Hon har den senaste tiden registrerat förändringar i den egna kroppen. Finnar har vuxit upp i pannan och från armhålorna känner hon fräna och obehagligt stickande dofter. Hon uppfattar inga ungdomliga fröjder – tvärtom – kroppen känns som en förrädare. Nu har sommarlovet börjat och mormor kastar ängsliga blickar på henne, eftersom det var så länge sedan hon såg sitt barnbarn hänga med kompisen Vilma.

Det är lättare för Sam att umgås med morfar, som är en pratkvarn och social begåvning. Det finns alltid något praktiskt göromål där Sam kan bidra med sina händer, om det så bara handlar om att hålla i en stege lutad mot väggen.

Men nog går tankarna i Sam – det är förståeligt. Hon är i precis samma ålder som hennes mamma var i när hon dog. Hon funderar på hur mamman kan ha uppträtt inför sina kompisar. Var hon ”tjejig” ? Vad intresserade henne förutom livet med kompisarna? Det faktum att hon blev gravid i så unga år har inte mormor eller morfar pratat något om.

Så här skulle en ungdomsbok kunna fortsätta och ställa barnbarn mot morföräldrar likt en traditionell frigörelse/uppgörelse mellan tonåring och föräldrar. Men redan efter några kapitel förs en fjärde person in i handlingen, nämligen en jämnårig person som morfar i sista stund erbjudit husrum i bostaden några sommarveckor. Tonåringen i fråga bor i Stockholm, är döpt till Laura men presenterar sig som hen och vill tilltalas med namnet Lau.

I alla år har ett rum i huset där Sam bor med mormor och morfar varit tillsluten med stängd dörr. Det är rummet till Sams mamma Lina. Nu får Lau flytta in där efter att morföräldrarna röjt undan de mest privata minnessakerna. Att Lau blir så självklar för morföräldrarna väcker stor irritation hos Sam. Tur att Lau har ett sommarjobb i en sommarservering när turisterna invaderar Marösund. Då slipper de ses så mycket, tänker Sam.

Sam försöker undvika Lau så mycket det går men hen lirkar fram en tråd som leder till en ny tråd att dra i. De har haft väldigt olika uppväxter, vilket kontrasteras med exempel från livet i kustsamhället och Laus uppväxt i större städer och andra länder. Ungdomarna har utvecklat olika strategier i sina familjer och texten rymmer väldigt fina detaljer som visar detta.

Det hela leder till en utvidgning i Sams sinne som är intelligent skildrad. Eftersom mormor och morfar valt att inte dela sin sorg över egna dottern Lina har Sam nu när hon själv är 16 funnit sig stå i en ensamhet som går att ta på.

I all stillsamhet växer lojaliteten mellan de jämnåriga och nyfunna vännerna. De fint mejslade personligheterna är fullt begripliga och faktiskt kan man också ana att morföräldrarnas 16 år långa sorg är ett tidsspann som upplevts som ett försvinnande kort ögonblick. Känslan av ömhet och välvilja varar i mig långt efter att läsningen tagit slut.

Livet är oberäkneligt, obegripligt, orättvist och oerhört. Alla adjektiv som börjar på o kan göras till en lång lista. I den här ungdomsboken har bråddjup och vardaglighet fått en mycket fin utformning. Varje familj har sin egen dynamik men den behöver inte stelna.

Similar Posts:

• Mat som kärlek
• Bladvändarspänning på västkusten
• På flykt under stjärnorna
• En resa mellan livet och döden
• Föräldraskap och förlust

Berättelsen växlar mellan brevskrivarnas nutid och breven till David. Tillsammans tecknar de en brokig bild över personen David, hans uppväxt, familjeförhållande och relationer. För är det verkligen samma person de beskriver? Genom de olika breven får vi närma oss både David, Jon, Silje och Arvid från olika håll. Huvudpersonen David är dock helt tyst. Han bara finns där, i mitten och i periferin.

Det är buttra, alternativa tonåringar i en norsk småstad. Det är tonårsångest, vintanter och föräldrar. Det är drömmar om att komma bort, ut och iväg. Att livet ska börja någon annanstans. Det är en berättelse om de som kom iväg, och de som blev kvar. Om kärlek, svek och svartsjuka. Om att ha en präst till styvpappa. Om att vara präst och styvpappa,

Carl Frode Tillers roman Inringning har äntligen översatts till svenska sjutton år efter att den gavs ut för första gången. Ytterligare två delar finns, och är på väg att översättas även de. Och tur är väl det. För efter att ha läst första boken vill jag bara har mer. Mycket mer.

Inringning har ett genialiskt upplägg, genom breven och betraktarna får läsaren sakta sakta närma sig huvudpersonen David och hans liv. Men ju längre berättelsen lider desto mer undrar jag, vem är egentligen Jon? Hans självbild och de andras bild av honom är så monumentalt olika, hur upplevde David honom och det de hade gemensamt? Hur såg deras vänskap faktiskt ut? Vänskapen mellan den som gick vidare och den som blev kvar. Jon, Silje och Arvid tecknar alla olika bilder av David, men också av Jon, och varandra.

Inringning är inledningsvis svår att komma in i. Det beror delvis på hans berättarstil, men framförallt på den brutalt obrutna textmassa som kan kännas ovan för en nutida läsare. Men man vänjer sig ju vid det mesta, till och med Carl Frode Tillers ovilja till styckesindelningar och luft i texten. Kanske hade den varit mer lättläst med lite luftigare text, men hade det blivit samma läsupplevelse? Det är svårt att säga. Klart är dock att jag ser fram emot att läsa både del två och tre och att fler av hans verk ska översättas till svenska.

Similar Posts:

• Att vara femton år
• Man kan inte inte kliva i samma flod
• En bok för alla väder
• Moderskap i Norge
• En halv berättelse

Vi får möta Dina, Bella och deras lilla gäng just i början på sommarlovet. Allt känns härligt och spännande, precis som det gör när eoner av tid breder ut sig framför en och inga plikter längre pockar på uppmärksamhet. När Dina upptäcker en spännande kille som tränar knattelaget blir hon motvilligt intresserad …

Så långt låter det som en helt vanlig ungdomsbok som det finns tretton på dussinet av. Men Rebecka Åhlund lyckas få in ytterligare en dimension, något som gör att vi blir lite extra intresserade av Dina. Ungefär då sommarlovskänslan bredde ut sig, försvann nämligen hennes mamma hemifrån och Dina vill inte på villkors vis tala om det för någon. Det har hänt förr, att mamma försvunnit, men hon brukar ju alltid komma tillbaka, tänker Dina. Men förr fanns alltid farmor i närheten och var hennes trygghet. Nu är farmor död. Dina befinner sig i ett limbo mellan att klara sig själv och vara beroende av en vuxen.

Så samtidigt som Dina lever sitt härligaste liv, vet hon inte hur hon ska få pengar till mat.

Det blir en händelserik sommar på alla sätt och när mamma dyker upp hemma igen lagom till skolstarten, som om ingenting har hänt, får vi inte det lyckliga slut som vi kanske hade förväntat oss. Dina kan inte fortsätta som om ingenting har hänt, utan vill ha en annan relation till sin mor. Det är inte ett orealistiskt happy end utan ett hoppfullt slut som visar oss att handlingar har konsekvenser som man måste ta på allvar.

Det Rebecka Åhlund gör på ett sådant hudlöst vis, är att visa Dinas dilemma. Hur hon lever ett vanligt somrigt tonårsliv, samtidigt som magen skriker av hunger. Hur hon längtar efter att bli omhändertagen av farmor men ändå på något sätt lyckas ta hand om sig själv. Dinas vänner är inte ignoranta utan fattar att något inte stämmer, men eftersom Dina inte svarar ärligt på deras frågor, vet de inte hur de ska bete sig. De är som tonåringar är mest, alltså. Eller kanske som folk i allmänhet, när de får svaret ”jodå, allt är bra” av någon man är orolig för.

Sätt den här boken i händerna på en ung människa! Men glöm inte att läsa den själv också. Rebecka Åhlund har något att säga till oss alla.

Similar Posts:

• Sårbart om depression
• Fin men inte klockren debut
• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Att vara femton år
• Tonår och tystnad

För åttondeklassaren Amanda blev högstadiet inte det hon hoppats på. Hon har ofrivilligt hamnat i klassens periferi medan hennes enda vän Jennie, valde utanförpositionen när hon kom ny till klassen. Amanda tiger och lider, tillbringar många av rasterna på handikapptoaletten och vill absolut inte att hennes föräldrar ska ana att inte allt är som det ska i skolan. Det är plågsamt att se hur hennes före detta bästa vän, Lejla, tagits upp i innegänget och i nästan samma ögonblick släppt Amanda som en het potatis.

Att Amanda får revansch, det är liksom inbyggt i ungdomsboken struktur (rekommenderad läsålder är 12-15 år), men sättet Alexandra Dahlberg gör det på är både raffinerat och intelligent. Hon tillåter inte att ungdomarna bara är onda eller goda utan låter dem alla få en kontext som gör deras handlande om inte okej, så ändå begripligt. Det är fortfarande inte försvarbart att söndra och härska som klassens drottning Moa, men när man får ta del av hennes familjebakgrund, förstår man faktiskt varför hon beter sig som hon gör.

Alexandra Dahberg analyserar gruppdynamiken i en åttondeklass seriöst och tar inga genvägar. När Amanda får chansen att få in en fot i gänget, tar hon den, även om det betyder att hon riskerar att förlora Jennie. Och när Lejla vill börja umgås med Amanda igen, gör hon klart för Amanda att det kan vara nästan lika påfrestande att vara ”inne” som det är att vara ”ute”. Lejlas analys av vem som bestämmer i skolan, känner nog dessvärre de flesta av oss igen:

”Det är killarna. Killarna är allt. Det är skit, men så är det. Tjejer som Moa? Som mig? Vi är där på grund av dem. De vill hänga med oss. Och varför vill de det?” Det känns som att hon försöker förklara något för ett barn och att det är något jag redan borde ha haft koll på. ”För att … de gillar er?” ”För att de vill ha oss! De vill hångla, eller lilgga. Tycker killarna inte att man är het så slutar de bry sig. Och vet du vad som inte är hett?” Jag skakar på huvudet, och Lejla ger mig ändå inte tid att svara. ”Att vara ett omöjligt byte! Är du svår? Sexigt. Är du gay? Bye bye, om du inte hånglar med annan tjej som show för killarna.”

Inte bara teman som vänskap, förälskelse, solidaritet och homosexualitet avhandlas, utan vi får även ta del av Amandas mammas utbrändhet och ser hur det påverkar hela familjen. Det är ganska mycket Alexandra Dahlberg låter sina unga läsare ta sig igenom, men det känns konstigt nog ändå inte överlastat. Språket är spänstigt och känns autentiskt och huvudpersonerna tillåts dessutom vara både roliga och slagfärdiga. Och slutet, som jag inte ska avslöja, är tack och lov hoppfullt och fint utan att ”happy end” blir för överdrivet.

Similar Posts:

• Ombytta roller
• Om att längta bort
• Erik Lindegrens dikt får smäll på käften
• Mörkt och mycket
• Tonår och tystnad

A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

En av de första känslorna jag får när jag läser Ada Fredelius Två systrar är; Äntligen! Äntligen en klassisk ungdomsbok som på ett enkelt sätt hanterar tonårens och livets svåra frågor. Det ska erkännas att jag inte läst särskilt mycket svensk ungdomslitteratur i det senaste, men desto mer av det som brukar benämnas YA (Young Adult). Och jag måste påstå att det finns en nyansskillnad, en viktig sådan. Den YA jag läst har mer fokuserat på att vara lättsmält, och känns ärligt talat ofta som om den riktar sig till vuxna läsare trots sin etikett. Vuxna läsare som vill ha sina böcker skrivna på ett visst sätt.

Två systrar är inte skriven för den vuxna läsaren, det är en ungdomsbok som vänder sig direkt till sin egen målgrupp. Utan omvägar. Ada Fredelius lyckas på ett enkelt sätt skriva om många svåra ämnen, samtidigt, utan att det känns krystat eller orealistiskt. Alice och Ylva har vuxit upp tillsammans och alltid varit relativt nära, och de har alltid haft ett självklart svar när folk frågat om de verkligen kan vara systrar. De är ju så olika!

Ylva är adopterad från Kina, men till allas förvåning får hon några år senare en lillasyster. Nu är de båda tonåringar och försöker navigera allt vad det innebär. Ylva söker i smyg på information om adoptioner, stulna barn och hur man kan hitta sina släktingar. Hon vågar inte dela med sig av sitt sökande men efter ett utbrott på föräldrarna blir det bestämt att hela familjen ska åka till Kina över sommaren och besöka barnhemmet hon kommer från.

Alice å sin är ofta avundsjuk på sin självsäkra storasyster, hon har vänner, är snygg och vet hur man tar sig fram i världen. Alice har en vän, och sitt musikintresse. Och den där spännande personen som hon brukar chatta med förstås. Han som alltid förstår henne. Som hon kan berätta allt för.

Similar Posts:

• Sommarlovsblues
• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Lyckad debut om tonåringar i Gävle
• Mer än vänner?

Paula bor i en villa med mamma, pappa, storasyster och lillebror. Berättelsen tar avstamp i deras gemensamma liv och rutiner, de gör samma saker varje jul, varje påsk, varje vinter. Allt är perfekt, ingenting förändras och farmor och farfar lever fortfarande. Paula får i uppdrag att vispa grädden, och hon gör den alldeles, alldeles perfekt.

Den inledande delen av romanen går i ett, Vigdis Hjort lämnar inget utrymme för stycken eller pauser. Vi får följa med Paula genom vardag och högtid, ut på tur och hem till bästisen Karen i huset intill.

Paula och Karen blir äldre, alla blir långsamt äldre, även texten blir långsammare. Farmor och farfar lite tröttare, lite torrare varje gång pappan åker och hämtar dem på stationen. Storasyster Elisabeth går nu på Kristelig Gymnasium inne i stan, en dyr, kristen skola. Det sätter press på familjen, Elisabeth själv, men framförallt på familjens ekonomi.

Men varför måste hon gå i den dyra skolan? När det finns gratis skolor här? undrar Karen och Paula kan inte ens hantera frågan. Den är för stor. Varför måste Elisabeth gå på Kristelig Gymnasium? Varför ber de bara bordsbön när farmor och farfar är på besök, eller hemma hos mormor?

Paula blir äldre och tankarna fler, och mörkare.

Det var skillnaden mellan dem, hon märkte det allt oftare, att Karen inte hade den tyngd, det lod i hjärtat som hon hade. Varför var hon så bekymrad? Det var som en klump i bröstet. Vädret var ju fint, hon borde gå ut och bli glad på något sätt, men hur skulle det gå till?

Vigdis Hjorts språk är helt fantastiskt, hon använder sig av upprepningar på ett mycket elegant sätt. Inledningen känns lite jäktad, men efter att ha läst en bit i boken inser jag att det nog är meningen. Jul, påsk, sommar, jul igen ska följa varandra i tät följd. Långsamt sker en förflyttning, utan att läsaren riktigt kan säga var den började. Tempot ändras, tankarna skiftar, funderingarna kommer oftare och oftare.

Sakerna hade samma plats som alltid, men ändå var allt skevt.

Similar Posts:

• Minnesförlust i en norsk småstad
• Uppväxtidyll med naggade kanter
• Att bli till
• Lika drömskt som verkligheten
• Terapistycke utan fördjupning