”Färglägg inte. Organisera er!” står det högst upp i vänstra hörnet på omslaget till boken med titeln Galagos irriterande målarbok. Så vad är det här? Är det en målarbok, trots uppmaningen att låta bli färgläggning? Eller är det en bok med serieteckningar att inspireras av? Att uppröras till agerande, eller att skratta till av igenkänning […][...]

Längst bak i boken står det vilken typ av böcker som Vertigo förlag arbetar med: texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof. Yrsel och illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma skall var ett aktivt gift som fräter och undergräver Den programförklaringen och Erika Johanssons debutbok […][...]

Journalisten och utrikeskorren Johan Ripås och hans familj hade precis bestämt sig för att kapa banden till Sverige för att leva permanent i Sydafrika. De hade hittat sitt drömboende i Kapstaden. Johan var på väg att säga upp sin fasta tjänst på SVT och barnen hade fått plats på en fantastisk skola. Då blir hans […][...]

I Kommunalarbetaren berättar Karl Eklund att hans dikter ofta börjar med ett intryck från naturen. När han sedan blandar intrycken med den egna fantasin och sig själv blir det till surrealistiska dikter. För honom gör det här angreppssättet skrivandet till något lustfyllt, något han vill göra hela tiden. Karl Eklunds andra diktsamling, Som skrubbsåret om vintern, är ett […][...]

Nanna Johansson har de senaste åren etablerat sig i seriesverige med serierböcker som Fulheten och Hur man botar en feminist. Hennes drastiska teckningsstil och sätt att kombinera det fula och absurda med just lagom mycket samhällskritik gör att hennes serier sticker ut. På hemförlaget Galago finns flera andra serier som verkar vilja försöka slå mynt […][...]

Det är inte den första boken som kommer ur #Metoo och garanterat inte den sista men utan att vara en partsinlaga är det nog den som befinner sig mest mitt i, genom sitt användande av konkreta citat från de olika anonyma uppropen. Här blir de till en del av genren vittneslitteratur och det litterära temat […][...]

Det bästa sättet att börja en söndag är nästan alltid att gå och köpa en DN i kvartersbutiken runt hörnet, och sedan äta frukost i timmar, med tidningen uppslagen över hela bordet. Med den rutinen har jag också bekantat mig lite närmare med några av DN:s skribenter, som till exempel Björn af Kleen. Och som […][...]

Det är inte alltid lätt att ringa in böcker i en genre, sätta etiketter på dem, och det går ibland bra att låta bli. Ändå skulle jag vilja påstå att November har trettioen dagar, är en kärleksroman. Längtan efter kärlek är också kärlek. Kärlek som kan göra så ont men som vi ändå inte vill […][...]

När Christian Unges Har jag en dålig dag kanske någon dör kom ut i början av året så märkte jag två parallella strömningar i mina sociala flöden. Mina läkarvänner tyckte genomgående att boken i allmänhet och titeln i synnerhet signalerade ödmjukhet och en vilja att lära sig av sina misstag. En del av mina vänner […][...]

38 minusgrader har jag nog faktiskt aldrig upplevt, men nog har jag längtat bort. Bort vart som helst, bort från trista rutiner och folk som inte fattar. Bort från olösliga problem. Lever man i 38 minusgrader är det kanske inte så konstigt att den där längtan får en särskild riktning. Söderut. Söderut längtar Karla, söderut […][...]