Från ”In.”/”Ut.”/”Dör.” till ingående beskrivningar av scenografi, historisk bakgrund eller känslomässiga stämningar. Från staplande av fakta till poetiska omskrivningar eller privata vinkar till originalskådespelare. Variationen på metatexter – allt det i ett drama som inte är just repliker – är näst intill oändlig. Så nog borde det finnas en hel del att säga om dessa […][...]

Det lysande mörkret börjar med en relativt personligt hållen presentation av teaterkritikern Leif Zerns förhållande till Jon Fosses dramatik. Det går inte helt fullt att komma ifrån att det känns som att sitta på andra sidan glaset av ett studiorum. Genom den för mig genomskinliga rutan iakttar jag Zern som i ett inledande stadie, något […][...]

Det har onekligen varit en spännande Nobelprisvecka. Först kom Knut Ahnlunds oerhört töntiga så kallade avhopp. (Jag menar ”Jag var officiellt med och beslutade om priset, men nu ett år senare har jag faktiskt läst författaren i fråga och nu ångrar jag mig” – i vilken värld är det något annat än ett pinsamt erkännande […][...]

Nu har Katarina Wennstams uppmärksammade bok Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt; blivit teater på Stockholms Stadsteater. Manus efter boken är skrivet av Jörgen Hjerdt och för regin står Åsa Kalmér. Föreställningen hade premiär den 8 april och spelas till och med 2 juni. I samband med föreställningen hålls dessutom […][...]

Suzanne Osten var nyligen på tapeten i samband med ett projekt där Dramatiska Institutets elever gav sig ut på dagis för att prata med barnen om sex. I den smärre moraliska panik som uppstod när projektet hängdes ut på fördömande löpsedlar lyckades vi förtränga både att barnen faktiskt lever i det sexfixerade samhälle vi kallar […][...]

New York 1985. Människor försöker leva – och överleva – sina olika existenser. Hiv/aids griper omkring sig medan det officiella Amerika försöker lägga locket på. Gud har stuckit och änglarna är förbannade. Roy Cohn är döende i aids, men officiellt inskriven för levercancer. Samtidigt som han kämpar med insikten att inga telefonsamtal och högt uppsatta […][...]

När mitt språk ropar efter mig får jag mitt namn. Jag tiger det längsta för att inte få reda på det, för var gång är en besvikelse. Jag känner mig som någon annan. Jag känner mig vilsen, dragen mellan två poler, miljoner poler; utspridd över hela världen. Den enda polen, det verkligt verkliga, mitt ansikte. […][...]

Teaterns framtid diskuteras ofta. Inte minst av utövarna själva. Inte sällan ropas det att fler måste engagera sig. Teater borde vara allas angelägenhet. En av alla förutsättningar för att öka kunskapen och deltagandet är ett allmänt referensverk över svensk teaterhistoria som det går att enas kring. Men idag finns inte den svenska teaterhistorien nedskriven på […][...]