Kattens historia är resultatet av ett halvt professorslivs funderingar kring kattens mysterium och många svenska somrars författarmöda. Det är som sig bör en mycket lärd bok. Ingen hittar som professor Gunnar Broberg på arkiven, biblioteken, antikvariaten och loppmarknaderna bland böcker som är nästan helt glömda. Ingen annan hade troligen funnit den lilla tuschteckningen av en katt högst upp på en trave böcker, tecknad av en okänd 1700-talskonstnär och samtidigt känt till katten Humlan som ömsom läser och fräser bland hyllorna i en modern bokhandel. Som författaren summerar: ”Katten hör hemma i kulturen.”

Similar Posts:

• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Katter som är katter
• Livet enligt katten
• Rörig kattjakt
• Jag och min katt

Gabriella Håkansson har anfört det senare motivet som drivkraften bakom hennes debutroman Operation B. Men inte bara på det planet, utan även tematiskt skulle man kunna säga att boken gör klara anspråk på att försöka omfamna om inte allt, så i alla fall en hel del. Lägg därtill en avancerad komposition, vars olika delar pekar både framåt och bakåt och understyrker att boken är ett experiment i sig, så är det bara att konstatera att Håkanssons ambitioner sträcker sig långt.

Operation B är skriven i tre delar där de två första fungerar som en plattform för den tredje. Vi möter två kvinnor som företar något slags empiriska studier av sina sambos. Deras uppdragsgivare är ett globalt nätverk i begrepp att ständigt utföra undersökningar på alla upptänkliga mänskliga företeelser. Resultaten katalogiseras, rapporteras till kontor världen över och förs in i mystiska, och mytiska, arkiv. På så sätt utformas deltagarna, både de ovanför och under luppen, till brickor i ett högre spel vars mening är höljt i ett gäckande dunkel. I sina klaraste uttryck tycks undersökningarna tjäna egna syften.

Hela romanen vilar i ett gränsland mellan verklighet och fantasi. Trots att handlingen utspelar sig på faktiska platser som Bryssel och Köpenhamn, mutar den in ett område som kopplats loss från geografin. I de klaustrofobiska lägenheter (personerna går nästan aldrig ut) där studierna utförs finns hart när noll och ingen kontakt med omvärlden. Och om den existerar sker det via korrespondens eller kylig registrering. Det skapar i sig en för läsaren i läsningen bekant sits, nämligen den att vara observatören, iakttagaren, undersökaren. Och försökskaninen. Effektfullt var namnet.

Det krävs en noggrannare omläsning (än den första jag företagit nu) för att fullt förstå bokens intrikata natur, och ett för ändamålet generösare medium än detta för att utreda dess många bottnar. Därtill en tålmodig läsare. Jag kan bara konstatera att de trådar som utan synbara fästpunkter leder in mot kärnan formulerar en central fråga. Om inget syfte står att finna, om organisationens högre instanser är utom räckhåll, om vi bara reducerats till objekt för varandra: Inför vilken jury ska man plädera för sitt liv?

Det tvetydiga svaret står stavat mellan raderna och jag får läsa om.

Similar Posts:

• Junot Díaz förunderligt underbara debutroman
• Labyrintartad resa till mörkrets hjärta
• Ett avsågat hagelgevär
• Rapp jakt på nätbedragare
• Översättningens dubbla landskap

Särskilt oinspirerande är den långa sviten i mitten av boken, som börjar med tvåradiga citat av en radda poeter (Tranströmer, Aspenström, etc).

Vad gör citaten där undrar jag och dessutom är dikterna kluvna, det är som om poeten vore lite disträ och har ett samtal med citaten som bara han och den citerade möjligen förstår. Det är mera ord än poesi. Dikters telefonsamtal, och jag hör inte den i andra luren.

En gång till heter diktsamlingen och det som finns kvar i mig efter att ha läst den är ordet "avstamp" och kanske är det mer än poeten vågat hoppas på, men något mer ska väl en snart 80-årig poet ge mig om han tvunget skall göra det en gång till.

Samtidigt känns det som att det finns något här i denna bok som lockar mig tillbaka och jag vet att poeter jag avfärdat, som jag gör med denna, ibland har växt och blivit favoriter. Det kanske finns en röd tråd någonstans i hans historia, i någon annan diktsamling, som jag behöver för att nysta i dessa ord och få dem att bli poesi. Just nu är jag dock för rastlös och upptagen med poesin i vardagslivet; cyklar som passera, det grådaskiga ljuset genom fönstret och annat nära.

Jag kastar alltså inte denna diktsamling all världens väg. Det finns något i den, vissa dikter, som den lovande början som på sidan 23 visar kreativitetens lekfulla ansikte, med ett ord som "förutgått" som jag väljer att ge sammanhang åt som avslutning på denna förbryllade recension:

Gamla sånger klingar
Skönt. Man har gått
Mestadels,
Där andra förutgått.

Similar Posts:

• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• En gigant bland giganter
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• En hyllning till Tomas Tranströmer
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

Nej nej, det är titeln på en dikt ur Arne Törnqvists Bröstvärn. En vän till diktaren tillkännager efter en middag på gös till vitt vin att han tio år tidigare fått sin dödsdom på en intilliggande läkarmottagning. Men nu står han ändå här, livs levande, med "mörk energi" spöklikt i sin kropp. Är det den intagna gösen, nyss död på fatet – "fyllig och fast i sitt kött" – som stärker honom?

Arne Törnqvist skriver i huvudsak en jordnära poesi. Han rör sig i välbekanta miljöer, tar avstamp från en kolonilott eller en sjukhussal. Men genom små detaljer målar dikterna upp en djupare bild som öppnar sig, som man säger, mot de stora frågorna.

Texterna eftersträvar enkelhet och finner den ofta, oavsett det rör sig om ordlekar eller ett djupare konstaterande. "Jag gråter över spilld mjölk/Ovarsamt bar jag den brädfyllda skålen/genom det korta livet". Det ser ut som och låter förbluffande enkelt.

Särskilt förtjust blir jag i sviterna Sömnsvårigheter och Äktenskap, den sista bestående av blott två dikter. I Sömnsvårigheter ligger diktaren vaken i sin säng och misströstar, övergiven efter sin makas bortgång. "Inatt blev många hushåll drömlösa" inleds dikten och fortsätter med att beskriva äktenskapliga bäddar utan liv, bara för att avklinga i en bild av den ensamme drömmaren, en svävande änkling som bara har månen till vän.

Lika enkelt och gripande blir det i Äktenskaps "Du har mig som i en liten ask" där liknelsen med dom kinesiska askarna och ryska gummorna för tankarna till Swedenborgs filosofi "Jag sitter med en mycket liten gumma/i mitt knä. Och båda sitter vi i knät/på Alltets moder, Tystnaden och Nåden". I kontrasten mellan dessa sviter kan saknaden och förlusten nästan förefalla bedövande.

I sin helhet utövar dikterna i Bröstvärn ett varierat intryck, både till innehåll och till viss del form. Törnqvist rör sig obehindrat i sitt eget språk, men många läromästare stampar också i kulisserna. Aspenström och Ekelöf är några av namnen som dyker upp. Inget fel i det, absolut inte när de blir lika snyggt tecknade som av Arne Törnqvists penslar.

Vad som saknas för att det här skulle bli en diktsamling som höjer sig ur mängden är det där riktigt personliga adelsmärket. Nu blir det litet av varje, på gott och ont. Dock mest gott.

Similar Posts:

• Chauffören, rökpausen och ändhållplatsen
• En gigant bland giganter
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt
• Storslagen enkelhet

Bonniers ger nu ut Tranströmers elva diktsamlingar, från 1954 års debut 17 dikter till Augustprisvinnaren Sorgegondol. I Samlade dikter finner vi, mina damer och herrar, fyrtiotvå år av fulländad lyrik.

Redan med sin debut som 23-åring väckte Tranströmer uppmärksamhet med sina vackra och originella metaforer. Sedan dess har han med ungefär fyra fem års mellanrum gett ut sina väl genomarbetade diktsamlingar. Framförallt de tidiga samlingarna verkar sakna ett upplevande jag. Om någon nämns är det "han", vilket kan ses som en vilja att avpersonifiera dikterna och därigenom skapa ett uttryck för allmängiltighet. Eva Lilja har någonstans skrivit att när ett diktjag till slut träder fram i Tranströmers lyrik "är han en högst borgerlig figur med bil och hus". Även detta, att diktjaget är en nästan opersonlig medelklassmänniska, kan kanske ses som ett led i Tranströmers strävan efter en allmängiltighet, som kan beröra oss alla bara vi ger dikterna lite tid. Det är kanske framförallt naturlyriken som innehåller denna allmängiltiga kod och som ger nästan svindlande känslor när man läser dem. Många av dessa dikter, från debutens saphiska, till haiku-dikterna i Sorgegondol, är så komprimerade att man nästan tappar andan: "Ett par trollsländor/fasthakade i varann/svirrade förbi." Tätare än så går det knappast att skriva.

Ytterligare ett Tranströmerskt drag som redan finns i debuten, är användandet av "döda kändisar". I 17 dikter heter en dikt "Gogol", och om man tar sig igenom hela hans författarskap möter vi Goethe, William Turner, Balakirev, Grieg, Schubert och Liszt och Wagner (de två senaste är huvudpersoner i sviten "Sorgegondol nr 2"). Förvånansvärt nog blir det aldrig pretentiöst när Tranströmer använder sig av namn som dessa. Om Goethe, för att ta ett exempel, läser vi: "Goethe reste i Afrika förklädd till Gide och såg allt." Om femtio år kommer Tranströmer själv att nämnas i dikter på samma sätt.

Under 60- och 70-talen kritiserades Tranströmer som så många andra för att vara utan engagemang. Vad de som då kritiserade honom förbisåg var att Tranströmer i första hand var poet, inte politiker, och att han som sådan skrev dikter, inte pamfletter. Att han dessutom faktiskt var engagerad verkade ha gått dessa kritiker förbi (han arbetade dessutom som psykolog på en anstalt för psykiskt sjuka och kriminella ungdomar, vilket tyder på ett samhälleligt engagemang från Tranströmers sida), kanske därför att Tranströmer inte förenklade politisk problematik. I 1966-års Klanger och spår skriver Tranströmer:

Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap,
formande av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade.

Tomas Tranströmer har, precis som jag skrev om Werner Aspenström, en självklar plats i den svenska kanon, eftersom hans dikter tål att läsas, diskuteras, tolkas och omtolkas om och om och om igen. Tranströmers poesi är fullkomligt beroendeframkallande.

Similar Posts:

• Något litet om Tranströmer
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Epilog – om Tranströmer, dagen efter
• Tranströmer-introduktion på 80-talet

I Månpockets utgåva Samlade dikter 1946-1997 finner vi samtliga av Aspenströms diktsamlingar från Skriket och tystnaden och den postumt utgivna Israpport. Aspenström debuterade redan 1943 med Förberedelse, en samling han senare inte ville kännas vid, varför den inte finns med här. Antalet dikter i denna volym överstiger 500, vilket imponerar när man upptäcker vilken kvalité dikterna genomgående håller. Om man inte läst Aspenström tidigare har man möjlighet att berika sitt andefattiga liv med en lyrisk produktion som, vid sidan av Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf, är 1900-talets viktigaste i Sverige.

Av våra modernistiska diktare är Aspenström den mest lästa, vilket knappast förvånar. Detta beror, brukar man säga, på vad vissa skulle kalla Aspenströms ”närhet till det låga” (”det låga” skall ej ses som någonting negativt), hans ironiserande över och kritik mot det samhälle vi tvingas leva i och, fram för allt, hans kirurgiskt precisa formuleringar.

Nina Burton har i sin bok om Aspenströms författarskap, Mellan eld och skugga, spårat vad hon kallar en lyrisk motsägelse i Aspenströms författarskap. En av dessa motsägelser är den mellan det nära (”det låga”) och det universella. Ett exempel på detta är den ofta citerade dikten ”Mätarlarven” ur Litania (1952):

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Det nära eller det låga ställs ofta i Aspenströms dikter mot ett evighetsperspektiv. Allt liv ställs på samma nivå. Människan är lika förgänglig som en larv. Aspenström kan också göra tvärtom; det stora kan bli litet, som i ”Panteisten” ur Snölegend (1949), vars första strof lyder:

De fyra väderstrecken böjer han varlig samman
till en vallmo. Floderna och havsströmmarna
lockar han in i handens fåror.
Snöbergen, stäpperna och djungeln,
Virvelstormen före en regntid,
Alla dessa väldiga prologer
Stillnar till ett leende
Eller den spröda tonen i en herdepipa.

Vid sådana tillfällen är det inte långt ifrån att Aspenström tangerar den buddistiska tanken om världsalltet och varje enskild livsforms egenvärde. Det är också i dikter som denna vi möter Aspenströms storhet som författare, en storhet som alla litterärt intresserade bör ta del av, och som gett Aspenström en självklar plats i den svenska kanon.

Similar Posts:

• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• En gång till?
• Litet av varje
• Storslagen enkelhet
• Dödens tyngd och tankens lätthet