I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Envis, busig och söt kattunge

Han blir besatt av Ortiz och att få honom att plocka upp boken. En dag får han syn på honom på en bar och kan inte låta bli att gå in och prata med honom. Detta utvecklas till en märklig bekantskap. Serieromanen balanserar hela tiden på gränsen till att bli alldeles för pinsam för mig att klara av, men jag begraver mig inte helt under skämskudden utan läser tappert vidare (trots alla möjliga och omöjliga strategier Bure tar till för att Ortiz att uppmärksamma Club Lonely).

Club Lonely har ett stort persongalleri, utöver Bure och Mathias får vi lära känna en hel rad andra personer runt dem. Bland andra Mathias granne Maria ”Sung” Lindqvist som driver Youtube-kanalen Tarot Sadness men drabbas av tunghäfta varje gång de springer på varandra i trapphuset. Jag gillar hur Bure, trots sin besatthet av sitt kommande genombrott också lever i en vardag. Han behöver vårda sin relation till sin fru Frida Danielsson, skjutsa barn och styra upp kläder till halloweenfesten. Det vardagliga skapar en snygg kontrast till de bisarra saker Bure hittar på, men gör på något sätt det hela mer trovärdigt. Bure pendlar mellan att vara självsäker och självtvivel. Hur orginell är han egentligen? Varifrån kommer egentligen hans geniala titel på boken? Men visst är han ändå seriesveriges svar på Hjalmar Söderberg?

Pelle Forshed väver på ett snyggt sätt ihop flera olika historier i en och jag gillar hur perspektiven sömlöst skiftar genom boken. Vi får följa med en övergiven Frida till klätterhallen och en kritiker med ångest till Paris. Utöver att vara en serieroman om en självbiografisk serieroman så är det en utmärkt Stockholmsskildring. Det är genialt, snyggt, roligt och dråpligt.

Similar Posts:

• Lakonisk vardag i hemtjänsten
• Villaförortens mysterier
• Närvarande i någon annans terapi
• Att stjäla ett barn
• Svensk Sex and the city i serieformat

Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från Nigeria, där hon har bott ett tag. Nu är hon höggravid, men har stuckit utan ett ord till sin fästman. Med sig i bagaget har hon en illegal immigrant, en sorts levande växt från yttre rymden.

Seriemediet är såklart rätt briljant för science fiction på det sättet. Alla varelser, människor som rymdvarelser, är ju tecknade. Det krävs inga dyra specialeffekter som snart ser daterade ut, som på film och tv. Rymdvarelseväxten, som väl i USA tar sig namnet Letme Live, är lika uttrycksfull som övriga karaktärer. Och de kan verkligen se ut hur som helst.

På plats i New York flyttar Future och Letme in hos Futures farmor/mormor, som har ett lägenhetshus fullt av migranter från såväl Afrika som yttre rymden. Hon är jurist, specialiserad på migrationsärenden, och New York är en stad som kokar av konflikter och protester – för och emot migranter. Inresor från vissa platser håller på att förbjudas, och det är inte svårt att se parallellerna med den tidigare amerikanske presidentens politik.

LaGuardia var det första jag läste av Nnedi Okorafor, och även om den är cool och intressant så gav den inte riktigt samma mersmak som de romaner jag läst senare. Jämfört med dem är den ju snabbläst, och jag hinner aldrig riktigt få upp samma engagemang för karaktärerna. När jag läser om den, med ytterligare Okorafor-läsning i bagaget, känner jag igen teman och hittar roliga blinkningar till andra av hennes verk. Det ger faktiskt lite av djupet jag saknade vid första genomläsningen.

Tana Fords och James Devlins bilder är lika färgstarka och distinkta som världen de skildrar. Inte minst Future själv, med sina långa flätor, sin putande mage och med Letme i famnen, blir en science fiction-ikon för en köttigare, mer organisk SF-värld som jag gärna vill fortsätta vistas i.

Similar Posts:

• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Fegt av Moon
• Dystopisk fantasy i ökensanden

När adopterade Maria efter många års sökande till slut hittar sin chilienska mamma, får hon veta att hennes bakgrundspapper inte stämmer. Mamman har inte alls lämnat henne frivilligt

I Den uppgrävda jorden får vi följa Maria. Hon gräver inte bara i sin egen bakgrund utan blir också en av de ledande personerna i den grupp Chile-adopterade som tillsammans kräver klarhet kring vad som hände när de adopterades, då det visar sig att mycket inte står rätt till.

Genom serieformatet lyckas Lisa Wool-Rim Sjöblom på ett gripande sätt förmedla något ofattbart. Hur svenska staten, adoptionscenter och flera andra aktörer blundade för, och fortsätter att blunda för att man bidragit till att barn stjäls från sina föräldrar, allt under godhetens förtecken. Inte nog med att barnen stjäls, deras identitet raderas också ut. Allt för att sudda ut spåren efter den illegala handel med barn som berövar tusentals sina familjer.

Vi får följa Maria i hennes jakt på svar. Svar om vad som hände henne själv, hennes bror, och alla de andra Chile-adopterade som med förfäran börjar inse att den berättelse de fått höra om sin bakgrund kanske inte stämmer.

Jag gillar verkligen Lisa Wool-Rim Sjöbloms stil. Den lågmälda färgskalan förstärker den berättelse som växer fram. Formatet möjliggör också att på ett lättillgängligt sätt redogöra för den mängd fakta och omständigheter som omgärdar Chile-adoptionerna. Även om vissa delar är faktatyngda är de lätta att ta till sig, då balansen mellan text och bild känns väl avvägd.

Boken är ett dokumentärt vittnesmål som bygger på en stor mängd intervjuer med adopterade och förstaföräldrar. Genomgående får vi också ta del av den fördomsfulla attityd som möter dem som vill spåra sina anhöriga. Adoptionscenter verkar enbart önska att de adopterade ska vara tysta, nöjda och tacksamma. De som väl lyckas spåra sin familj, trots alla de hinder som omvärlden satt upp, möts av ytterligare omyndigförklarande av både adopterade och förstaföräldrar. Centret tycks utgå ifrån att förstaföräldrarna ljuger och justerat sina historier i efterhand.

när Maria frågar sin adoptionsförmedling om sin mammas vittnesmål, får hon höra att detta är en vanlig reaktion från de skuldtyngda föräldrarna eftersom de skäms för att de lämnat bort sitt barn.

Det är lättare att skylla på fattiga mammor långt bort, istället för att skärskåda sin egen roll i det hela och säkerställa att ingen mer ska utsättas för samma trauma.

Den uppgrävda jorden redogör för alla de turer som Marias grävande har tagit. Vi får följa med Maria på hennes resor, på möten och i hennes frustration över att ingen, ingen vill ta henne och de adopterade på allvar. En mängd byråkratiska hinder försvårar möjligheterna för adopterade och deras familjer att ta reda på sanningen om vad som faktiskt hände, och i slutändan. Kanske. Återförenas.

Similar Posts:

• Kapade rötter
• Vem är du, och varför?
• #MeToo i serieformat
• Utanpå och inuti
• Den chilenska nazismen

I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Samtidigt händer såklart en hel del. För varje våning kliver det på någon i hissen. Någon som inte borde kunna finnas där på riktigt. Någon som är död, men som inte borde vara död.

I byxlinningen bak har Will, som tonårskillen i hissen heter, en pistol instoppad. Den är inte hans, eller var det åtminstone inte nyss. Den var hans storebrors, Shawns. Nu är Shawn död. Hans blod fläckar fortfarande asfalten där Will och hans kompisar spelade basket. Alldeles nyss, innan skotten. Innan ambulansen. Innan polisens avspärrningsband och frågorna Will inte ens kan uppfatta.

När Will kliver in i hissen vet han tre saker. Det finns regler.

No. 1: Crying.
Don’t.
No matter what.
Don’t.

No. 2: Snitching
Don’t.
No matter what.
Don’t.

No. 3: Revenge
If someone you love
gets killed,

find the person
who killed
them and …

kill
them.

Det är bara det att personerna som kliver in i hissen på varenda våning mellan Wills hem och hämnden har saker att säga om de där reglerna. Om konsekvenserna.

Reynolds poetiskt koncentrerade berättelse fungerar ovanligt bra som serieroman, helt kongenialt tillsammans med Danica Novgorodoffs mjuka och samtidigt brutala akvareller. Det är fullkomligt hjärtskärande hur bilderna bokstavligt talat låter världen slitas i bitar när Shawn blir skjuten. Skriken, skotten skär över sidorna.

Precis som de gjort genom Wills liv.

Och hissen öppnas på markplan.

Similar Posts:

• Betydelsen av en familj
• Sorgen har flera färger
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• Våldet griper omkring sig

När jag läser – det vill säga skrollar mig igenom – Stuart Campbells berättelse These Memories Won’t Last från 2015 blir jag påmind om den där oroväckande känslan som kryper fram så fort muspekaren inte lyder minsta förflyttning. Lite som om en arm eller ett ben inte skulle lyda.

Berättelsen är en webcomic, alltså en slags serieroman online som inte består av rutor fördelade över ett antal (fysiska eller virtuella) sidor, utan istället utnyttjar webbens möjligheter. These Memories Won’t Last läses uppifrån och ner, där läsaren följer bilder längs ett rep och texter längs en röd tråd. Det går att förflytta sig fram och tillbaka, alltså uppåt och neråt längs tidsaxeln, men allt eftersom försvinner bilderna och texterna in i glömskans dimma. Skrollandet känns segt ibland, som att muspekaren inte riktigt lyder, och det är inte säkert att bilderna går att få fatt på igen senare. Utan sidor som kan numreras går det inte heller att veta hur långt som är kvar av berättelsen, hur länge bilderna – minnena – ska räcka.

Serien handlar om Campbells egen morfar som drabbas av Alzheimer. Den handlar om de förluster som det förlorade minnet tar med sig, relationen till en dotter och en dotterson som successivt vittrar bort. Så ja, det är väldigt genomtänkt alltihop, där formen gestaltar innehållet. Det gäller på mer än ett plan, då Campbell valt att skriva berättelsen i HTML5 och redan från början sagt att han inte kommer göra några uppdateringar. Därmed kommer det komma en dag när våra webbläsare inte längre kommer kunna läsa den då gamla koden. Då kommer berättelsen inte längre finnas tillgänglig för vem som helst, som den gör idag.

Det är en varm, rolig och samtidigt sorglig berättelse om relationen till en morfar – på sätt och vis lättläst och tillgänglig, men i ett format som kan vara lite ovant. Det kan ta tid att lära sig navigera och till exempel upptäcka att berättelsen har ett ljudspår (designat av Lhasa Mencur), och att få fram det. Det kan också ta en liten stund att ladda ner berättelsen – men vänta inte för länge med att börja läsa när den väl laddats ner, för snart börjar bilderna försvinna in i glömskan.

Similar Posts:

• Sorgen har flera färger
• Inte bara om de äldre
• Enkelt och svårt
• Att insjukna i minnessjukdom
• Transaktivist? Javisst!

Jag har funderat på alla böcker jag vill göra, och inser att det är mycket möjligt att jag hinner dö innan jag hunnit klart. Så det är väl bäst att börja på den viktigaste nu, innan jag ångrar mig.

Mats Jonsson genomför den stora och svåra uppgift som han tagit sig an mycket grundligt. Om detta vittnar 340, tätt tecknade och inte minst tätt textade sidor. I hans serieroman När vi var samer varvas kortare sammanfattningar av viktiga skeenden i samernas historia med lite längre berättelser, där personer ur Mats Jonssons eget släktträd används som karaktärer för att gestalta samernas levnadsvillkor under den aktuella perioden.

På det här sättet leder han läsaren från forskningsrönen om de äldsta bosättningarna som hittats i norr, som sägs vara 10 600 år gamla, till vår egen samtid. (Aarevaara, som byn heter där fynden gjordes, ligger för övrigt granne med min egen hemby Kihlangi.) Här finns mycket att lära om hur den svenska staten, ofta med benäget bistånd av kyrkan, på olika sätt har plågat det samiska folket. Mats Jonsson tecknar så att även den mest inkrökte svensk kan förstå något om hur samer har haft det de senaste århundradena. Han tecknar girigheten som ligger till grund för den misslyckade silverbrytningen i Nasafjäll, aggressiviteten bakom kristnandet av samer och försöken att utplåna den samiska religionen, och inte minst de senaste två hundra åren av paternalistisk kulturhierarkisk rasism som föder fram det rasbiologiska monstret med skallmätningar, gravplundringar, stöld av lappskattelanden och mycket, mycket mer.

Men Mats Jonsson beskriver också hur samernas relativa självständighet gentemot den svenska staten ändå varade rätt länge, eller i alla fall lika länge som de pälsverk som samerna tillhandahöll var värdefulla för handeln med resten av Europa. Trots att samerna under vissa perioder beskattades av tre olika länder så hade de ett stort mått av frihet jämfört med övriga medborgare. Och från den svenska statens sida var man länge mån om att inte behandla samerna allt för illa av rädsla för att de då skulle flytta till Norge.

Parallellt med det historiska berättandet skildrar Mats Jonsson också hur hans undersökning påverkar honom och hans närmaste omgivning. Han tecknar sin besvikelse när han upptäcker att hans släkt inte är fjällsamer, bara skogssamer. ”Var är den exotiska romantiken i det?” I en annan bildruta citerar han psykoanalytikern Nicolas Abraham:

Vi hemsöks inte av de döda, utan av det hålrum andras hemligheter, skapat i vårt inre.

Mats Jonssons jakt efter den förlorade samiskheten och en bortglömd historieskrivning, är perfekt läsning i vår rotlösa tid. Många av oss som, helt eller delvis, mist kontakten med vårt ursprung (oavsett om det är samiskt, finskt eller något helt annat) kan känna igen oss i huvudpersonens tvivel, uppgivenhet, ilska och skam. Och kanske också i den inövade instinkten att hålla mörkret på armlängds avstånd.

Däremot är det inte alltid lätt att hålla ordning på de olika perspektiven, hänga med i de kronologiska hoppen eller bena ut namnen och släktrelationer som vindlar sig fram genom seklerna. Jag saknar karaktärsförteckningarna som ofta förekommer i ryska romaner. Rätt ofta tar också texten över på bekostnad av bilden. En förståelig och kanske också nödvändig prioritering med tanke på allt som Mats Jonsson vill säga, men synd om man som jag uppskattar hans mer grafiskt generösa bildrutor.

När hundratals år av händelser och människoöden komprimeras för att få plats i en enda bok så måste historiska skeenden också förenklas. Jag reagerar bland annat över att Lars Levi Laestadius gärning enbart beskrivs i negativa termer. Visst medverkade han till att samiska gravar skändades i rasbiologins namn men hans bidrag till historien som botaniker, författare och predikant går inte att avfärda så lättvindigt. Men någonstans måste man börja. Och jag hoppas att När vi var samer kan bli den inkörsport som svenska folket så väl behöver för att tillgodogöra sig fler berättelser om det samiska folkets historia och erfarenheter.

Läs När vi var samer med dina lite äldre barn, eller ge bort den i julklapp till din faster. Mats Jonssons berättelse förtjänar att spridas. Häromdagen blev den dessutom nominerad till Augustpriset, så vad väntar du på?

Similar Posts:

• Sameliv i Sverige
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Samerna och den svenska staten

Och sen dök den lilla symbolen för meddelande upp på telefonen.

Och hon tänkte, tänk om det är hon, tänk om det är hon

och det var hon.

Eller vänta. Det kommer en sida innan dessa. Den är tecknad som tre broderade tygstycken:

Elise hade alltid trott

att det var väl

bara att skärpa sig.

Men det är inte så lätt att skärpa sig. För Elise, mitt i livet och med allting ordnat för sig, har blivit förälskad. Dagmar besvarar hennes känslor, men båda är gifta på varsitt håll, och ingen av dem vill riktigt ge upp den trygga tillvaron heller. Eller sluta träffa varandra.

Kanske hade Elise man haft lättare att sätta ner foten om hon kommit hem och sagt att hon var förälskad i en annan man? Nu blir det inte så. Elise lever ett tag i villfarelsen att det går att ha båda delar – tills hon tvingas inse att också maken gått vidare. Men har hon det? Och vad vill Dagmar, egentligen?

Människorna är små och känslorna stora i Anneli Furmarks serieroman Gå med mig till hörnet. Hennes skira vattenfärger fångar något melankoliskt, känslan av att ständigt vara på väg att förlora något viktigt. Samtidigt finns här en kraft, en värme. Elise gråter och slåss med flyttkartonger, dricker vin och skrattar med väninnor. Hennes ansikte löses bokstavligt talat upp i smärta. Hon gör slut och hon kommer tillbaka.

De har skojat om det där, hon och Dagmar. Kulturtanternas Brokeback Mountain. Fast är det så skojigt, egentligen? Om en är beredd att offra mer än den andra? Om det ens är så, eller bara blir så? Hur tar man ansvar för att allting bara liksom blir som det blir?

Är det värt det?

Similar Posts:

• Sorgen har flera färger
• Inte så närgånget om närhet
• Lögner, lager och livet liksom
• Hålet i hjärtat
• En önskan om verklighet

Först drabbas hennes man, Khosrow, av en mycket allvarlig trafikolycka. Det är otroligt att han överhuvud taget överlever och vägen tillbaka är lång. Under tiden slits Rakhsha mellan sjukhuset, jobbet på skolan, hemmet och att trösta och finnas där för alla släktingar. Khosrow blir sängliggande under en längre tid och han förlorar även närminnet. På många sätt har Rakhsha förlorat den livspartner hon hade, samtidigt som hon måste vara stark för alla runtomkring.

Hon känner sig ofta ensam, även om familj, arbetskollegor och även maken finns där. Till slut blir det för mycket även för Rakhsha och även hon är med om en (om än mindre) olycka, vilket kastar om rollerna. Då blir det hon som behöver ta emot hjälp och de andra som måste hjälpa henne.

Bokens första del fokuserar alltså på Khosrows trafikolycka och dess följder. Del två av boken är både kortare och mindre fokuserad och tar upp det som pågår runtom i världen som är så svårt att förstå: krig och barn på flykt som dör, giriga makthavare som låter sina länder förfalla, Rakhshas elever i skolan som inte vet om de får stanna i Sverige, eller som får besked om att de inte får stanna trots att de inte förstår varför. Där finns små ljus, när människor möts, inte minst Rakhshas möte med sina elever. Men de är få och kapitlet slutar i mörker.

Bokens tredje och sista del handlar om Roya, Rakhshas syster, som under den kaotiska tiden under Khosrows konvalescens får ett cancerbesked. En olycka kommer sällan ensam. Även här är fokuset på Rakhsas perspektiv som nära anhörig – hur hon tampas med att finnas där för sin syster och hjälplösheten när det inte finns något mer att göra.

Luta sig mot vinden består snarare av flera mikro-scener som tillsammans utgör en helhet, än en fullständig berättelse där vi får veta precis allt steg för steg. Bilderna varierar i stil där det innehåll och den känsla som ska förmedlas får vägleda uttryck och inte minst färgval.

Att leva med en familjemedlem som har så stora behov och som dessutom delvis blir personlighetsförändrad måste vara en otrolig påfrestning. Det är fint att Rakhsha, den anhöriga, är den som får ta plats i boken och den vars perspektiv vi hela tiden följer. Att vara anhörig är att stötta, fixa, trösta och orka – samtidigt som du ska hantera din egen sorg och stress på något sätt utan att ta plats och energi från allt det som de andra behöver. Att ta plats från de andra, de som balanserar på gränsen mellan liv och död, vore själviskt. Men om den anhörige inte får någon plats någonstans – att vila, att hämta kraft, att sörja, att andas – så blir det helt omänskligt. Razanis bok skapar en sådan plats att andas för en anhörig.

Similar Posts:

• Inget är fast, allt förflyktigas
• Enkelt och svårt
• Klassisk skräck i samtida format
• Skolor som faktiskt fungerar
• Ett avskalat liv