Inkeri har kommit till huset hon köpt av 70-årige samen Piera. Hon har uppdrag från tidningen i Helsingfors att skriva reportage om människorna som bygger upp den nya kyrkan. Hon har också ett annat ärende av mycket personlig natur.

Inkeris nutidsplan (1947–1950) varvas med sidor ur en dagbok från år 1944 av den finske soldaten och tolken Väinö Remes. Han skildrar dagar i ett läger som de tyska nazisterna har uppfört för krigsfångar från det krigshärjade Europa. Grymheterna är av samma slag som skildrats av Katja Kettu i Barnmorskan. Väinö har inte fått förklarat för sig hur den stora bilden ser ut och måste likt andra soldater följa order.

Dagbokssidorna har sin speciella roll förutom att de vittnar om grymhet som krig och fångenskap medför. Allteftersom blir det också tydligt hur överlevnaden i lägret hänger på att få se Saara. Inte bara se. Stark kroppslig kärlek med alla safter, dofter och ljus kläs i ord. Omständigheter gör också att läsaren får ta del av kärlekens baksida: svartsjukan, besattheten.

Samarbetet mellan den finska och den tyska militärmakten handlar om så mycket mer än att skydda sig mot Sovjetunionen. Den högtstående ariska rasens egenskaper överträffar allt, och att låta sig förblindas av systematiserade rasstudier sker automatiskt. Det var så på den tiden, som någon uttrycker sig i romanen.

Såklart vet vi att synsättet inte försvann efter världskrigets slut, vilket Inkeri upptäcker en arbetsdag. Hon har fått jobb som bildlärare på internatet där samebarnen bor under skolterminerna. Oron har spridit sig bland eleverna från samiska familjer. De blir avfotograferade av finska statliga vetenskapsmän.

Spår av maktutövning märks i individernas omedvetna skryt och stolthet, vilket tonåringen Bigga-Marja registrerar. Ingen undgick hennes ögon 1944 och den som vill dölja sin egentliga identitet tittar lite skyggt på henne när året är 1950.

Denna plats i nordligaste Finland var så utsatt att ord inte räcker till för att beskriva skeendet som följde av militärmakternas beslut. Sanningen kommer mycket nära, särskilt i skildringen av hur människan kan vara både skyldig och utan skuld.

Inför denna fond av död och förödelse borde livet rinna ut i intigheten. Men det fortsätter att strömma i hjärta och nerver. För att det inte kan något annat?

Med Marjut Hökfelt kan läsaren känna sig trygg med den svenska översättningen. Här finns en lyhördhet och följsamhet till Rautiainens prosa som gör intryck på mig. Speciellt glad blev jag över hennes tolkning av det finska ordet för höstlövens färgprakt. Ruska = lövbrand.

Jag uppskattar också att intrigen inte pumpats upp av det personliga ärendet som Inkeri har. Författaren har ett alldeles särskilt sätt att ställa personerna intill varandra och hon har låtit de slentrianmässiga thrillergreppen vara kvar i förrådet. En egen person blir också byn med sin flerspråkighet och återuppbyggaranda. Helsingfors och världen där så många äventyr utspelar sig är inte mer värd än den finska fjällbygden.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• En överlevande överstinnas historia
• Lågmält dramatiskt
• Jag tänker på Reijo
• Krigsbarn i Småland

Handlingen i romanen Den första stenen inleds lugnt. Den allvetande berättaren introducerar oss för vältränade nordiska kroppar, som utstått (och klarat) både fysiska och psykiska tester. De uniformsklädda danskarna känner att de förberett sig väl inför uppdraget. Översten i plutonen är äldre och bidrar med sin kunnighet i förhandlingar. Kommunikationen med de lokala makthavarna blir allt bättre. De mellanmänskliga kontakterna präglas av leenden, kamratskap och nyfikenhet som förseglas med riktiga och ärliga handslag.

Men så inträffar Incidenten. Därefter ännu en. Snabbt är soldaterna figurer som snubblar in i allt våldsammare händelser. En aldrig så väl utförd förberedelse visar sig vara utan betydelse när något brister på insidan i den egna plutonen. För de lokala krigsherrarna kvittar det om de skjuter på soldater från fredliga Danmark eller Darksky, det amerikanska företaget som innehar kontrakt med USA:s försvarsmakt. Efter explosionerna räknas antalet döda och skadade. Än en gång konstateras: Civilbefolkningens offer är alltid störst.

Kriget är ett viktigt levebröd, en näringsgren som försörjer individer, familjer, byar, nationer. Också Bertolt Brecht såg ett sådant sammanhang i sitt drama Mutter Courage. I Brechtpjäsen framställs krigshandlingarna med mycket tydlig distans, för att skapa reflektion hos publiken. Men så sker inte i Jensens roman. Krigshandlingarna överrumplar mig som läsare, de är omedelbara och tid för eftertanke ges inte. Händelserna framstår i stället som självklara och överlevnadskampen är primär.

Andra recensenter har i sin läsning av romanen dragit paralleller till dataspel, där aktörer uppnår högre resultat (når en högre level) med identitetsbyten. I soldatutbildningar ingår dataspel som förberedelse inför det asymmetriska kriget. Det handlar om att öva sig på snabba val i den brinnande striden, också att hantera konsekvenserna av de felaktiga valen. Men de fysiska förnimmelserna upplevs bara på plats. Romangestalterna får uppleva hur munnen fylls med sand, hur dammet tränger in i näsan och hur öronen drabbas av dövhet. Tunnelseende är bara förnamnet när de försöker återfå balansen.

På några få veckor sprängs föreställningarna om ideal och moral; de ligger som oigenkännliga splitter i den vidsträckta öknen. Om det finns liv, släcks det i samma ögonblick när foten trampar på vägminan eller när kroppen snuddar vid linan som utlöser försåtsminan i buskaget.

I romanens andra hälft, byts perspektivet till att skildra händelseförloppet genom Khaiber, en dansk som flugits in på uppdrag av säkerhetstjänsten. Med honom följer eftertänksamhet kring frågan vad som sker när människor vistas i kriget årtionde efter årtionde. Å ena sidan låter författaren honom uttrycka följande tankar:

Förändring, detta giftiga ord i ett samhälle där urgamla traditioner påbjuder att livet fortsätter utan avbrott från generation till generation. Här är förändring identiskt med sammanbrott.

Men å andra sidan jämställer Jensen de danska soldaternas utsatthet med ett totalt sammanbrott. De språkliga och kulturella världarna kan svårligen hanteras av influgna människor som drivs av sina känslor i stället för sitt förnuft. Dessvärre hjälper det inte heller att sända erfarna bornholmska lokalpolitiker till ett land där en missbedömning av hälsningsritualernas variationer och betydelser ger oanade förvecklingar.

Tidsomfånget för intrigen är chockerande kort utifrån perspektivet att händelsernas verkan skapar sår som kommer att stå öppna i generationer. Jensen balanserar sådana insikter med skicklig porträttkonst. Ingenstans förekommer schabloner – nej, han är väl förtrogen med gruppens psykologi liksom med reaktioner hos enskilda individer. I hans berättelse ges utrymme för ett komplext känsloregister när han målar upp eldhavets explosion och dess attraktionskraft. Förstörelselustan förknippas inte enbart med vapen och inte heller enbart med män. Fascinerande är också läsningen av den muntliga historiespridningen; hur snabbt det går att skapa livskraftiga myter som sprids från tusen munnar till tusen öron – utan den minsta tillgång till internet.

Om jag någon gång tvekar inför romaner, sker det när de är över 500 sidor långa. Jag brukar hitta textpartier som med fördel kunnat strykas. Men i Jensens roman ska ingenting tas bort eftersom allt behövs för att skildra krigets oundvikliga logik.

Similar Posts:

• Om varför krigen aldrig tar slut
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Pengarnas brutala effekt
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman

Här har Hildebrandt fokuserat på soldaterna, krigarna, och levt tillsammans med dem på basen utanför Mazar-e-Sharif i den norra delen av Afghanistan. Det är en unik berättelse hon levererar. Genom att följa soldaterna i deras vardagsliv växer det fram en bild av situationen som på intet sätt stämmer överens med den rapportering och debatt som har presenterats för svenska folket.

När den internationella insatsen drog igång efter USA:s snabba attack mot talibanregimen, handlade det om traditionellt fredsbevarande och om att stödja den nya regeringen i Kabul i arbetet med att skapa en fungerande statsapparat. Någonstans under vägen förändrades dock uppdraget, och Sverige fann sig plötsligt arbeta med strategisk upprorsbekämpning. Det är en avgörande skillnad, och det är märkligt att det smög sig på utan att någon tycktes märka det. Eller så ville någon vänlig själ förskona oss medborgare från att höra talas om det där jobbiga som vi inte har behövt befatta oss med på tvåhundra år. Oavsett om det handlar om medveten förvrängning och nedtoning för nationens bästa eller rent självbedrägeri, så gör det mig ledsen att arbetet soldaterna har gjort där nere har blivit så missförstått och ibland till och med bespottat. I media har det refererats till soldaterna som ”legosoldater” och ”vita ariska stridspittar”. I våra grannländer verkar debatten ha förts på ett mer värdigt sätt. De som där är motståndare till att skicka trupper till Afghanistan har haft den goda smaken att inte kritisera de soldater som utför det jobb dom är satta av sin regering att göra, utan riktar krutet åt det håll det hör hemma.

Det finns så mycket som är intressant i den här boken. Inte bara hur själva soldatjobbet görs, utan allt runtomkring. Läsaren får en skymt av hur det fungerar hos de andra länderna, Natoländerna. Länder som har minne av krig. Vi får en inblick i byråkratin runt en insats, och får möjlighet att häpnas över hur lång tid det tar att få till vettig utrustning för de stridande.

En av de sorgligaste sakerna som tas upp är hur lågt värderade de svenska soldaterna är av sitt samhälle. Det märks inte bara på lönen i förhållande till danska, norska och finska trupper, och den servicenivå de kan förvänta sig, utan också på hur mycket det de har att säga är värt. De verkar ha svårt att göra sina röster hörda och få utrymme att berätta om sitt jobb så att det når ut till oss övriga medborgare.

Just därför känns Hildebrandts bok extra viktig. Det finns gott om folk som har åsikter om Sveriges insats i Afghanistan, men min känsla är att många utav de åsikterna grundar sig på andra saker än verkliga förhållanden. Det borde kunna krävas läsning av den här boken innan en blir godkänd till att uttala sig.

Similar Posts:

• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad
• Action i Afghanistan
• Blixtkrig och vardagshäng
• Afghanistans många ansikten

Vad innehåller då källmaterialet? Vad brukar samtal sysslolösa och uttråkade män emellan innehålla? Män med gemensam yrkesbakgrund och likartade erfarenheter dessutom? Tja, det vanliga: rövarhistorier och trivialiteter, nördiga jobbdiskussioner och snusk, det senaste inom modern teknik, kärlek, drömmar – både löjliga och storslagna – en hel del skitsnack förstås. Ändå lär även den mest cyniske läsaren höja på ögonbrynen när hen upptäcker att den där lilla trivialiteten var en sporadisk avrättning, den pikanta historien handlade om en gruppvåldtäkt, att kärlekens pris var en matranson, att den där löjliga drömmen gick ut på att få skjuta en människa med en kulspruta från nära håll.

Soldater är ett försök att förstå hur alla dessa människor kände inför, rättfärdigade och resonerade kring allt det våld som pågick omkring dem och som de själva utövade. Källmaterialets art tillåter oss att öppna en tidskapsel och ta del av ett tvärsnitt av tiden, utan tillrättaläggningar, efterklokhet eller efterhandskonstruktioner.

Neitzel bidrar med ett historiskt perspektiv, ett fridyk i 30- och 40-talet. En komplex och nyanserad bild av dåtidens tyska samhälles vardagshistoria målas upp i syfte att rekonstruera de historiska och samhälleliga referensramar som de avlyssnade människorna befann sig inom. Welzer, beväpnad med sina beteendevetenskapliga verktyg, mejslar å sin sida fram de sociopsykologiska referensramarna. Författarna lyckas sammanväva de båda perspektiven på ett otvunget sätt. Kanske då inte bara tack vare sin skicklighet, utan snarare på grund av att deras förklaringsmodeller båda delar samma humanistiska ursprung. De strävar efter att betrakta soldaternas agerande ur en icke-normativ synvinkel, att se situationen eller handlingen så som den var upplevd, inte som den ter sig för oss och nu. Moral är inget absolut begrepp, konstaterar författarna och det finns väl knappast någon värd att lyssna på som kan opponera sig emot ett sådant påstående. Det nationalsocialistiska samhället var inte omoraliskt, utvecklar författarna tesen, det hade en bara annan moral. Vår allmänna samtidsnormativa och populärhistoriska bild av det förgångna börjar vackla när den möter modern historievetenskap.

Sin något stela vetenskapliga framtoning till trots har Soldater helt klart ett underhållningsvärde, och inte bara för dem som råkar tända på skildringar av våld och dödande i sin sommarläsning. Det fanns gott om anmärkningsvärda passager intill vilka jag så småningom började sätta utropstecken i marginalen. Passager som punkterar samtidens bild av dåtiden, och i och med det – även samtidens bild av sig själv. Ta bara som exempel ett påstående om att ”…förintelseapparaten sköttes av ett representativt tvärsnitt av den tyska befolkningen…” och inte en liten procent perversa psykopater och själsliga krymplingar. Eller en sådan observation som att högre utbildning inte verkar ha haft en humaniserande effekt på dess bärare, snarare tvärtom. Eller soldaternas berättelser som motsäger den allmänna uppfattningen om att kriget nötte ut den individuella moralen och brutaliserade den i grunden normala soldatmänniskan: nej, soldatmänniskan visade sig vara fullt kapabel att utföra sina första övergrepp redan under krigets inledande strider.

Trots att Soldater står sig på samma bokhylla som till exempel Peter Englunds Stridens skönhet och sorg: första världskriget i 212 korta kapitel eller Tystnadens historia och andra essäer kan jag inte låta bli att undra hur resultatet skulle te sig om källmaterialet hade hamnat hos Englund istället. Tyskarnas bearbetning av materialet är utan tvekan effektivt, fruktgivande och oerhört intressant, men jag saknar Englunds poetiska sinne i detta sammanhang. Men jämförelsen är kanske orättvis. Det bör tilläggas att just det faktum att två tyskar står för författarskapet ger läsningen en annan dimension. Läsaren slipper moralkakor ur en anglo-amerikansk skrivfåtölj, eller politiskt korrekta efterklokheter från ett mer neutralt håll. På ett sätt känns boken som en form av bekännelse och det är den också, som en del i kontexten för vad tyskarna kallar vergangenheitsbewältigung, en bearbetning av det förflutna, en långt gången diskussion som få icke-tyskar är medvetna om.

Bokens konstaterande, ibland nästan skrämmande neutrala, akademiska ton, när kvantifierade fakta gång på gång illustreras med hjälp av utdrag ur avlyssningsprotokoll med efterföljande kvalitativ tolkning, kan upplevas som aningen mekanisk. Stram och saklig, Soldater är dock en djupt medmänsklig bok och dess humanism har en välgörande effekt. Den smittar av sig och gör en ödmjuk. Men det är inte utan att jag, när jag hör de tyska soldaternas historier eka från boksidorna, ibland kommer på mig själv med att vara smånöjd över att en olycklig del av deras kollegor fann sig själva i en annan typ av fångläger på andra sidan av det som kom att bli ”järnridån”. Jag är inte mer än människa.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Såpa, skurmedel och Bosse Schön
• Vad ska man tro?
• En hedrande tredjeplats
• Tysklands krig mot Tyskland

Hon som följde sin man ut i kriget för att de inte kunde vara ifrån varandra, och som stred vid hans sida tills han stupade.

Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Men jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.

Hon vars manliga medsoldater var tvungna att förklara för sina överordnade att de behövde fler t-shirts, de kvinnliga soldaterna hade tagit allesammans och rivit sönder. Vadå? Varför behöver just kvinnliga soldater extra tillgång till rent bomullstyg en gång i månaden? Jo, förstår ni, löjtnant…

Hon som gjorde abort för att kunna gå ut i strid, och hämnades sitt ofödda barn med varje tysk hon dödade.

Hon som återvände hem efter kriget och inte kändes igen av sin egen mor. Hon som återvände hem och förkastades som hora, för det kan man ju tänka sig vad en kvinna gör vid fronten. Hon som återvände hem och bara fann en platt massgrav där det stått en by, och var tvungen att gräva bland ruttna lik för att hitta sin mor.

När jag kom hem från fronten visade min syster mig en grav… De hade begravt mig.

Hon som såg sina medsoldater våldta sig igenom Tyskland, och inte visste hur hon skulle förhålla sig till det efter vad nazisterna gjorde mot hennes egen familj.

Hon som alltid bar två extra kulor eftersom hon visste att fienden betraktade kvinnliga soldater som krigsbyte.

De hade spetsat henne på en påle… Det var frost, och hon var alldeles vit och håret alldeles grått. Hon var nitton år. I hennes ryggsäck fann vi brev hemifrån och en grön fågel av gummi. En leksak.

Hon som lät sin sjuåriga dotter bära in en bomb i tyskarnas högkvarter i en matkorg.

Och om och om igen, de som 40 år senare berättar för en journalist vad de var med om, och inleder med ”Min man har sagt åt mig att bara prata om trupprörelser och tapperhet, så du är säkert inte intresserad av det här, men är det OK om jag berättar lite grann om hur det faktiskt kändes att gå ut i krig?” Hon lyssnar, antecknar, skickar vidare.

Det var i slutet av 70-talet som den belarusiska journalisten Svetlana Aleksijevitj började resa runt i Sovjetunionen och intervjua några hundra av de miljontals kvinnor som deltagit i andra världskriget. Jo, visst fanns de, även om deras historia aldrig berättats; de bonddöttrar, skolflickor och fruar som mer eller mindre frivilligt bestämde sig för att inte bara sitta hemma och vänta på att deras fäder, bröder och pojkvänner kom hem döda, utan blev sjuksköterskor, kokerskor, prickskyttar, infanterisoldater, stridsflygare, partisaner, lokförare, telegrafister. Och som sedan kom tillbaka och i bästa fall blev klappade på huvudet och tillsagda att nu behöver du aldrig tänka på det där otäcka igen, lilla vän, sätt dig nu där och ta hand om din hjältemodige man som en riktig kvinna om du fortfarande minns hur man gör. Som har burit det här inom sig i 40 år utan att någon ens frågat om det.

Precis som Aleksijevitjs tidigare bok Bön för Tjernobyl är det oerhört drabbande läsning. Tagna en och en blir historierna små lösryckta kortromaner, som spänner från det vardagliga (”Fyra år i karlkalsonger!”) till det djupt tragiska. Tagna tillsammans blir de en helt annan historia, en kör med röster, ofta bara identifierade med förnamn och rang, som berättar både om vad de upplevde mitt i ett av mänsklighetens blodigaste krig, och om det där andra kriget som de fått leva med. Överbefälhavare som gömmer sig bakom ridderlighet och beskyddarmentalitet för att slippa behandla dem som jämlikar; kollegor som medger att visst, just hon är ju nästan som en riktig karl och jag hade inte överlevt utan henne, men vem vill ha en fru som är som en riktig karl; ett samhälle som förväntar sig att de ska offra sig utan tanke på belöning eller erkännande samtidigt som män som gör samma saker kallas hjältar. Den här utgåvan drar det ytterligare ett varv genom att ta med de stycken som inte fick komma ut på 80-talet, inklusive censurens kommentarer till varför de ströks. Först nu, när de flesta av de medverkande är döda, får de komma till tals. Det stora patriar… f’låt, patriotiska kriget fick ju i ett jämställt sovjetiskt samhälle inte besudlas med fruntimmerskänslopjunk, med berättelser om unga människor som skrek på mamma när de dog efter att ha skickats ut obeväpnade mot stridsvagnar, med antydan om att något förtigits i den offentliga berättelsen. Nej, då blir herr censorn rent kränkt å de stackars gamla kvinnornas vägnar.

Vem skulle ställa upp på att kriga efter sådana böcker? Er primitiva naturalism är en skymf mot kvinnan. Och mot de kvinnliga hjältarna. Ni detroniserar dem. Förvandlar dem till vanliga kvinnor. Till hondjur. Men för oss är de heliga.

En kritikerhyllning så god som någon.

Jag smyger in den här recensionen den 23/12 i förhoppning om att ni redan köpt alla julklappar, för den här boken ska inte ges i julklapp, den ska inte läggas i högen av andra överflödspresenter. Den ska läsas, utan någon högtid som en ursäkt.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Jag trodde … ”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”

Det Irak som möter marinkårssoldaterna i Evan Wrights Generation kill under den amerikanska invasionen våren 2003 ser lite annorlunda ut. Här finns ganska lite av det sekteriskt organiserade motstånd, det kaos satt i system, den hopplösa vardag av kidnappningar och självmordsbombare som Filkins skildrar. Och så det som kanske är en nyckelscen i den här jämförelsen: hur soldaterna vid ett tillfälle går igenom några krigsfångars id-handlingar och inser att de här männen inte är irakier, utan har kommit till Irak först efter att de själva anlänt.

Den spaningsbataljon som journalisten Wright följer hör till yttersta spetsen av de amerikanska trupper som invaderar Irak från Kuwait och hetsar norrut mot Bagdad. De är specialtränade för att, just det, spana, men deras funktion (vilket de inte själva vet om) är snarare att agera lockbete och lokalisera irakiska fästen genom att helt enkelt dra på sig elden. Att inte dödligheten är större i deras lilla konvoj av Humvees – vare sig ni sett dem på nyheterna eller i tevefilmatiseringen av Wrights bok så vet ni nog att Humvees är terrängbilar långt ifrån stridvagnar – måste närmast betraktas som ren slump.

Det är heller inte i första hand irakiska vapen som dödar och sårar de amerikanska soldaterna i Generation kill. Det är de själva. Eller snarare, en ändlös räcka av misstag, dumhet, klumpighet och ren otur som skulle betraktas som farsartad i ett annat sammanhang. Dålig kommunikation, storhetsvansinniga befäl och en och annan ren utflippning leder till missförstådda order – som när soldater beordras ut och markera minfält i mörkret helt i onödan – bortslarvade förnödenheter och rena missriktade attacker olika amerikanska grupperingar emellan.

Kommunikationsproblemen, personligheterna och hierarkierna kan man på ett plan mycket väl känna igen. Invasionen i Irak skulle skrämmande nog kunna vara vilken dåligt fungerande arbetsplats som helst. Bara på liv och död.

Wright skriver enormt detaljerat och vardagsnära; han är med soldaterna dygnet runt. På ett sätt en i gänget. Han förlorar sömn och glufsar i sig konserver tillsammans med dem och han riskerar livet tillsammans med dem. Han försöker skildra dem på en gång skoningslöst och med respekt och i den mån detta alls är möjligt så lyckas han faktiskt.

Som läsare får man veta en del om soldaternas bakgrund, men framför allt om deras bisarra tillvaro där kamraterna och livsfaran är det enda egentligt stabila i tillvaron. Uppdragen är fullkomligt kafkaeska och ständigt i förändring. Lokalbefolkningen flimrar förbi som flyktingar med döende spädbarn i famnen eller kanske kamelskötare på avstånd. Storpolitiken har förvånansvärt lite med saken att göra.

Generation kill är långt ifrån boken man läser för att få ett helhetsgrepp om Irak-situationen. Det är långt ifrån boken man läser om man vill ha någon rättvisande bild av Irak eller irakier. Det är boken man läser om man vill veta något om den avskärmade, lätt surrealistiska tillvaron i invasionsstyrkan och om de unga, unga män som ibland bara utgör knappnålar eller spännande dödstal för sina befäl på olika nivåer. Som viftas hit och dit som i en omgång Risk.

Det är boken man läser om man vill veta hur ökenvinden känns i lungorna, hur sanden skaver i ögonen, hur man skiter eller runkar eller sover med granater exploderande kring öronen eller vad man småpratar om när man just skjutit sönder en by eller mejat ner ett barn. Det är en levande, närgången skildring av en gemenskap och en mardrömsvardag som förändrar. Människor såväl som länder.

Similar Posts:

• En krigskorrespondent med hjärta
• I samhällets utkant
• Irak inifrån
• Sanningen, krigets första offer
• Musik i krig

Mitt eget lilla intresse för detta hemska krig kan säkert skyllas en del på John Rambo. Många är nog de i min egen ålder som för första gången fick upp ögonen för vad som hände där borta i Asien, efter att man sett filmen First blood. Därefter följde den ena 80-talsproduktionen efter den andre, oftast med sämre resultat, och själv minns jag hur man avverkade diverse Chuck Norris-filmer på billig hyr-vhs sena sommarkvällar.

Johan Romin berättar i sin bok hela bakgrunden till kriget, men den egentliga huvudberättelsen är den om desertören Terry Whitmore, som via Japan och Sovjetunionen kommer till Sverige och Stockholm 1968. Vänstern och FNL-grupperna omfamnar honom och han finner sig ganska snabbt till rätta i vår huvudstad. Han blir lite av en kändis och deltar i tv och tidningsreportage.

Tillsammans med Whitmore åker Romin tillbaka till Vietnam för att besöka de platser där soldaten Whitmore stred och deltog i påstådda ”search and destroy”-uppdrag i Hai Lang-skogen. Under 70-talet fick Whitmore motstå en del kritik som hävdade att hans påstådda deltagande i massakrer inte var sant och Romin utför diverse detektivarbeten och går igenom mängder med dokument för att få reda på sanningen och motbevisa kritiken.

Och hur var det egentligen med ”search and destroy”-uppdragen? Enligt amerikansk militär gick det inte ut på att hela byar bokstavligen skulle förintas, som exempelvis Song My, men mängder av soldater hävdar och har alltid hävdat motsatsen. Det fanns enligt dem mängder med liknande incidenter som den i Song My. Den kanske mest kända massakern.

Boken är intressant och det ges mängder med fakta om hur kriget fortlöpte och hur vansinnigt det var, vilket självfallet alla krig är. Men som läsare får man aldrig riktigt svaret på frågan om Whitmores deltagande i massakrer, även om det mesta tyder på att han faktiskt talade sanning hela tiden. Dokument visar att han faktiskt var på sagda platser vid den tid då massakrer ägde rum. En intressant sak är att hans skäl till att desertera var inte dessa förbrytelser utan det faktum att Martin Luther King mördades, vilket också anges som skälet till att mängder med afrikanamerikaner valde att desertera under kriget.

Tyvärr dog Whitmore, 60 år gammal, 2007 till följd av mångårigt alkoholmissbruk och diabetes och med honom försvann också mängder med svar om vad han egentligen gjorde i Vietnam. Han kom att öppna sig mycket för författaren, men var även lågmäld och tyst om det som hände.

Den här boken är läsvärd och rekommenderas, även om historien om Whitmore ibland hamnar lite i skymundan för själva kriget i sig. Jag vill även tipsa om två andra mycket intressanta böcker som ger den nakna och ohyggligt smärtsamma bilden av just detta krig: Four hours in My Lai av Michael Bilton och Kevin Sim samt The forgotten hero of My Lai – The Hugh Thompson story av Trent Angers. Två böcker som verkligen går på djupet om vad som hände i Song My och visar upp människans absolut värsta sida, men även hennes bästa. Det senare i boken om Hugh Thompson, helikopterpiloten som räddade 11 bybor undan massakern i Song My.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Våld, sorg och skönhet
• Keegan – krigets antropolog
• Ta emot varenda jävel
• Imperialisten framför andra