Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan är den vackraste staden av Sami Said och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Gubbas hage av Kerstin Ekman, Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson, Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, Mammorna av Alexandra Pascalidou och Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Gropen av Emma Adbåge, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark, Regn av Anders Holmer och Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2019

Inte långt från vårt hus bodde en jätte som hette Oskarsson. Man gick bara rakt fram och svängde av på en gata till vänster så kom man till hans hus. Det gjorde vi ibland när vi ville skrämma upp oss. Han var den hemskaste mannen i hela området.

Ulf och Bernt kallar honom Åskan. Han har guldtänder som blixtrar när han öppnar munnen och på hans armar växer en matta av krulligt hår. Till och med ur öronen och näsan sticker det ut hår. På huvudet har han en svart basker med en liten stropp som sticker rakt upp. Ulfs vän Bernt säger att det är en antenn. Så att han ska kunna prata med de andra jättarna.

Bernt vet allt, och Ulf känner sig ofta mindre vetande tillsammans med honom. Faktum är att Ulf lär sig mer av sin jämnåriga vän Bernt än vad han gör i skolan. Men Ulf har ett pyttelitet övertag när det gäller en sak. Rädsla. Även om han är jätterädd så verkar Bernt snäppet skrajare. Särskilt när de smyger på jätten Oskarsson när han pysslar om sin trädgård iklädd skjortor med blodfärgade blommor som inte går att knäppa på mitten av magen. Ulfs pappa har berättat att de kallas hawaiiskjortor och att de vittnar om dålig smak. I Åskans trädgård finns ett plommonträd. Det är viktoriaplommon, den godaste sorten. Någon gång när det är mörkt ska Ulf och Bernt palla några säger de. Men Ulf vet att de aldrig ska göra det. Det är för farligt, men det är spännande att leka med tanken.

Ulfs pappa är tandläkare och har sett att Åskan har köttrester mellan tänderna, men han tror inte på jättar. Ulfs mamma sköter om allting därhemma. Hon gör allt utan att klaga. Hon har bara två krav. Varje kväll måste hon få spela piano i tjugo minuter. Och en eftermiddag varje helg måste hon få cykla till Ensamheten. Det är en koja i skogen med vacker utsikt. Där sitter hon och blir sig själv. Hon säger till Ulf att alla människor behöver få vara ensamma. Han håller med. Men kan det vara så att jätten Oskarsson har för mycket av ensamhet?

Ulf är en pojke som iakttar och absorberar världen omkring sig. Han är omtänksam, försiktig och nyfiken. Han drömmer om att vara den som vågar göra läskiga, farliga saker. Och ödet utmanar honom till det. Fastän han inte alls vågar ska han palla viktoriaplommon hos Åskan. Annars kommer aldrig någonsin Bernt bli hans vän igen. Och detta öde förstår vi vore värre än döden.

Det här är en liten historia med stor igenkänning såsom många andra av Ulf Starks barnböcker. Har du någonsin varit liten och haft mycket fantasi kommer du att gå igång, och barn i fem till elvaårsåldern kommer att känna igen sig. Hur vänskap kan vara allt, starkare än något annat. Här har Marcus-Gunnar Pettersson breddat berättelsen med levande illustrationer som speglar handlingen och tillför humor och värme. Det jobbas med blickar och gester. Historien plockas skickligt upp i bilderna där det jobbas friskt med både perspektiv och skevhet.

Åskan är en sommarvarm historia om mod, vänskap, ensamhet och att få vara den en faktiskt är. Och att detta kan leda till något större. Tillsammans kan vi flytta berg heter det, men jag tror på att vi kan bygga upp saker. Om vi såsom i Åskan vågar se och lyssna till varandra på riktigt. Jag sörjer att Ulf Stark är död, men jag gläds åt att hans böcker finns kvar. De bär så mycket äkta barndom och rymmer sådan fantasi mellan pärmarna.

Similar Posts:

• Bättre än på tv!
• Klassiska sagor för vinternatten
• Jag, jag, jag!
• Busig humor och känsloladdat vemod
• Resa till himlen som inte lyfter

En av mina favoritböcker av Ulf Stark är Min syster är en ängel som handlar om Ulf och hans syster Marie-Louise. Hon är den bästa syster som finns. Hon tjatar inte och drar en i håret, och hon är ganska vild för hon har aldrig fått någon uppfostran. Men hon kan också vara lugn och snäll. Hon är en ängel. Att ha en syster som dog innan hon ens hade blivit född är svårt att greppa för ett barn, men Ulfs mamma, hon som drömmande ser bortom talltopparna ibland, låter honom bearbeta den saknade storasystern.

”Att skriva ligger nära att drömma”, menade Ulf Stark som gillade att ligga ner när han kom på sina böcker. Det kan vara en anledning till att hans böcker aldrig var tillrättalagda. De tar barnen på allvar och väjer inte för döden. Ofta använde Ulf sin egen barndom när han skrev. Från början trodde han inte att han kom ihåg någonting men ju mer han skrev desto mer kom han ihåg. Allting finns liksom kvar i huvudet.

Poeten lämnade aldrig Ulf Stark när han skrev sina barnböcker. Hans språk var luftigt samtidigt som det äger tyngd. Han värjde inte för sådant som skavde eller ämnen som kan göra ont. Och det tror jag är väldigt viktigt att det skrivs barnböcker om.

Ulf Stark är död men hans böcker lever vidare. Läs dem, läs om dem, för det är de sannerligen värda. Och det är ni med.

Vi på dagensbok.com har skrivit om många av Ulf Starks böcker genom åren.

Ulf Stark: Djur som ingen sett utom vi
Knasigt, komplext och alldeles underbart

”Först tänker jag att de är diagnoser, de märkliga djuren i Ulf Starks och Linda Bondestams Djur som inget sett utom vi. Nog verkar Eskalopen deprimerad, En annan schizofren och Bipolaren uppenbart, ja, bipolär? Fullt så enkelt är det ändå inte riktigt. Inte sällan anspelar de konstiga djurens namn på ett begrepp, som…” Läs mer

Ulf Stark: Skuggbarnen
En appell för fantasin

”Vad händer om skuggorna försvinner? Det är frågan i denna bilderbok, och den är ödesdiger, för utan skuggorna försvinner visserligen mörkret, men också drömmarna och sagorna, för dessa saker hänger ihop. Kvar blir ett somatiserat folk av ständigt leende människor – utan oro, men…” Läs mer

Ulf Stark: Jul i Stora Skogen
Harmlös julsaga

”I Stora Skogen bor många djur, kaninfamiljen med syskonen Nina och Kain, kråkorna som tvärtemot Uggla kan läsa, mössen, räven, ekorren, igelkotten och grävlingen. Och i hundkojan till ödehuset bor hustomten Vrese. Huset som Vrese fortfarande ser efter är sen länge övergivet av…” Läs mer

Ulf Stark: Diktatorn
Jag, jag, jag!

”Diktatorn har andra människor som gör det mesta åt honom: han blir matad, man borstar hans tänder, man läser sagor för honom – men han vill bara höra den som handlar om honom själv och hur bra han är. Han har privatchaufför som kör honom till MINIsteriet (i en liten stridsvagn), där personalen tar hand om hans ytterkläder…” Läs mer

Ulf Stark: Amos och Soma
Sagan om den stora kärleken

”Med Amos och Soma har Ulf Stark skrivit en riktig ursaga. Med drag av mytologi och en berättarton som har den där distinkta sagokänslan. När eldflugorna dansar om kvällen berättar den äldsta apan sagor, och den sagan aporna tycker bäst om är den om…” Läs mer

Ulf Stark: En stjärna vid namn Ajax
Resa till himlen som inte lyfter

”Ulf Starks nya bilderbok handlar om en pojke och en hund och är en vardaglig berättelse om ett liv i symbios. När Johan föds finns Ajax där och de leker alltid tillsammans. Det första ord Johan lär sig säga är ”vov” och deras tillvaro skildras cykliskt, som något som alltid ska fortgå. Men samtidigt som årstider…” Läs mer

Ulf Stark: Ulf Starks samlade sagor ur Bland tomtar och troll
Klassiska sagor för vinternatten

”Sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” har minsann gått och blivit en institution – nu 100 år gammal. För att fira jubilaren återpublicerar Semic ett urval från ett sekel av sagor. I den här boken finns Ulf Starks samlade sagor från Bland tomtar och troll, med illustrationer av bl.a. Anna Höglund, Klara Stark…” Läs mer

Ulf Stark: Kan du vissla Johanna
Bättre än på tv!

”Visst är det konstigt att vi varje jul samlas framför tv:n klockan tre. Att Kalle Anka är vår kanske starkaste jultradition. Jag vet många familjer som struntar i tomten och den traditionella julmaten. Det är inte så viktigt, men Kalle, nä, aldrig livet, det kan man inte strunta i. Förra julen kände jag att de tecknade…” Läs mer

Ulf Stark: Min syster är en ängel
Busig humor och känsloladdat vemod

”När jag slöt pärmarna efter den sista sidan log jag med tårarna brännande i ögonen. Berörd på ett sätt som jag inte varit sedan jag var liten. Det är ofattbart hur exakt Ulf Stark lyckas fånga ett barns ande på dessa trettioåtta sidor. Han har lyckats fylla boken med ett känslospektrum som sträcker sig från både ilska och…” Läs mer

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Busig humor och känsloladdat vemod
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Knasigt, komplext och alldeles underbart
• Jag, jag, jag!

”Berätta tre sagor för mej, snälla, snälla, snälla”,
bad Lilla Björn.
”Tre sagor!?” så Mamma Björn.
”Ja, jag sa ju snälla tre gånger!” sa lilla Björn.

Det är sovdags i deras stuga och Lilla Björn ser så bevekande på sin mor. Hon mjuknar och undrar vilken saga den lilla vill höra först. Lilla Björn vet genast på råd. Hen vill höra den om att gå och lägga sig. Sagor om natten är uppbyggd så att Lilla Björns tre önskesagor ligger insprängda i nattningen.

Först berättas sagan om Nattvakten. Det är hon som bor i skogen, inte långt härifrån. Varje kväll vandrar hon runt i skogen med sin gonggong och berättar för alla djuren, stora som små, att det är dags att gå och lägga sig. Djuren spjärnar emot. Vill gärna leka lite till. Nattvakten är bestämd på ett milt vis och får med olika finurliga knep dem alla att krypa till kojs. Men vem ska säga till Nattvakten att det är dags att gå och lägga sig?

Den andra sagan som Lilla Björn önskar handlar om den stackars flickan som går vilse i skogen. Det är den stora bärplockardagen. Zhora vill hitta ett riktigt mörkt björnbär. Hennes stolthet driver henne mot sjön där hon hittar det vackraste björnbäret i hela skogen. Men sedan vet hon inte hur hon ska hitta hem. Efter timmar av kämpande genom snår och brännande nässlor prasslar det till i buskarna bakom henne…

Den sista sagan handlar om den frusna Bo med stor överrock som har förlorat sin sömn. Han bor i ett bo han bytt till sig mot en silverklocka av en ilsken uggla. Trots att den arga ugglan lämnat kvar lite fjädrar i bädden ligger han vaken natt efter natt. Sömnlösheten driver honom in i skogen på jakt efter sin förlorade sömn. Han möter sin vän Otto nere vid strandkanten. Otto är en poetisk utter som skriver dikter på stenar som han sedan kastar i havet.

Otto vände sig mot det öppna havet och sa:
”Varför tar du dig inte en simtur?”
”Jag är alldeles för frusen”, suckade Bo.
”Ha rocken på dig när du går i då”, föreslog Otto.
Vattnet glittrade underbart.

Boken är tillägnad Sara Donati, som sov en natt i Kitty Crowthers hus och drömde att Kitty skrev en bok med rosafärgat omslag och handtextad titel: Sagor om natten. Uppenbarligen nappade Crowther på idén. Bokens framsida och resten av illustrationerna domineras av en nästintill neonrosa färg som samsas med djupare färger som tillsammans bildar skogsmiljöer som andas äventyr och oändlighet.

Språket har en poetisk ton som doftar rymd. Det talas om att kunna finna sin egen ro för att somna. Att hitta sin egen stjärna att följa i natten. Alla sagor handlar om att släppa taget om dagen och somna. Nästa dag väntar nya strapatser men nu är det dags för vila för stora och små, för djur och andra varelser. Det är omsorgsfullt och milt berättat och illustrationerna tillför ytterligare en dimension. Författaren Ulf Stark bidrar med en fenomenal översättning. Sagor om natten lämnar mig med budskapet om att sömnlöshet går att råda bot på och att nätter kan bära himlar med en stjärna åt oss alla. Och att runt hörnet av ensamheten väntar vänskap om du vågar dig ut i skogen.

Similar Posts:

• Om att våga släppa taget
• En scen som intas
• Harmlös julsaga
• Natur och psykologi
• Sagan om den stora kärleken

Fullt så enkelt är det ändå inte riktigt. Inte sällan anspelar de konstiga djurens namn på ett begrepp, som hos den kringvandrande Nomadinen. Andra namn verkar ha sitt upphov i fullständigt, fnittrigt nonsens.

Var och en ägnas ett färgglatt uppslag och en dikt. Så här heter det till exempel om En annan:

Det bor EN ANNAN inuti,
under min fjäderdräkt.
Jag har hört dess skri:
”Släpp mig fri!
Släpp mig fri!”

Det är otäckt.
Jag tror inte ens att vi är släkt.

Precis som i Linda Bondestams bilder finns i Ulf Starks dikter såväl djupt mörker som den glättigaste glädje, melankoli, skönhet och ren och skär knasighet om vartannat. Här finns smärta och silverkanter, självklar gemenskap och den ödsligaste ensamhet. Här kan behovet av att hålla sig gömd samsas med behovet av att gorma så det ekar mellan bergen, av att synas och att osynas – allt i samma tufsiga figur.

Det vilar något djupt mänskligt och komplext över dessa nästan osedda djurfilurer. Något som gör att dessa dikter och bilder kan roa och slå rot hos såväl barn som vuxna.

Kanske är de diagnoser, de här märkliga djuren. Kanske rent nonsens. Är vi inte alla, när allt kommer omkring, en smula trängande blandning av båda?

Similar Posts:

• Jag, jag, jag!
• Livet utan oss
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Ulf Stark väjde inte för det svåra
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Att skuggorna försvinner är Skaparens verk. För detta är till sin form en skapelseberättelse, som inleds med att Skaparen ger liv åt djur och växter, skapar solar och planeter, och sedan lämnar dem att utvecklas fritt medan hen vilar. När hen vaknar igen ser allting fint ut, utom de där fula fläckarna som finns under allting. Skaparen bestämmer att skuggorna får bo på ena halvan av jorden, och alla människorna på den andra. Det leder som sagt till ett lyckligare folk, och Skaparen blir nöjd.

Men bokens huvudpersoner, en pojke och en flicka, känner att det är något som saknas. Det blir inga fler godnattsagor, det blir ingen riktig glädje eftersom det heller inte finns någon sorg. Pojken börjar gå i sömnen och leta efter sagogestalterna som Flickan brukade berätta om. En dag är han borta och Flickan ger sig ut för att söka efter honom.

Det mytologiska anslaget är starkt i Skuggbarnen, liksom också i andra böcker av såväl Ulf Stark som Anna Höglund. Att berätta sagor är något ursprungligt som har mycket med trygghet, hemkänsla och att hitta en plats i världen att göra, och det är en vacker tanke att koppla dessa sagor till det mörka i tillvaron – utan skuggor inga nyanser, utan sorgen ingen anledning att någonsin vara glad. Utan fantasi och osäkerhet ingen spänning och magi skulle man också kunna säga, och vad är då meningen med tillvaron? När skuggorna slutligen kommer tillbaka berättar Flickan åter sagor för Pojken, och då infogas deras egen berättelse i raden av traderade myter, ett snyggt slut som betonar den cirkeltanke som hela boken bygger på.

Anna Höglunds bilder följer också dessa mytiska mönster: dels det cirkulära, dels det dualistiska, där mörker och ljus till exempel återspeglas i en helt ljus framsida och en helt mörk baksida. Också inne i boken finns mörka uppslag, där man kan urskilja allsköns skuggor som flutit ihop till ett ”väldigt blåsvart moln”, som texten uttrycker det. Här finns tuppens, elefantens och ugglans skuggor, men också Pojkens och Flickans, allt svagare i avsaknad av sina mänskliga följeslagare.

Att det hela ordnar sig bygger till slut på just det: att Pojken och Flickan inte klarar sig utan sina skuggor och sina sagor. Detta uttrycks också i tecknarstilen, där de två avbildas helt som tecknade gestalter, medan övriga ”lyckliga” människor i kollagestil får låna ansikten och ibland även kläder från amerikanska femtiotalsillustrationer av typen ”hemmafruar i tvättmedelsreklam”. Det är soligt och rosigt och proportionerna är perfekta, medan Pojken och Flickan med sina skevheter och stora ögon framstår som långt mer levande. Den enda gestalt jag har lite svårt för är Skaparen själv, som med sin kropp i form av en rund boll med ögon, näsa och mun på är lite för lik Gubben i månen för att riktigt framstå som den könsöverskridande varelse Hen är i texten.

Sammantaget är detta en riktigt stark appell för fantasin och en bildmässigt spännande och ibland hisnande gestaltning av den värld som är vår. Inte minst är det också en påminnelse om att det som på ytan ser ut som det rätta att göra – till exempel att sopa bort de fula skuggorna och skapa en alltigenom lycklig värld, om man nu råkar vara en allsmäktig Skapare, eller att förbjuda inopportuna åsikter, om man är en mera världslig härskare – inte alltid är det.

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Sagan om den stora kärleken
• Carpe diem
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Huset som Vrese fortfarande ser efter är sen länge övergivet av dess människor och på skylten vid grinden står det ”Tomten till salu”. Trots det utför Vrese sina sysslor, tänder ljus i advent, drar upp klockan och ser till att sängar och leksaker är i gott skick, i fall att någon skulle komma tillbaka. Under tiden går han mest omkring och muttrar och är sur, för det är så hustomtar är mest.

Skylten vid grinden är trasig och blåser iväg, när kaninbarnen hittar den kan de endast tyda ut ”Tomten till s”. Självklart blir deras tolkning att tomten ska komma till Stora Skogen och så drar alla förberedelser igång. Problemet är bara att djuren varken vet vad tomten eller julen egentligen är för något. Tillsammans vet de att det finns något som heter snö ”som är så kallt att det nyper till i nosen och allting blir vitt som blomkål”, att man hänger upp fina saker i ett träd och att man ger varandra klappar.

Men då Nina kommer ut ur hålan faller nåt ner på hennes nos. Nåt som är kallt och får henne att nysa och skratta. Luften runtomkring är full av vita flingor som dalar ner och lägger sej på marken, på grenarna och på henne själv.
Hon ruskar på grenarna.
Hon tar upp så mycket snö hon kan i händerna och kastar upp det över huvudet.
Det får henne att bli vild och glad.
- Snö! ropar hon. Det måste vara snö!
Hon dansar en nu-faller-snö-dans tills hon halkar.
Då stoppar hon in huvudet i hålan och ropar:
- Nu är det vinter och tassarna slinter! Kom ut och halka allihopa!

Djuren i Stora Skogen påminner mig på något vagt sätt om djuren i A A Milnes Nalle Puh. På samma dum-söt-snälla sätt förbereder de inför något som de inte har en aning om ifall det kommer att inträffa. Och det är sött, speciellt med Eva Erikssons välkända illustrationer av djuren. Trots att sagan är helt ny känns den som något jag läste som barn. Å ena sidan är Jul i Stora Skogen tidlös och stämningsfylld, å andra sidan bjuder den inte på något nytt och det känns som att jag redan har läst den.

Självklart kommer Vrese till djurens stora fest, för jul blir det ju oavsett om granen är klädd eller inte. Och i det ligger en trygghet som hör sagan till.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Historisk jul med massor av stämning
• Meri Kurisumasu!
• Sagan om den stora kärleken

Diktatorn är en humoristisk skildring av en liten tyrann, eller med andra ord: av ett barn. Det är förvånansvärt hur långt det går att driva den här jämförelsen, men å andra sidan är det ju ofta just barnslighet som utmärker världens alla diktatorer: det är ”jag vill ha” hela tiden och en oförmåga att inse att andra människor kanske har andra prioriteringar än en själv. Absurditeten i det begärda verkar de inte inse själva (eller så låtsas de bara), så man skulle gärna vilja skicka den här bilderboken till ett antal palats runt om i världen för obligatorisk läsning.

Jag tror också att barn inser det absurda när de läser/hör denna bok. Det är vardagliga situationer för dem: föräldrar som tar hand om, barn man leker med på dagis. Ulf Stark skriver som vanligt jättebra, enkelt men tankeväckande, och Linda Bondestams illustrationer är sprakande och bångstyriga i både form och färg. Inte minst leker också hon förtjänstfullt med diktatorns olika attribut: stjärnan på mössan, lösmustaschen över läppen, det förnöjda och ibland domderande ansiktsuttrycket. Stilen är naivistisk, i klara färger och med inslag av collage.

Similar Posts:

• Knasigt, komplext och alldeles underbart
• Charmig bok med ett slut jag inte fattar
• Busig humor och känsloladdat vemod
• Resa till himlen som inte lyfter
• Vad är farligast, tekniken eller människan?

Det är också en saga om en resa. För bortom bergen, skogen och floden vet aporna att det växer äppelträd med de allra godaste äpplen. I sagan om Amos och Soma reser Amos iväg för att finna dem, medveten om att det är farligt: träden står i en hemsk mans trädgård, en man som tillfångatar apor och kanske till och med dödar dem. Men han vill ge äpplena till sin kära Soma, och för hennes skull trotsar han faror, som hon också tvingas trotsa för att rädda honom när han fångas.

Det här är en vacker, rogivande och mästerlig saga. Den är dramatisk, men berättarrösten är trygg och ingjuter ett välbehag i läsaren som inte försvinner ens när man bli orolig för vad som ska hända. Anna Höglunds bilder är milda, mjuka akvareller som går i olika färgtoner på de olika uppslagen, och som också ger en känsla av en slags ursprunglighet, ett tillstånd som kanske bara kan finnas i sagorna, där avstånd är relativa och kärleken övervinner allt. Här finns magi, här finns omtagningar som stöder historien, här finns sagans närmast hypnotiska effekt som drar in en och får en att fortsätta läsa. Fint och tidlöst.

Similar Posts:

• Känslor som färgglada fåglar
• En appell för fantasin
• Månen tappar fotfästet
• Klassiska sagor för vinternatten
• Kaninsmärta och melankoli