Svenskarna var för övrigt den tredje största passagerargruppen ombord och svenska det näst vanligaste språket. Hela 25% av Sveriges befolkning (1,2 miljoner) utvandrade mellan 1846 och 1920 och Chicago var vid Titanics jungfruresa 1912 Sveriges andra stad med omkring 100.000 svenskar.

Rederiet Vita Stjärnlinjen tyckte inte ens det var mödan värt att göra reklam för första respektive andra klass i Sverige, eftersom det endast var tredje klassbiljetterna som gick åt som smör. Ändå kostade en enkel biljett i tredje klass 181 kronor, vilket motsvarade ett helt års lägenhetshyra för en arbetarfamilj.

Det var en brokig skara som lämnade fäderneslandet. Carl Robert Carlsson köpte biljett till Titanic för att undslippa ansvar för den flicka han gjort med barn. Erik Lind hade skulder på cirka 100.000 och reste under falskt namn för att komma undan sina fordringsägare. Socialisten August Andersson var en av dem som efter arbetarnas nederlag under storstrejken 1909 tappade sugen och satte sitt hopp till en rättvisare framtid på andra sidan Atlanten. Åter andra gjorde som Carl Olof Jansson, som önskade slippa göra militärtjänst och därför reste till Köpenhamn för att skaffa behövliga papper inför resan.

Fästfolket Dagmar Bryhl och Ingvar Enander från Skara respektive Göteborg planerade att emigrera. Med på resan följde Dagmars bror Kurt för att hjälpa till med att tolka.

Flera familjer hade varit på återbesök i det gamla hemlandet, däribland den småländska familjen Asplund. Fyra av de fem barnen var födda i Massachusetts. Familjen splittrades under olycksnatten, då de yngsta barnen togs med i en av de – på tok för få – livbåtarna tillsammans med deras förtvivlade mor, medan de äldre sönerna och fadern lämnades på däck åt sitt öde.

Den unge ingenjören Henrik Kvillner från Kville socken i Bohuslän hade fått ett statligt stipendium för att studera järnkonstruktioner. Han hoppades kunna gifta sig med Signe Kjellberg i Göteborg när han kom hem igen. Så blev inte fallet, men eftersom Kvillner reste i andra klass var hans kropp en av de få som kunde bärgas (306 av 1496). På hans kropp hittades flera brev till fästmön i Sverige.

Tredjeklasspassagerarna och besättningsmännen begravdes däremot till havs.

Det var oproportionerligt många ur tredje klass som miste livhanken: 181 av 527, medan 123 av 201 dog i första klass jämte 118 av 276 i andra. Av de 123 svenskarna räddades endast 34. Titanic var som en labyrint och tredje klass hade inte tillträde till första och andra klass och hade därför svårt att orientera sig. När tredjeklassresenärerna väl lyckades hitta vägen ut hade de flesta av livbåtarna redan givit sig av (endast en båt var fullastad, merparten var halvtomma, om ens det).

Presentationerna av de enskilda människoödena i (huvudsakligen) tredje klass på Titanic i Svenskarna på Titanic: Fartyget, människorna och myterna ger mig gåshud och får mig att förnimma historiens vingslag! Boken får en att se bakom den rafflande äventyrsberättelsen och känna att det verkligen handlade om människor av kött och blod.

Det rör sig om en rasande vacker volym, som väcker ens habegär! Den är slösande rikt illustrerad med foton på fartyget, resenärerna, besättningen med flera. Boken är en guldgruva, full av intressanta fakta och gripande berättelser. Författaren har lusläst brev, vykort, dagböcker, memoarer med mera och inte minst intervjuat överlevare och deras anförvanter. Läsaren får ta del av alla turerna kring de anhörigas ansökningar om välgörenhet och anspråk på skadestånd samt om allt bråk och all missunnsamhet släktingar emellan. I slutet av boken har Wetterholm sammanställt en föredömlig förteckning över svenskarna ombord, tillsammans med en kort biografi över var och en.

Min enda invändning är att jag gärna sett att kapitlen som redogör för fartygets tillkomst och förlisningens förlopp kortats ned. Mycket är redan välkänt för den som intresserar sig för Titanic. Som det är nu spretar innehållet, exempelvis klämmer författaren in ett – i mitt tycke – omotiverat avsnitt om de otaliga filmatiseringarna. Han löser visserligen detta genom att lägga till undertiteln: ”fartyget, människorna och myterna”. Kanske kunde författaren i stället ha sparat en del material till en kommande bok och koncentrerat sin skildring till svenskarnas öden?

Efter läsningen letar jag fram James Camerons påkostade, i högsta grad dramatiska storfilm Titanic från 1998 i min stökiga dvd-hylla. Jag trollbinds av det eleganta fartyget med dess pampiga interiörer och kan inte låta bli att beröras av tragiken och Roses och Jacks okonventionella kärlek över klassgränserna. När signaturlåten ljuder på slutet lyckas jag bara nästan hålla tårarna tillbaka.

Similar Posts:

• Freden intressantare än kriget
• Politisk dramatik för 100 år sedan
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• ”Vi behöfva ej några polisdjeflar!”

Antologin Facing the Sea är en samling essäer med havet som gemensam nämnare. De tio författarnas bidrag är akademiska och riktar sig främst till andra inom samma skrå, det vill säga studerande och medarbetare på universitet med historia, arkeologi, museivetenskap och etnologi som arbetsfält.

Essäernas exempel spänner över flera århundraden och med så skilda ämnen som försvarsborgar längs Stockholms inlopp, ceremonier kring att bli strödd till havs, eller hur bärgade skepp blivit del av ett kulturarv. Var och en av essäerna har en längd på cirka 20 – 30 sidor och illustreras med förklarande kartor och fotografier. Som sig bör finns också tydliga sammanfattningar och källförteckningar till varje essä. Bokens utformning är av hög kvalitet och ger fröjd till både öga och hand.

Några av essäerna har en viss samhörighet. Två berör regalskeppet Vasa som sjönk på sin jungfrufärd år 1628. I essän ”The human factor – The ship Vasa and its people” skriver Anna Maria Forsberg om historiska källor, mänskliga kvarlevor och bärgade föremål som handlar om människorna ombord. Bilden växer fram av hur samhället var inrättat i Sverige på 1620-talet. Bland passagerarna fanns kvinnor, liksom barn. Skulle de möjligen följa med på utflykt till Vaxholm? Varken skriftliga dokument eller bevarade kläder bekräftar att passagerarna tillhörde de övre samhällsklasserna. Besättningen som förde skeppet bar ingen uniform, eftersom dåtidens marina personal bestod av vanliga män som kallades in på de aktuella fartygen byggda av tidens elit (vars huvudsyfte var att bedriva internationell handel). När skeppet sjönk levde minnet av händelsen kvar ett par årtionden för att sedan glömmas bort. I en av de följande essäerna med fokus på bärgade vrak kommer vi in på den häpnadsväckande vändningen från kungligt fiasko som tre hundra år senare blev en succé. Till viss del beror det på, enligt Simon Ekström, att bärgningen av Vasa förknippades med dykarnas hjältemod, kungahusets personliga intresse och hur bärgningsexpeditionen gavs utrymme i 1960-talets nyhetsrapportering.

Några av de andra essäerna avhandlar temat nationalism. Svensk neutralitet visar sig ha varit en idé redan i 1700-talets marin- och handelssjöfart. Att flagga svenskt kunde vara både bra och dåligt. Kopplingen till nationell stolthet är också ämnet i den essä som berättar om marinkårens ”personaltidning” Vår flotta. Studierna visar många nyanser och att man ibland måste vara pragmatisk i sin relation till nationen.

För mig gav läsningen av essäerna i Facing the Sea en hel del fakta om förhållanden jag tidigare inte kände till. Jag visste till exempel inte att kapare till sjöss i historien kunde inneha kungligt tillstånd (kaparbrev) att attackera krigförande makts fartyg. Det var ofta en mycket inkomstbringande verksamhet och dessutom blev den egna kungen nöjd, om fiendens transport av förnödenheter hindrades.

Författarna till samtliga essäer är väldigt engagerade. De frågar, letar, finner och hittar nya perspektiv. Det finns dessutom mer att hämta till exempel vid besök i andra länders dokumentarkiv. Antologin gör det möjligt att nå studerande och forskare i andra länder för ett utbyte, eftersom den är skriven på engelska. Historiska studier är i högsta grad framåtblickande, vilket de här essäernas författare så tydligt visar med sin entusiasm.

Jag uppskattar hur mina promenader i hemmamiljön nu ställs i ett berikande ljus. Allt handlar inte om nutidens snabbt åkande fritidsbåtar eller gigantiska kryssningsfartyg som gör 24-timmars stopp i Stockholms city.

Similar Posts:

• En filosofi för 1800-talet
• Upptäck Stockholm
• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Självständigheten sticker ut
• Relevant men förenklat

Det är en fråga som utforskas i boken Hem av åländska författaren Karin Erlandsson. Hon har klivit in i huvudet på ett tiotal kvinnor med vitt skilda livsvillkor om man jämför dem med varandra. Orsaken är att deras sammanlagda historier spänner sig över 1200 år. Boken startar på 800-talet då Lia stirrar upp mot halmtaket medan hon rider ut födselvärkar innan sonen föds. Det sista utskrivna årtalet är 2019.

Åland är en bygd med många öar som har olika karaktär. Det är samma med kvinnorna i denna skildring – de är olika. Men platsen förenar, eftersom de bor på en plats där havet är nära.

Alla har även en relation till historieberättande. På 1200-talet illustreras det med en enda mening, några få ord. År 2019 genom att mamman på sin jobbresa berättar en historia för sonen därhemma via telefonen. Också souvenirer har en historia att berätta, vilket ges exempel på i historien om Tuula från år 1970.

Utan att ge mig in i några djupare analyser är det också intressant att se hur hav både förenar människor och skiljer dem åt. Någon stannar hemma medan den andra far i väg.

Hösten igen, oron varje gång det blåste upp. Hon visste hur det skulle bli, hon skulle sitta uppe med mamma och knäppa händerna och det skulle vara som om stormen överröstade bönerna.

Någon borde tacka oss också, tänkte hon.

Hon visste att pappa fick beröm för hur han lotsade, det sades om honom att han aldrig tog risker. Det sades ingenting om hur mamma vakade.

Boken tjänar på att läsas långsamt. Tidsspannet är enormt och levnadsförhållandena är ojämförbara, så en alltför snabb läsning gör inte rättvisa åt Erlandssons bok. Den har kanske någon överflödig metafor ibland och skulle klara sig utan en viss detalj (här vill jag inte spoila) som jag tycker känns lite sökt. Porträtten av kvinnorna har ibland en tendens att bli lite platta.

Men litteraturen sviker sällan, utan allt som oftast ger den mig överraskningar. Det hände även denna gång. I den allra sista berättelsen såg jag vad jag missat – nämligen hur starkt och självständigt många av kvinnorna handlar oavsett vem av dem som har ordet. Många är de faktorer som kan få livet att kantra fullständigt. Men i livet ingår också ömhet, medkänsla och åtrå.

Deras självständiga vilja påminner om den geopolitiska ställning som Åland haft det senaste århundradet. Andra stormakters anspråk (nåja, det var länge sen Sverige omtalades som en stormakt) har landat i att ögruppen idag har ett självständigt regionalt styresskick inom nationen Finland. Självständighet kan man sätta värde på både i politisk och i personlig mening.

Similar Posts:

• Diva eller duglig makthavare?
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Havet, historien och människan
• Friheten är viktig
• Pärla med dragningskraft

Boken utgår från det som skedde mellan den 27 mars och den 10 april för tio år sedan då 61 människor dog under en utdragen process under två veckor då de befann sig i sjönöd. Trots att ett stort antal personer och organisationer observerade vad som skedde från olika fartyg runt vad som senare kommit att kallas The Left-to-Die Boat så var det ingen som valde att följa internationell lagstiftning och hjälpa dem.

Händelsen är väl dokumenterad och återgiven av Forensic Architecture som bland annat intervjuar Dan Haile Gebre, en av de elva överlevande, samt den mycket välgjorda 18 minuter långa filmen Liquid Traces av Charles Heller och Lorenzo Pezzani som presenterar de fakta kring fallet som kunnat fastställas.

Precis som i Hellers och Pezzanis film så bygger Wadud upp boken utifrån fakta och vittnesmål från överlevande, men presentationen är en helt annan, där inte bara orden som skrivs ut utan lika mycket det vita utrymmet mellan dem väger tungt.

Det var efter att inbördeskriget i Libyen hade brutit ut 2011, i kölvattnet av den arabiska våren, som 72 personer lämnade Tripoli i en öppen gummibåt med alltför lite bränsle för att ta sig hela vägen till Lampedusa. Med sig hade de en satellittelefon som de använde för att larma om hjälp när bränslet var på väg att ta slut och de visste att de snart skulle börja driva. Men ingen undsättning kom utan istället drev de långsamt, under fjorton dagar, tillbaka mot Libyen under en obönhörlig sol och utan vatten och mat. När de slutligen drev iland hade alla utom elva personer avlidit och ytterligare två personer dog strax efter.

Hur skriver man om en sådan händelse? Hur skriver man om en sådan händelse som i princip händer och händer och händer igen, trots att rapporter och löpsedlar talar om att det händer och händer samtidigt som vi låtar det hända om och om igen?

Wadud skriver om The Left-to-Die Boat genom att bygga upp en dikt med få, väl avvägda ord från rapporter och intervjuer och med gott om tyst, vit sidyta runtomkring. Steg för steg tar hon oss med på den här hemska, obegripliga färden där båtens passagerare ser sig bli betraktade med kikare och kameror från militärfartyg och helikoptrar, som observerar hur de långsamt dör, utan att gripa in. Hur passagerarna på båten börjar se sig själva med betraktarnas ögon:

there                were                  38 maritime                    vessels
they      were              all ocular                     if they chose to be

[...]

if you’ve decided that
we’re
black mules
mules we know
are not
meant
for
rescue

Det fina med Waduds bok är att hon med den gör det som passagerarna på The Left-to-Die Boat inte kunde: att vända den observerande blicken. Syncope vrider perspektivet och omvandlar de betraktade på båten till att bli de som får komma till tals och därmed får tolka situationen. När det perspektivet beskriver de betraktande 38 fartygen så förvandlas passagerarna på The Left-to-Die Boat till betraktare och de 38 fartygen (och organisationerna bakom dem, och alla vi andra på tryggt avstånd) blir istället de betraktade.

Det finns en befrielse i det, som kommer till utryck mellan de 80 sidorna i Syncope. Ett andetag. Sedan finns världen utanför, hela den där verkligheten utanför boken. En verklighet där tusentals människor drunknar i Medelhavet varje år när de försöker ta sig till Europa. Hittills i år har 135 migranter registrerats drunknade i Medelhavet. Hur många som drunknat obemärkt vet vi inte.

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Bored now Â…
• Lågmält dramatiskt
• Havet, historien och människan
• Krig och flykt

Jag börjar läsa helt utan förväntningar, då jag kan känna att böcker i den här genren ofta kan vara lite för grabbiga, eller kanske snarare gubbiga, för min smak. Det kan också förekomma en romantisering av yrket som jag tycker blir lite tråkig i längden. Men denna på förhand lite skeptiska inställning till boken kom dock helt på skam. När jag väl har börjat läsa kan jag inte lägga den ifrån mig. Den är riktigt bra.

Bokens huvudkaraktär, Markus, mönstrar på ro-ro fartyget M/V Finnbird för en sexveckors törn som andrestryrman. Han får fem dagars överlappning med avmönstrande styrman för att sedan sitta själv på bryggan med allt ansvar det innebär. Som vaktmatros blir han tilldelad den erfarne, coola polska matrosen Stanislaw. Finnbird har en besättning på 14 personer som består av svenskt befäl och polskt manskap. Och en svensk kocka, Irene.

När Markus kommer ombord och presenteras för övriga i besättningen vet jag direkt vad det är för karaktärer han möter. Jag har själv mött dem i olika tappningar, och just den här förmågan att snabbt göra en bedömning av vad för folk man kommer ha att göra med närmaste tiden blir ganska viktig. Man måste veta vilka man bör och inte bör lita på. Och det är inte alltid den med flest ränder på axeln som är den som fattar bäst beslut när det krisar. För krisar gör det, förr eller senare. Det är det enda man kan vara säker på.

Läsaren vet att Finnbird kommer att hamna i ett svårt läge eftersom boken öppnar med en scen ifrån lastrummet i dåligt väder. Sedan ett hopp tillbaks till påmönstringsdagen, och berättelsen får utvecklas i sin egen takt fram till stormen. Esping är väldigt träffsäker i sina beskrivningar av arbetet ombord. Från de dagliga rutinerna till den psykosociala arbetsmiljön. Allt han beskriver har hänt, och händer hela tiden. Den här overklighetskänslan efter en orkan, när havet ligger stilla igen och man har svårt att fatta hur galet allting var när det pågick. Vilka livsfarliga manövrar som utfördes för att säkra folk, fartyg och last. Och kanske framförallt den här utsattheten Markus befinner sig i, när han måste fatta beslut som kan få sådana enorma konsekvenser.

Förutom själva intrigen och berättelsens väg framåt, innehåller boken även en del reflektioner över sjölivet som sådant. Varför söker man sig till sjön överhuvudtaget? Går det att leva ett ”normalt” liv i kombination med yrket? Markus inleder (naturligtvis) ett förhållande med kockan Irene. Och om det är någonstans det brister i den här boken så tycker jag att det är i det ganska grunda porträttet av Irene. Förutom en bordellmamma i Kotka är hon också den enda kvinnan som förekommer i boken. Och hon förekommer alltid i relation till Markus. Hon gör inga egna coola grejer, man vet ingenting om henne. Knappt ens varför Markus blir förälskad i henne. Är det för att hon bara råkar finnas där?

Nu är jag ju ändå ganska van att kvinnor ombord förekommer i marginalen, men det vore kul om någon kvinna fick ha en lite större roll någon gång än att mest bara vara kvinna i förhållande till en man. Få lov att vara lite mer mångfacetterad, mer som Stanislaw. Men det skall ändå sägas till Espings fördel att han faktiskt problematiserar det symbiotiska förhållandet mellan sjömän och prostituerade. Den unge Markus får problem med sig själv när han måste skjutsa gubbarna till bordellen. Och skall man skriva en någorlunda realistisk ombordroman så är det onekligen ungefär så här det är i verkligheten. Och till syvende och sist handlar det om att åka ombord och göra ett gott jobb och vara pålitlig. Det är av underordnad betydelse om du är man eller kvinna, filippinare, polack eller svensk. Det är hur du fungerar som individ och i gruppen som är avgörande.

Det jag ändå uppskattar mest i boken är skildringen av orkanen. Det är så bra berättat att jag återupplever de känslor jag själv har konfronterats med i tuffa situationer. Den gnagande känslan av att man kanske missat något som kan få fatala konsekvenser. Det här att vara på hugget hela tiden, aldrig slappna av. Att alla känner ett stort ansvar för sina skeppskamraters säkerhet. Att göra svåra jobb tätt tillsammans och kunna lita på varandra, passa på varandra. Det är därför jag tycker att den här boken är bra. Den beskriver något om mig själv, jag känner mig hemma här. Jag har däremot ingen aning om hur det skulle vara att läsa den utan att dela karaktärernas erfarenheter.

Markus växer in i sin befattning och lär sig nya saker om sig själv, så på flera sätt kan det här också betraktas som en utvecklingsroman. Det skall kunna gå utmärkt att läsa den även för en icke-sjöman. Esping förklarar ändå saker som sker i sjömannens vardag, så att det skall bli begripligt för den oinsatte. Så för läsare med ett allmänt intresse för sjöfart och action tycker jag nog att den här boken lämpar sig väl. Jag rekommenderar den.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Konstnärligt snarare än dokumentärt
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Gripande om svenska resenärer 1912
• Självständigheten sticker ut

Bild: Lars Kranz, Apart förlag

Efter minglet gick jag till Park för att möta några av mina dagensbokkollegor. Eftersom vi är spridda över landet och mest konverserar via mail är det kul att någon gång kunna ses IRL. Sedan är det ju allmänt bra att gå dit och passa på att hälsa på andra bekanta som denna enda gång om året befinner sig i stan.

Det är kul att höra författare prata om sina böcker, så författarscenen är mitt bästa ställe på mässan. I år var det särskilt Joel Dahlberg jag ville höra på. Han är en klar favorit och jag kan varmt rekommendera hans böcker. Jag tycker att han är en av de bästa ekonomijournalister vi har idag. Nu pratade han om sin bok Sammansvärjningen, om hur storbankerna skörtar upp småsparare genom att sälja på dem sparprodukter som låtsas vara något de inte är. Boken har faktiskt fått Swedbank att sänka avgifterna på sina bluffonder. Dahlberg är verkligen en nagel i ögat på bankvärlden, tack för det. Åhörarna fick med sig tipset att alla fonder med en avgift över 0,4% skall man passa sig för om man inte är väldigt aktiv, kunnig och intresserad som sparare. Läs gärna hans tidigare böcker Bankbluffen och Pensionsbluffen också. För din egen och dina barns skull.

En annan favorit är Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han har skrivit tre böcker om universum, och nu besökte han forskarscenen för att prata om Mörkret vid tidens ände. Han har förmågan att förklara kvantmekanik, strängteori och kosmologi på ett begripligt sätt. Det är en talang, och det är fascinerande att lyssna på vad han har att berätta. Forskarscenen är förövrigt ett väldigt trevligt ställe att hänga vid.

I Massolits monter lyssnade jag på när Lars Wilderäng pratade om sin trilogi Stjärnklart. Sista delen kommer ut till sommaren, så vi som väntar får härda ut tills dess. Stjärnklart skall som bekant även bli TV-serie, men där kan vi nog få vänta lite till, eftersom jobbet med det precis har satt igång. Och även om det såklart var trevligt att lyssna på förlagets författarsamtal med honom så tycker jag att ni ska gå in och läsa min egen intervju här på dagensbok. Jag är väldigt nöjd med den eftersom jag där fick svar på alla mina frågor.

Jag besökte naturligtvis sjöfartsmontern också. Nu i jakt på svensk ombordlitteratur i romanform som inte är skrivet av Ove Allansson. Det är ganska tunnsått i den genren, inte ens de som befolkade montern hade särskilt många tips att erbjuda. Jag fann dock en roman skriven av en aktiv sjöman, Mikael Esping, överstyrman i norsk offshore. Han har tidigare publicerat ett antal noveller och denna bok, Sailors Grave, utspelar sig på ett Ro-Ro fartyg. Ska bli intressant att läsa. Jag återkommer med utvärdering efter läsning.

I övrigt bjöd lördagen bland annat på alltid intressanta Maria Sveland, lite Håkan Nesser och David Lagerkrantz, Nicotexts reseguide till Berlin och en trevlig middag med andra dagensbokskribenter. Men en dag räcker för mig. Idag skall jag ligga på soffan och läsa istället.

Similar Posts:

• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• Uppföljare med ändrad riktning
• Att de inte skäms!
• Orange ångest
• Ordning och reda, döden kommer på fredag

På förlagets hemsida är boken sorterad under kategorin Marina praktverk, och när jag håller den i min hand så känns ordet praktverk, trots sin svulstighet, som det enda passande. Det här är inte endast en fotobok. Det är ett dokument över ett yrke på väg att försvinna från Sverige. Förutom bilderna finns här även texter som i sammanhanget är helt klockrena och på olika sätt förmedlar sjömanslivets förutsättningar.

Foto: Stefan F Lindberg

Lindbergs bilder är fantastiskt vackra. Så vackra att jag när jag sitter och bläddrar i boken känner ett slags distans till det de föreställer. Den dagliga och vardagliga upplevelsen av smuts, trötthet och vädrets ständiga närvaro har här kokats ner till en essens av de små magiska ögonblick som ändå finns där mitt i alltihop. Lindberg har hittat de ögonblicken och skruvat upp volymen på ett sätt som jag inte var beredd på. Jag funderar lite kring ordet sjömansromantik, och under min ledighet visar jag boken för två av mina sjömanskamrater. Ingen av dem delar mina funderingar utan ser bilderna som rena konstnärliga uttryck. Kanske så konstnärliga att själva sjömansmotiven blir underordnade?

Ett annat ord som framträder ur bilderna är respekt. Lindberg närmar sig arbetet och livet ombord med respekt för det vi gör och hur vi valt att leva våra liv. De små citat som inleder varje kapitel i boken känns omsorgsfullt valda och jag upplever dem som representativa. På gott och ont. En sjöman måste nog oftare än andra yrkesgrupper förklara och ibland även rättfärdiga sitt val inför en frågande omgivning. Ibland kanske också inför sig själv. Lindbergs bok ställer inga sådana frågor. Den respekterar sjömannens val och vill endast skildra dennes liv.

Förordet är skrivet av Anders Lindström, f.d. generaldirektör i Sjöfartsverket och ordförande i Sjöfolksförbundet 1982-95. I slutet av boken har Lindström även gjort en sammanfattning av svensk sjöfarts utveckling från 1980-talet och framåt. En mycket upplysande sådan som med enkel struktur beskriver hur det har blivit som det är idag, med endast runt hundratalet svenskflaggade båtar kvar i handelsflottan.

Sjölivets berättare framför alla, Ove Allansson, har bidragit med dels en dikt och dels en kort berättelse. Båda dessa texter fångar livet till sjöss på ett träffsäkert sätt samtidigt som vissa formuleringar är språkligt förstklassiga.

Lennart Johansson, Sjöfartsjournalist sedan 40 år, reflekterar över boken och pratar om Lindbergs arbete och konstnärliga teknik. Vi får veta vilken utrustning som använts och hur Lindberg tänkt i kompositionerna. Det finns också, som titeln antyder, en första bok, Sjömän, från 1984. Den bygger mycket på historiskt material och är en återblick och dokumentation av sjöfarten fram till 1980-talet.

Den här boken är given i fartygsbiblioteket och även om den naturligtvis är allra mest intressant för folk med sjöfartsanknytning eller intresse, kan den vara värdefull att läsa som en skildring av hur samhällets förutsättningar ändras i och med att världen krymper. Sjömän II kan mycket väl visa sig vara en dödsruna över den svenska sjömannen.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Vecka 3: mediciner mot vardag och kris
• Sövande genom världsrymden
• Sverige – en grå novemberdag?
• Sjöfartsroman som inte romantiserar