Johanne Lykke Naderehvandi är en mästare på stämning och att ingjuta detaljer med ödesmättad mening. Detta visar hon om igen i Rök och speglar, som rör sig kring teman som Naderehvandi utforskat också i sina tidigare böcker: mäns våld mot kvinnor, mödraskapet, tonårsflickan som gåta, offer och antihjälte. Att läsa Naderehvandis böcker är att kliva in i en värld som vibrerar av mörker och magi, men i denna hennes fjärde roman tar Naderehvandi steget från suggestiva, obehagliga undertoner av våld och övernaturlighet till ren och klar gotisk skräck. Som ett fan av skräckgenren är det en fröjd att matas med de effektfulla skräckbilder som använts mycket i film, men sällan i böcker: spöket som hänger i taket ovanför huvudpersonens säng om natten, täcket som dras undan i en obehaglig lek, porslinet som faller från sina hyllor av sig självt – bilder som känns igen, men som levereras så snyggt att de inte känns utnötta. Med teatern som kuliss utnyttjar Naderehvandi också dess tekniker: rök, speglar, scenografi i mättade färger, symbolladdad rekvisita. Här finns också fullt av referenser till konstverk, pjäser och musik som ytterligare förtätar texten och dess estetik – Naderehvandi broderar en väv som sjunger av stämning.

Det är skickligt gjort och det är effektfullt, men tyvärr möter inte innehållet helt upp denna estetiska yta. Som läsare vill man veta mer om vänskapen mellan Bernarda och Asta, få vara i det riktiga i deras relation och inte bara det skådespel som visas upp när de rör sig i märkliga kläder, talar till varandra som karaktärer i en pjäs och ser på världen utifrån. Det mystiska draperiet över dåtiden ligger för tjockt för att vi som läsare ska få en genuin inblick i varför relationen med Asta var så viktig för Bernarda, och därmed också drabbas när den försvinner. Stegringen i handling – som man gärna förväntar sig av en bok som leker så med skräckgenren – blir tyvärr också för flack. Det står inte tillräckligt mycket på spel för att skräcken ska drabba ordentligt. Här hade Naderehvandi till exempel kunnat använda sig av barnet Paloma mer, låta sin huvudperson välja mellan barnet och den bästa vännen. Jag tänker på den iranska skräckfilmen Under the shadow, där en mamma och hennes dotter också lever ensamma i en lägenhet som hemsöks, i det fallet av en djinn. Det finns många likheter i dynamiken mellan modern och barnet i den filmen och i Rök och speglar, men med en avgörande skillnad i handling som gör filmen skrämmande på ett sätt som Rök och speglar inte blir: barnet blir utsatt för hemsökelsen och för att rädda barnet måste modern se bortom sig själv.

På så vis fungerar Rök och speglar mycket som sin titel: det är fullt av effekter, men innehållet lämnar lite mer att önska. Med det sagt är effekterna så pass snygga att det inte går att hjälpa att bli totalt hänförd, jag läser och känner mig som ett barn som tittar på en mycket skicklig trollkarl. I stunden bryr jag mig inte om varför han drar fram en vit kanin ur sin hatt, eller att kaninen sedan bara tillåts skutta i väg – bara det att frammana kaninen ur hatten är ren och skär magi.

Similar Posts:

• Hotfull saga för vuxna
• Gotisk skräcksaga
• Sagor för barn, och för dem som inte är det
• Räds den gula tapeten!
• Lika drömskt som verkligheten

Basketbollar och blodpudding är första delen i serien Blodiga tänder av serietecknaren, illustratören och författaren Daniel Thollin. Förra året kom, förutom denna, också uppföljaren Vitlök och vampyrjakt ut, och i början av sommaren kommer tredje boken, Räddningsuppdrag och råttblod.

Det handlar om nioårige Conny och hans marsvin Brutus. Den ende som direkt verkar se den snälle Conny är tyvärr mobbartypen Bullen. Mamma tycks fastklistrad vid datorskärmen – hon är it-tekniker – och det är just ett it-haveri på mammans jobb som så att säga sätter bollen i rullning. Mamma måste åka in till jobbet akut, och dumpar Conny hos en mormor han inte träffat på flera år (sen hon gav honom ”en lång vass pinne” i sjuårspresent), med stränga förmaningar om att inte hålla på med ”v-ordet” medan hon passar sitt barnbarn.

Mormor Nell har dock andra planer. Hon vill istället inviga Conny i släktens arv: de är vampyrjägare sen sjutton generationer tillbaka. Någon stor pedagog är hon däremot inte, denna ganska skräckinjagande vampyrjägartant, utan langar utan större betänkligheter dagens, förlåt, nattens fångst i knät på nioåringen i passagerarsätet – ett avhugget vampyrhuvud. Det pratar fortfarande maniskt. Conny kräks genom sidofönstret.

Den här serien – och det är en tecknad serie, likaväl som en bokserie – är klassad av förlaget som lämplig för 6-9-åringar. Nu är ju barn väldigt olika, men jag skulle nog ha sagt mellanstadiet snarare än lågstadiet. Det är trots allt en hel del blod och läskigheter. Döda djur. Avhuggna huvuden, som sagt. En lite brutal, men väldigt rolig svart humor. Snygga, blodiga bilder.
Conny må vara sitt vanliga, snälla jag, även som vampyr, men Brutus, som med vampyrismen också får förmågan att tala, visar sig vara en rätt skoningslös liten rackare:

”Jag varnade dig. Vi är vampyrer. Vi älskar blod. Vi dricker blod. Kan vi göra det nu? Snäääääälla?”

”Jag vill inte dricka blod. Blod är äckligt. En gång när Bosse i 5B skrapade knäet på gympan svimmade jag nästan. Men jag vet inte vad vi ska äta. Allt i kylskåpet ser så äckligt ut att jag mår illa.”

”Katt! Katt är gott. Mums!”

”Äh, kom igen. Vi drar till affären och försöker hitta något som går att äta.”

”En kassörska?”

Mordiska marsvin, alltså. Slutar inte att vara roligt i första taget.

Jag är glad att det redan fanns en del till när jag läst ut den här första boken, för den går ner i en munsbit. Och ger mersmak. Eller om jag borde säga blodsmak ..?

Similar Posts:

• Närvarande i någon annans terapi
• Början på någonting stort!
• Järnrörssvingande jubilar tål omläsning
• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap
• Envis, busig och söt kattunge

I Förbannad kanin gräver sig den sydkoreanska författaren Bora Chung in i mänsklighetens allra mörkaste vrår och rotar runt där med till synes obrydd blick. Det är märkligt, äckligt och magiskt: varenda en av de tio novellerna i samlingen existerar i verkligheter som på något sätt skevar. Ibland ligger verkligheten nära vår egen, men med avgörande skillnader: som i ”Momhada”, där en kvinna blir gravid av att äta sina p-piller under för lång tid, eller den avslutande novellen ”Återseende”, där de två huvudkaraktärerna kan se spöken. Andra noveller är ännu längre bort från vår vanliga verklighet, som ”Ärren”, ”Fällan” och ”Härskaren över vind och sand” – här tar Chung helt och fullt klivet in i sagans värld.

Trots denna spännvidd – från rena och skära skräckberättelser, via eftertänksamma reflektioner om mänskliga relationer, till skimrande sagor om monster och kungariken – binds novellerna naturligt ihop av flera gemensamma nämnare. Det märkliga och magiska är ett sådant tema, kroppen – vissa noveller skriker så kallad ”body horror” – ett annat. Ett tredje och mer övergripande tema är den kritik som riktas mot vårt samhälle och människan: hur vi jagar rikedom, ungdom och ära in absurdum och trampar på våra medmänniskor för att nå dit. Genom det fantastiska lyckas Chung visa på det allmänna, men också ge varje berättelse en upplösning som följer sagans lag: alla verkar i slutändan, med några få undantag, få precis vad de förtjänar.

Förbannad kanin är uppfriskande i sin variation och lekfullhet. Chung berättar om dessa märkliga människoöden med både med humor och hänsynslös rättframhet. Bilderna blir bärande och dröjer kvar efter läsningen: räven som blöder guld, vindskeppet som sveper fram i öknen, fostret som består bara av blod – och människan som växer fram i en av huvudpersonernas toalett, helt gjord av bajs. Man blir lika lycklig som äcklad av att läsa.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Skräck när den är som läskigast
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting

Jag har bara läst ett par böcker i serien och där har alltid lillebror Kanin haft huvudrollen och så är det även nu. I år ska Lillebror och hans kompisar få åka till Döskalledalen själva vilket gör att de känner sig coola och stora. För att ta sig till dalen får man åka i en vagn. Lillebror och hans kompisar står länge i kö och just som Lillebror kliver på deras vagn kommer Sagoskogens coola gäng och tränger sig före. Då det varit en hemlig dröm för Lillebror att tillhöra det gänget väljer han att hänga på coola gänget i vagnen och säger åt sina kompisar att de får ses i dalen. Dock behandlar det coola gänget Lillebror som skit. Men tyvärr så anstränger sig Lillebror ännu mer för att bli accepterad av det coola gänget. Och gänget fortsätter att bete sig illa. Och Lillebror Kanin försöker imponera ännu mer för att få komma med i deras gäng.

Naturligtvis får allt detta ruskiga konsekvenser och zombies, varulvar och vampyrer blir utan stödmaten. Då ligger alla andra pyrt till. Men som tur är är Lillebror inte rådlös. Han ger sig sjutton på att rädda alla. Både det coola gänget som satt sig själva i skiten och hans gamla vänner inkluderas.

Illustrationerna är maffiga, i dova jordfärger samt fulla av intryck. Det finns massor att titta närmare på om man vill. Varje läsning kan man upptäcka nya detaljer. Läskiga varelser att bli lagom skrämd av och rysliga detaljer samt små blinkningar till oss äldre.

Förutom att det här är en mysryslig berättelse att förfasas över så handlar det även om att vilja synas, passa in och få ta plats. Vi får också fundera över vänskap. Hur ska man behandla sina kompisar? Och vad är en vän? Även om tonen är dråplig och skämtsam finns det en underton av allvar. Det här kan vara en bok som är för läskig för vissa, men vi andra njuter, fnissar och förfasas för fulla muggar.

Similar Posts:

• Bilderboksspecial: Burtonesque
• Brutal och humorlös action från stjärnpar
• Tillåtande vänskap och sorg
• Livet efter tillplattandet
• Enkel och rak vampyraction

Johanne Lykke Naderehvandi (tidigare Lykke Holm) har ett sätt att väva fram verkligheter drypande av sinnesstämningar och svart magi, tillsynes i vår egen värld, men ändå i ett eget universum med böjliga regler och lagar. Hon gör det i debuten Natten som föregick denna dag, i Strega – som nominerades till ett flertal priser – och hon gör det i Röd sol, denna senaste berättelse om ett lyckligt par som av en serie händelser får tre (tillsynes) föräldralösa barn på halsen, eller kanske i själva verket kidnappar dem? Gränser mellan inre och yttre värld suddas ut och läsaren hamnar helt på nåder hos berättaren, får lita helt på den skevande sagoversion av verkligheten som målas fram.

Lykke Naderehvandi är en mästare på stämning och det syns tydligt i Röd sol – texten kryper in under skinnet, smakar och doftar och skapar molande obehag. Det finns en genomgående underton av en katastrof som närmar sig, i den brännande solen, i Indias sätt att se skuggor i hörnen, i Kallas onämnbara förflutna, i tiden som går så oerhört, oerhört långsamt – som trög och tjock olja flyter den fram och längs vägen beskrivs de små detaljerna och ritualerna som kantar Indias och Kallas liv: Indias sobra sminkrutin på morgonen, maten som ställs fram på bordet, smaken på teet som ständigt dricks, både kallt och varmt. Allt tycks drypa fram i en mardrömslik och formbar konsistens; allt är sant men ingenting är verkligt.

För det mesta följer man med, hänförd, men ibland står den ödesmättade stämningen läsaren upp i halsen – framförallt Indias ständigt uppvridna sinnesstämning känns stundtals överdriven och orkestrerad i förhållande till den verklighet som faktiskt tycks utspela sig utanför henne, något som skulle kunna tillskrivas henne som karaktär om inte också detaljrikedomen och ritualerna som skapar atmosfär i boken även de ibland går till överdrift: det dricks oerhört mycket beskt te, ligger väldigt många gånger händer på bord och tänds väldigt många cigaretter, till exempel. Viljan att skapa mystik och stämning skiner ibland igenom, vilket förtar upplevelsen något.

Ska man vara krass är det heller inte helt tydligt varför denna historia berättas för en – den ger upphov till vackra bilder, intressanta tankar och är, trots sitt obehag, behaglig att befinna sig i för att den är vacker – men har något egentligen förändrats på slutet? Det är kanske upp till läsaren att avgöra, men någonstans famlar man ändå lite.

Trots detta är Röd sol en uppvisning i världsbyggande och stämningsskapande som imponerar och bländar. Det är en mycket välkommen verklighetsflykt, långt bort från diskbänksrealism och autofiktion – det är en saga för vuxna, och en mycket snygg sådan.

Similar Posts:

• Effektfull gotik i teatermiljö
• Hemligheter och lögner
• Villaförortens mysterier
• Debutantvecka: Vad vet du om mig, vad vet jag
• Samhällets flykt

Esther balanserar på gränsen mellan det ociviliserade barnet och den vuxna människan som en självklar del av samhällsflocken, och hennes tillvaro präglas på olika sätt av sökandet efter tillhörighet och vuxenblivande. Hon är ny i klassen och försöker hitta en vän, hon rör sig från person till person, testar och träder över gränser; försöker hitta sin plats i ett sammanhang där alla regler är outtalade men i allra högsta grad närvarande.

Esther lämnas sedan därhän när den andra delen av boken tar vid. Här får läsaren följa en grotesk historia, som utan att riskera att avslöja för mycket, handlar om mord och kannibalism. I den tredje delen övergår texten i en än mer suggestiv, prosalyrisk skildring av något sorts hot mot familjefriden i villasamhället. Delarna binds ihop snarare runt sitt koncept av det vilda (det omänskliga? det urmänskliga? Tolkningen är upp till läsaren) än en kronologisk sammanhängande handling. Det hade kanske fungerat fint om de två sista delarna varit lika starka som den första. Den delen stannar kvar efter läsningen och känns allra mest drabbande; i de två senare delarna har Zetterdahl luckrat upp länken till verkligheten för mycket, kanske i ett försök att gräva djupare i ”det vilda”. Tyvärr placerar detta texten utanför igenkänningens gränser och gör den mer abstrakt, mindre angelägen för läsaren.

Det är med Esther det bränner till, redan från början, när det vilda tillåts fungera i barnen, i deras vardag i villaområdet; när texten drar mot det äckliga och ibland störda som kan avfärdas som påhitt av barn men som likväl lämnar en avsmak i munnen. Det manifesteras tidigt. Det första kapitlet, precis som hela den första delen, har den mycket talande titeln ”Katarina Fors bröst”:

Katarina Fors bröst smakar smuts. De fyller min mun och jag gapar. Bröstet, bröstvårtan, fast mest smaken, den mjölkiga hinnan som väl aldrig ska försvinna.

Och det fortsätter så, någonstans inom ramen för vad barn gör, men trots allt balanserandes på en gräns: Esther lägger en död gråsugga i trosorna, leker sex med alla sina vänner, äter kaninbajs för att imponera. Så blir Esther, barnet, på samma gång svårt att avfärda – det är ju ett barn, och avskyvärt – ska barn verkligen hålla på så? Man vill vända bort blicken bara för att inse att impulsen förmodligen inte är något annat än ett uttryck för att man gått på myten om människan som behaglig – och tam.

Similar Posts:

• Fyller sin plats i en värld där stjärnorna inte lyser
• Konkreta drömmar
• Indienresa med oanade konsekvenser
• En bildhuggares dotter, en författares familj
• En våldsam mor

Vi befinner oss i Lund, på 1920-talet. Det märks via tilltalet, ord som ”förnicklade”, ”luder” och uttryck som att ”hennes nerver höll på att gå sönder”, och att studenter befinner sig på idrottsplanen för att ”öva kastmoment”. Det märks också i miljöbeskrivningarna, ”automobiler” susar förbi, att män benämns som sina efternamn som vore de alla konstaplar från en svunnen pilsnerfilm, och inte minst i replikerna; ”Min herre ville ställa några frågor?”

Frågorna ställs i den mystiska lilla lokalen på Klostergatan, dit de flesta karaktärer som dyker upp här förr eller senare hamnar. Den som frågar är dold i skuggorna, kanske kvinna, ibland man, och frågan som återkommer är: ”vad är det vidrigaste du gjort?” Svaren varierar, liksom ärligheten. Redan i andra berättelsen vill jag motsäga att detta skulle röra sig om en skröna från 20-talets Lund, som underrubriken påstår (”romantisk” förstår jag inte alls som beskrivning), nej, detta är flera skrönor. Flera kortare och längre noveller, som dock läses bäst sammanhängande i längre svep, som man läser en roman. Först då lägger man märke till karaktärerna som återkommer, hur snyggt den här världen växer fram.

Bilden av Lund som byggs upp är en stad som liksom idag kretsar kring sitt frodigt blomstrande studentliv, men på klassiskt Anders Fager-manéer lurar det övernaturliga strax under ytan. Det är utdöda djur som skapas genom häxkonster, och om de matas kan man kanske få se en bit av evigheten. Det är en landsfogde som följer märkliga spår och tecken, vart ska det leda honom? Det är hypnotiserande kulor, klättrande tatueringar och uppoffringar som kroppsstympningar som köper dig hälsa eller lycka. Ibland fullt synliga tentakler. Ibland mer diffust krypande, som ”hon kände någonting i halsen”.

Jag tycker för det mesta att det är en fröjd att läsa Bläckfisken och den japanske sjömannen. Fager har utmanat sig mer språkligt än tidigare känns det som; det är en variation i gestaltningen som känns enormt uppfriskande. Särskilt fint kommer det fram i ”Tills havet slukar Skåne”, där vi får möta docent Zetterström som förlorat sin närmaste och i sorgen är redo att gå över de vildaste gränser för att nå mening igen. Dialoger mellan andra, icke namngivna studenter målar upp bilden av vem Zetterström egentligen är. Greppet ger också en förstärkt känsla av miljön, tiden, en känsla av studentlivet på 20-talet, hur det kunde te sig. Eller i ”Landsfiskal Krantz rapporterar”, där den nye landsfiskalen är rättrådig och analt korrekt i sina brev till sin uppdragsgivare. Han framstår som både skrämmande och skrattretande i sin ämbetsposition. Men under ytan anar läsaren, att det här kommer inte att gå bra… Eller i ”Sinnesvillor”, där doktor Ragnarsson bjuder in oss till att följa hans sista minuter i livet. Parallellt med att vi får en förvirrad redogörelse av hur det blev som det blev, där Fager bryter upp styckena så att de drar åt det poetiska, vilket både förstärker den tilltagande galenskapen, och ger en ny spännande ton i språket, får vi även följa den stackare som kommer in efteråt, när allt är förbi, och ska redogöra för detaljerna. Brotten i tid gör läsningen både spännande och ödesmättad. En njutning för läsaren som uppskattar språklig stimulans.

Sen finns det omständigheter som drar ner helhetsbetyget något. En av dem är sättningen, vad hände här? Det känns inte alls genomtänkt, utan rena Vilda Västern. Fagers stil är stundtals lite för översållad med korthuggna meningar vilket ger en något stolpig läsning, och detta förstärks av den udda styckesindelningen, som jag ibland ärligt talat inte förstår. Detta i kombination med den eftersläpande korrläsningen gör intrycket slarvigt och hackigt, och får mig att inse just hur viktig paketeringen är i processen att skapa en bok. Även den hårda pärmen och de stela tjocka sidorna innebär ett viss motstånd rent fysiskt i själva läsningen. En annan sak är de detaljer som ofrivilligt säger något annat. ”Sanningar” som upprepas av flera från varandra skilda karaktärer, och därmed lätt tolkas som författarens egna åsikter; som att Lund är en högmodig snobbstad som tror att den är något. Eller att kvinnor förr eller senare tycks kopplade till sex, oavsett ålder eller rang i samhället – det liksom bara blir så. Sex är överhuvudtaget något som återkommer på de märkligaste ställen. Till exempel när man ska hänga sig, då kan man tänka på risken att tömma tarmarna i dödsögonblicket, men tydligen också risken att skjuta en sats? Aldrig hört talas om.

Annat är det med de snygga detaljer och kopplingar som kommer fram om man googlar. Saker som bara nämns i förbigående, men om man tittar närmare på det skapar en slags mervärde under läsningen. Man får känna sig smart, jag säger inte mer än så, ni får upptäcka det själva.

Är det läskigt, då? Ibland. Främst obehagligt, skulle jag säga. Anders Fager är inte den som skriver fram krypande skräck som inte får en att kunna sova om nätterna. Men det är en upplevelse att befinna sig i detta lundska studentliv med omnejd på 1920-talet. Och inte är det främst monstren som är läskiga. När det kommer till kritan lurar de oftast i bakgrunden. Nej, människorna, och deras manipulativa, psykopatiska, desperata tilltag, i en mörkare tid som ger utrymme för både rasbiologiska tankar, spanska sjukan, lobotomi, färska krigsminnen och begrepp som nymfomani och vanskapt. Lägg till det en allt stigande berusningsgrad, gissningsvis värre då än idag…

Eller? Därom tvista kanske de lärde.

Similar Posts:

• Folkhemskt
• Groteskt utan känsla för stil
• I framtidens förlorade värld
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Intervju med Anders Fager

Vilken tid ska man posta, hur många hashtags ska man ha, hur många ämnen får man skriva om? Får man ha flera olika intressen och egenskaper eller blir det otydligt för följarna?

På något sätt är det som att vi alla tvingas formulera oss för att blidka logaritmerna. Jag blir förfärligt stressad av allt det där, och det trots att jag alltså egentligen inte behöver bry mig det minsta.

Och jag tror knappast att jag är ensam.

Om detta skriver Ajvide Lindqvist sin senaste roman Verkligheten. Och det blir så där krypande läskigt som det alltid blir i hans böcker. Men kanske också lite mer satir och humor än vanligt?

Romanen handlar om att göra ”content” (detta förhatliga nyord!) av sitt liv. Den rör sig kring aktuella frågor om hur stort glappet blir mellan det verkliga livet och det spelade och om hur långt man är beredd att kompromissa med sig själv och sitt liv för att publiken skall fortsätta titta.

Huvudperson är Heidi Hallberg. Hon lever tillsammans med sin man, styvdottern Alice och två yngre barn. Alice har en populär youtubekanal om smink och mode och är stjärnan i ”Hemma hos Hallbergs”, den realityserie de upplåter sitt hem och sina liv till.

Den lite såriga relationen mellan Heidi och Alice uppskattas av produktionsteamet och de spär gärna på den, det blir ”bra teve”. Alice relation med pojkvännen är däremot kanske lite väl bra och utgör kanske rentav ”tråkig teve”?

Heidi är inte dum, hon ser vad som pågår och är egentligen trött på alltihop, men går ändå med på att fortsätta att spela deras spel. Hon går lojt med på att tapetsera om gästrummet som ett projekt tillsammans med mannen där hon vet att de helst vill spela på att hon har tummen mitt i handen. Rummet behöver verkligen inte tapetseras och de tapeter som produktionsbolaget valt är av en sort som Heidi avskyr. Men hon fogar sig, och produktionsledaren lovar att de kan återställa rummet när de är klara med inspelningen av just det projektet.

Heidi fogar sig, men påminner sig ibland om att hon faktiskt inte skrivit kontrakt för den här säsongen, behöver hon egentligen vara med? Hennes yngsta barn förskonas från att vara med i själva serien men de avskyr kamerornas återkommande närvaro och undrar hur länge de egentligen skall behöva ha det så här? Och börjar inte själva verkligheten skeva lite ibland? Insekter som försvinner spårlöst och trappsteg som byter läge, vad beror allt på?

Tankarna går förstås till Wahlgrens värld och liknande realityshower med kändisar. Man undrar hur det är att leva sitt liv genom en kameralins och hur mycket man kan klara av att leva sitt eget liv med ett produktionsbolag som alltid hänger en i hälarna. Som gör allt för att få bra teve men absolut ingenting för att du skall må bra. Snarare tvärtom kanske?

Men detta är ju inte en dokumentär om dokusåpor utan en skräckroman. Och efter ungefär halva romanen så drar den iväg mer åt skräckhållet. Och då tycker jag att den tappar lite. Det går liksom överstyr och jag tycker att den tappar lite av den där fina satiren som inledningen av boken hade.

Men trots romanens slut tycker jag att detta är en mycket läsvärd roman om vår tid. Om hur vi låter oss ägas av sociala medier och hela tiden hetsas till att skapa innehåll som mediebolagen tjänar pengar på och som gör oss till robotar mer än människor.

Similar Posts:

• Underliga vägar, här kommer vi
• Igenkännligt och oförklarligt x 4
• Svarta hjärtan, svarta hål
• Döden tänkte jag mig så
• Något är kajko

Första sidan börjar med en dikt, som också fungerar som karta och vägledning till berättelsens trådar:

first he gave me flowers
& second I made her a doll
But third he’d be gone for hours
& fourth we hit a wall.
LASTLY THERE WAS BLOOD
(rich & raw in the light of the moon)
I can’t forget
I will always regret
what happened in
MARGOT’S ROOM

Bilden på första sidan, en bild av Margots rum, har flera ingångar till berättelsen i form av diktens flowers, doll, gone (kanske mindre uppenbar men vi det laget har väl läsaren börjat hänga med på upplägget), wall och BLOOD.

Varje tråd tar läsaren steg för steg genom en ganska klassisk skräckberättelse med mörker, ensamhet, blod, en stor dos mystik och en suddig gräns mellan verklighet och dröm. En ung flicka vars pappa just har begravts träffar en man som börjar uppvakta henne och snart gifter hon sig med honom. Han har fantastiska blå ögon. Det får en dotter, Margot, men lyckan ska inte vara utan snart blir dottern sjuk och hon överlever inte.

After Margot left us,
my husband began spending more time
in the village
for work

I spent much
of my time
alone

Men berättaren, mamman, har sett väldigt ensam ut redan när Margot levde och egentligen ända sedan berättelsens början. Och något händer med makens blick, de blå ögonen, de är inte desamma och mamman känner inte längre igen sig i dem.

De olika trådarna tar lite olika vägar – antingen neråt eller åt sidan, eller slingrandes i ett slags zick-zack-mönster. Läsaren kan inte veta riktigt vart det ska ta vägen, vad som väntar runt hörnet är hela tiden oklart och ibland är det svårt att urskilja till och med vad som finns rakt framför ögonen.

Vad händer med en osedd, isolerad människa? Och var går egentligen gränsen mellan människa och monster?

Similar Posts:

• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Gotisk skräcksaga
• Vad en människa klarar av
• Vapen. Kärlek
• En förvriden värld

Jag har alltsedan dess gillat välskrivna noveller. Mina erfarenheter har visat att noveller kan bjuda in till en ovanlig persons tankevärld. Andra noveller snirklar sig fram i en njutbar prosa. Men en novell kan även illustrera starka band mellan personerna som skildras och att dynamiken dem emellan plötsligt kan förändras.

I boken Aldrig ensam av Lina Arvidsson fick jag alla dessa ingredienser med råge.

I den första novellen bjuder författaren in läsaren till kvinnan, vars manlige partner har klippt hennes vingar. Hon är inte längre fri att säga vad hon tänker, eller vad hon tycker om förhållandet. Ett medberoende som gått över i förakt för den egna viljan formar sig på ett skrämmande sätt. Extra tydligt är det när hon driven av en plötslig energi ringer ett telefonsamtal till en gammal kompis och bestämmer en lunchdejt.

I den efterföljande novellen handlar det återigen om en kvinnas instängdhet. Kvinnan och mannen är ett par sedan lång tid och deras vänner blir föräldrar, en efter en. När kvinnan en dag blir gravid är det med mångtydiga känslor. Här kan man tala om en kvinnlig motsvarighet till ”kanske-mannen” – nämligen ”kanske-mamman”, tänker jag. Novellens huvudperson går omkring och bär på en stark klaustrofobisk känsla. Hennes väninnor säger: När barnet kommit blir man ”aldrig ensam” mer. Tankarna kedjar fast henne alltmer.

Den avslutande novellen handlar om mannen som ser någonting mer än sig själv i badrumsskåpets spegel. Också han är fjättrad i en handlingsförlamning på grund av sin arbetslöshet. Hans partner påpekar att magen är mjuk och stor. Vid sidan av jobbsökandet måste han besöka gymmet. Alltmer försvinner verkligheten för honom, särskilt när han går in i badrummet för att kontrollera badrumsskåpets spegel.

Novellernas gemensamma nämnare är fasa, vare sig de orsakats av yttre faktorer eller de egna tankarna. Att vardagens enformighet kan gå över i förlamning och skapa starka känslor av instängdhet tror jag många kan känna igen sig i. Ibland går det inte att klämkäckt ”rycka upp sig” och vara socialt kompetent. Särskilt inte när man vaknar med ett igenmurat öga.

Författaren behärskar novellkonstens instrument galant. Berättartempo och psykologisk insikt går hand i hand. Växlingen mellan vardaglighet och skräck är omärkbar, aldrig konstlad på ett sökt sätt.

Jag läste alla tre novellerna med behållning och vill inte rangordna dem, eftersom det skulle vara som att poängsätta sina vänner. Men den novellen som trots sin betoning på skräck ändå fick mig att småle var den sista. Jag gillar att skräck kan blandas med en droppe absurd humor. Det förnuftsstridiga elementet i tillvaron kanske också finns i din badrumsspegel?

Similar Posts:

• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Skräck när den är som läskigast
• Skräcknovellsamling som inte når fram
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• En säker blandning skräck