Ni kan tro att det var ett kärt återseende i Göteborg i år. Att få återse mässgolvet med alla dess böcker och booklovers var magiskt. Teman för Bokmässan 2023 var Judisk kultur, Staden och Ljud. Det presenterades judisk kultur från Bibeln till idag. I olika seminarier samtalades det om judisk filosofi, historia och litteratur. Staden har varit ett centralt litterärt motiv sedan romanens genombrott. Med temat Staden skapas samtal om staden som fristad, som livsmiljö och som arkitektoniskt projekt för att möta utmaningar i framtiden. Med temat Ljud vill Bokmässan låta ljudboksförfattarna, poddarna och inläsarna möta sin publik på Bokmässan.

Mitt fokus i år var dock bilderböcker och Crimetime. Det är ju det jag brinner för och det jag mestadels recenserar. Ett intressant samtal på Skriva-scenen var mellan författaren Moni Nilsson och illustratören Anna Fiske. Det handlade mycket om att gestalta någon annans text i bild och att våga utmana och utveckla normen.

I rum för översättning och poesi presenterade jubileumssatsningen Rain Gothenburg årets brunnslockspoet Ann Jäderlund. Varje år sedan 2019 utses en poet som skriver en dikt kopplad till regn. Dikten gjuts in i de brunnslock som gjuts det året och placeras ut i staden. Ett fint sätt att låta poesin ta plats i staden. Ann Jäderlunds dikt offentliggjordes och lästes såklart upp av henne själv. Det var fint, stämningsfullt och fullsmockat.

Det var så många fina samtal kring bilderböcker. Det handlade om kvalitét, starka känslor, fula känslor. Mycket kopplat till husdjur och/eller vänskap. Det är intressant att så många bra bilderböcker illustreras av författarna själva, och det med den äran. Jag tänker t ex på Matilda Ruta, Lotta Geffenblad och såklart Pija Lindenbaum vars berättelser och bilder tillsammans tar barnböckerna till en högre nivå.

Fick även tips på hur man kan skapa inspiration och språkglädje hos förskolebarn genom att jobba med poesi på olika sätt. Många tror att poesi är pretentiöst och svårt, men det är ju korta texter med stort innehåll. Det är även en genre som barn känner till via rim och ramsor. Stig Dagerman sade att som barn är man alltid diktare.

Njöt också av ett seminarium om att skriva lättläst skräck. Där vittnade alla deltagande författare om att deras skrivande generellt blivit så mycket bättre av att de lärt sig skala av sina texter så att de blir tydligare och på grund av det kanske även läskigare?

På Crimescenerna hände också mycket spännande. Kunde inte hänga där så mycket som jag önskade men hann iallafall lyssna på bland annat Sofie Sarenbrandt och Marie Ljungstedt som hade ett spännande samtal om konkurrens mellan deckarförfattare. 

Förutom böckerna och alla samtal kring dem så är det underbart att få sammanstråla med alla bokvänner man lärt känna genom åren. Vi bor utsprida över landet och träffas oftast bara under Bokmässan. Det ger energi och skapar samhörighet.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Mitt bland människor
• Skamlös men njutningsfull nostalgi
• Fredagsmässan
• Poesi für alle

På många sätt är det en väldigt rak poesi vi får i Ur arbetsboken – en pamflett; sviter. Texten befolkas av mängder av röster. Det är de utsatta flickornas röst, förövarens röst, förläggarens röst, vännernas och familjens röster, de som arbetar på centret för incenstöverlevare och så vidare. Men där rösterna ofta är klara förblir det underliggande ämnet just underliggande. Här har vi en bok om incest där själva övergreppen sällan eller aldrig skrivs ut. Fohlin Mattsson kretsar i stället runtomkring det svåra. I omgivningens reaktioner, efterlevandet och överlevandet. Det visar sig vara väldigt effektivt. Som läsare lämnas jag åt mina eventuella förkunskaper, erfarenheter och associationer. Det bli förstås en smärtsam, men också vacker och svindlande läsning:

en liten flicka säger
jag kan inte dö

en liten flicka säger
när jag trycker knytnävarna mot ögonlocken
ser jag havet inuti huvudet

Precis som namnet antyder är det också en arbetsbok om skrivandets villkor och de premisser som styr bokförlagens urval kring utgivning.

Min före detta förläggare sa
du kan inte fortsätta att bara skriva om dig själv

Ett romanmanus blir refuserat och diktjaget frågar sig vad det egentligen är att skriva om “sig själv”? Är det inte vad vi alla gör, mer eller mindre?

kvinnan på stödcentret för incestöverleverare sa
det är mig du har skrivit om

kvinnorna på stödcentret för incestöverleverare sa
det är oss du har skrivit om

Vad betyder det att ha varit utsatt, att ha överlevt en erfarenhet så smärtsam att man inte kan närma sig den utan att kräkas? Vad betyder det att bli sedd och trodd, att läsa eller höra andras berättelser och veta att man inte är ensam?

Fohlin Mattsson ger själv svar på många av bokens frågor och litteraturen i stort gör det hela tiden. Så fort erfarenheten lämnar hjärnan, kroppen och blir litteratur, utgiven eller ej, upphör den att vara bara en persons upplevelse. I samma stund som läsaren går in i texten och ögonblicket av igenkänningens ”det där är ju jag” uppstår, bir det mindre viktigt vem som är avsändare. Sanningen finns i läsupplevelsen; den delade erfarenheten. Och den delas alltjämt av många.

Med andra ord kan detta “att skriva om sig själv” knappast vara ett problem vid utgivning. Det vet diktjaget i Ur arbetsboken också. Andra mekanismer styr.

incestöverlevaren som gör litteratur
av sina erfarenheter
tilldelas samma låga status
som horan, dåren och den hemliga älskarinnan

Redan tidigt i boken nämns #meetoo-rörelsen som ett avgörande skifte där sättet vi talar och skriver om sexuella övergrepp ska ändras för alltid.

efter #metoo
blir dessa oskrivna regler
förhoppningsvis historia

efter #metoo
kommer vi att skriva nya regler
i en öppen och synlig bok

Jag tolkar det som att dessa rader skrevs mitt under den brinnande rörelsen, när #metoo var som mest uppmärksammat hösten 2017. Och jag kan inte låta bli att tänka, såhär fyra år efteråt, att visst har väl den där boken öppnats en aning?

Nyligen såg jag ett inslag från Bokmässan där författarna Anna Kölén och Elise Karlsson diskuterade #metoo och övergrepp i litteraturen i ett väldigt öppet samtal.

Deckarförfattaren Sofie Sarenbrant kom för inte så länge sen ut med Munkavle, en berättelse som bygger vidare på hennes som sommarprat om de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn.

I Frankrike gav Vanessa Springora förra året ut Samtycket, en bok om det hon som tonåring utsattes för av författaren Gabriel Matzneff. Och juristen Camilla Kouchier kom ut med La familia grande som har skapat ett nytt #metoo-upprop (#metooinceste) i samma land.

Är det tillräckligt? Inte på långa vägar. Men i ett retrospektiv får Ur arbetsboken mig att greppa efter hoppet.

Similar Posts:

• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Ljuset i civilisationen
• Privat- och piratgrejer
• #MeToo i serieformat
• Smärtsamt och ofrånkomligt

Mytomani innebär att en person ljuger mer eller mindre tvångsmässigt, det vill säga utan att det finns någon tydlig och omedelbar orsak till lögnen. Det händer att en mytoman inte är medveten om att ett ord som han eller hon precis har uttalat är Lögn, utan inser det först när hela meningen är uttalad. Mytomanen hade alltså inte planerat att ljuga, men gör det ändå av ren reflex. Mytomani är i sig självt ingen psykiatrisk diagnos utan ett symtom.

Min erfarenhet är att mytomaner är i nära släktskap med psykopater och narcissister. De är charmiga, vältaliga och det tar ett tag innan en förstår vad som försiggår. En blir förförd och frestas att tro på det som sägs.

Mytomanen inleds på ett fruktansvärt sätt. En ung gymnasiepojke slås ihjäl. Det gör riktigt ont att läsa men samtidig måste jag. Det går inte att blunda för att sådant här händer. I historien är vi i Bromma, en västerort till Stockholm.

Här får vi för åttonde gången möta kriminalinspektör Emma Sköld. Som oftast blir hon lite extra insyltad. Denna gång handlar det om att hennes syster Josefin är personlig tränare till Brommamammorna, där den mördade pojkens mamma ingår. De har hängt ihop ända sedan spädbarnsåren men allt är inte frid och fröjd dem emellan.

Det här enligt mig Sofie Sarenbrants hittills bästa bok. Visst ryker det ur alla kaffekoppar och jag kunde önska mig ett blommigare, mer varierat språk. Men det är ruskigt bra uppbyggt med många karaktärer att misstänka. Berättelsen får verkligen igång mig att bli en detektiv och ju längre boken löper desto mer stannar jag upp och funderar över vem mördaren är.

Jag skulle verkligen vilja se den här boken filmatiserad. Tror att det skulle kunna bli väldigt, väldigt bra. Vilka skådisar skulle ni rollbesätta Mytomanen med?

Similar Posts:

• Vasastans egen Kitty Drew
• Hemligheter och lögner
• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Kalla brott och osynliga händelser

Sällan känner jag mig så ful som när jag just anlänt till frisören. Med en känsla av att jag borde klippt mig för länge sedan sitter jag där insvept i en ful cape och med mitt trassliga hår i någon annans händer. Hur lätt är det inte då att börja pladdra. Om sig själv och om sitt liv. Tystnaden kan vara jobbig. Men frisörer har inte tystnadsplikt, och alldeles bakom ryggen står frisören med en sylvass sax…

I Bakom din rygg har Sofie Sarenbrant lämnat kriminalinspektör Emma Sköld. Istället får vi en historia berättad i tre olika perspektiv. I centrum står den fashionabla frisersalongen De Luca på Östermalm i Stockholm. Den ägs av den tjusiga italienaren Stefano som ärvt den av sin far och gör sitt bästa för att upprätthålla salongens renommé. Vidare har vi hans trogna frisör Jenny som i hemlighet är förälskad i Stefano och gör sitt bästa för att söka hans uppmärksamhet. Jenny är pålitlig men Stefano tycker att hon har fastnat. Det händer sällan något nytt när hon är inblandad. Något annat är det med Angelina. Hon drabbade Stefano som en tornado. Hon är ung och vågad. Syns, märks och tar över Jennys stamkunder trots att Stefano inte sett röken av hennes gesällbrev. Men det har han nästan förträngt. Angelina är ju så snygg. Och upptagen.

Historien byggs ur dessa tre personers perspektiv. Det är korta rappa kapitel som driver handlingen framåt. Stefano kämpar med att behålla salongen trots skulder samtidigt som han svärmar för den vackra, vilda men ack så gifta Angelina. Hon å sin sida har kämpat för sin plats på salongen och tänker göra allt som krävs för att leva sin dröm. Allt och lite till. Jenny, som tidigare var den som stod närmast Stefano, har svårt att dölja sin besvikelse över att ha blivit utbytt mot en yngre förmåga.

Jenny blir trött på Angelinas och Stefanos spel och börjar spionera på Angelina. Smyger efter henne och upptäcker att saker och ting inte är som de verkar. När en kund på salongen blir brutalt mördad blir både Stefano, Angelina och Jenny skärrade då de alla tre har olika band till den döda. Och mordet sätter igång tankar hos dem alla.

Bakom din rygg är raskt berättad. Här finns ingen tomgång utan historien forsar på genom Stefanos, Angelinas och Jennys medvetandne. Alla har de sina aber att handskas med. Stefano har sina spelskulder och sin krävande dotter, Angelina har sitt dunkla förflutna och överklasstjejen Jenny håller på att förgiftas av avund sedan Stefano ratat henne och bara har ögon för Angelina.

Jag saknar inte att denna deckare nästan helt saknar polisiärt arbete. Det är spännande att läsa om de tre karaktärerna, deras hemligheter och hur deras liv flätas i varandra. Trots att de säkert aldrig själva skulle erkänna det är de tre ganska lika varandra. Nerviga, bekräftelsehungriga och ensamma. Navet och tryggheten är Salong De Luca och historien rör sig mycket i Stockholms innerstad. Många av salongens kunder är inflytelserika på olika sätt. Det är en ytlig, glamorös huvudstad som skildras och det är lite sorgligt men främst underhållande att få vara i den miljön för en stund. Dessutom får jag en känsla av att vi kommer att få återvända till den här världen i Sarenbrants nästa bok.

Similar Posts:

• Kamp och utsatthet i spänningsland
• Frostbrutna fingrar, förfrusna tår och döden längs med banan
• Valhänt uppvaknande
• Deckarpussel med schvung
• Misshandel, mord och uppvisning

Boken tar vid där den förra, Avdelning 73, slutade. Här länkar det vid efter ond, oväntad död och många av karaktärerna är lamslagna och ledsna. Mitt i detta hittas en tiggare mördad utanför rumänska ambassaden. Någon eller några vill statuera ett exempel. Men de missade att det fanns ett vittne. En ung kvinna med röd sjal som såg den dödade Razvan som en trygghet och vän.

Det är något som är korrupt inom polisen. Något är ruttet och osunt i vissa läger och det är bara vi läsare och ett fåtal andra som vet om det. Det här är en knepig bok att recensera eftersom den bygger vidare på Avdelning 73 och det är mycket som inte ska avslöjas av handlingen från både den boken och den här. Men samhällsengagemanget är stort och engagerat. Tiggarnas situation i Stockholm kommer nära då vi får stifta bekantskap med nittonåriga Soraya som lämnat sin lilla son hemma hos sina gamla morföräldrar. Sonen Aurel som hon lever för, försöker samla pengar till och vill ge en framtid.

Boken är en del ur en serie men kan också läsas som en fristående historia. Dock känns det som att författaren inte litar på att läsaren ska klara av att komma in i berättelsen vare sig en läst den förra boken eller blir sugen nu. Det som hänt tidigare trugas på läsaren genom ett väldigt virrigt, hetsigt berättande. Jag hade hellre önskat att det vuxit fram vartefter i lugn ro.

I berättelsen figurerar ett par äldre män. Deras karaktärer är fantastiskt beskrivna. Ångesten, kampen och känslan av att tappa greppet om tillvaron. Gubbarna får historien att spraka till i mig. Det handlar inte om något gubbvälde utan skickligt mejslade porträtt som känns äkta och hjärtskärande.

Hemlösas situation i Stockholm är fasiken ingen lek. Att negligeras för att i nästa stund bespottas, alltmedan allt en vill är en framtid som lovar något bättre. Ett hopp om något ljust och hoppfullt.

Similar Posts:

• Valhänt uppvaknande
• Frostbrutna fingrar, förfrusna tår och döden längs med banan
• Hen ljuger så bra
• Misshandel, mord och uppvisning
• Feministiska deckartips när Sture bibliotek firar födelsedag

Historien börjar med att kriminalinspektör Emma Sköld vaknar upp på sjukhus efter att ha legat i koma i fem månader. Det sista hon kommer ihåg är att hon lämnade sin lilla dotter, knappt en månad gammal, för att ta en ridtur. Då Emma legat medvetslös har tiden knappast stått stilla. Hennes sambo Kristoffer har i lönn börjat umgås med sin ex-flickvän Hillevi. Mest för att det är bekvämt att ha någon som hjälper honom med lilla dottern. Hillevi, som tidigare har haft det tufft, stortrivs som barnvakt och börjar ta sig stora friheter i sin roll som låtsasmamma.

När Emma kvicknat till börjar hon nysta i ridolyckan. Hon blir mer och mer övertygad om att någon medvetet velat skada henne. Men vem och varför? När Emma inte längre behöver intensivvård flyttas hon till avdelning 73 och där är säkerheten inte garanterad, vilket också får följder.

Det här är den fjärde fristående romanen om kriminalinspektör Emma Sköld och jag har följt hennes resa sedan start. Emma är en mänsklig karaktär, måhända aningen självgod och duktig, precis som en del av oss kan vara. I denna bok är hon sängliggande och totalt beroende av andra, vilket för en så självständig varelse som hon är otroligt frustrerande. Hennes fokus ligger på hennes spädbarn och vad som faktiskt gjort att hon hamnat här. Hon lägger mindre energi på sin sambo och hans förehavanden än vad hennes omgivning gör. De runt omkring henne liksom skyddar henne från sina farhågor istället för att konfrontera henne med vad som möjligen pågår.

De tidigare romanerna om Emma Sköld har varit riktiga bladvändare. Fyllda av raffel och spännande vändningar. Men i Avdelning 73 är det något som inte riktigt håller. Historien känns använd och lätt rörig. Här finns också oväntade vändningar, men de gör mig mest förvirrad och får mig att tappa handlingen. Liksom i Visning pågår lämnas jag med många frågetecken, men på ett helt annat sätt. Istället för spänning – förvirring.

Dock finns det visst behållningar med boken. Emma Skölds poliskollega Thomas Nyhlén är en antihjälte som här tillåts växa och faktiskt blomma. Hans närvaro och omtanke om Emma ger historien tomtebloss. Låtsasmamman Hillevi är lagom galen och tillför en välbehövd nerv som glimmar till då och då. Och. Jag ser fram emot nästa bok.

Similar Posts:

• Misshandel, mord och uppvisning
• Vassa armbågar och dunkla hemligheter
• Kamp och utsatthet i spänningsland
• Hen ljuger så bra
• Frostbrutna fingrar, förfrusna tår och döden längs med banan

Söndag den elfte maj fyllde Sture biblioteket i Stockholm fem år. För den som reser med tunnelbanan är det enkelt att slinka in då det är beläget i Östermalmstorgs t-banestation. De är specialiserade på att erbjuda den senaste svensk- och engelskspråkiga litteraturen, de mest populära titlarna och de som nästan ingen visste fanns. Här finns läsfåtöljer, några studieplatser som passar dig som kommer med egen dator och en barnhörna. Det går bra att ta med sig fika upp från Espresso House som ligger en trappa ner. Vid Sture bibliotekets PressDisplay-skärmar kan en välja bland 900 dagstidningar från hela världen, eller också slå sig ner i guldhörnan och läsa deras utvalda tidskrifter.

Födelsedagen firades med litteratur, musik och choklad. Jag var på plats för att tipsa om spännande deckare. Påfylld som jag var efter lördagens feministiska forum i Stockholm valde jag att dra mitt strå till stacken och lyfta fram deckare skrivna av kvinnor med kvinnor. Blir det aktuellt att tala om författare från en minoritetsgrupp skulle jag kunna tipsa om manliga deckarförfattare eftersom vi kvinnor nu utgör 51 % av jordens befolkning…

Johanna Mo debuterade som deckarförfattare i fjol med Döden tänkte jag mig så. Uppföljaren Vänd om och var stilla gav jag nyligen högsta betyg här på dagensbok.com. Kriminalkommissarie Helena Mobackes liv delas in i ett före och ett efter. Före sonen Antons död och efteråt kampen att komma tillbaka som människa efter att hennes barn blivit mördad. Dessutom ges vi en mordhistoria där religiös fanatism står i centrum. En liten sekt som växer, lojala medlemmar och en karismatisk ledare med direktkontakt med gud. Vänd om och var stilla är en ytterst välskriven Stockholmsskildring pepprad med spänning. En deckare som vågar visa vad ensamhet kan göra med sökande människor.

Deckarälskare som jag är finns det en genre som ligger mig extra varmt om hjärtat: Pusseldeckaren. Här är mordgåtan i fokus. I formen ingår en sluten miljö där alla som kan vara mördare är samlade. Ledtrådar, alibin och logik är viktiga delar av gåtans lösning. Sir Arthur Conan Doyle och Agatha Christie kan anses som föregångare i genren. Trots mångfalden av mord är pusseldeckarna ganska lättsamma med putslustig ton. Sofie Sarenbrant är aktuell med Visning pågår som utspelar sig till stor del i mäklarbranchen och slutar med en hisnande cliffhanger.

Kristina Appelqvists pusseldeckare är puttriga med feel-good-känsla. Inom kort recenserar jag hennes senaste Minns mig som en ängel och här lämnar hon sina huvudkaraktärer rektor Emma Lundgren och hennes make kriminalkommissarie Filip Alexandersson. Skövde är fortfarande knutpunkten, men här får vi stifta bekantskap med litteraturforskarskaren Helena Waller. Det är ett kusligt morddrama som har egendomliga beröringspunkter med Svenska akademin, nobelpriset i litteratur och den danske författaren Karen Blixen. Appelqvists främsta styrka är, förutom morden, miljöbeskrivningarna och de naturliga dialogerna.

Hon har kallats Sveriges Agatha Christie och var vår första deckardrottning. I fjol gavs ett fång av hennes böcker ut igen i samband med att sex av dem filmatiserades. Maria Lang debuterade med Mördaren ljuger inte ensam 1949 och gav punktligt ut en bok varje år fram till 1990. De tidiga böckerna har drygt 60 år på nacken. Könsrollerna är cementerade men också ett tidsdokument och språket är rasande förtjusande. I år kom det dessutom en biografi om Maria Lang. Ett tips om du blir sugen på att läsa Maria Lang är att kolla in äldre släktingars bokhyllor. Jag lovar att hon finns representerad.

Slutligen tipsade jag en bok som inte är en deckare. Däremot har Karin Wahlberg har dock skrivit inte mindre än åtta böcker om överläkare Veronica Lundborg och kriminalkommissarie Claes Claesson. Än finns det hopp är en blinkning till ”Vita serien” fast i mer seriös tappning. Stiliga manliga läkare iklädda viktiga miner forsar fram så de vita rockarna fladdrar längs sjukhuskorridorerna. Blyga men också barska sjuksköterskor med lugna blickar och omhändertagande händer möter patienter i olika stadier. Kärleken spirar på lasarettet. Det är förlegat men samtidigt pirrigt. Romanen osar av efterkrigstid. Det är 1953 och Sverige är mitt i en polioepedemi som fullkomligt förlamat sjukvården. Romanen utspelar sig på ett fullbelagt lasarett i småstaden Ekstad. Det är en ljuvligt mustig roman späckad av tidsmarkörer. Kvinnosaken bultar hos flera av karaktärerna. Många är de som vill vara mer än någons fru och mor. Kvinnor som vägrar lägga sina egna liv åt sidan för att behaga, passa upp och fostra.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• En svensk Agatha Christie
• Murens fall och mörka hemligheter
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Nygammal på dbc

Familjen Göransson ska sälja villan i Bromma. Morgonen efter en visning hittar den sex-åriga dottern Astrid sin pappa Hans brutalt mördad i gästrummet. Mordvapnet är en av familjens köksknivar och inget inbrott verkar ha begåtts. Astrid berättar att en främling klappat hennes kind under natten. Har hon fantiserat, drömt eller kan det ha varit någon från visningen som dröjt sig kvar?

Mannens fru Cornelia blir snart misstänkt. Hon som i lönn fått utstå både psykisk och fysisk misshandel av maken. Hon som har både pengar och frihet att vinna på hans död. Dock sker det snart fler mord i samband med husvisningar. Vad är det som händer? Och hur hänger morden ihop? Kriminalinspektör Emma Sköld dras längre in i fallet än hon tänkt sig. Hennes syster är nämligen väninna med änkan Cornelia och hennes kille Kristoffer är dessutom mäklare. Perfekt för oss läsare och även för arbetsnarkomanen Emma. Men sen sist har hon äntligen lyckats bli gravid och är mitt i illamående och hemlighetsmakeri-fasen. Det påverkar henne mer än hon vill erkänna. Dessutom har exet Hugo fortfarande inte lyckats glömma henne. Med nya krafter börjar han spionera på henne medan han smider planer på deras återförening. Han är övertygad om att de hör ihop. Hans gränslöshet får honom att bevista Emmas kille Kristoffers husvisningar där Hugo gör sitt bästa för att försvåra försäljningarna.

Sarenbrant är skicklig på relationer. Hon bygger upp trovärdiga och tydliga kontaktnät. Vardagsgnet och tjafs blandas samman med ångest och ond bråd död. En del relationer skaver som svårläkta sår, andra blomstrar och djupnar, dessutom finns det de relationer som bara pågår i fantasin. En annan styrka hos författaren är drivet. Aldrig att det blir segt. Berättelsen pågår under en senvintervecka, varken mer eller mindre. Kriminalinspektör Emma Sköld står på tå och att hon emellanåt hindras av graviditetskomplikationer har hon svårt att ta, samtidigt som tanken på den kommande bebisen gör henne lycklig. Relationen till pojkvännen har fördjupats men förmörkas som sagt av den efterhängsna ex-pojkvännen.

Språket är rappt och rakt på. Händelseförloppet är tydligt. Att vi dessutom lämnas med den största cliffhangern på länge gör att jag längtar hårt efter nästa bok i serien.

Similar Posts:

• Valhänt uppvaknande
• Vassa armbågar och dunkla hemligheter
• Gastkramande och drabbande
• Hen ljuger så bra
• Kamp och utsatthet i spänningsland

Jag har ingen aning om hur många marathon-tävlingar det finns i världen men sträckan är alltid 42 195 meter. Det första Stockholm Marathon arrangerades 4 augusti 1979. Själv är jag präglad av denna tävling eftersom min far är marathonlöpare. Jag har även vänner som springer rundan men själv stannade jag vid tävlingslopp på fem kilometer. Med min bakgrund har jag följt mången marathon och jag minns såklart fjolårets i Stockholm. Trots en junidag, kallare än julafton, var det flera av mina vänner och tusentals andra som genomförde loppet. Själv höll jag på att frysa ihjäl längs med banan men med hjälp av värmande misosoppa pallade jag heja fram mina hjältar.

Andra andningen utspelar sig just under Stockholm marathon i fjol. Vi har det katastofala vädret och det 35:e loppet i ordningen. Tävlingen har hittills klarat sig från dödsfall men nu sker det som inte får hända. Strax efter starten segnar en löpare ner och trots fullt pådrag går inte hens liv att rädda. Kriminalpolis Emma Sköld är ur tjänst men befinner sig längs med banan för att heja fram sin syster Josefin. Vid Rålambshovsparken hittas ytterligare en död marathonlöpare, denna gång i vattnet. Emma Sköld råkar befinna sig i närheten och det visar sig att denna löpare mördats. Polisen anar ett samband mellan dödsfallen. Befinner det sig en mördare längs med spåret, eller rent av bland löparna? En rafflande jakt på liv och död bland löparskor, förfrusna fingrar och vätskedryck infinner sig. Spåren leder till löparklubben Mission där de två avlidna marathonlöparna tränade. Dessutom visar det sig att kriminalpolis Emma Skölds syster tränat med dem under en tid men hastigt och lustigt slutat.

Andra andningen är en bok som läses i realtid. Den börjar på Lidingövägen, klockan 12 och slutar på Stadion klockan 16. Med andra ord läser jag boken under lika lång tid som en god marathonlöpare springer loppet. Det ger berättelsen ett sug och ett svung som skapar spänning och en jävla nyfikenhet på vem som gjorde det och varför. En av Sofie Sarenbrants skickligheter är att bygga upp intriger och skapa ett pussel som är svårt att lägga ifrån sig. Handlingen förs hela tiden framåt och jag är historien hack i häl. Lätt andfådd fast utan frostskador och skavsår som marahonlöparna i loppet.

Jag dras med i loppet och löper rentav en bit av banan. Huttrar i kylan och ser fram emot målet. Så skicklig är Sarenbrandt på att gestalta fjolårets lopp. Det jag värjer mig emot är karaktärsbeskrivningarna som är aningen schablon-platta och förutsägbara. Till nästa bok önskar jag mig mer djup i berättelsens karaktärer, mer komplexitet fast jag hoppas att Sarenbrandt fortfarande värnar om farten, hemlighållandet och gåtans lösning. Där är hon bland de bästa deckarförfattarna i Sverige. Nu ska jag duscha efter allt spring …

Similar Posts:

• Kamp och utsatthet i spänningsland
• Valhänt uppvaknande
• Feministiska deckartips när Sture bibliotek firar födelsedag
• Vassa armbågar och dunkla hemligheter
• Misshandel, mord och uppvisning

Idag pusslar Anna Liv vidare med en ny deckare. Den här gången är det Sofie Sarenbrants Vila i frid som utspelar sig på den rofyllda spa-anläggningen Yasuragi på Hasseludden i Stockholm. En deckare med många mord som Anna Liv formligen slukar.

På onsdag skriver Richard om Ola Nilssons Kärleken gömmer minnet, den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi om en by i Norrland. Richard hade förväntat sig mycket, men blev tyvärr ganska besviken. Han menar att av de tre delarna är detta den minst övertygande, speciellt som det är den avslutande delen i trilogin.

På torsdag skriver Eva, Björn och Camilla varsin recension/reflektion över årets Stockholm-läser-bok; August Strindbergs En dåres försvarstal med olika infallsvinklar.

På fredag skriver Oscar om Sara Lövestams Tillbaka till henne, en parallellhistoria där den ena delen kretsar kring nutida Hanna, en cynisk ung tjej med ett ganska innehållslöst liv och den andra kring Signe, en folkskolelärarinna som levde hundra år tidigare och var aktiv inom den kvinnliga rösträttskampen. Några föremål blir nyckeln som kopplar ihop dessa bådas liv.

Och till helgen blir det en orgie i yttrandefrihet när vi gör en special på temat ”Förbjudna böcker”. Det kommer nya recensioner, bland annat av Lina Ben Mhennis Tunisian girl, diktsamlingen Brev från isoleringscell 13 av den syriske poeten Faraj Bayrakdar (numera bosatt i Sverige) och en samling texter av Dawit Isaak. Det blir även krönikor om Tintin, Pippi och osedesamma författare och såklart en titt i vårt djupa arkiv.

Lina avslutar veckan med att skriva om Julians Assanges Memorarer är prostitution, som gör hennes både fascinerad och förbannad.

Trevlig vecka

önskar

Similar Posts:

• Vecka 20 på dagensbok.com
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Stockholm läser 2012
• Madonnan blir hora
• Det naturligaste i världen?