Alexandra Dahlberg debuterar med den äran och vi får med Vi är bara inte vänner längre en gedigen ungdomsroman från hennes hemstad Gävle. För åttondeklassaren Amanda blev högstadiet inte det hon hoppats på. Hon har ofrivilligt hamnat i klassens periferi medan hennes enda vän Jennie, valde utanförpositionen när hon kom ny till klassen. Amanda tiger […][...]

Den lilla romanen Jag måste gå rätt in i elden av Kerstin Norborg utspelar sig under några få dagar vårvintern 1977. Honorine Hermelin har efter mer än ett halvt sekel i den gamla inspektorsbostaden Lilla Ulfåsa på godset Fogelstad i Sörmland nödgats flytta till ett anspråkslöst och dragigt krypin på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö, söder […][...]

Iris Watkins är tretton år och lever en paradisisk tillvaro med sin mamma i ett hus med vildvuxen trädgård och en stor äppelodling med viktorianska äppelsorter i Somerset, England. Hittills har omvärlden varit långt borta: Iris får hemundervisning och träffar mest sin mamma som spår i kort om kvällarna och berättar historier som tänjer sanningen […][...]

I århundraden har Everholde plågats av mer eller mindre regelbundna anfall från revorna, varelser av sten. Regirerna är långa, starka och nästintill odödliga, de bor i borgen ovanför staden och står för både beskydd och lag och ordning. Alla brott straffas med döden. När revorna plötsligt slutar dyka upp ställs allt på ända. Vilka är […][...]

När jag nämner Mons Kallentofts deckare är det inte ovanligt att mina vänner och bekanta säger att de inte riktigt vågar läsa dem. Böckerna är liksom för otäcka. Men för mig är det tvärtom. Jag ser fram emot dem som vore de en släkting eller en riktigt god vän. Hur har polisen Malin Fors i […][...]

Det börjar (nästan) med en käftsmäll, eller åtminstone ett slag med öppen hand. En pappa som inte är en pappa och som visar sitt rätta (?) ansikte. Andrev Walden vet hur han ska få till en snärtig inledning och så fortsätter det. Mamman lämnar pappan och tar med sig den sjuårige sonen från lägenhet till […][...]

När jag påbörjar Susanne Bolls fjärde bok om psykologen och deckarhjältinnan Vera Lilja så är det också den fjärde jag öppnar utan att egentligen gilla dem. Det finns en väldigt enkel förklaring till att jag ändå läser dem: de utspelar sig, åtminstone delvis, i Motala, en stad som med allt sitt vackra vatten har en […][...]

”Det kan bli krig i Sverige.” Så sade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, M, i ett tal på årets upplaga av konferensen Folk och Försvar. Uttalandet gjordes med ett sådant eftertryck att jag fick känslan att statsrådet inte tror att vi förstår. Det kändes märkligt. För oss som var barn i slutet av det kalla kriget var […][...]

Det är glest med författare som fortfarande är produktiva vid nittio fyllda. De enda nu levande jag på rak arm kan erinra mig är Elsie Johansson (född 1931) och Kerstin Ekman (född 1933). Den förstnämnda gav ut sin självbiografiska Bladet från munnen 2021, medan den senare släppte en ny bok, där hon resonerar kring sitt […][...]

Jag är ingen Denise Rudberg-läsare. Hennes ”Elegant Crime” lockar mig inte alls. Med andra världskrigsförlagda serien Kontrahenterna gjorde jag ett halvhjärtat försök, men kom aldrig in i det. Ändå kan jag inte låta bli att plocka upp Dancing Queen när den passerar mig i lånedisken. Jag är svag för 1970-talet, och det här ska vara […][...]