Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder

Reflexer är egentligen inte så mycket en roman om att vara transvestit i början av 1900-talet, som den är en bok som snirklar kring ämnet och genom att inte beröra det, förstärker det. Förordet av Tiina Rosenberg är bra och sätter handlingen i ett intressant tidsperspektiv, men jag skulle rekommendera läsaren att vänta med det till efteråt, då det innehåller för många spoilers i mitt tycke.

Att läsa prosa från förra seklets början är trögt och ovant för mig. Detta i kombination med att boken inte bara handlar om Walter och Ragna, som kommer att bli hans hustru, utan har ett helt galleri med karaktärer som jag till en början glatt blandar ihop och irriterar mig på. Rangordningen mellan man och kvinna. Att boken kretsar mycket kring ekonomiska bekymmer och det äktenskapliga arrangemanget som sådant. Det är mycket som gör mig hätsk och trött. Men som också, givetvis, sätter spotlight mot det ämne boken berör. Familjelivet och den icke ifrågasatta heterosexualiteten är en stark norm idag, tänk dig då vad den var 1901. Dessutom visar dessa bihandlingar att inget liv är okomplicerat. Alla par har sina problem, alla lever vi med hemligheter.

Tiina Rosenberg benämner romanen som en ”fullfjädrad komma ut-berättelse tillkommen före genren uppfunnits”. En komma ut-berättelse klassificeras genom att den dramaturgiskt byggs upp kring ett tidigt upplevt ”genustrubbel”. Något har inträffat som påverkat karaktären, en hemlighet som genom berättelsen skaver och visar sig genom att karaktären tycks ”ofärdig”. Detta förmedlar en osäkerhet till omgivningen. Slutligen kommer ”bekännelsen”, som får karaktären ut ur ”garderoben”, som man brukar kalla det stadie av förnekelse inför omvärlden som karaktären befunnit sig i fram till bekännelsen.

Det är falsk marknadsföring av boken att säga att detta är de skeenden man som läsare ska vänta sig se porträtterade. Som Maria Andersson skriver om i efterordet, så var tiden egentligen inte alls mogen för denna typ av berättelser. Amanda Kerfstedt var en känd och omtyckt författarinna som visserligen ofta skrev om kvinnans rättigheter, och alltså hade intresse i kampen för de svaga. Men boken möttes ändå av förvåning. På sina håll kallade recensenter det för ”groteskt fantasteri” att skriva om en man i kvinnokläder. På andra håll rekommenderades boken som familjeläsning, en mysterieberättelse eller rent av en studie i psykologi.

Trögheten i mitt läsande kommer sig förstås också av den annorlunda berättartradition som fanns vid sekelskiftet jämfört med nu. Ett långsamt berättande där författaren tar sig tid att komma med utsvävningar. I många repliker flimrar sanningar om livet förbi som gör mig nästintill tårögd. Stundtals är det moraliskt och nästintill uppläxande i tonen, men man får inte glömma att det var en tid av gudstro och starkt kyrkligt styre i Sverige. Kanske har vi idag för snabbt förkastat förmågan att vara ”sedelärande”? Lillgammalt och irriterande, men när jag väl vant mig vid tonen kan jag även uppskatta det.

Det upplyftande med boken är att den inte fördömer. Walter är ingen underlig biroll, som det skrattas bakom ryggen åt (som fortfarande förekom i filmvärlden långt in på 90-talet, både när det gällde transvestiter och homosexuella). Han är en respekterad ämbetsman, och det är först på slutet som hans timma om dagen blir ett problem för omgivningen. Och även efter själva avslöjandet finns det förmildrande omständigheter. Författarinnan är på Walters sida. Om än inte klimatet var lika tillåtande som idag, då storstjärnor som Eddy Izzard når berömmelse, finns det i denna roman en gnutta hopp inför framtiden.

Och det är förstås det som gör den läsvärd, trots vissa problem med att ta sig in i den. Sexuella avvikelser, liksom svarta människor under slavtiden, nådde inte respekt och upprättelse självmant. Det krävs människor som skriver om det okända och gör det till en del av vår tid. Amanda Kerfstedt var en av dessa människor.

Slutligen vill jag ge lite plus i kanten för det fina omslaget. Den nedre delen av ett sammanbitet ansikte, läpparna med den feminina amorbågen. Ordet ”reflexer” som speglar sig i sig själv. Ett intrikat spindelnät i ceriserosa som oroväckande sprider sig med sitt fäste över halsen, som en stor inflammation som förhindrar allt tal, håller den stora hemligheten på plats innanför det putsade skalet. Rosenlarv förlag är ett feministiskt förlag som jobbar på att ge ut bortglömda kvinnliga författare ur historien. Jag hoppas gladeligen på att få recensera något från dem även till våren…

Similar Posts:

• En dubbelhistoria med perspektiv
• Djupt gripande om livsval
• Underbar Stockholmsskildring
• Småmysigt om punkliv i London
• Distanserad kärlek

Föräldraförsäkringen ges onekligen en nyckelroll i journalisten Ulrika Lorentzis Något bara kvinnor kan. Normer, biologi och graviditet. Lorentzi, som bland annat varit chefredaktör på feministiska tidskiften Bang, tar visserligen avstånd från vulgärdebattörer som Elise Claeson, men skriver framför allt en öppen bok med framträdande intervjuinslag. Vi får möta såväl ”vanliga” människor med olika erfarenheter av familjebildning – eller inte familjebildning: påtagligt är att den intervjuade kvinna som valt att inte skaffa barn vill vara anonym eftersom hon vet hur oerhört provocerande det valet kan uppfattas – som delvis nya sidor av välkända debattörer som Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg.

Inte minst queerkonstellationer av olika slag bidrar till att belysa och kanske också förändra könsmönster. Lorentzi blandar mer teoretiska resonemang med mängder av konkreta erfarenheter ”” och efterlyser samtidigt formuleringar kring dessa upplevelser. Graviditeter befinner sig fortfarande märkligt ofta i något sorts mytiskt, oartikulerat gränsland mellan djuriskt och gudomligt, menar Lorentzi, som sökt våra bilder av graviditeter från Bibeln och den heliga Birgitta till Moa Martinson, pappagrupper och modern poesi.

Precis som i Nina Björks nyligen utkomna avhandling ger Ulrika Lorentzi motbilder till den liberala bilden av den autonoma individen som grunden för hela det västerländska tänkandet. Precis som Björk sätter hon fingret på något djupt schizofrent i vårt sätt att tänka om människor. Visst är det den vuxne, fysiskt sett välbeställde mannen som är normen über alles. Gravida och småbarn faller utanför tämligen direkt. Här finns ett stark förnekande av hur beroende vi är av andra, ofrånkomligt under perioder eller genom hela livet, fysiskt, materiellt eller ”bara” känslomässigt.

Det är en lättillgänglig, omfattande och mångsidig liten bok Lorentzi skrivit. Lite rastlös; med nuvarande utveckling kan man räkna med ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen kring år 2030. För det är naturligtvis det med titeln Något bara kvinnor kan: det är visserligen bara kvinnor – eller snarare bara människor med fungerande livmödrar, för det finns ju exempel både på att män som varit kvinnor blir det och naturligtvis på mängder av kvinnor som inte kan eller vill – som kan vara gravida, men det finns en väldig massa människor som kan få barn och vara föräldrar. Så varför lägger vi en så avgörande vikt vid den där proportionellt sett lilla, initiala skillnaden?

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Ut ur labyrinten
• De på förhand dömda
• Att upptäcka att man är förälder

Så varför ens försöka? Kanske för att det är så lätt, särskilt när man befinner sig i små trivsamma universitetskretsar, att tro att utvecklingen ganska oproblematiskt går framåt. Att vi bara vet bättre och bättre hela tiden och att de gamla problemen inte med jämna mellanrum ska komma tillbaka och nafsa oss i rumpan.

När det gäller feminism finns helt enkelt två olika skolor som under olika perioder varit olika starka. Aldrig mötas de två på det ideologiska planet. Och Elise Claeson och undertecknad hör uppenbarligen inte till samma sådan skola. Jag tror att individer har likheter och skillnader. Ibland följer de likheterna och skillnaderna vissa könslinjer, men det beror snarare på uppfostran och erfarenheter än på naturgivna lagar. Elise Claeson anser att män och kvinnor är skilda väsen med skilda uppgifter och rör vi till det går världen åt helvete.

Kvinnor bör alltså vara hemma med barnen. De ska sköta hemmet, pyssla i trädgården och, om det blir tid över, ägna sig åt välgörenhet. Mannen ska försörja hela kalaset. Möjligen kan han få ta ut någon vecka av föräldraledigheten för att skjuta en älg – ”ett urgammalt manligt/faderligt sätt att vara homemaker”. Att pappan skulle kunna spela någon som helst roll i övrigt i familjens liv antyds mycket vagt i någon av Claesons omhuldade stenåldersliknelser (och det är inget ideologiskt värderande epitet från min sida – hon stödjer helt enkelt resonemangen på en hel del kategoriska uttalanden om hur det gick till på stenåldern). Därutöver är mannen fullkomligt osynlig. Föräldraskap, bah. Det är Mamman som är viktig. Jämlikhet, dagis och stat är bara ondskefulla företeelser ute efter att skada den känsliga relationen mellan mamma och barn.

Allt skulle bli bättre om vi bara slapp betala skatt. BVC och Försäkringskassan framstår som någon sorts stalinistiska kontrollkorgan. Högervriden är bara förnamnet och inspirationen kommer från ett år som hemmafru i USA där minsann allting fungerar mycket bättre och dit Claeson följer sin glassiga försörjarmake. Inte ett ord om alla de amerikanska föräldrar som tvingas lämna sina barn utan barnomsorg för att jobba fjorton timmar i sträck till minimilöner. Eller som får skicka ut dem i meningslösa krig på andra sidan jorden därför att de helt enkelt inte har råd med andra karriärvägar.

Jag vill verkligen förstå den här boken. Jag har fått den rekommenderad av en hängiven ung småbarnsmamma som aldrig framstått som vare sig konservativ eller marknadsliberal (en ohelig allians som för övrigt aldrig heller upphör att fascinera mig). Men jag fattar absolut ingenting. Inte ens när jag försöker bortse från hur förbannad jag blir över idéinnehållet kan jag se någon som helst logik i resonemangen.

Texten är visserligen på ytan lättillgänglig, men källhänvisningarna vansinnigt tendensiösa och fokuseringen fullkomligt förvirrande. När Claeson möter Tiina Rosenberg och Feministiskt initiativ får vi till exempel inte veta något som helst om argument och debatt. Vi får veta hur de ser ut. Rosenberg beskrivs som en ”könlös Peter Pan-människa”, ”Konstighetens drottning”. Själv kommer Claeson i demonstrativt rosa från topp till tå, med volanger och rosetter, lockat hår och omsorgsfull sminkning. ”Allt för att visa att kvinnligheten och könen lever.” Det var den debatten.

Claeson fnyser över kaffepengar från Försäkringskassan och hurrar över sitt mod att låta maken stå för försörjningen. Men även om vi bortser från det av författaren ignorerade faktum att få människor – med eller utan beskattning – har möjligheten att leva på sin partner: vad händer om maken bestämmer sig för att lämna henne? Deras ekonomiskt arrangemang är ju i slutänden baserat på hans välvilja. Om han blir oförmögen att jobba, om han dör?

Att ta hand om och uppfostra barn är självklart bland det viktigaste man kan göra. Och det har förmodligen inte den status det borde ha. Men jag har svårt att se hur den statushöjningen skulle komma av Claesons barnpassning som obetalt överklassnöje. Hennes reducering av föräldraskap till något som enbart, mer än ekonomiskt, berör kvinnor är rent sorglig och trots allt tal om valfrihet landar vi i en mycket strikt mall där alla utan Claesons ideal och möjligheter underkänns. Väljer du någon annan väg än hennes blir dina barn trasiga, otrygga individer. Allt som är fel i samhället blir ditt och dina stackars dagisungars fel.

Jag köper inte det. Jag tror inte det finns en absolut relation mellan att vara en bra förälder och att spendera tjugofyra timmar om dygnet med ungarna. Jag köper det inte i sin helhet och jag köper inte detaljerna. Det finns till exempel ingen rimlighet i påståenden som att pojkar har en naturlig fallenhet för att leka med bilar (bilar har helt enkelt inte funnits tillräckligt länge för att på något sätt knökas in i några gener). Att kalla Alva Myrdal (ond! ond!) för Simone de Beauvoirs (också ond!) efterföljare är fullkomligt ahistoriskt och nej, en undersökning på aftonbladet.se är inte per automatik en indikation på vad svenska folket egentligen tycker.

Elise Claesons argumentation är passionerad men fullkomligt ologisk. Fast det är kanske också ett särartsfeministiskt statement?

Similar Posts:

• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Kommunismen som miljöpolitik
• Filosoferande mordhistoria
• Att upptäcka att man är förälder

Även litterära gränser talades det om. I Sverige blir ungdomsromanerna allt mer explicita, både när det gäller sex och våld, och det finns knappt några gränser kvar att bryta. Men när Mårten Sandén och Katarina von Bredow talade om sina nya böcker (som drar mer åt sex- än våldhållet) var de överens om att det trots allt finns en sak man inte får göra: lämna läsaren helt utan hopp.

Hopp behöver också barnen i Palestina. Barnboksförfattaren Sonia Nimr berättade om det hemland där det är ointressant att bryta tabun och beträda farlig mark med utförliga våldsskildringar. I en tillvaro där barn ser våld varje dag och lever instängda i en värld utan natur och rörelsefrihet, är det andra gränser som behöver brytas. Det är den vanliga vardagen utan bomber och död som är overklig och svår att föreställa sig. Och det är den som behöver skildras.

Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg är två exempel på författare som i sina böcker överträder gränsen mellan det fiktiva och det verkliga. Människors tendens att bli upprörda över sådant här är förvånande, men kanske egentligen ett gott tecken för litteraturens genomslagskraft: om man känner sig sviken av en fiktiv gestalt måste det ju betyda att man engagerat sig väldigt i honom eller henne? De kritiker som identifierade Hassen Khemiri med sin romanfigur Halim i så hög utsträckning att de upplyste honom om felaktiga uppfattningar som Halim hyste, måste ju på allvar bry sig om Halim. Det skulle de knappast ha gjort om det hade rört sig om dålig litteratur.

Och så var det där med samhällets gränser. De som talar om skillnader mellan kvinnor och män, och de som styr vad som är ok och inte i politiska sammanhang. I det första fallet är det ett framsteg bara att tänka tanken att man kan kliva över könsgränsen – länge har det varit antingen eller som gällt på det området. Tiina Rosenberg – vem annars – var överallt på bokmässan, och i varje sammanhang var hon lika benhårt teoretisk och säker på sin sak. Vare sig hon diskuterade lesbiska kvinnors historia eller Judith Butlers senaste bok så stod hon lika fast på den punkt som gäller varje människas rätt att överträda gränser när det gäller vår egen identitet, så länge det inte skadar någon annan. Att vara det Andra och stå på andra sidan gränsen kan dock ha sina sidor, för att utrycka det milt. Tiina Rosenberg står inte längre på de politiska barrikaderna, hon upptäckte att hon inte var tillräckligt diskret för det. När hon ville vara annorlunda och tala högt om de frågor som betydde allt för henne – just rätten att vara annorlunda – slutade det i ett mediedrev som tvingade henne att dra sig tillbaka. I politiken är det mycket som fortfarande ligger utanför gränserna för vad som anses vara ok – på gott och ont.

Similar Posts:

• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Bokmässan 2008: Lördag
• En grym revolutionsblatte
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Håller du med?

Där har du i alla fall ett par praktexempel på åsikter som genomsyras av heteronormativitet —att heterosexualitet är det normala, medan andra former av sexualitet är ”onormalt” och därmed ”onaturligt” och ”fel”.

”Man föds inte till kvinna, man blir det” skrev Simone de Beauvoir en gång i tiden. Alla de förväntningar som finns på kvinnor (och män) är inte medfödda, utan skapas socialt. Vi måste skilja på fysiskt kön och socialt skapat genus. Det är inte på något vis naturgivet att kvinnor skulle vara mer vårdande än män, eller att män skulle vara mer aggressiva och krigiska än kvinnor – det här är socialt konstruerade genusmönster. Feminismen har därför i hög grad handlat om att utmana de här genusmönstren och förväntningarna, och krossa de ojämlika strukturer som patriarkatet har givit upphov till.

Men feminismen borde inte bara bry sig om kön och genus, argumenterar de som kommit att kalla sig queerteoretiker. Namnkunnigast bland dem är kanske Judith Butler, som nu finns översatt till svenska för första gången. Många gånger kan andra skillnader, som klass, etnicitet och inte minst sexualitet, vara betydligt viktigare för att förstå såväl individer som samhällets stratifieringsmönster.

En lesbisk kvinna kan exempelvis, i olika situationer, ha betydligt mindre gemensamt med en heterosexuell kvinna, än hon har med en gay-man. Och en heterosexuell kan ha oerhört mycket fördomar mot homosexuella av det egna könet. Det räcker alltså inte med att bara ifrågasätta de köns- och genusmönster som samhället har konstruerat. Queerteori, eller queerfeminism, argumenterar för att vi också borde börja ifrågasätta hela konstruktionen av att det enbart skulle finnas två kön (”män” respektive ”kvinnor”). Den här konstruktionen gör oss helt blinda för alla de könsgränsöverskridare som faktiskt finns – allt från intersexuella till transsexuella. Vi måste, menar Butler och andra med henne, också och kanske framför allt krossa heteronormen. Låt alla älska den eller de de vill!

Den här boken utgörs av ett antal artiklar, och/eller utdrag ur böcker av Butler, ända från hennes genombrott med boken Gender troubles till sentida artiklar på temat. Texterna har valts ut av Tiina Rosenberg, som själv har gjort sig känd som Sveriges ledande queerteoretiker, och tidigare också själv skrivit en bok på temat (Queerfeministisk agenda).

I och med att Butler nu ges ut på svenska kan kanske fler komma att läsa om hennes idéer. Man ska i och för sig inte inbilla sig något annat än att det är ganska avancerad läsning. Karin Lindeqvist gör en stor insats med sin översättning, men det går inte att komma från att Butler – kanske framförallt i sina tidiga verk – är oerhört akademisk i sitt språk, vilket kräver en del av sin läsare. Rosenbergs inledning, och översättaren Lindeqvists kommentarer, är därför mycket välkommen hjälp för den oinvigde läsaren.

Similar Posts:

• Queer för nybörjare
• En hen-roman
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Att hitta sin pappa
• Gränsöverskridande historia

Suzanne Osten däremot glömmer inte dessa aspekter. Hon har, inte minst som konstnärlig ledare på Stockholms stadsteaters scen Unga Klara, envist lyft fram barn och kvinnor, svaga och ”besvärliga”, och ifrågasatt samhälle, maktstrukturer, könsroller och normalitet, och väjer varken för det obekväma eller för just samtal. Samtal mellan regissör och skådespelare, mellan skådespelare och publik, och mellan teater och samhälle.

Då kan det kanske verka lämpligt att Tiina Rosenbergs bok om Suzanne Osten bygger just på samtal. Intervjuboken är emellertid ingen oproblematisk form. Osten citeras eller refereras och blandas med mer teoretiska resonemang och bakgrundsteckningar som är intressanta, men svåra att placera. Var slutar Suzanne Ostens tankar och var tar Tiina Rosenbergs vid? Det är en smula oklart. Och även om Osten är en ovanligt välartikulerad person uppstår ibland en lite underlig kontrast mellan hennes talspråkliga samtalston och Rosenbergs teoretiska utläggningar.

Har man dessutom inte sett de pjäser, framför allt på Unga Klara, som samtalen kretsar kring kan det också vara svårt att göra sig en bild av dem. Men har man sett dem, ja då är det förstås spännande att få veta mer om tankarna bakom. Sin titel lånar boken från mastodontprojektet Besvärliga människor som förutom pjäsen blev en dokumentär om ensemblens improvisationsbaserade sätt att arbeta. Idén bygger i sin tur på en reklambroschyr för en kurs i konsten att hantera ”besvärliga” människor. De där som alltid tar lite för mycket plats, som inte glider förbi sådär smidigt som de förväntas.

Vad som är spännande med Osten är hennes kombination av nytänkande och kontinuitet. Tesen är att om man vill lyfta fram de som vanligtvis marginaliseras måste man också arbeta på ett nytt sätt. Där finns en kontinuitet från teoretisk/politiska ställningstaganden till arbetsmetoder till pjäsinnehåll. Men också i att arbeta från samma institution i 30 år, med samma ideologiska ledstjärnor och samtidigt vara beredd till ständig omprövning. Från Grupp 8 1968 till queerteori 2002.

Att ämnet, Suzanne Osten i teori och praktik, är så mångsidigt, spännande och inspirerande är den här bokens stora styrka. Att den dessutom fungerar som introduktion till bland annat Unga Klaras repertoar, queerteori, feminismen, och teaterteoretiker från Brecht till Keith Johnstone och Mike Leigh är inte heller fel, men bidrar till det lite röriga intrycket. Suzanne Osten är mycket, och Tiina Rosenberg vill gärna skriva om allt på en gång. Då blir det lite diffust och hoppigt. Å andra sidan är det kanske meningen? Att också boken ska vara en smula besvärlig?

Similar Posts:

• En självbiografi som ingen annan
• Ett nytt sätt att leva?
• Uppdaterad genikanon
• Queer för nybörjare
• Det personliga och politiken

Ibland används queer synonymt med homosexuell, ibland har det andra användningsområden, som exempelvis ett sätt eller en ansats för att kunna tolka en text eller ett konstverk. Tiina Rosenberg, författaren till den här boken, vill inte försöka ge en klar och tydlig definition av vad queer betyder. Tvärtom menar hon, "egentligen bör queer inte preciseras". En av de viktigaste grunderna för queerteorin menar hon nämligen är att inte fastna i samma fålla som så många andra, utan att undvika kategoriseringar och fastslagna definitioner.

Hur ska man då försöka förklara detta teoretiska anslag, om det inte går/är eftersträvansvärt att definiera det? Kanske kan man säga att det handlar om att ifrågasätta heteronormen. Att ifrågasätta att det naturliga och självklara är heterosexualitet, och att alla som inte passar under den beteckningen således är onormala och udda. För varför skulle egentligen heterosexualitet vara ”normalare” än exempelvis homosexualitet? Blir heterosexualitet "rätt" bara för att en majoritet i dagens samhälle bekänner sig till heterosexualiteten? Varför det? Eller varför, som författaren Jonathan Ned Katz frågar sig, ser vi det som onormalt och något värt att uppmärksamma om en man klär sig i "kvinnokläder", men däremot inte om en man klär sig i ”manskläder”?

Denna heteronormativitet upprätthålls på en lång rad vis, och med en rad institutioner till sin hjälp. Queerteori kan vara ett verktyg för att ifrågasätta denna norm. Det bör självklart erkännas att så har skett långt innan diskussionen om queerteori började formuleras. Men bara för att normer har ifrågasatts och trotsats, så innebär inte det att normerna som sådana har upplösts eller övervunnits. Kanske är det här som queerteorin kan göra sin största insats?

Rosenberg ger oss i den här boken en första ordentlig introduktion till queerteori på svenska. I boken spåras bakgrunden till dagens teoribildning på många olika områden – gay- och lesbisk aktivism, Michel Foucault, och framförallt Judith Butler. Rosenberg ger också prov på en rad "queera läsningar", som hon kallar det, av litterära verk (t.ex. M Butterfly) och andra kulturfenomen som Greta Garbo.

Kan vem som helst då vara queer? Om man känner sig lite udda och annorlunda, är man queer då? Nej, Rosenberg hävdar bestämt att queer-begreppet måste avgränsas till att enbart handla om att ifrågasätta heteronormen. Andra "avvikelser" från andra normer platsar inte under begreppet queer, menar hon – begreppet får inte bli en beteckning för någon "allmän motståndsidentitet". Hon hävdar också att queerteorier måste byggas på utifrån redan existerande kunskaper och teorier om feminism och gay- och lesbiska studier.

Man ska nog inte sticka under stol med att detta inte tillhör den allra mest lättlästa litteraturen, utan kräver lite av sin läsare. Men det är utmanande läsning, som varmt rekommenderas för den som inte avskräcks av det något akademiska språket och teoribildningen.

Similar Posts:

• Krossa heteronormen!
• Gränsöverskridande historia
• Intressant om skeva läsningar
• En sexuell mångfald
• Toppen på ett mycket farligt isberg