Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Innan vi skildes åt såg jag min kropp lägga sig ner på perrongen; inget fall, inget drama. Bara lägga mig på sidan, dra upp knäna mot magen. Vad skulle du ha gjort? Med tåget att passa, möten, rutiner i ryggraden? Du hatade kapitalismen, ville bygga en trädkoja i skogen – med alla dina drömmar om en annan värld, skulle du lägga dig ner bredvid mig?

Berättelsen far vidare med tankar kring kärlek, en allomfattande kärlek som ska släcka den smärtsamma ömhetstörsten en gång för alla. En del av vännerna menar att det är bättre att lämna hundmannen, som verkar ta lite för lätt på kärleken och lite för allvarligt på teorier kring det orättvisa samhället. Han låter alltid möten och demonstrationer gå före berättarjagets rop på hjälp när panikångesten slagit klorna i henne.

Avsnitten där det egna jaget granskas är detaljrika. Bakgrunden till panikångesten som hon går i terapi för. Utsatthet, så många nyanser av utsatthet.

Ett stort fokus på männen och deras kamp för en bättre värld. Men de är många. Egoisterna och skitstövlarna, alltså. Den som våldtog henne när hon var mitt inne i en panikångestattack hoppas jag träffas av ett skammens spjut som aldrig dras ut igen.

Romanen saknar intrig. Det är skrivande och självrannsakande som utgör den röda tråden. I många avsnitt förs påhittade samtal med andra kvinnor som varit politiskt aktiva i rättvisefrågor. Fantasin flödar, dialogerna med kvinnorna från förr instämmer eller säger emot Anna. Å ena sidan är de identifikationsobjekt och å andra sidan är de ouppnåeliga i sina intellektuella och radikala resonemang.

Jag läser romanen som en mångsidig kritik av patriarkatet. Återkommande belyses villkoren för kvinnorna som anpassat sig i olika grad i ett samhälle där mannen är norm. Att arbeta till utmattningens gräns där sjukdomen tar vid och jobbet ryker. Att män inte vill konfrontera en annan man som utsatt kvinnor för trakasserier (det måste samlas bevis, kvinnors vittnesmål räcker inte). Att frånskilda män tar sig rätten att leva sitt liv som de vill och bortprioriterar vardagsliv med barnen. Drömmar om att väninnorna ska grunda ett kollektiv. De kan stötta varandra i vardagens göromål, vara extraföräldrar åt varandras barn och ha ett intellektuellt utbyte utan maktkamp. Jag hade gärna sett romanjaget utveckla sin vision kring detta, men hundmannen återkommer och så blir läsningen mindre intressant igen.

Romanens blandning av berättarjagets vardagsliv och de fiktiva samtalen med de författande förmödrarna är inte så lyckad. Ofta ackompanjeras dialogerna med åtskilliga glas vin, ett litterärt stilgrepp, funderar jag, men jag har ingen susning. Raden av namn är lång: Sonja Åkesson, Kathy Acker, Sara Lidman, Mia Zapata, Frida Kahlo, Simone Weil, Sylvia Ravera, Marsha Johnson och några till. Tragiska öden i flera fall, där livet tagit slut för att någon tagit sig rätten att mörda, men resultatet blir i mina ögon hafsigt i stället för att väcka nyfikenhet.

Skrivande människor bär ofta på en energi som måste få utlopp. Det kan ske i skönlitterär form där fantasin formar miljöer som läsaren kan vistas i, eller så fylls boksidorna av personer som handlar klokt eller tokigt. En annan form är dagboksflödet, där känslor formas i tankar som hjälper till att strukturera tillvaron. I Jörgensdotters roman är gränsen flytande, eftersom mycket av texten tycks vara hämtat från det egna livet i Gävle och annat är fantasier. Skildringen har sina träffande och läsvärda formuleringar men de väger inte upp bristerna i de biografiska delarna om kvinnorna som hon ser som sina systrar.

Similar Posts:

• Skrivandets hålrum
• Kamp mot bokförbud
• A trip down memory lane
• Ren ångest i rasande fart
• Just de där ögonblicken. Igen. Och igen. Och igen.

Sonja Åkesson skriver om den belägenhet en ”morsa” befinner sig i. Hon är skyldig till en ”jänta” och tar samtidigt hand om sin systers dotter vars mor hon överlevde. Till detta kommer en galet svartsjuk mansbebis till partner som hon tar fullt ansvar för att inte trigga igång. Föräldrarna är gamla, den ena närmare döden än den andre. De behöver mer eller mindre daglig tillsyn. Lönearbeta måste hon. Språket i novellen är levande, otuktat, regelvidrigt och står i skarp kontrast mot de strama tyglar som styr de övriga tre. Det är roligt och kvickt och i slutändan kan vi nog alla enas om att det är rätt tråkigt att följa skrivregler. Har inte Mirja Unge läst Åkesson från början till slut ska jag äta upp våra samlade recensioner i pappersform.

Per Anders Fogelström har lämnat Stockholm. Vi befinner oss istället i ett landskap som kantas av alptoppar uppå vilken snön vilar året om. En kvinna befinner sig med sin syster på en rekreationsvistelse i frisk luft och med överdådiga vyer i varje väderstreck. Hon är där för att återhämta sig, få perspektiv på livet och komma hem som en annorlunda människa. Hon vet med sig att hon vaggats in i en trygghet som inte är nyttig vare sig för henne eller hennes man. Kvinnan gick från barndomsfamiljens trygga härd direkt in i ett giftermål som likaledes inte krävde något av henne utanför hemmets väggar. Vad fyller jag för funktion? frågar hon sig. Når hon fram till alptoppen de tagit sikte på? Eller – och framförallt – till den alptopp som är en jämbördig relation?

Ivar Lo-Johansson sätter oss vid skolbänken. I ett klassrum håller lantbrukarfackförbundet möte. Deras ordförande är både senil och svagsynt och har antagligen suttit på posten sedan tidernas begynnelse – eller åtminstone sedan fackförbundsverksamhetstendenser inte var belagda med rapp över både fingrar och rygg. Samhällsutvecklingen har som ni förstår kommit en bit på vägen när en statarpojke iklädd en skinnpaj han inte riktigt fyller ut, faderns storpjäxor på fötterna och med en begynnande snorbroms under näsan kliver in på mötet. Det ena leder till det andra och efter både det ena och andra är han den nya ordföranden. Han hinner även med den hedervärda handlingen att läxa upp den gamle magistern som med slokat öra och vibrerande mark under fötterna tvingas retirera till sin övervåningsboning. Synnerligen tillfredsställande läsning där ingrodda samhällsstrukturer och maktförhållanden ställs på huvudet; där ungdomen reser sig mot det gamla, ruttna.

Kan du din Vilhelm Moberg kommer du inte bli överraskad av hans bidrag. Stilen är omistlig och närvarokänslan som förmedlas är svår att nå upp till. Man förnimmer doften av kaminens rök, känner sjukdomstrycket över bröstet, ser katten som från sitt gömställe lurar på gnagardjuret, hukar sig för det låga taket, förvrider ansiktet vid smaken av vidbränd kaffesump.

Och det har visst retat folk, att hon aldrig bett om fattighjälp. En del människor tycks fordra, att den fattige skall visa sig tiggande och ödmjuk: de har kallat korpralskan stursk och högfärdig, när hon inte varit sådan som de velat.

Hon som inte vill släppa rodret är ”Raskens efterleverska”. I 30 år har hon levt ensam och ämnar så göra tills döden tar henne med sig. Det där med att lägga sig med blottad strupe bara för att man knappt tar sig ur sängen ligger inte riktigt för henne. Även om det framstår som högfärdigt.

Similar Posts:

• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Tyst i klassen?
• Drömmen, staden, romanen
• Klasskamp/klasskramp
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur

Därför är indelad i tre avsnitt. Den första delen är tillägnad hennes mormor och här pendlar dikterna mellan ömsint kärlek och skildring av en hård vardagsverklighet på landsbygden med arbete och drömmar som går i kras till beskrivningar av det egna tunga och lågavlönade arbetet i vården, solidariteten med andra kvinnor och systrar. Andra avsnittet tillägnas en kusin. Det är även här den lilla världen som skildras. En bybutik dras in eftersom den inte anses ekonomiskt inkomstbringande, bostadsområden rivs för att kontoriseras. Detta är en diktsamling som ger röst åt bönderna, byborna och de lågavlönade kvinnorna i vården. Röster som står i bjärt kontrast till profiterande multinationella företag och ett allt kallare samhällsklimat. Det avslutande avsnittet i Därför proklamerar ett slags syfte: ”Därför att intet skapat får förnekas / måste också vi, den gråa massans / vardagsmänniskor höja våra röster.” Därför är ett argt manifest som gör anspråk på upprättelse och sanning. En mäktig diktsamling som ger röst åt människor som fått nog.

Väntrum är en diktsamling som tar avstamp i konkret och kroppslig kvinnoverklighet. Det handlar om menstruation och sexualitet och här finns en befriande ärlighet där saker och ting skrivs rakt ut. Den klibbiga känslan av mensblod, smärta, könshår, sexualitet, en livmoderoperation med rondskålar och pisspåsar. Solidariteten med andra kvinnor konkretiseras via dessa kroppsliga erfarenheter. Det är också i mötet med vården vi kokas ner och blir mänskliga och börjar ställa frågor kring liv och död. I diktsamlingens andra avsnitt skildras ögonblick av ett diktjag som tycks se verkligheten med nya ögon och som ”dricker vårens styrka.” I det avslutande avsnittet, Som att längta hem, återfinner jag ett diktjag som sjunger kampsånger och höjer näven i protest mot samhälleliga orättvisor, men som också rannsakar sig själv och sina trygghetsdrömmar som baserats på materiella ting. Från ett väntrum på sjukhuset vidgas dikten ut mot ett väntrum i världen där människovärde står i fokus. Längtan efter andra värden. Därför och Väntrum är diktsamlingar som tar plats och sjunger nygamla sånger om solidaritet och människovärde och som jag rekommenderar varmt.

Similar Posts:

• Att förvalta i förtvivlan
• Seriös dansk skalle
• Utanför och innanför
• Havets visa
• Lugnet efter stormen

I Ner med allt? samlar Svedjedal essäer om den tidens ”protestlitteratur” i brokigt och personligt urval. Syftet är inte att sammanfatta tiden, men att undersöka demokratisyn och estetik hos en serie utvalda verk, författarskap han kommer tillbaka till. Några kanoniserade, andra närmast bortglömda.

Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström får egna kapitel, liksom Per Wahlöös dystopiska framtidsromaner, dokumentarismen (i rapportböcker och romaner) samt låttexter av Blå Tåget respektive Hoola Bandoola Band. (Musiken har alltid haft en plats i litteraturvetenskapen hos Svedjedal, som tidigare skrivit om bland andra Bob Dylan – som för övrigt här blir indragen till exempel i en fotnot om hur svårt det är definiera ”protest”. Nej, det blir sällan lättare att definiera något med hjälp av Dylan, men det blir ju alltid roligare.) Dessutom tillkommer de för mig okända Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg med egna kapitel.

Ganska grabbigt blir det ju. Ett par av de nyss nämnda vet jag knappt om jag skulle klara av att läsa med tanke på vilket sexistiskt intryck de ger – även om Seebergs ”radikalmodernistiska” variant av realismen, ”en metod som han själv menade bäst efterliknade den mänskliga hjärnans sätt att fungera”, gör mig ganska nyfiken – men Svedjedal hanterar det med humor. ”Den som inbillar sig att tidens litteratur var grå kollektivskildringar lär bli överraskad av det myller av individer som befolkade den”, skriver han.

Samtidigt rymmer den här litteraturen också en rad typgestalter, figurer som vandrar mellan berättelserna: FNL-aktivisten (gärna skäggig), frasradikalen och flummaren, de ängsliga föräldrarna, de inskränkta lärarna, den lögnaktige politikern, den trötte fackföreningsmannen, den unge mannen med rock’n’roll-drömmar i ögonen – för att inte tala om den frigjorda unga flickan, alltid beredd att kasta kläderna (men bara i berättelser av män). Till sist liknar detta gäng av typer nästan en trupp för en folkhemmets moderna Commedia dell’arte, långdansande hand i hand från revolutionsromantikernas verk till Bo Baldersons skämtromaner.

Över huvud taget är ren formuleringsglädje en av behållningarna med Ner med allt?. Man kan riktigt ana författarens förtjusning när han till exempel beskriver hur det tidiga Blå Tåget lät (”illa. Men det var meningen.”):

Många av gruppens tidiga inspelningar låter som kontrollerat kaos – och ta då lätt på ordet ”kontrollerat”. Jämrande fioler, falsettsång full av sprickor, tutande blåsinstrument, trummor som verkar utsatta för någon sorts rituell bestraffning, ylande sopransaxofon och pruttande klarinett. Den kollektiva improvisationen på ”Alienation” (Vargatider) får tankarna att vandra – ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan.

En annan stor del av behållningen handlar om den där mångfalden. Lika lite som den progressiva musiken egentligen utgjorde någonting enhetligt, gjorde litteraturen i snävare mening det. Visst fanns en gemensam idé om att kulturen kunde vara med och förändra samhället, men hur, varför och till vad – där spretar det lite åt alla håll.

På så sätt gör Svedjedal upp med flera fördomar: Dels den att den politiska konsten var likriktad, dels att den saknade någon egentlig estetik, att den var rakt upp och ner plakatpoesi, slagord och diskbänksrealism. Naturligtvis finns det ingen gestaltning av verkligheten utan idéer om hur den där verkligheten både ser ut och bäst gestaltas.

Vagast är kanske föreställningarna om vad som borde träda istället. Borde man göra revolution? I vilken bemärkelse? Det fanns, skriver Svedjedal, ”en upplevelse av en kris i den västerländska demokratins sätt att fungera”. Av bristen på social rättvisa och jämställdhet, av kriget i Vietnam och av brutalt polisvåld mot demonstranter. Svedjedal romantiserar knappast, men han begripliggör. Det som är svårast att förstå, när boken är utläst, är kanske ändå var den där känslan, behovet av protester, tog vägen sedan?

Ja, den där frågan om avståndet mellan 1968 och nu som jag ställde i början då? Den är inte Svedjedals, utan kanske snarare Anneli Jordahls. I sin recension av Ner med allt? i Aftonbladet skriver hon:

Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande [till] 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

Är det så? I dagarna, när public service eventuella vänstervridning debatteras som om det var 1976 eller något, känns det onekligen som intressanta frågor. Hur levande är arvet från den här perioden? Är den bara någonting vi kan idyllisera på tryggt avstånd? Nog kunde han skriva om det nästa gång? Eller hon?

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• I 68:ornas långa skugga
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”

Som en försmak till höstens bokmässa serveras 500 bokbord med böcker du inte visste, eller kanske hade glömt att du ville läsa. I samband med bokbordet blir det dessutom stadsvandringar i Per Anders Fogelströms och Sonja Åkessons fotspår och författarmöten med Ernst Brunner, Alexandra och Alexander Ahndoril(alias Lars Kepler) med flera.

På Stockholms Kulturfestivals hemsida kan du läsa hela programmet för bokbordsdagen.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Det svåra enkla
• Stockholm, singlar, böcker
• Bästa Stockholmsskildringarna
• Stabilt utan överraskningar

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

Amelie Björck har skrivit en bra, välbalanserad Sonja Åkesson-skildring.

Sonja Åkesson ingår i serien Litterära profiler. Böckerna i serien avstår, som det står i efterordet, för läsvänlighetens skull från ett akademiskt notsystem. ”Åkessons dikter ser enkla ut, men de är inte enkla”, skriver Björck i sitt förord. Därmed beskriver hon också sin egen bok. Den är enkel, men ingenting är så svårt som att skriva enkelt, personligt, ödmjukt och respektlöst, att hålla sig ifrån frestelsen att använda de svåra, ornamenterande eller akademiskt högtravande orden.

Det skulle vara enkelt att skriva en snaskig, skvallrig och sensationslysten bok om Sonja Åkesson. Vältra sig i hennes psykiska åkommor, hennes män, hennes alkoholproblem, hennes utomäktenskapliga barn och hennes svårmod.

Det skulle också vara enkelt att skriva en hyllningsbok till Sonja Åkesson, ett slags idolporträtt. Den skulle skildra en modig, stark, feministisk ikon, en författare som alltid var före sin tid, en upprorskvinna, en föregångare och ett orättfärdigt missförstått geni. Den klassiska romantiserade bilden av den ångestridne outsidern skulle då vara på sin plats.

Amelie Björck väljer inget av detta. Hon väljer det svåra; det enkla. På respektfullt avstånd, men med ett intimt och personligt författarjag skriver hon Sonja Åkessons liv och dikt. Mest är det dikt, men genom dem träder en mänsklig, stark och sårbar kvinna fram. En kompromisslös, modig och livrädd och ensam och kanske lite bekräftelsetrånande människa med spetsig humor och vemodiga ögon tittar ut bakom dikterna. Genom Amelie Björcks omfångsrika skildring av Åkesson verk skildras även hela Sverige, med dess samhällsomdaningar och litteraturströmningar som kommer och går. Faktum är att genom den nyenkla och konkretistiska Sonja Åkessons författarskap kan man lära sig en hel del om, för många svårbegriplig språkmaterialistisk poesi idag.

Ibland kan litteraturreferenserna bli aningen tunglästa. De som älskar Sonja Åkessons dikter, men inte läst större mängder poesi, kan jag tänka mig får lite väl mycket till livs. Det är många schismer och strömningar och litterära profiler att svälja ned.

Björck spekulerar aldrig i Åkessons personliga livsval, såsom att gå i sömnterapi, gifta sig med en 14 år yngre man eller den personliga mammarollen, eller alla rökta cigaretter och levercancern. Det är ingen relations eller familjeskildring. Men respektfullheten har när det gäller författarskapet sin utmätta gräns. Björck räds inte för att kalla vissa av Åkessons dikter för mindre lyckade, eller poängtera att Åkesson aldrig varit direkt före sin tid, utan istället alltid lite fel i tid. Några roliga och mer oväntade detaljer i Åkessons liv får man också till del. Som att hon medverkade i den flamsiga och minst sagt kladdiga filmen Tårtan.

Slutligen kan jag tycka att maken Jarl Hammarberg-Åkesson får väl mycket plats i Sonja Åkessonbiografin. Inget ont om honom och hans och Åkessons tillsammans-dikter, men trots allt det var Sonja Åkesson det skulle handla om. Hellre läser jag ännu några kommenterade rader ur diktsamlingen Hästens öga än en förvisso experimentellt intressant, men obegriplig mångröstad collagedikt.

Similar Posts:

• Åkessons Tetrapak
• Säsongsstart för CLT
• Världens längsta bokbord fyller 20
• ”Till ditt förfogande, attackerande klass!”
• Seriös dansk skalle

Men Lulu, hon är bra på att komponera och remixa och vara på ett bångstyrigt fragmentariskt vis inte bara ett jag, utan flera. Hon både sjunger och skrålar och föreläser och håller tal. Hon säger:

Patologiskt kontinuum

Och hon skriker:

SUGKUK INATT MINSKATT

Och hennes tal är på största allvar humoristiskt intellektuella slagdängor för tystanden.

Mina damer och herrar, mesdames et messieurs idag kommer die Schweigsame äntligen hålla käft för Er och bara för Er. Hysch. Sitt still och lyssna. För första gången i historien kommer ni nu uppleva omöjligheten att ingenting sägs och ingenting sker.

Lulus sånger och tal är en decentraliserad poesiform värjande sig mot ett styrande diktjag. Poetens tid som upphöjt geni är för länge sedan överspelad. Istället är diktjaget en tveksam, tvivlande röst som hellre håller käften och låter läsarna luska i snårskogens text bäst de själva vill. "Lulus sånger och tal" kan, om man drar paralleller bakåt i vår svenska litteraturhistoria, sägas innehålla en märklig blandning av nyenkelhet och konkretism. En intellektuell Sonja Åkesson eller en feministisk Bengt Emil Johnson snärjer runt varandra och in i varandra. Ljudpoesin, och de av Andkjær Olsen förvissa bara halvt avskalade fragmenten är ofta tillsammans och kontrasterande mot varandra – vid en första anblick mycket roliga och friska stycken. Men ibland kommer så de allvarsamma och djupt intellektuella frågorna, ställda med mjuk eller mästrande röst. De är dock gestaltade, som på trots- i ett enkelt vardagsnära språk. I grunden håller sig Andkjær Olsen alltid seriös och tycks ta sin dikt på största allvar.

Mixat i sitt eget brus har Lulus sånger och tal varken början eller slut eller några svar. Istället kan den på ett postmodernt vis läsas lite hur som helst och av lite vem som helst och är till för alla. Andkjær Olsen ställer sig med Lulus sånger och tal någonstans mitt i Kattegatt och är irriterande respektlöst oåtkomlig, distanserat cool/kul och vardagligt lugn/rolig. Allt med en imponerande känsla för vågmästeri. Nu är det upp till läsaren av traditionell lyrik om hon är tuff nog att lära sig surfa även i den postmoderna poesins ofattbara värld.

Similar Posts:

• Skruva den som Beckman!
• En gång till?
• Det svåra enkla
• Lekfullt utforskande begivenheter
• Längtan efter andra värden

Dikterna är tagna ur elva olika samlingar utgivna mellan 1957-1977. Hela boxen inleds också med ett förord av Tunedal. Den av mig utlovade effekten av dikterna skiljer sig kanske något ifrån hennes, men blir följande: äckliga ljud, vardagsondska, ömklighet, griniga gubbar och ensamma kärringar, snoriga ungar, potatiskok, smutstvätt, instängdhet, grå ensamhet, svart ensamhet, röd ensamhet, grön ensamhet, vit ensamhet, alla färgers ensamhet. Svindlande ensamhet.

Tunedal menar dock att bortom den stora ensamheten är dikterna ändå kommunikativa och vända till människan, något som kan vara svårt att svälja. Kanske menar Tunedal i sådana fall människan i stort? Många av Åkessons dikter ligger nära prosan eller den berättande dikten. Det känns snarare som att få någons öde, eller historia berättad för sig. De dikter som talar till just bara mitt personliga jag är faktiskt ganska få. Paradoxalt nog blir den långa dikten, ”Hur ser din färg rött ut?”, en text som ifrågasätter ordens inverkan och betydelse, den som starkast får mig att känna något liknande samverkan eller kommunikation.

För övrigt är kanske något som sällan uppmärksammas, Åkessons tekniska skicklighet och hennes naturlyrik. Vad sägs till exempel om att skriva en hel berättelse av haikus och likna himlen vid ett färskt blåmärke? Naturbeskrivningarna är annars den mest rena smaken av Åkesson, naturen den är alltid klar och tunn, men med obarmhärtiga vändningar som får mig att tänka på Baudelaire.

Det går inte att säga att Åkesson skulle vara lättläst, visst är det roligt i stunden att läsa Åkesson, men jobbigt, särskilt efteråt kan man ångra sig ett ögonblick. Man kan också få, speciellt om man iakttar dikterna ur ett genusperspektiv, en släng av håglöshet och uppgivenhet samt huvudvärk – eller i värsta fall må ganska så obestämt illa. Förhoppningsvis ett stadium som sedan övergår i en motreaktion och förstärks till något-måste-göras-känslan! Inte för inte brukar Kristina Lugn nämnas som en av dem som låtit sig inspireras av Åkesson.

Similar Posts:

• Det svåra enkla
• Febriga drömmar om död
• Poesi für alle
• En levande klassiker
• Lite lyckopirr i höstmörkret