dagensbok.com » Sommarlov

Rebecka Åhlund "Bitarna"

Carina Middendorf — Sat, 01 Feb 2025 23:00:58 +0000

Rebecka Åhlund är ingen ny bekantskap för mig. Jag älskade hennes självbiografiska Jag som var så rolig att dricka vin med och Någon måste vattna tomaterna, men redan innan hon skrev för vuxna hade hon skrivit framgångsrika böcker för barn. I Bitarna, från september förra året, vänder hon sig enligt förlaget till snäppet äldre läsare, nämligen från 12 år och uppåt.

Vi får möta Dina, Bella och deras lilla gäng just i början på sommarlovet. Allt känns härligt och spännande, precis som det gör när eoner av tid breder ut sig framför en och inga plikter längre pockar på uppmärksamhet. När Dina upptäcker en spännande kille som tränar knattelaget blir hon motvilligt intresserad …

Så långt låter det som en helt vanlig ungdomsbok som det finns tretton på dussinet av. Men Rebecka Åhlund lyckas få in ytterligare en dimension, något som gör att vi blir lite extra intresserade av Dina. Ungefär då sommarlovskänslan bredde ut sig, försvann nämligen hennes mamma hemifrån och Dina vill inte på villkors vis tala om det för någon. Det har hänt förr, att mamma försvunnit, men hon brukar ju alltid komma tillbaka, tänker Dina. Men förr fanns alltid farmor i närheten och var hennes trygghet. Nu är farmor död. Dina befinner sig i ett limbo mellan att klara sig själv och vara beroende av en vuxen.

Så samtidigt som Dina lever sitt härligaste liv, vet hon inte hur hon ska få pengar till mat.

Det blir en händelserik sommar på alla sätt och när mamma dyker upp hemma igen lagom till skolstarten, som om ingenting har hänt, får vi inte det lyckliga slut som vi kanske hade förväntat oss. Dina kan inte fortsätta som om ingenting har hänt, utan vill ha en annan relation till sin mor. Det är inte ett orealistiskt happy end utan ett hoppfullt slut som visar oss att handlingar har konsekvenser som man måste ta på allvar.

Det Rebecka Åhlund gör på ett sådant hudlöst vis, är att visa Dinas dilemma. Hur hon lever ett vanligt somrigt tonårsliv, samtidigt som magen skriker av hunger. Hur hon längtar efter att bli omhändertagen av farmor men ändå på något sätt lyckas ta hand om sig själv. Dinas vänner är inte ignoranta utan fattar att något inte stämmer, men eftersom Dina inte svarar ärligt på deras frågor, vet de inte hur de ska bete sig. De är som tonåringar är mest, alltså. Eller kanske som folk i allmänhet, när de får svaret ”jodå, allt är bra” av någon man är orolig för.

Sätt den här boken i händerna på en ung människa! Men glöm inte att läsa den själv också. Rebecka Åhlund har något att säga till oss alla.

Kerstin Elias Costa "Kajan och jag"

Anna Carlén — Thu, 25 Jul 2024 22:00:45 +0000

Öar har varit något av ett sommarbokstema för mig i år. Inte bara för att böcker om öar sätter en stämning med närhet till hav eller vatten. Öar innebär också en idé om den perfekta tillflykten och möjlighet till isolering. Tove Jansson skriver såhär i sin novell Ön:

Ön: äntligen det privata, det avlägsna, det intima, en avrundad helhet utan broar och staket.
Skyddad och isolerad av vattnet som samtidigt är en öppen möjlighet till frivillig kontakt. En möjlighet man aldrig använder.

I Kerstin Elias Costas nya bilderbok Kajan och jag börjar det just så, med en ö. Ett litet barn i form av en tvättbjörnsunge – en figur som känns igen från Elias Costas förra bilderbok Fjärilshuset – tar båten ut till ön med sin mamma. Det är kväll och havet är alldeles orangerött, medan en ensam båt tuffar fram mellan kobbarna. Färgsättningen bäddar för den ljuva atmosfären som får ta plats på de första sidorna. Sen följer en ömsint bild av mamma och barn på en klippa, där mamman sitter med slutna ögon medan barnets blick är riktad bortåt, ut mot vattnet.

Det är mamma och jag.
Jag och mamma.
Ibland önskar jag mig en vän.

Bara så. Läsaren förstår, och kan snabbt sätta sig in i både hur dagarna med mamma kan vara och hur det där lilla stråket av längtan efter något mer kan te sig.

Då dyker Kajan upp och vill vara med barnet. De blir vänner och det är de två varje dag. “Det blir den bästa sommaren”. Återigen får bilden tala, men också det som byggs upp i tomrummet kring texten som är utan förklaringar. Den bästa sommaren kan vara väldigt mycket, och vilket barn eller vuxen kan inte själv fantisera om vad det innebär?

Men en sommar går fort.
I höst ska jag börja skolan,
men det vill jag helst inte tänka på.

Så förstärks det vemodiga i berättelsen. Nätterna blir mörkare och Kerstin Elias Costa berättar fåordigt och poetiskt och visar i bild hur det kan kännas att lämna sin vän, ön och sommaren. Det är dags för skolstart och skolhuset tornar upp framför det lilla barnet och kastar skuggar över gården. Årstiden skiftar, liksom sinnesstämning och färgton.

Men kanske är inte skolan så läskig som den först verkade? Och kanske går det att få vänner även här? Leken med den nya vännen skrivs fram såhär vackert: “Vi är fåglar och stjärnor som aldrig faller/ ända till mamma hämtar.” och berättelsen avslutas i samma ömsinta känsla som den inleddes med.

Kajan och jag rymmer inte bara tankar kring öar och deras isolerande funktion, men också kring vänskap och det outtömliga temat att börja skolan, med allt vad det innebär. En perfekt sommarbok med såväl värme som vemod och framtid. Och förstås – vetskapen om att ön, den finns kvar. Det kommer nya somrar.

Ester Roxberg "En hemlig sommarnatt"

Anna Carlén — Thu, 01 Sep 2022 22:00:05 +0000

Det är sommarkväll i den lilla stugan som mamma, pappa och Ellen har hyrt. Myggbetten kliar och flugorna surrar. Det är omöjligt att sova. Ellen smyger upp. På väggen hänger en tavla med vargar som stirrar på henne. Ute är det fortfarande ljust, skogen och dimman där ute lockar. Men det är något mer som drar i henne. På ängen ser Ellen massor av flickor i ljusa kläder som dansar. En av dem ropar på henne.

Så är upptakten i Ester Roxbergs och Maximiliam Svenssons nya bilderbok En hemlig sommarnatt. Tillsammans har de tidigare gjort Den magiska julkatten – en stämningsfull julberättelse där Maximiliam Svenssons målningar fick ta mycket plats. I En hemlig sommarnatt fortsätter de på samma spår. De skira, milda målningarna tillsammans med den magiska berättelsen tar mig tillbaka till sommaren som nyss passerade. Särskilt mycket tycker jag om uppslaget med de dansande flickorna utan ansikten som Ellen så småningom träffar.

Men skogen är inte bara vackra blommor och förtrollande älvor. Ellen får lära sig att älvor inte alltid är snälla och söta. Nypontaggar river på armarna och skogsjön ser läskigt djup ut. Dessutom är det lätt att gå vilse i skogen. Den är full av skuggor och morrande ljud och obehagliga ögon lyser mellan granarna.

Efteråt lekte vi bland klipporna och ingen av oss
var särskilt söt eller snäll.
Det var vi som var vargarna, Viola och jag.
Men mitt i allt hördes ett svagt och otäckt ylande.

På Astrids Lindgrenskt manér är En hemlig sommarnatt en berättelse om både det som lockar och det som skrämmer, om vänskap och mod där saker inte alltid är vad de först verkar. Här ekar både Ronja Rövardotter och Allra käraste syster mellan sidorna. Såväl text som bild balanserar mellan fantasi och verklighet, dröm och vakenhet. Möjligen hade jag önskat lite mindre text på ett par ställen och en något mindre tillrättalagt avslutning. Å andra sidan hör väl de lyckliga sluten sommarfantasierna till. Det här blir en bok att hålla tag i till nästa sommar.

Karin Filén "Alla mina katastrofer"

Carina Middendorf — Tue, 19 Apr 2022 22:00:54 +0000

Karin Filéns debutromanen vänder sig till läsålder 9-12 år och utspelas i Finland under Tjernobylsommaren 1986. Det betyder bland annat att vi helt slipper mobiltelefoner och ungarna, huvudsakligen jag-berättaren Sandra och hennes bästa vänner Emma och Jenny, kan ägna sig åt att cykla runt, bada och hänga totalt oövervakade av sina föräldrar. Det ger förmodligen dagens barn en helt ny infallsvinkel på sommarlov och fritid, de som är vana vid att kunna ringa hem om något oförutsett inträffar. Sandra och gänget får klara sig själva och kan för det mesta få känna sig kompetenta, men det finns situationer när jag hade önskat dem en telefon, för att kunna ringa efter hjälp.

Sandra ska efter det oändligt långa sommarlovet mellan femman och sexan börja på en ny skola. Den skolan där hennes storebror Micke redan går och tyvärr den skolan där hon gjorde bort sig totalt vid besöket innan sommarlovet. Den pinsamma incidenten hänger över henne som en av hennes katastrofer hela sommaren och hon kan inte sluta tänka på att hon skämt ut sig inför de coolaste tjejerna i skolan.

Sandras katastrofer är för vuxna ögon en ganska blandad konfekt och tjusningen med boken är att både det som jag uppfattar som allvar blandas med vanliga 12-årskatastrofer. Händelserna när tjejerna överraskas av en otäck man då de är ensamma på badplatsen och när de tror att de på allvar har skadat en klasskompis, har en annan tyngd än de mer normala katastrofferna. De pinsamma föräldrarna och att brorsans snygga kompis plötsligt dyker upp på oväntade ställen till exempel.

Karin Filén skriver lätt och målande om både de fnitteranfall och skrattattacker som är så typiska för åldern som när det bränner till och blir allvar. När Sandra blir rädd på badplatsen beskrivs det så här: ”Mitt hjärta pickar snabbt och hårt som en pytteliten hackspett. Det får mig att må lite illa.”

Och Sandras tolkning av de dubbla budskapen hon och Emma får efter att de sökt skydd under en regnskur, blir Karin Filéns prosa ett litet steg på väg till att bli vuxen: ”En plötslig insikt slår mig: De vuxna vet inte allt. De vet inte om regnet är farligt. Ofta gissar också de bara vad som är bäst att göra. Det är en skrämmande men också lite tröstande tanke.”

Och så får alla vi föräldrar som suttit på barnens sängkanter och betygat att de verkligen kan säga allt till oss, när vi märkt att det är något som tynger dem, en liten känga. Det är just det som Sandras mamma gör här. ”Jag lirkar mig loss och lutar ansiktet mot hennes axel. Hon doftar sött och salt och fuktighetskräm och så bekant att jag nästan vill gråta. ”Hör du? Du berättar väl?” Hennes röst är mild. Hon stryker mig över ryggen med sin mammahand. Jag nickar. Mamma. Det är klart att jag inte kommer att berätta.”

Maria Hellbom "Älgkungen"

Carina Middendorf — Sun, 27 Mar 2022 22:00:27 +0000

Maria Hellboms debutbok vänder sig till barn (9–12 år) som gillar spänning och fantasy men ändå vill ha ett ben kvar i den verkligheten vi alla känner till. Vi möter Klara som bor med sina föräldrar i Stockholm, men de har sina rötter i den lilla byn Vidås i Jämtland.

I Vidås finns det som Klara kallar ”familjetrasslet”. Både hennes mor- och farföräldrar bor där och nu verkar det dessutom som om hennes mystiska faster också tänker bosätta sig där. I en liten by som Vidås, blir familjerelationerna mycket viktigare än i en stad. Släktens historia spelar en stor roll i vardagslivet och Klara börjar bli stor nog att förstå sammanhangen.

Särskilt farfar men också andra personer i berättelsen ger oss en liten lektion i dialekten jamska. ”Ja nu är hon glad. Ida är hemma. Det var så länge sen vi hadd bägge barna hemma. Å du, Elin, och lillflickan. Nu är hon glad, he är hon.” säger farfar om farmor som glädjer sig åt att hela familjen är i Vidås över sommaren.

Siv på hembygdsgården talar inte bara jamska, hon berättar även om sitt möte med vidugast:

He var 1982, säger Siv. Je jobba natt på ålderdomshemmet som vi hadd hen då å je cykla heim på morgonen. I gryningen var he. Långt hår som skiftade i silver och grönt, alldeles som he sägs. Hon stod på kyrkogården, vid n´dan gamla bänken under björken.

Vidugast är snarast att översättas med skogsfolk och här blandar Maria Hellbom kända övernaturliga väsen med sina egna. Här samsas Midvinterdrottningen, Älgkungen och Skogsfrun och för alla handlingen framåt.

De tidigare somrarna har Klara varit ensam med sin kärlek till skogen och sin magiska förbindelse med vidugast, men i år blir hon vän med Aron som verkar dela hennes förmåga att uppfatta det övernaturliga. Det är fint att se hur vänskapen mellan barnen växer fram och hur de utvecklas till en blandning av detektiver och rådiga spöktämjare, men fortfarande får vara barn som älskar tacos.

Just blandningen av möten med övernaturliga väsen och verkligheten med klimatkatastrof och skogsbränder, gör att boken faller även fantasyskeptiker som mig på läppen. Det är tillräckligt mycket konkret skog, badande i sjöar och matlagning för att det ska tilltala oss som gillar det konkreta och verkliga. Men vem vet egentligen, vilka väsen som bor i skogen och Maria Hellbom skildrar dem lika tydligt som hon beskriver hur det känns att gå på mossa.

Ibland tycker jag dock att det blir lite för överbelastat. Att skildra byliv kontra stadsliv, kärlek till naturen, vänskap och ansvar för varandra räcker gott för mig. Maria Hellbom bygger dessutom in rasism eftersom farmor kommer från Thailand och Klaras föräldrars misslyckade provrörsbefruktning och jag tycker att det gör hela berättelsen lite mer tungrodd än vad det hade behövt vara.

Men faktum kvarstår: det är en fin berättelse där naturen tillåts spela huvudrollen.

Camilla Prell-Weichl "Att överleva en sommar"

Fredrika Carlsén — Sat, 23 Oct 2021 22:00:28 +0000

På baksidan av det godisrosa omslaget beskrivs Att överleva en sommar som “ett starkt och suggestivt kammarspel om ett barn, en sommar och ett hus där något inte är som det ska”. En mer exakt beskrivning än så är svår att ge. Vi får följa nioåriga Michelle under ett sommarlov. Hennes mammas hälsa har blivit sämre, och sedan mormor gick bort finns ingen som städar eller fyller kylskåpet. Michelles pappa spenderar större delen av sin tid med att dricka öl på kinakrogen inne i centrum. Det bestäms att Michelle ska tillbringa sommaren i ett hus på landet. Efter skolavslutningen hämtas Michelle upp av soctanten som kör henne till huset där fosterföräldrarna Irma och Henrik bor.

Jag försökte till och med framkalla låtsassystern som alltid hade funnits där innan, Desirée. Men det gick inte. Det var bara jag där, själv i baksätet, på väg bort från barndomen.

När Michelle kommer fram till huset i skogen möts hon av Irma, vacker i sommarklänning och röda läppar, och Henrik, lika finklädd han i vit skjorta. Paret har inga egna barn, men i huset finns ett rum inrett särskilt för Michelle och på tomten ligger en nyköpt pool i plast.

Irma med sin intensitet är både angelägen och distanserad när hon närmar sig Michelle. Det är tydligt att något fattas henne. Det är som att hon hela tiden är nära att tappa balansen. Henrik däremot visar inget särskilt intresse för något annat än sitt jobb. Han sitter mest och knattrar på skrivmaskinen på ovanvåningen.

Till en början verkar idyllen äkta. Det vita huset, rosenbuskarna, hammocken, fika och badminton, cykelturer till samhället för att äta glass. Men sakta börjar den fina ytan spricka i sömmarna.

Jag började korrigera dagarna när jag satt vid skrivbordet om kvällarna med dagboken. Jag gjorde om saker, vad som blivit sagt, hur det sades. — Det här är den bästa sommaren i mitt liv, skrev jag. Det kändes alltid bättre efteråt.

Beskrivningen av Michelles ångest väcker något i mig. Hon har ännu inga ord för att beskriva känslorna, panikattackerna och självskadebeteendet. Obehaget letar sig fram mellan raderna och träffar mig hårt i magen.

Det är en konst att skriva ur ett barns perspektiv. Det blir lätt platt eller konstlat, men inte här. Camilla Prell-Weichl behärskar konsten att beskriva tankar och skeenden på ett välbalanserat och finstämt sätt. Jag tycker särskilt mycket om komplexiteten hos karaktärerna, från det fula, skamliga till det sköra, mjuka i Michelle. Irmas påklistrade vänlighet, som en stel mask över en sorg så djup att den konsumerar allt syre i rummet. Rummet, förresten – det låsta rummet på nedervåningen, och källaren dit Michelle inte får gå bidrar med ett mysterium som ger berättelsen det djup som behövs.

Att överleva en sommar handlar om att växa upp, att befinna sig i gränslandet mellan barndom och tonår. Att vara utlämnad till vuxna som själva är vilsna, trasiga och dysfunktionella. Det här är en bok att sträckläsa i hammocken. En nostalgisk tillbakablick på barndomens evighetslånga sommarlov med hallonsaft och nybakta drömmar, och samtidigt en studie i sorg, utsatthet och skam.

Emmelie Hardenborg "Sommarlovsagenterna"

Erik Stenkula — Tue, 14 Sep 2021 22:00:06 +0000

Jag har precis slagit igen pärmarna på en småputtrig thriller för barn mellan 6-9 år. En bok jag absolut skulle sätta i nävarna på den lågstadieelev som längtar efter en första kapitelbok att läsa alldeles själv. Nästan varje kapitel slutar med en cliffhanger, och även om det inte är på nagelbitarnivå, dör spänningen i berättelsen aldrig.

Det är sommarlov mellan fjärde och femte klass och Miranda har blivit avpolletterad av sin mor på Ekudden, där moster Eva finns. Mirandas mor Annelie ska nämligen jobba hela sommaren. Det är inte ett upplägg Miranda sett fram emot, men som hon inte kan göra så mycket åt.

Eva gör sitt bästa för att Miranda ska bli kompis med sina kusiner Valentin och Nike, samt deras kompis Max. Hon bullar upp massor med saft och tilltugg. Men det vill sig inte riktigt. Till en början får jag för mig att Miranda är något äldre än sina kusiner och kanske tycker att de är lite larviga, men långt senare i boken har den tanken utvecklats till något helt annat. Finns det en bakomliggande konflikt mellan deras mammor, systrarna Annelie och Eva, som på något sätt smittar över på Miranda?

Hur som helst. Valentin, Nike och Max har en sommarlovssyssla. De vill vara agenter. Och intressant nog är det just Miranda som leder in dem på sitt första fall, när Valentins och Nikes mor Eva helt säkert är utom hörhåll. Miranda pratar om att det finns en skatt gömd på en ö i närheten. Småkusinerna låter föga övertygade. Men Miranda har kartan.

Sen tätnar mystiken. En natt vaknar barnen av en väldig smäll. En fåordig Eva står och sopar glasskärvor från ett trasigt fönster och Miranda är borta.

Jag måste säga att boken är välskriven och har en genomtänkt, trovärdig intrig. De karaktärer man får lära känna bäst i boken är naturligtvis barnen. Allra mest sympati får jag för Max.

Dock blir jag nyfiken på den konflikt som helt uppenbart finns mellan de vuxna systrarna och mammorna till bokens huvudpersoner, Eva och Annelie. Den skulle jag absolut vilja grotta ner mig mer i.

Och på sätt och vis måste man väl säga att Eva egentligen är bokens mest intressanta person, som den tillmötesgående snälla bullmamma hon börjar som, och sen utvecklas till något helt annat. Nyfikenheten på varför hon blev sådan gror vidare i huvudet när jag slagit igen boken.

I denna thriller förekommer också två mystiska män, som bara dyker upp och sedan försvinner från handlingen. Dem skulle jag vilja ha lite mer fast förankrade. Vilken relation har de till de övriga i boken?

Det kanske du kan skriva om i uppföljaren, Emmelie?

Håkan Nesser "The Summer of Kim Novak"

Eva Wissting — Sun, 13 Sep 2020 22:00:03 +0000

Många är vi som skaffat oss nya – eller nygamla – vanor den här sommaren. Hemestrar och svemestrar har inte bara öppnat upp för att upptäcka nya bakrecept och aktiviteter hemmavid, jag har även stött på många som vänt sig mer än vanligt till böckernas värld. För egen del har jag av olika anledningar läst mer deckare än på länge.

Än så länge är det en av Håkan Nessers klassiker som stått sig bäst, i nyutgåva på engelska som The Summer of Kim Novak – det svenska originalet från över tjugo år sedan heter Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.

Berättelsen tar oss till den närkiska landsbygden under tidigt 60-tal och huvuddelen av boken utspelar sig under den sommar då 14-årige Erik spenderar nästan hela långa skollovet tillsammans med klasskamraten Edmund samt Eriks äldre bror Henry på det lilla sommarstället som av outgrundlig anledning kallas för Genesaret. Erik och Henrys mamma håller på att dö av cancer och pappan tycker det är bättre att de, och särskilt den unge Erik, får tillbringa sommaren där ute på landet.

Dagarna kryper slött och härligt långsamt fram, sådär som de bara kan på ett sommarlov innan internet och sociala medier. Erik och hans kompis badar, läser, bygger en badbrygga och smider planer för att stjäla tuggummin. Med jämna mellanrum ror de över sjön och handlar mat i lanthandeln och lyckas byta några ord med den jämngamla – och därmed spännande – flickan som jobbar där.

Så dyker Ewa Kaludis oväntat upp, den vikarierande lärarinnan som pojkarna hade några veckor innan sommarlovet – hon som är lika underskön som Kim Novak. Vad har hon egentligen för relation till Henry? Och hur mycket känner fästmannen Berra Albertsson till? Några svar klarnar men ännu fler frågor bubblar upp i och med att Berra hittas död, alldeles intill sommarstället. Vad vet egentligen pojkarna, vad har de sett eller hört?

Det här är en på många sätt ovanlig kriminalroman. Där finns inte tillstymmelse till att stressa fram några spänningsmoment – i stället känns det mer som en roman som råkar ha ett mordmysterium i botten.

Boken är full av tidsmarkörer, så varning för nostalgi för läsare som själva upplevt 60-talet. Det är lite före min tid, men tidsmarkörerna fungerar ändå stämningsskapande. Ännu mer tongivande är berättaren Eriks lillgammalt snusförnuftiga sätt att utrycka sig.

Att Saskia Vogel lyckats överföra alla svenska talesätt, Eriks uttryckssätt och svenska 60-tals-referenser är en bedrift i sig. I stället för att föra in engelskspråkiga ordspråk och 60-talsmarkörer (sällan ett framgångsrikt tillvägagångssätt, om du frågar mig) så behåller hon konsekvent de svenska uttrycken, även när de måste te sig märkliga i engelska språköron (som fästmannen som inte är mycket ”to hang in the Christmas tree”) så funkar det ändå för att signalera en distinkt plats, tid och personlighet.

Jag läste Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö för en bra massa år sedan men fick nu anledning att återvända till den, om än i översättning. Vad jag minns tyckte jag om boken redan då, men hade lite svårt att hänga med i slutet. I de sista kapitlen speedas tempot upp då de sträcker sig över många år och slutet är allt annat än givet, på ett Nesser-skt vis. Jag kom inte ihåg slutet och nu gjorde det mig oväntat glad. Jag tror att när jag läste boken första gången så var jag mer ute efter en konventionell deckare och förväntade mig inte en författare som vill leka och utmana läsaren.

Det är en utmärkt bok om du vill ha svensk sommarnostalgi blandat med en realistisk berättelse som inte är alltför tung, men ändå lite lagom nordic noir. Det är också en ypperlig läsrekommendation till engelskspråkiga bekanta som vill prova på svensk litteratur.

Alma Thörn "Alltid hejdå"

Lena Nöjd — Tue, 30 Jun 2020 22:00:46 +0000

– Jo men det kommer ju att gå fort.
– Lätt för dig att säga. Du fattar ju ingenting.
– Jo, det gör jag faktiskt. Och jag vet också att det blir kul när du väl är där.
– Jamen… det är som att jag bara far fram och tillbaka hela tiden! Som att jag är nån slags fågel typ.

Alma är på flygplatsen i Umeå och hennes mamma tar avsked inför de kommande fem veckorna de ska vara åtskilda under sommarlovet. Alma ska åka till sin pappa på västkusten. Året är 2004.

Det är så lagom roligt att vara ifrån sin bästis. Hon har åtminstone öron som fungerar till skillnad mot de vuxna. Men i packningen finns ett välfyllt brev från vännen och flera kommer att fara genom Sveriges avlånga land denna sommar.

Serieromanen Alltid hejdå handlar om Alma. Hon är tolv år och fylld av ovisshet. Fem veckor känns som en evighet. Vid resan till pappan säger farmor till henne att hon inte ska sjåpa sig och ”Spara tårarna.”

Breven från bästisen är efterlängtade och i skrivandet av returbreven får Alma utlopp för sin frustration. Hon har tack och lov tillgång till ytterligare en vänlig själ som tar henne under sina vingar. En av föräldrarnas ungdomsvänner är konstnär och tar med henne till ateljén, konstnärsbutiken och till ett galleri i Gerlesborg.

I ett annat tidsplan befinner vi oss på 1970-talet. Hemma på vinden när hon hämtade resväskan inför resan fann Alma en dagbok som mamman skrivit, som hon lät åka med i packningen utan att nämna det för någon. I dagboken får hon följa mammans tankar från tonåren. De innehåller längtan efter att äga ett par Gul & Blå-jeans. Andra ord beskriver ilskan över föräldrar: ”Dom är bara så dumma i huvet!” Men där finns härliga ljuspunkter som lyckan av att lyssna till Dylan-skivan Visions of Johanna. Plus en bästis som är guld värd.

Romanen skildrar vuxna som lider av en utomordentlig brist på lyhördhet. Föräldrarna på 1970-talet liksom föräldrarna trettio år senare tycks vara fullt upptagna av sina egna processer. Almas stunder med konstnären Tora är undantaget. I umgänget med henne får hon lätta sitt hjärta och behöver inte tänka på vem hon är hos. Något eget växer fram i penseln hon nyss fått i sina händer. Det är skönt att inte behöva fyllas av slitningen mellan mamman och pappan.

Bilderna ger eko av en tid som vi inte längre befinner oss i. Dagböckernas skrivstil, breven med handskrivna adresser och frimärken är fint återgivna. Sommaren går i ljusgrått. Blickar riktas mot klipphällarnas granit och havet som möter himlen. Molnen är grå och tjocka. Melankolins färg måste vara ljusgrå, tänker jag.

Trots Almas känsla av att vara en fågel typ, blir sommaren inte helt olidlig. De vuxna är inte några dygdemönster men erfarenheterna som görs under sommaren ger möjlighet att utveckla nya band till familjens vuxna. Men mest kanske hon hittar en kanal till sitt eget inre. Några ord förenar henne med mamman som också en gång haft huvudet fullt av grubbel. Allt kommer att bli bra.

dagensbok.com » Sommarlov

Rebecka Åhlund "Bitarna"

Similar Posts:

Kerstin Elias Costa "Kajan och jag"

Similar Posts:

Ester Roxberg "En hemlig sommarnatt"

Similar Posts:

Karin Filén "Alla mina katastrofer"

Similar Posts:

Maria Hellbom "Älgkungen"

Similar Posts:

Camilla Prell-Weichl "Att överleva en sommar"

Similar Posts:

Emmelie Hardenborg "Sommarlovsagenterna"

Similar Posts:

Håkan Nesser "The Summer of Kim Novak"

Similar Posts:

Alma Thörn "Alltid hejdå"

Similar Posts: