dagensbok.com » Science fiction

Nnedi Okorafor "The Space Cat"

Ella Andrén — Sun, 16 Nov 2025 23:00:36 +0000

Att katter har saker för sig som deras människor inte alltid kan förstå, skulle jag tro att de flesta människor kan skriva under på. Den där blicken fäst i fjärran, den där aningen om att de känner av saker – ljud, lukter eller nånting som vi inte ens kan föreställa oss?

I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Nnedi Okorafor "Remote Control"

Ella Andrén — Thu, 14 Mar 2024 23:00:09 +0000

När Sankofa kommer vandrande till en ny by vet invånarna vad de ska göra. Ingen tar frivilligt kontakt med henne, men de hon tar kontakt med ger henne genast allt hon vill ha. God mat. Nya kläder.

Sankofa är bara fjorton år, och ser yngre ut, men ryktet föregår henne. Flickan som kommer vandrande, följd bara av en förrymd räv, kallas Dödens adoptivdotter. Hotas hon börjar hennes kropp lysa, och det gröna skenet blir allt starkare, tills det har dödat och förbränt alla som befinner sig i närheten.

Det har inte alltid varit så. En gång hade Sankofa ett annat namn. Hon var en vanlig liten flicka som levde tillsammans med sin familj och klättrade i sitt favoritträd på gården.

En dag faller ett grönt, ”tjockt regn”, och Fatima fångar ett grönt, lysande frö i sina händer, innan det bränner henne och försvinner ner i jorden. Ett år senare reser sig en av trädets rötter ur jorden och överräcker ett skrin åt Fatima. Inuti ligger fröet.

Den lilla flickan ser fröet som en vän som kommit tillbaka. Hon småpratar med det, anförtror det saker, och allting är gott och väl fram tills att en rik man, en skrytsam politiker i gyllene skor, dyker upp och vill köpa skrinet med fröet. Han erbjuder mycket pengar, och Fatimas pappa säljer det. Strax därefter börjar fruktansvärda saker hända.

Amerikansk-nigerianska Nnedi Okorafor bjuder med Remote Control på en stor liten berättelse – en kortroman eller novell på 123 sidor – på lika delar science fiction och folksaga. Om historien faktiskt har sina rötter i någon afrikansk folksaga kan jag tyvärr inte säga, men tonen har något klart sagoaktigt över sig. Inte gulligt och disneyfierat, utan som de ursprungliga folksagorna, mörkt och mystiskt, mytiskt och ödesmättat.

Vad betyder till exempel själva titeln? Sankofa kan döda utan att röra människor, hon har alltmer lärt sig att kontrollera sina krafter, men är det verkligen hon som har kontroll? Är det någon helt annan? Det högteknologiska blandas, som i andra av Okorafors berättelser, med traditionella levnadssätt, och när Sankofa kommer till en stad där en AI-robot fått rollen av såväl trafikpolis som någon sorts underförstådd byäldste blir hennes möte med fjärrstyrd teknik ödesdiger. Vem har kontrollen nu? Eller är människan densamma, oavsett teknologins skiftningar?

Remote Control ställer fler frågor än den ger svar. Jag undrar om den kan ha någon sorts kopplingar till andra berättelser av Okorafor, skrivna eller bara påtänkta, för den verkar liksom leda vidare härifrån. Det är som att skrapa på ytan till en stor, mytologisk värld, som att få kika genom ett titthål på något man inte riktigt helt kan greppa än.

Jag vill veta mer.

Jules Verne "En världsomsegling under havet"

Nadja Gollbo — Mon, 30 Jan 2023 23:00:19 +0000

Jag läser för närvarande på tema ”hav” och önskade mig En världsomsegling under havet i julklapp för att den kändes som en självklar del av temat. Till min stora glädje fick jag boken och nu när jag har läst den känner jag att det vore spännande att försöka närma sig den i en recension, även om det kan tyckas överflödigt, för hur många har inte redan läst och haft tusen uttalade tankar och idéer om denna äventyrsbok? Finns det egentligen något nytt att säga om ett sådant verk? Finns det någon anledningen att göra det idag? Jag har en idé om att det kanske gör det, men vi tar det från början.

Jules Verne anses vara fader till den moderna science fiction-genren och äventyrsromaner, något som tveklöst lyser igenom läsningen av En världsomsegling under havet. Den utkom 1870 i Frankrike och genomsyras av både tidsandan och Vernes allmänbildande litterära gärning: den industriella revolutionen hade med hjälp av teknik skjutsat in världen i en modern tid där allt tycktes möjligt och globaliseringen tog sin början, världen skulle upptäckas och erövras. Allt detta återfinns i berättelsen om de tre männen professor Aronnax, hans betjänt Conseil och deras vän Ned Land som av en olyckshändelse kommer ombord på Nautilus, den mystiske kapten Nemos livsverk i form av en makalös ubåt. Det är en ubåt som förbryllar den annars mycket påläste professor Aronnax: till synes trotsar den diverse naturlagar, men, får han veta i samtal med kapten Nemo, i själva verket utnyttjas de på ett sätt som möjliggör saker som torde vara omöjliga. Detta tack vare kapten Nemos framstående vetenskapliga finess som han generöst delar med sig av till den mycket intresserade Aronnax.

De tre männen får följa med på en vidunderlig resa under havet, där varje ny upptäckt överträffar den förra: de får vandra på havsbotten i korallandskap, beskåda hela världens marina liv genom stora glasfönster ut i havet, jaga fiskar och andra havslevande djur med av Nemo specialgjorda vapen, se otroliga landskap och artrikedomar – allt under ytan, långt bort från den landlevande värld som kapten Nemo svurit att aldrig mer återvända till. Däri ligger också haken för de tre männen: de är i själva verket fångar, för den som en gång sätter sin fot på Nautilus riskerar att röja hennes hemligheter för omvärlden och får därför aldrig ge sig av tillbaka till ytan igen. Två brännande frågor följer alltså både männen och läsningen: kommer de kunna ta sig därifrån? Kommer de vilja ta sig därifrån?

Det är ett äventyr i sin renaste form som man som läsare får följa med på i En världsomsegling under havet, med lika delar romantiserande över den värld vi lever i, eller som i alla fall finns i vår närhet, lika delar informativa upplysningar om hur den är befattad. Och det känns, på vissa plan, lika aktuellt idag som för mer än 150 år sedan, kanske ännu mer – och det är väl häri själva kärnan av min tanke ligger – för vem skulle komma på att skriva en sådan bok som En världsomsegling under havet idag? Vem skriver äventyrsböcker idag? Och ändå, kan det vara så att det faktiskt är något som fattas oss?

Utan att bli alltför långrandig vill jag mena att den ömma och fascinerade syn på världen som Jules Verne förmedlar – som för all del kan anses vara banal, föreläsande och utdaterad – trots allt är viktig, både för hur vi människor ska fungera i världen, men också vad litteraturen måste få fortsätta vara för oss. ”Att läsa är att resa” är ett urvattnat uttryck, men kanske är det just den möjligheten jag menar har sinat sedan Jules Vernes dagar. Eller, kanske är det mer ett utblickande jag är ute efter måste få ta plats i litterauren: att läsa En världsomsegling under havet är att själv stå på Nautilus och blicka ut i havet genom de enorma fönstren i salongen och se något som inte finns i mig själv eller egentligen har något med mig själv att göra; det är att höja blicken och förstå att det finns en hel värld som fungerar bortanför mig själv och mina intressen.

Det är en insikt som läsning kan förmedla och som det måste finnas plats för, också i den litteratur vi läser idag. För även om vi inte på samhällelig nivå ägnar oss särskilt mycket åt att ”upptäcka världen” idag så som på Jules Vernes tid, tror jag att det är nödvändigt, lärorikt och lustfyllt för alla och envar att blicka lite mer utåt.

Ina Rosvall "Livbärarna"

Nadja Gollbo — Tue, 18 Oct 2022 22:00:26 +0000

I ett alternativt, eller potentiellt framtida, samhälle har vetenskapen äntligen rått bot på biologins grundläggande ojämlikhet mellan män och kvinnor: kvinnor bär inte längre barnen i sina kroppar och knyts till dem genom amning när barnet är fött, utan foster planteras i konstgjorda livkapslar utanför kroppen. När de fötts kan de sedan, tack vare mjölkinjektioner som ges till föräldrar, ammas av både kvinnor och män. Föräldraskapet ska delas helt lika och alla risker med en inomkroppslig graviditet elimineras. Men när Mirjam blir gravid åker hon till en gård för att bära och föda sitt barn naturligt, i sällskap av andra kvinnor som valt att göra samma sak. Hon lämnar sin oförstående sambo bakom sig och, driven av en instinkt hon inte kan förklara, slår hon in på en väg som innebär blind tillit till kroppen; allt för barnet som växer i hennes mage.

Livbärarna balanserar mellan en verklighet som är väldigt lik vår egen och något helt annat – ploten kan tyckas tillhöra ett eget sci-fi-universum, men de enda två saker som skiljer den värld som Mirjam lever i från vår egen är just de vetenskapliga framsteg som gjorts inom barnafödande och möjligheten till delat föräldraskap, och, kanske framför allt, den stigmatiserande kultur som uppstått kring ”naturliga” graviditeter och förlossningar. På så vis är fokus mycket tydligt: Rosvall verkar i denna sin andra roman vilja rikta kritik mot ett samhälle som vänder sig mer och mer bort från kroppen och ”det naturliga” till fördel för konstgjorda lösningar som anses vara framsteg, men som kanske är ett brott mot – eller i alla fall ett förbiseende av – naturen.

Tyvärr känns det tunt, kanske för att det inte riktigt går att känna igen det samhället kritiken riktas mot som vårt eget. Det är väl ändå ingen som ifrågasätter kvinnokroppen på det sätt som Rosvall implicit menar? Som samhällskritik faller boken därmed lite platt, vilket tyvärr också påverkar hela boken. Här finns nämligen inte mycket mer än Mirjams val och kval kring sin graviditet och det beslut hon tagit att lämna sin sambo och det samhälle hon känner igen. Det finns en tydlig romantisering kring kroppen och urkraften som en gravid kvinna utgör, en sinnlighet i språket som riktas till du:et i magen, men mer än något annat känns det predikande och privat snarare än personligt – och därmed, tyvärr, ganska ointressant.

Så kallad ”förlossningslitteratur” har diskuterats flitigt och fått mycket ris den senaste tiden. Det tycks dock trubbigt att fördöma en hel ”genre” och, utan att tala för all litteratur som handlar om graviditet och föräldrablivande, handlar den kritik som kan riktas mot till exempel Livbärarna mindre om själva ämnet i sig, mer om utförandet och premissen. Det är självklart omvälvande att vara med om en graviditet, och medför säkerligen mycket tankar om naturlighet och hur vi egentligen ser på kropp och funktion i vårt samhälle, men Rosvall lyckas inte ta det vidare från tankar som redan formulerats ideligen, och bättre, av andra kvinnor genom tiderna. Något hade behövt vara mer unikt och angeläget för att boken skulle kunnat nå upp till sina ambitioner.

Nnedi Okorafor "LaGuardia"

Ella Andrén — Fri, 10 Jun 2022 22:00:19 +0000

LaGuardia är en flygplats utanför New York, tydligen ökänd för ständiga byggarbeten. Det är åtminstone så baksidestexten till Nnedi Okorafors LaGuardia, en serieroman om en framtida värld där varelser från hela universum strömmar genom den numera interplanetära flygplatsen, slutar: ”And it’s still under construction.”

Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från Nigeria, där hon har bott ett tag. Nu är hon höggravid, men har stuckit utan ett ord till sin fästman. Med sig i bagaget har hon en illegal immigrant, en sorts levande växt från yttre rymden.

Seriemediet är såklart rätt briljant för science fiction på det sättet. Alla varelser, människor som rymdvarelser, är ju tecknade. Det krävs inga dyra specialeffekter som snart ser daterade ut, som på film och tv. Rymdvarelseväxten, som väl i USA tar sig namnet Letme Live, är lika uttrycksfull som övriga karaktärer. Och de kan verkligen se ut hur som helst.

På plats i New York flyttar Future och Letme in hos Futures farmor/mormor, som har ett lägenhetshus fullt av migranter från såväl Afrika som yttre rymden. Hon är jurist, specialiserad på migrationsärenden, och New York är en stad som kokar av konflikter och protester – för och emot migranter. Inresor från vissa platser håller på att förbjudas, och det är inte svårt att se parallellerna med den tidigare amerikanske presidentens politik.

LaGuardia var det första jag läste av Nnedi Okorafor, och även om den är cool och intressant så gav den inte riktigt samma mersmak som de romaner jag läst senare. Jämfört med dem är den ju snabbläst, och jag hinner aldrig riktigt få upp samma engagemang för karaktärerna. När jag läser om den, med ytterligare Okorafor-läsning i bagaget, känner jag igen teman och hittar roliga blinkningar till andra av hennes verk. Det ger faktiskt lite av djupet jag saknade vid första genomläsningen.

Tana Fords och James Devlins bilder är lika färgstarka och distinkta som världen de skildrar. Inte minst Future själv, med sina långa flätor, sin putande mage och med Letme i famnen, blir en science fiction-ikon för en köttigare, mer organisk SF-värld som jag gärna vill fortsätta vistas i.

Orest Lastow "Vårt liv är inte vårt"

Fredrika Carlsén — Tue, 26 Apr 2022 22:00:47 +0000

Tre äventyrare upptäcker en gigantisk klocka omgärdad av ett osynligt kraftfält mitt på Antarktis. En postdoktoral forskare i laserfysik upptäcker av en slump en petahertz-signal. Samtidigt hittas Hassan, en iransk taxichaufför, mördad i sin lägenhet i Södertälje.

Hassans barnbarn Ulla studerar fysik i Lund. När hon tömmer hans lägenhet hittar hon några lådor med anteckningsböcker. De visar sig innehålla avancerade teorier i fysik och ritningar till en editor. Trots att anteckningarna är röriga och svårtolkade lyckas Ulla så småningom lista ut att det är en slags maskin som kan ändra användarens position i både tid och rum. Det låter alltför otroligt för att vara sant, men Ulla kan inte slita sig från idén.

Boken utspelar sig längs flera tidslinjer. Vi får följa Hassans uppväxt i Iran och hans karriär som fysikforskare till taxichaufför i Södertälje, Ullas studietid i Lund och forskaren Angus arbete med petahertz-signalen.

Bokens huvudkaraktärer är både sympatiska och mänskliga. De beskrivs på ett sådant sätt att jag klart och tydligt kan se dem framför mig. Språket känns emellanåt något kantigt, men det stör inte nämnvärt eftersom helheten är så snillrikt konstruerad.

“Matematik är enkelt och roligt” är ett motto Hassan upprepar under Ullas uppväxt. Jag delar tyvärr inte den uppfattningen. Jag kan absolut ingenting om vare sig matematik eller fysik, men det gör inget. De naturvetenskapliga inslagen är tillräckligt avancerade för att kännas trovärdiga, samtidigt som de är tillräckligt förenklade för att jag ska kunna hänga med och begripa vad det handlar om.

Tidslinjerna vävs ihop på ett imponerande skickligt sätt. Trots att historien berättas ur flera olika personers perspektiv under olika årtal känns det aldrig otydligt eller förvirrande. Det är en genomarbetad story med många lager som byggs på eftersom. Tempot är precis rätt för att bygga upp spänning genom hela boken – min nyfikenhet växer efter varje kapitel.

Vårt liv är inte vårt lyckas med konststycket att vara spännande som en högklassig deckare, nördig på nivån som krävs för att göra science-fiction trovärdig och filosofisk utan att bli pretentiös. Jag längtar redan efter del två och tre i trilogin.

Nnedi Okorafor "Binti"

Ella Andrén — Sat, 23 Apr 2022 22:00:22 +0000

Binti lever i en värld med interplanetära förbindelser, men hennes folk, Himba, är ett folk som håller sig för sig själva. De utgör en minoritet i det framtida Afrika (i Namibia-trakten, tror jag) där berättelsen tar sin början, och även om de säljer sin avancerade teknologi till andra folk lämnar de inte själva sin by, nära öknen och leran som kvinnorna använder för att göra otjize av, en väldoftande lerblandning som de smörjer på huden och i håret för att skydda sig från den starka solen.

Allt det där är jätteviktigt för Binti, men hon vill också något mer. Hon är begåvad och den första av sitt folk att bli antagen till Oomza Uni, ett prestigefyllt intergalaktiskt universitet som ligger på sin egen lilla planet. När berättelsen om Binti tar sin början smyger hon hemifrån en tidig morgon för att stiga på farkosten som ska ta henne dit. Hon bara hoppas att hennes familj en gång ska kunna förlåta henne.

Men något händer på rymdskeppet på väg mot universitetet. Det blir anfallet av ett manetliknande, utomjordiskt folk, Meduse, som länge legat i krig med det dominerande folkslaget på Bintis del av jorden (eller hela jorden?), Khoush. Binti får se sina framtida kursare och lärare, alla på väg till universitetet, mördas. Bara hon och piloten överlever, och hon börjar inse att hon måste stoppa ett ytterligare blodbad när skeppet når universitetet.

Nnedi Okorafor skriver spännande science fiction, som visserligen innehåller avancerad teknologi, rymdresor och läskiga utomjordingar – allt man kan förvänta sig av genren – men samtidigt gör det på ett lite annat sätt än vad jag tidigare stött på. Hennes högteknologi är organisk, en mix av teknik och biologi. Rymdskeppet är till exempel någon sorts levande varelse, ljus kan fås av självlysande växter eller en kommunikationsplattform finnas förinstallerad i ditt dna.

Det är liksom mindre fyrkantigt än mycket annan science fiction, både bokstavligt och mer metaforiskt. Det handlar mycket om identitet, tillhörighet och förändring. Och om fördomar; inte ens de onda Meduse saknar motiv bakom sina handlingar. De har sitt sätt att vara och sina värderingar. De är inte alltid lätta att få ihop med andras, men de går att förstå. Kanske till och med att leva tillsammans?

Binti började som en novell eller kortroman, och blev så småningom en trilogi. I den här boken har trilogin samlats, och kompletterats med ytterligare en berättelse som utspelar sig mellan trilogins första och andra del. Det ger ett bitvis lite haltande tempo när man läser den här utgåvan från pärm till pärm, men ger också en fin fördjupning. Binti får någon sorts vardagsliv på universitetet som vi annars inte fått veta så mycket om.

Det som hände på ditvägen gör det inte lätt att finna sin plats där, eller att hitta någon sorts vardagslunk. Det hör också till det jag verkligen gillar med Okorafors sätt att skriva, att hon låter tunga händelser få konsekvenser. Man reser sig inte bara upp som en hjälte i ett lyckligt slut, man hankar sig vidare så gott man kan, med flashbacks, mardrömmar och glädjeämnen. Man måste handskas med saker. Utvecklas vidare och vidare.

Jon Bois "17776"

Eva Wissting — Fri, 11 Mar 2022 23:00:40 +0000

För fem år sedan publicerade sportbloggen SB Nation en artikel med rubriken ”What Football Will Look Like in the Future”. Författare var en av bloggens redaktörer, Jon Bois, och de inledande raderna ser först ut som vilken artikel som helst, med snärtiga meningar som ska väcka läsarens intresse:

It’s clear that the sport of football needs to change. And the $64,000 question, my friends, is simple: “how?” Something is terribly wrong. The writing’s on the wall: youth participation in the sport is down, thanks in large part to their parents’ concern for their health.

Men snart börjar det bli… konstigt. En mening haltar. En korrekturmiss? Men sedan igen, och igen, och ännu fler.

In recent years, the NFL has something is terribly wrong. In response to numerous clinical studies regarding something is terribly wrong, the league has taken action — and something is terribly wrong. Oh no. Something is terribly wrong.

Do you hear that? Do not be afraid, but something is terribly wrong. I’m afraid that this page is going to disintegrate. Don’t worry, nothing will be hurt, although you may be extraordinarily confused.

Du börjar kanske undra vad det är för fel på artikeln. Du skrollar vidare för att se, och plötsligt är det som att hela skärmen faller ihop. Men skrolla på, du!

Om du gör det kommer du få ett datum och sedan landa i en kalender, som skulle kunna vara hopplöst tråkig läsning, men enligt min mening är en av de mest geniala litterära uttrycken jag har läst.

Någon söker kontakt och kommunikation uppstår mellan två parter, medan kalenderbladen gestaltar det utdragna tidsspannet. Varje gång jag läser det här partiet fastnar jag. Den där längtan! Den där kontakten!

Allt eftersom börjar vissa omständigheter klarna – var vi befinner oss, vilka det är som talar. Vart vi är på väg. Jag ska inte avslöja mer utan låter er få upptäcka själva.

I experimentell litteratur tar utformningen ibland överhanden, på bekostnad av innehållet. Stilen och formen får allt fokus och själva storyn och karaktärerna haltar. Men i det här fallet lyckas Bois med konststycket att presentera något unikt, samtidigt som formen förstärker innehållet. Att just den här berättelsen ska berättas på just det här sättet känns helt naturligt, det hade inte kunnat vara på något annat sätt.

17776 är en lång berättelse som läsaren skrollar sig igenom. Den berättar både genom text och visuellt med bilder, videor, GIFar och Google Earth. Det är en berättelse som ingen annan, men inte bara på grund av formen utan det är verkligen en välformulerad och intressant berättelse, väl värd att skrolla sig igenom.

Och det där med fotboll? Det är inte så viktigt. Eller, det kanske det är för den som brinner för (amerikansk) fotboll. Jag gör det inte och det är alltså inte nödvändigt för behållningen av 17776.

Andy Weir "Uppdrag Hail Mary"

Katie Collmar — Tue, 18 May 2021 22:00:27 +0000

Berättarjaget i Andy Weirs Uppdrag Hail Mary vaknar i ett fönsterlöst rum, av att en dator vill att han ska lösa mattetal. I rummet ligger två döda, uttorkade kroppar. Han vet inte var han är, vilka de döda kropparna är, och även om han klarar av mattetalen lyckas han inte svara på frågan ”vad heter du?” Rummet har en lucka som bara öppnas om han säger sitt namn, men han kan bara inte minnas. Och även om han ganska snart med hjälp av experiment vi känner igen från fysiken på högstadiet räknar ut att han måste befinna sig i rymden, så dröjer det innan han kommer ihåg varför.

Vartefter tiden går kommer minnena tillbaka ett i taget – han kommer ihåg sitt namn (Dr. Ryland Grace) och att han brukade undervisa i naturvetenskapliga ämnen för elever i tidiga tonåren. Han minns också Petrovalinjen – ett besynnerligt ljusfenomen mellan solen och Venus, som verkade öka i ljusstyrka samtidigt som solens ljusstyrka minskade.

Solens utstrålning kommer att minska en hel procent över de närmaste nio åren. Om tjugo år kommer den ha minskat med fem procent. Det här är illa. Det är verkligt illa.

Om upplägget med den döende solen känns bekant är det kanske till exempel från filmen Sunshine från 2007. Men även om både en döende sol som motor för en Science Fiction-berättelse, och en huvudperson med total retrograd amnesi är ganska slitna grepp, så lyckas Weir redan från början vända berättelsen till något som känns nytt, spännande och faktiskt ganska trovärdigt.

Weir fick sitt stora genombrott med den till en början egenpublicerade Ensam på Mars, som fick enormt genomslag och filmatiserades med Matt Damon i huvudrollen. Han följde upp den med Artemis, en thriller om organiserad brottslighet på månen, och nu har han återvänt till temat med en ensam astronaut som är strandsatt väldigt långt hemifrån.

Nog känner man igen stilen från Ensam på Mars – de långa tekniska utläggningarna om fysik, kemi och teknik, de kreativa problemlösningarna på till synes hopplösa situationer när saker och ting ofrånkomligen går åt helvete, det långsamma tålmodiga arbetet mot ett tämligen osannolikt mål. Men där Ensam på Mars hade en ganska linjär berättarkurva från ”vaknar ensam på Mars” via ”problemlösning med hjälp av matte” till ”osannolik räddningsaktion”, är berättelsen i Uppdrag Hail Mary mer komplex, och innehåller både karaktärsutveckling, existentiella grubblerier och mer än en dramatisk överraskning som jag inte alls lyckades förutse under läsningen. Och för tydlighetens skull: jag gillade verkligen Ensam på Mars – problemlösning med hjälp av matte är betydligt roligare än det låter. Även om det hjälper att ha ett intresse för biologi, fysik, och rymdfart så har Weir en enastående förmåga att göra ganska torra experiment och långa logiska resonemang otroligt medryckande.

Jag skulle kunna vara i en centrifug. Den skulle behöva vara rätt stor. Men i och med att jordens gravitation tillhandahåller 1g skulle man kunna placera de här rummen i vinkel och låta dem köra runt på en bana eller snurra dem i änden av en lång solid arm eller något i den stilen. Sätter man den i snurrning skulle den sammanlagda centripetalkraften plus jordens gravitation kunna bli 15 meter per sekundkvadrat.

Varför skulle någon bygga en jättestor centrifug med sjukhussängar och ett labb? Ingen aning. Skulle det ens vara möjligt? Hur stor skulle radien behöva vara? Och hur snabbt skulle den snurra?

Jag antar att nyckeln är att Grace är tillräckligt sympatisk, och glimtarna av hans förflutna tillräckligt intressanta för att skapa ett genuint intresse. Jag vill faktiskt veta varför någon skulle bygga en jättestor centrifug med sjukhussängar i (eller mer troligt: hur Grace kan befinna sig i ett rymdskepp som via konstant acceleration bibehåller en gravitation på 15 meter per sekundkvadrat). Kanske var det där alla mina mattelärare misslyckades – jag kunde aldrig uppbåda något verkligt intresse för kubikroten ur hur många äpplen Kalles pappa malde ner i sin ciderfabrik. De skulle ha försökt med science fiction istället.

Även om mycket av den litterära stilen från Ensam på Mars återkommer i Uppdrag Hail Mary så har Weir också tagit med sig världsbyggandet från Artemis. Varje hörn av berättelsen är minutiöst genomtänkt och utarbetad, och jag är beredd att tro på världen han bygger även när han bryter helt ny mark och låter Grace göra upptäckter i sitt labb som strider mot naturlagar.

Jag är otroligt frestad att fyra av ett par stora avslöjanden för att kunna förklara bättre varför jag tycker så mycket om den här boken, men jag vill verkligen inte ta ifrån er överraskningsmomenten. Jag nöjer mig med att konstatera att Uppdrag Hail Mary är både underhållande, olidligt spännande och bitvis hjärtslitande sorglig. Du tror kanske inte att en överraskande vändning som innehåller relativistisk fysik kan skapa en sjunkande känsla av sorg, men det är bara för att du inte har läst den här boken än.

Jessica Schiefauer "Bärarna"

Ella Andrén — Mon, 15 Mar 2021 23:00:04 +0000

Samma dag som Bärarna, en framtidsroman om ett samhälle präglat av en hemsk pandemi, släpptes i höstas, testade författaren Jessica Schiefauer positivt för covid19. Jag tror att det är det som i medievärlden kallas en hook, en krok att fånga läsarnas intresse på.

Visst är det ett sammanträffande, fast om covid och smittan i Bärarna är särskilt lika vete sjutton. Romanens smitta är nämligen en smitta som bara förs vidare av män. De kallas numera ”spridare” och hålls instängda i särskilda karantäner. Det har de gjorts sedan generationer tillbaka, så en vanlig nutida kvinna, eller ”bärare” rättare sagt, har aldrig sett en spridare i verkligheten.

Det närmaste de kommer dessa fruktade och mytomspunna varelser än de som kallas ”xerxes”, en utstött grupp som visserligen saknar Y-kromosom, men vars maskulina kroppar ändå möts av fördomar, rädsla och diskriminering.

De här dystopiska dragen i samhället är inget huvudpersonen Nikki har funderat särskilt mycket på. Ur hennes synvinkel är världen mest bara världen, och hennes vardagsliv framstår snarare som ganska utopiskt.

Hennes värld är en som kommit till rätta med klimatförändringar, miljöförstöring och sociala klyftor. Av medborgarna krävs att man arbetar 40 timmar i månaden, övrigt gör man av rent intresse, och att man deltar i direktdemokratins omröstningar. Då får man borätt och livskuponger, tillräckligt att leva på. Man kan också odla, samla och byta till sig det där lilla extra. Alla har ett träd inne i bostaden. Äta kött är gammeldags barbari som är svårt att ens föreställa sig.

Vad som rubbar Nikkis värld är hennes sambos, Simones, längtan efter barn. Alla som vill ska kunna få ett barn (naturligtvis inseminerat med rentvättad sperma och bortsorterade Y-kromosomer), men Simone lider av ett syndrom. Hon är född utan ”livsäck”.

När Simone sjunker allt mer ner i depression erbjuds Nikki en minst sagt okonventionell chans att hjälpa henne. Vad hon först inte anar är att den kommer att kasta om allt hon har tagit för självklart och hållit kärt.

Science fiction är på sätt och vis själva essensen av skönlitteraturen. Möjligheten att besöka en värld som inte finns, men som kanske skulle kunna finnas. På den punkten fångar Schiefauer mig ganska omedelbart. Jag vill veta mer om den här världen och hur den har kommit till.

Karaktärerna har jag lite svårare att komma in i. Nikki tar tid att lära känna. Jag upplever henne som undflyende, mer ett titthål för läsaren in i romanvärlden än en minnesvärd karaktär. Kanske har det att göra med att det är svårt att komma in i kärleken till Simone, som redan i berättelsens början är så besatt av att bära ett barn (men inte så mycket av att faktiskt lära känna det och uppfostra det) och så deppig och fjär att det är svårt att förstå vad det är Nikki älskar med henne, hur deras liv tillsammans varit innan denna längtan fått fäste.

Jag tyckte väldigt mycket om Jessica Schiefauers starka ungdomsromaner Pojkarna och När hundarna kommer, så mina förväntningar på hennes vuxendebut var höga. I de tidigare romanerna upplevde jag att jag kom betydligt närmare karaktärerna, och det saknar jag här. Däremot vill jag veta hur det här kommer att utveckla sig – kanske kommer det en fortsättning, möjligen med titeln Spridarna, jag vet inte – och är tillräckligt intresserad av världsbygget för att med stor sannolikhet plocka upp en sådan fortsättning.

dagensbok.com » Science fiction

Nnedi Okorafor "The Space Cat"

Similar Posts:

Nnedi Okorafor "Remote Control"

Similar Posts:

Jules Verne "En världsomsegling under havet"

Similar Posts:

Ina Rosvall "Livbärarna"

Similar Posts:

Nnedi Okorafor "LaGuardia"

Similar Posts:

Orest Lastow "Vårt liv är inte vårt"

Similar Posts:

Nnedi Okorafor "Binti"

Similar Posts:

Jon Bois "17776"

Similar Posts:

Andy Weir "Uppdrag Hail Mary"

Similar Posts:

Jessica Schiefauer "Bärarna"

Similar Posts: