Iskra och Isabelle kommer från olika bakgrunder. Iskra bor med sin arbetslösa och psykiskt sjuka mamma i ett av de där områdena som de flesta undviker att bo i om de bara kan. Hon är inne på sin tredje soc-tant, och tackar envist nej till erbjudandena om en stödfamilj. Hon ser det som sitt uppdrag att ta hand om sin mamma och förhindra att hon mår sämre igen. Isabelle bor i en villaförort, har tävlat i hästhoppning på elitnivå, och behöver bli sams med sin bästis för att deras pappor gör affärer med varandra. De träffas på en roller derby-match, och börjar spela i samma lag.

Tjejen är i min ålder. Kortare än jag. Lite rund. Allt hon har på sig är slitet, från kängorna till den urtvättade svarta t-shirten, men inte på det där sättet som vissa behöver anstränga sig för att få det att se ut. Det verkar vara helt oavsiktligt. Hon bara är.
/…/
Iskra tittar upp. Bruna ögon under luggen. Hon ler svagt och leendet glittrar till i ögonen och det glittret träffar mig i bröstkorgen och något inom mig slår om som en strömbrytare.

Att se stjärnor är berättelsen om hur Isabelle och Iskra lär känna varandra, och lär känna roller derby. Hur de står ut med frustrationen när det är svårt att få fötterna att lyda, hur de gradvis vänjer sig vid lukten av sura armbågsskydd, och hur de lär sig att inte be om ursäkt fast de just har tacklat någon så att den flyger genom luften och landar i en hög. Den handlar om roller derby, men också om väldigt mycket mer än så.

Szabo har ett elegant sätt att avhandla komplexa och viktiga ämnen nästan i förbifarten, på det där sättet som verkligt välskrivna ungdomsromaner ibland lyckas göra: tydligt och kompromisslöst, men utan att vara övertydligt. Klasskillnaderna mellan huvudpersonerna blir tydliga när Iskra lånar begagnade rullskridskor som nästan passar, samtidigt som Isabelles pappa köper hjälm och extra kullager till henne trots att derby ju bara är något Isabelle ska prova på ett tag innan hon går tillbaka till hoppningen. Klass är inte något det pratas mycket om, det bara finns där. Det skaver. På samma självklara sätt berörs de störda förhållanden till kropp och träning som många tonåringar (och vuxna!) bär på. Iskra blir hjärtskärande förvånad över att se att hennes nya lagkapten ”varken är smal eller muskulös” utan har samma kroppstyp som hon. Och Isabelles vänner tycker att hon har fått ”manhaftiga axlar” när hon fått muskler av derbyträningen. Det skaver. De där små huggen av igenkänning: nu svider det i Iskra för att hon inte har råd att köpa träningskläder som hon behöver för att kunna spela sin träningsmatch. Nu svider det i Isabelle när hennes mamma kommenterar att hon äter mer än hon brukade. Nu svider det i lagkompisen Charlie när hen trodde att hen hade hittat ett tryggt rum, men en annan spelare har typ läst en tweet av Ekis Ekman och tror att transpersoner är ett hot mot feminismen. Jag läser vidare, och det svider i mig också.

Även om både Iskra och Isabelle är väl utbyggda karaktärer så har Iskra ett större djup än Isabelle. Hennes berättelse är mer komplex och mer medryckande, medan Isabelles frustration över att hon inte trivs i den sociala roll som hennes vänner och föräldrar förväntar sig av henne bleknar i jämförelse. Men någonstans är kanske det också poängen: Iskra och Isabelle har helt olika liv, och det går inte att låtsas att deras problem är lika stora. Isabelle kommer ha sina föräldrars ekonomiska och hjälpliga emotionella stöd även om hon inte lever upp till deras förväntningar. Men både i sitt stökiga huvud och i mammans klorinskrubbade lägenhet är Iskra fruktansvärt ensam.

Det är så många saker jag älskar med den här berättelsen. Visst spelar det in att jag redan älskar roller derby – jag tror att det är därför jag får en liten gråtklump i halsen redan när Isabelle går på den där första matchen och beskriver hur en jammer tar sig fram genom gruppen av motspelare:

Så gör hon ett språng, flyger förbi motståndarlaget på insidan av kurvan, landar mjukt på åtta hjul och börjar genast öka farten i nästa raksträcka. Publiken vrålar. Jag hinner se hennes ansikte under hjälmen när hon passerar oss.
Hon ser glad ut.
Fri

Just den gråtklumpen kanske handlar om att jag känner till den där frihetskänslan av hjul under fötterna och svettiga kroppar som kolliderar. Men alla de andra gråtklumparna gör det inte. Jag älskar hur okomplicerat det är för Iskra och Isabelle att konstatera att de blivit kära i någon av samma kön, men hur komplicerat det är för dem att vara kära i en person över huvud taget. Jag älskar skildringen av den tjuriga Iskra som på sextonåringars vis tror att hon är vuxen och hellre går under än tar emot hjälp. Jag älskar Isabelles frustration över sin egentligen ganska vettiga storasyster (”mitt kärleksliv är inte en del av ditt PK-bingo”). Jag älskar att få umgås med Isabelle och Iskra i trehundra sidor, och jag saknar dem när jag har läst färdigt.

Disclaimer: Szabo och jag har spelat roller derby i samma liga.

Similar Posts:

• Det som vill ut, som väntar
• Ett ivrigt berättardriv i en vriden verklighet
• Lögner, lager och livet liksom
• Systerskapets styrka
• Tung som en fjäder

Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Att närma sig det obegripliga
• Flytande men skarpt
• Lysande om mörk historia
• Vår export av det civiliserande våldet

Och när de ska städa i hans lägenhet efteråt hittar de en massa brev pappan skrivit uppenbarligen inte vid sina sinnes fulla bruk (ilskna listor med saker uppradade som han upplever att hans barn förskingrat), men sonen tolkar dem som om de handlar om det pappan under sitt liv aldrig var förmögen att uttrycka tillräckligt klart, eftersom han var så otroligt konflikträdd.

Det är också en pappa som har svårt för närhet. De gånger sonen som liten söker tröst hos honom försöker pappan skoja bort det, istället för att på allvar ta in sin sons känslor.

Åtta år innan sitt självmord sticker pappan in en lapp i sin sons brevinkast: ”Varför är du så arg på mig?” Sonen blir först förbluffad, men visst var pappans fråga var relevant. Generöst nog bjuder han in sin pappa på middag en kväll, men till sonens stora besvikelse är det som om pappan egentligen inte vill ha svar på sin fråga, eller inte kan ta in det. Och det gör ju inte sonens frustration mindre.

En av de största besvikelserna pappan hade på sin son (så nära att han precis var på vippen att använda fysiskt våld mot sin son) var att sonen aldrig valde den utbildningsväg som pappan önskat – att bli jurist. Istället för att gå färdigt gymnasiet hoppar Musse på en fotoutbildning.
Efteråt tyckte sonen att pappans reaktion var märklig. Pappan hade ju gått en liknande väg, inte alls valt att bli det hans föräldrar önskade. Varför hade han så svårt att se sig själv utifrån?

Det här är bokens intressantaste del måste jag säga. Sen handlar resten av boken till stora delar om vad denna relation får för konsekvenser på Musses eget liv, på relationer till flickvänner och hur han ser på sig själv i förhållande till andra män, de höga prestationskrav han har på sig själv och hur stor viljan är att vinna.

I de sporter han utövar har en väl utvecklad förmåga att stänga av den fysiska smärta han ofta känner i sin kropp, bara för att vinna, vilket är fascinerande att läsa om. Däremot blir det lite väl sockerkladdigt när han skildrar sin och hans flickväns relations uppgång och fall och konsekvent kallar henne för ”du”. Varför? Kanske har Hasselvall här mindre distans till ämnet än när han skriver om det i övrigt.

Det är bokens riktiga svaghetstecken, annars skulle jag önska att en sådan här bok når alla män upp till fyrtiofem år, bland dem där statistiken talar sitt tydliga språk – där självmord är den avgjort vanligaste dödsorsaken. Vad beror dessa höga självmordstal på? Finns det bland män ett uppdämt behov att ibland faktiskt tillåtas få prata om sin sårbarhet, det som trycker dem? Hur ska de få verktyg att göra det? Den här boken kan måhända vara en bra början.

Similar Posts:

• Ingen skriver som Khemiri
• Kärleksfull uppgörelse
• Pappa och jag
• Alltings brist på fasthet
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt

Tanken med Monika Björns bok är att introducera yoga mindre som en egen träningsform, och mer som ett komplement till den träning du redan gör. För gemensamt för många sporter eller träningsformer är ju att de bygger på långvarig, repetitiv ansträngning. Det är bra för hjärtat, för kärlhälsan, för psyket, men inte alltid för lederna. Genom att blanda din vanliga träning med yoga, menar Björn, kan du förbättra din rörlighet och kroppskontroll, vilket i förlängningen också kommer att leda till bättre resultat i den sport du vanligtvis utövar.

So far so good. Jag kan inte argumentera mot att ensidig träning kan göra en ganska stel, och det finns åtminstone en del vetenskapligt stöd för att yoga kan hjälpa mot besvär som ryggsmärtor (t.ex. Büssing A, et al 2012; Wieland LS et al 2017), och öka rörligheten (t.ex. Youkhana S et al 2016). Så jag kan köpa premisserna.

Men som ni märker är jag förtjust i vetenskapliga referenser. Och även om Björn är ganska försiktig i vad hon påstår att yogan kan göra för dig, så dyker det då och då upp påståenden där jag skulle ha velat se ett förtydligande – är det här din åsikt, eller är det något du faktiskt har belägg för? ”Regelbunden yoga förbättrar både kroppshållningen och kroppsmedvetenheten”. ”Yoga, andningsövningar och regelbunden meditation leder till bättre sömnkvalitet.” Mycket möjligt, men inte självklart. Det finns inte alltid forskning till stöd för allt, men då tycker jag att man ska vara tydlig med det. Jag har till exempel inga som helst problem med att Björn säger ”många nya yogautövare upplever att de får mer tålamod, kan tänka klarare, fatta bättre beslut och känner sig lugnare och mer tillfreds.” Anekdotisk information kan också vara intressant, den bör bara inte presenteras som absolut sanning.

Bokens upplägg är till en början pedagogiskt, med tydliga rubriker och saklig ton. ”Hur kan yoga gör dig till en bättre ländskidåkare?”, ”längdskidåkning och löpning ställer liknande krav på bålstyrka och bålkontroll”, och så vidare. För varje sport finns sedan ett 15-minutersprogram och ett 45-minutersprogram, illustrerade med svartvita foton på en atletisk man med en mimikfattighet värdig Keanu Reeves. (Det här är inte kritik, hans stone face är riktigt underhållande.) Men här brister det initialt så pedagogiska upplägget. För mig, vars erfarenhet av yoga är begränsad till ett tiotal youtube-sessioner och ett och annat Friskis & Svettis-pass, så är illustrationerna inte alltid helt enkla att avkoda. Förklaringarna till hur positionerna ska utföras ligger i en annan del av boken, och det finns ingen smidig referens som gör det lätt att snabbt hitta rätt sida för förklaringen – där övningarna för övrigt inte står i bokstavsordning. Det blir en hel del bläddrande och experimenterande.

Om boken gjorde mig till en bättre idrottare är lite svårt att svara på, för i ärlighetens namn har jag nog inte yogat tillräckligt mycket för att kunna anses ha gett det en ärlig chans. Men för dig som har mer yogavana, och mer vill ha en guide till vilka övningar som kan göra dig till en bättre simmare, än förstå hur övningen fungerar till att börja med, är den här boken sannolikt utmärkt.

Referenser:
1. Büssing A, Ostermann T, Lüdtke R, Michalsen A. Effects of Yoga Interventions on Pain and Pain-Associated Disability: A Meta-Analysis. J Pain. Elsevier; 2012 Jan 1;13(1):1–9.
2. Ls W, Skoetz N, Pilkington K, Vempati R, Cr DA, Bm B. Yoga treatment for chronic non-specific low back pain ( Review ). 2017;(1).
3. Youkhana S, Dean CM, Wolff M, Sherrington C, Tiedemann A. Yoga-based exercise improves balance and mobility in people aged 60 and over: a systematic review and meta-analysis. Age Ageing. 2016 Jan;45(1):21-9.

Similar Posts:

• Kortdistans om långdistans
• Lead Jammer till Szabo
• Rörelser för läkning
• Sluta gnälla och börja träna
• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!

Under läsningen fick jag både fördomar krossade och lärde mig en hel massa nytt. Inte minst att ett liv som elitidrottare inte främst handlar om att få hutlösa summor pengar för att utöva sin hobby. Nej, det handlar snarare om att avstå från lön för att klubben inte har råd, om indragna semestrar, om ett liv där nära och kära ständigt försummas och om utskällningar samt känslomässig utpressning från tränare. Lägg dessutom till att elitidrottare lever med en ständigt malande oro över vad som händer när deras korta karriärer obönhörligen kommer till sitt slut, så inser man att det inte är så konstigt att många elitidrottare lider av psykisk ohälsa. Fast det pratas det såklart inte om. En idrottare ska ju vara stark, målinriktad och tacksam. Efter att ha lagt ned boken känner jag faktiskt äkta sorg över de villkor som många elitidrottare lever under.

Men nog om detta – uppgiften här är ju trots allt att recensera böcker och inget annat. I Allt jag förlorade genom att vinna får vi följa Albin Tingsvalls karriär från det att han värvas till Hammarby Handboll, då Sveriges bästa klubb, till att han lämnar livet som elitidrottare och satsar på en bana som psykolog. Tingsvall skriver naket och ärligt om livet som elitidrottare, om vad som händer när hobbyn blir till vardag och om vad som förväntas, eller rent utsagt krävs, av en elitidrottare.

Just ärligheten, liksom förmågan att med kritisk blick se på en värld man uppenbarligen har hört hemma i, hör till bokens stora styrkor. Tyvärr hamnar fokus lite väl mycket på det som är negativt, och jag kommer ibland på mig själv med att undra vad som gjorde att Tingsvall drogs till handbollen och sedan stannade kvar. För nog innebär elitidrottsliv också matcher där man får utmana sig själv och häftiga endorfinkickar? Sådan skildringar dyker dock inte upp i boken förrän mot slutet.

Tyvärr är boken också något svårläst. Tingsvall broderar ofta och gärna ut språket, använder liknelser och blir stundtals nästan poetisk. Det i sig är såklart inte fel, men när beskrivningen av ett händelseförlopp avbryts till förmån för poetiskt formulerade funderingar blir det svårt att riktigt hänga med. Här hade man önskat att redaktören satt ned foten lite tydligare och sagt att ”nu beskriver du matchen, filosofin tar vi i slutet av kapitlet”. För mycket av Tingsvalls funderingar är viktiga – inte minst för dem som befinner sig inom elitidrottens värld.

Similar Posts:

• När får män gråta?
• ”Kan jag – kan alla”
• Bakom kulisserna
• Att äntligen få känna sig mänsklig
• Återupplev gåshudsögonblicken

Låter inte det som en förnuftig kommentar när 22 spelare jagar en enda boll på fotbollsplanen? Nja.

Om människorättskämpen och politikern Mohandas Karamchand Gandhi (mest känd som Mahatma Gandhi) funnes i livet idag, är jag tveksam om ens han skulle yttra sig så här, trots sina pacifistiska ideal.

Den stora insikten är väl att människan är långt ifrån förnuftig eller rationell. Tävlingar, utmaningar, kamper, vinnarskallar som möter andra vinnarskallar. Och moment som utgörs till hundra procent av rent våld. När jag betraktar sportens värld, liksom Isobel Hadley-Kamptz gör i sin bok Om sport och våld, är exemplen på aggressivitet och våld många. Dueller, brottning och boxning har sin grund i kampen om att återupprätta förlorad ära och ja, det kanske är konsekvensen av att vi utrustats med tio hårda knogar men endast en hjärna.

Författaren hänvisar till sociologiska studier, journalistiska reportage, lagtexter och polisdokument.  När hon berättar om saker som inte är empiriskt bevisbara reserverar hon sig med formuleringar som ”ett anekdotiskt belägg”, ”rimligen handlar det också om” och ”det är förstås oklart”. Hon klargör också tydligt i inledningen att hon fascineras, ja rentav attraheras av våldet som fenomen. Populärt uttryckt; här råder full transparens och läsaren ska inte serveras några oklarheter. För den nyfikne forskaren eller journalisten som vill undersöka mer är det lätt att gå vidare med hjälp av förteckningen på referenslitteratur.

Till en början gör det ont i mig när jag läser. Fysiskt våld får mig att vrida mig likt metmasken på en krok, oavsett om våldet utspelar sig på en filmduk eller i en bok. När Hadley-Kamptz redovisar fakta om grymma våldsutövningar i människans historia är det outhärdligt. Tack och lov får jag hämta andan igen när jag läser om hur attityden mot våld förändrats de senaste hundra åren. I Sverige förbjöds våldtäkt inom äktenskapet 1965 och 1979 förbjöds barnaga, varefter många länder följt efter. Acceptans för våldsutövning minskar också i andra delar av världen; motstånd mot änkebränning och könsstympning växer.

Därefter kommer en kartläggning av olika sporter där explosivitet är en grundförutsättning och attraherar såväl sportutövare som åskådare. De flesta ser en tydlig linje från gladiatorerna i det romerska riket till boxarna Muhammad Ali och Mike Tyson. I centrum finns sportutövarens muskulösa kropp vars rena rörelse närmar sig perfektionen. Närkamperna är erotiska även om mången åskådare inte öppet skulle kännas vid en sådan liknelse.

Hadley-Kamptz försöker också förklara den eufori som uppstår i kollektiva upplevelser. Du tar in känslor samtidigt som du ger utlopp för dina egna. Hejaklacksruset är jämförbart med karnevalsstämningen där deltagaren får dansa, sjunga, men också kasta sig ur sina normala beteendemönster. Häcklandet, smädandet av en fiktiv fiende är frihetsskapande. De flesta fotbollsmatchbesökare är införstådda med leken och förställningen men för den ovana skapar massupplevelsen otrygghet. Personligen tänker jag stundom att den flockmentalitet som uppstår i stora grupper är fördummande. När en fotbollssupporter säger sig uppgå ”i något större än sig själv” har jag betraktat hens upplevelse som resultatet av för många öl.

Områden som gruppdynamik, samhällsutveckling och sporthistoria kan tyckas vara vitt skilda från varandra men i den här boken hänger allt samman. Både invigda och oinvigda känner till huliganism som förknippas med fotbollssupportrar knutna till klubblag och landslag, i synnerhet det engelska. Polisen, statens monopol på våld, innebär en trygghet för majoriteten av medborgarna i ett land men för den minoritet som befinner sig utanför lagens ramar gäller annat. Status och respekt nås genom handgripligt våld. I avsnittet ”Om vad man kan göra” ges en bild av hur samhällets förhållningssätt skiftat i några europeiska länder. Ungdomsstök definierades en gång som sociala problem och placerades inte nödvändigtvis på polisens att-göra-lista.  I det material som Hadley-Kamptz studerat redovisas hur polisen med tiden getts större roll i att stävja våldsutövande fotbollssupportrar.  Repression, kontroll och övervakning har prövats i många länder men också preventivt arbete.  I bakhuvudet för fotbollsintresserade ekar minnen av tragiska katastrofer med många dödsoffer, som inträffat på arenor (Heyselkatastrofen 1985 och Hillsboroughstadion 1989).

Även i analysen av maskulinitet visar författaren hur begrepp och föreställningar ändrat sig genom årens lopp. Hadley-Kamptz funderar också över bristen på synd, framförallt i den västerländskt inriktade livsstilen, där ingen tycks höja på ögonbrynen när de hör talas om swingerskvällar. En framgångsrik människa är fördomsfri, trevlig, äter näringsriktigt och springer långlopp. Nåväl, motsatsen gör sig också hörd. Möjligen är det ingen slump att politiken i USA ser ut som den gör:

Denna övermänniskoperfektion kontrasteras förstås mot underklassigt näthat och alltmer öppen och ohämmad rasism. När idealet är ett bortslipande av varje avvikelse blir Donald Trumps karikatyr på den frispråkige, burduse, vulgäre mannen plötsligt tilltalande för massorna. Hans persona är dock lika uttänkt den, som en perfekt motbild mot samtiden, komplett med fult hår, bisarr hudfärg och illasittande kostymer. Han vinner inte trots sina lögner eller vendettor, utan på grund av dem.

Många debatter tenderar att polariseras till en svart-vit blindhet i sociala medier. Hadley-Kamptz ger exempel på hur man kan dela med sig av sina betraktelser mer nyanserat. I botten ligger relevant material som hon använder för att belägga sin bild av några samhällsfenomen. Hennes syfte är inte att presentera lösningar, snarare att berätta om vad hon observerat. Funderingarna på mångas dragning till det mörka stråket i tillvaron är intressant läsning. Människans drivkrafter är inte helt lätta att förklara ur ett rationellt perspektiv.

Similar Posts:

• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Är du rädd för ordet politik?
• Till försvar för en angripen ism
• Ola ritar vidare

Som vuxen är det lätt att förfasa sig när de yngre generationerna inte presterar tillräckligt bra i Pisa-testerna. Typ ropa att ungdomarna borde läsa en bok! Jag är inte helt övertygad om att det är läge att oroa sig över dagens ungdom. I det breda perspektivet har de yngre generationerna kunskaper inom områden som var svåra att ens föreställa sig för tjugo till trettio år sedan. 

Det är dessutom tveksamt om jag – en tant född på sextiotalet – skulle rekommendera en tonåring att läsa något jag själv läste i deras ålder. Intressena kan skilja sig så mycket. Sjöwall & Wahlöö och Ed McBain erbjöd en massa intressant läsning för mig, men inte för mina jämnåriga kompisar när det begav sig.

Jag inser att gnistan för läsning kan tändas genom igenkänningen. Möjligen varvad med någon sorts dröm. Därför frågar jag mig: Var finns en historia som utspelar sig i en storstadsförort? Eller en historia om att kämpa för att bli en fotbollsstjärna? Historien finns! Philip O’Connor och Haidar Hajdari har skrivit en gastkramande berättelse om just detta. I boken Svea United: När allt står på spel presenterar de oss för sjuttonårige Malik Manneh, en kille som bor i höghusområdet utanför Stockholm. Han bor med sin sjuka mamma och redan tidigt går det upp för mig hur tufft livet blir när pengarna inte räcker till. Penningbristen skapar en oro som förlamar och som äter upp all handlingskraft. Detta upptar alltmer Maliks tankar, trots att fotbollsspelandet fyller honom med fantastiska lyckokänslor. 

Författarna lyckas skickligt med att ge liv åt scener och gestalta personer som känns verkliga. Scenerna från fotbollsklubben är omväxlande. Ena stunden är det svettigt och bolltrixigt. Nästa stund får jag en inblick i hierarkin bland fotbollsspelarna och hur ägarstrukturen kan se ut i ett svenskt klubblag. Svea United är ett fiktivt lag men de övriga lagen som nämns finns på riktigt.

Inte bara fotbollsmiljön skildras övertygande. Personerna som omger Malik levandegörs i rappa dialoger med ordval som hör till. Hemma i lägenheten där Malik upptäcker brev från Kronofogden och skriver korta meddelanden på chatten med fotbollsspelande väninnan i Malmö – allt är konkret och några gånger kan jag inte hindra mig själv från att ropa ”Neeej!”. Min omgivning höjer på ögonbrynen och jag måste förklara. Boken väcker min lust att diskutera angelägna samhällsfrågor.

Jag gillar inte att berätta om en boks handling så att moment av spänning avslöjas i förväg. Men jag vill gratulera författarna för att de lyckas så väl med den dramatiska uppbyggnaden. Frågor som vänskap, lagbrott, ansvar och hopp framträder tydligt samtidigt som jag sitter på nålar fram till bokens sista sidor.

En sak är säker; det är oftast mycket svårare att skriva enkelt än krångligt. Någon är kanske rädd för att förlora status när hen står i valet av att skriva lättläst eller inte. Jag vet inte. O’Connor och Hajdari är hur som helst hjältar i mina ögon – de balanserar komplext innehåll med en språkligt lättförståelig form. Sannolikt når historien om Malik Manneh både tonåringar och läsare som inte har svenska som modersmål. Tipsa biblioteket och din närmaste mellanstadie- och högstadieskola att köpa in den. För övrigt rekommenderar jag att du själv skaffar ett exemplar av Svea United: När allt står på spel. Den är värd din lästid.

Similar Posts:

• Är du rädd för ordet politik?
• ”Kan jag – kan alla”
• Somliga gillar våld, somliga inte
• Ola ritar vidare
• Och så får damerna vara med som ett undantag

Men att sondera bland fotbollens kopplingar till politiken är däremot ingen enkel match. Skälet är ingalunda fotbollskonsten i sig, snarare att politiken är en oerhört svår navigeringskonst. Vore det inte enklare att låta sport vara sport och hålla politiken utanför? Svaret är: Det kommer aldrig att ske. Dels för att bland alla fotbollsprofiler och fotbollssupportrar finns personer som engagerar sig för samhällsfrågor. Dels för att samhället utgörs av många beståndsdelar, där vi inte kan utesluta fotbollen – en mångmiljardindustri med samhällspåverkande krafter. Leopard förlag har lyckats värva kunnige Ekim Caglar att bidra med sina samhällsperspektiv på fotboll. Resultatet är ett verk i mjukband innehållande texter som bottnar i ordentligt gjord research.

Boken är uppbyggd kring såväl en historisk som en geografisk båge. Urvalet av de 49 fotbollsprofilerna har inte bestämts utifrån närhetsprincipen. Det är som om urvalet är tänkt att intressera ett brett spektrum av läsare med olika referensramar. Boken genomsyras helt enkelt av idén att fotbollen är universell.

Jag uppskattar de introduktioner som Caglar ger inför de olika porträttavsnitten, som är sammanlagt sex till antalet. Ett exempel är introduktionen inför avsnittet ”Att skapa en samhällsutopi på planen”, där han generöst delar med sig av sitt resonemang kring dualismen mellan kollektivet kontra skickliga individuella spelare. Ett annat exempel är introduktionen som inleder ”Ett europeiskt slagfält”. Här beskrivs överdriven fosterländskhet (chauvinism) som lätt uppstår när landslag mellan olika nationer möter varandra. Men också klubbfotbollen, som erbjudit en arena för politiska och våldsamma slagsmål mellan ultrahögern och ultravänstern. Jag vill gärna understryka, precis som Caglar, att majoriteten av åskådare och supportrar inte ägnar sig åt att aktivt förinta motståndarlagets anhängare.

Jag uppskattar också att han rör sig över tid. Diktaturerna i Latinamerikas länder var en gång flera stycken. Och det är inte så många decennier som passerat efter juntornas (militärstyrenas) fall. Det var nyss, men jag förundras över hur dessa styren nästan sjunkit i glömska. Och så får det ju inte vara. Låt de nämnda styresskicken vara förpassade till historien ¬– men låt oss aldrig glömma det vidriga när sportarenor omvandlades till fängelser eller tortyrplatser för oppositionella. Offren för dessa händelser ska vi minnas för att ingenting liknande ska ske igen.

Filosofiska fotbollsspelare som velat vara visionära blandas med fotbollspelare som stödjer högerextrema ideologier. Läsaren ges exempel på politiska makthavare som velat sola sig i glansen av ett landslags segrar men också att det finns risker med en tät relation – nämligen då när det går dåligt för laget. Några fotbollsspelare gör en politisk karriär efter att de slutar spela. En profil var aktiv fotbollspelare s a m t i d i g t som han verkade som politiker (!), nämligen Kaj Leo Johannesen, från Färöarna.

I avsnittet ”Det svenska tabut” lyfter Caglar fram något som kännetecknar svensk mentalitet, nämligen oviljan att överhuvudtaget tala om känsliga politiska frågor i fotbollssammanhang. Uppmaningen att frige Dawit Isak på en banderoll ledde till bötesstraff för Örgryte IS år 2009. Någon tyckte tydligen att medkänsla inte hörde hemma på fotbollsläktaren. Straffet drogs sedermera tillbaka (jag riktar mitt tack till den osynlige kraft som kallas förnuft). Ett annat tabu som uppmärksammas är kvinnors menstruation, och att beredskapen för detta är obefintlig. Så här berättar Lotta Schelin om utrustningen som tas med på landslagsresorna:
”Vi har tuggummi, tops och näsdroppar – you name it. Men vi har inga bindor eller tamponger.”

Informationstäta texter lockar av naturliga skäl den som på förhand redan har grundläggande kunskaper i det aktuella ämnet. Fotbollsentusiaster som har en egen minnesbank av matcher sedan barnsben, kan lättare koppla ihop ett ansikte med namnet på porträtterade profiler. Ja, just det! Det var den spelaren som gjorde den där oförglömliga tacklingen/nickningen/straffen! Matchögonblicket som i sin tur är förknippat med en stark känsla. Därför tror jag att fotbollsentusiasten med högre konsumtionsbehov än genomsnittet finner stor glädje i att läsa ”Propagandafotboll”.

Det seriösa anslaget kan ingen ta miste på vid läsningen av Caglars bok. Som tidigare nämnts, är researchen omsorgsfull, källförteckningen täcker flera språkområden och sist men inte minst riktar författaren ett stort tack till familjemedlemmar och vänner för viktiga inspel i fotbollsdiskussionerna. Jag har försökt läsa lika noggrant som författaren har skrivit, men har årtionden av missad kunskap till min nackdel. Likväl har jag obesvarade frågor inom mig. Vad kan göras för att förbättra villkoren för arbetare som bygger fotbollsarenor? Är alla sponsorer ”sjyssta” och betalar skatt enligt landets demokratiskt beslutade skattelagstiftning? Bokens redovisande karaktär är av hög kvalitet. Men att problematisera ytterligare ett snäpp skulle kunna göra en fotbollspolitisk bok ännu mer spännande. Jag är nyfiken på de lösningar som skulle kunna presenteras som svar på mina frågor. Tipsa mig gärna, om en sådan bok redan är skriven!

Similar Posts:

• Somliga gillar våld, somliga inte
• Hyllar dem som hyllas bör
• ”Kan jag – kan alla”
• Att gräva fram det unika
• Och så får damerna vara med som ett undantag

Liven längs linjen är en samling texter om människor som sticker ut i fotbollens historia. Kända fotbollsdivor blandas med finansiärer, tränare och till och med en supporter. Vi serveras personporträtt eller besöker en plats i fotbollens värld i 4–18 sidor långa kapitel. Det breda urvalet illustreras av såväl svenske Göran Nordahl, fotbollen i Georgien som kostymherrarna José Mourinho och Romano Abramovitj.

Varje skildring är sprungen ur en omgivning i en viss tidsepok. Det är omöjligt att separera individen från samhället och de förutsättningar som getts henne. Fotbollsvärlden får ibland epitetet fotbollscirkus, men trots mutskandaler och mediadrev gräver Niva fram bakomliggande mänskliga drivkrafter. Jag häpnar när jag lägger boken i knäet och reflekterar kring hur mycket personlighetsutveckling jag får del av.

Inslaget av våld förbigås inte. Beckham får en dobbsko i ansiktet av tränaren Ferguson och släktingar till rika fotbollsspelare kidnappas och mördas. Alkoholens starka fäste i Englandsfotbollen skildras i flera exempel. Läsaren får geografiska och historiska lektioner på ett sätt som visar att Niva antingen är en god researcher eller avundsvärt allmänbildad.

Erik Niva är en utmärkt stilist och det finns en naturlig rytm i hans texter. Därtill har han en fin känsla för ordval, vilket syns i det specifika som handlar om fotboll men också i beskrivningar av det omgivande samhället. Berättelserna innehåller unika öden och Niva har ingen fallenhet för det överlastade, metaforspäckade språket. Det är helt enkelt frigörande att läsa hans texter.

Modernistas formgivare bidrar positivt till läsupplevelsen och mitt estetiska sinne tilltalas av radlängd, typsnitt och den vågräta linjen högst upp på sidorna. Varje kapitelrubrik följs av en presentation med fyra besvarade stickord som ger en ingång till den kommande läsningen.

Det är omöjligt att memorera alla namn, platser, årtal och matchsituationer. Men Liven längs linjen är en pralinask där innehållet aldrig tar slut. Jag kommer alltid att kunna återgå till boken för dess läsvärda beskrivningar av Livet – så som det utformar sig i närheten av den gröna fotbollsplanen.

Similar Posts:

• En globaliserad fotbollsvärld
• Fotbollens alla sidor
• Det sitter inte i håret
• Fotbollsantropologi i sambalandet
• Återupplev gåshudsögonblicken

Boken är kronologiskt uppbyggd och börjar med att familjen Ali Khan som flyktingar från krigets Libanon hamnar i Göteborg 1991. Då är lille Mohammed fem år. Han berättar om hur han försökte hitta sin plats i livet och det nya samhället, och hur han som sjuåring tack vare en kompis och dennes pappa upptäckte att fotbollen erbjöd just detta.

Fotbollen är såklart en röd tråd som löper genom hela boken. Vi får följa Ali Khans utveckling som spelare, övergångarna från moderklubben Västra Frölunda IF till BK Häcken 2009, till kinesiska Tianjin 2014 och till Halmstad BK 2015, och även hans spel för libanesiska landslaget. Han berättar en del om sina olika skador, bland annat den när han spelade vidare i en match med brutet ben. ”Jag har ganska hög smärttröskel” var hans kommentar till det.

Men även om det är trevligt att läsa om fotbollen, så är det inte det som är poängen med boken. Titeln är Vilja slår talang, och det är det han vill att läsaren skall ta till sig. Han själv anser sig inte ha någon direkt talang för fotboll, utan det är ihärdigt tränande och en stark vilja som har tagit honom dit han vill vara. Vi får således följa även hans personliga utveckling och ta del av betydande händelser i hans liv.

Nu är nog Ali Khan en ganska speciell människa som verkar dra igång ett nytt projekt i veckan. Han har tränat ett fotbollslag med kriminella, startat en stödförening för familjer med barn som har Downs syndrom, han investerar i fastigheter och impulsköpte restaurangskutan Barken Viking. Och det är bara några exempel på vad han sysslar med när han inte spelar boll. Men meningen är såklart inte att läsaren skall jämföra sig själv med honom, utan börja tänka i riktningen att allt är möjligt.

Jag kan se framför mig att boken kan fungera som inspiration för unga människor som försöker hitta sin plats i livet. ”Kan jag – kan alla” säger han, men han poängterar också hur viktigt det är att ha någon som stöttar en och tror på en. Själv hade han sin syster som ständigt peppade honom.

Vi borde sporra varandra mer, lyfta barnen för de är vår framtid. Vi borde lyfta våra vänner och sporra varandra för att alla ska kunna uppnå sin dröm. Utan stöd hade jag aldrig varit där jag är idag, utan tron på att jag kunde lyckas hade jag aldrig blivit proffs. Utan vilja och stenhårt arbete hade jag inte blivit så framgångsrik.
Så – vad är du bra på och hur kan det hjälpa dig till att uppnå dina drömmar?

Texten är skriven i talspråk och känns ganska oredigerad. Som en direkt och öppen linje mellan hjärtat och tangentbordet. Den stilen kan ha sin charm, men hur mycket jag än gillar Ali Khan kan jag inte låta bli att tycka att det är lite jobbigt med alla dessa liksom och du vet. Eftersom det är hans första bok och det är budskapet han vill förmedla som är det viktiga, har jag inte lust att vara speciellt dömande. Men om det blir en nästa gång skulle jag önska att han lade lite mer krut på den språkliga biten.

En annan sak som borde ha ordnats är att den angivna webadressen till förlaget inte leder till någon websida. Om man ska ge ut böcker på eget förlag så måste man se till att det finns en möjlighet för intresserade läsare att ta kontakt med författaren/förlaget för att ställa frågor om boken.

Men som sagt, jag gillar Ali Khan och tycker att han har gjort bra saker här i Göteborg. Det är trevligt att läsa lite mer ingående om sådant man kanske mest läst lite snabbt om i media och på twitter. För egen del var det mest intressant att läsa om hur fotbollen fungerar i Kina och om BK Häcken, och jag hade gärna läst mer om det.

Similar Posts:

• En globaliserad fotbollsvärld
• Fotbollens alla sidor
• Det sitter inte i håret
• Är du rädd för ordet politik?
• Och så får damerna vara med som ett undantag