När jag läste Eurotrash av den schweiziske författaren Christian Kracht var det som att återknyta kontakten med en person jag lärt känna för så där tjugo (trettio?) år sen. Låt oss säga att den här personen mestadels bott i landet Schweiz.

Berättarjaget bär samma namn som författaren och ska besöka sin mamma som nyligen fyllt 80 år. Inledningsvis vet han inte varför han blivit kallad att hälsa på just nu. Varannan månad har han lovat sig själv att hälsa på och det här är inte någon av dessa visiter.

Christian verkar allt annat än munter inför att möta mamman. Hon som återkommande hamnar på psykisk klinik men låter sig skrivas ut igen till den egna lägenheten i Zürich. Hon har lätt till de alkoholspetsade dryckerna. Dessutom finns ett familjearv av annat slag som Christian känt av så länge han kan minnas. Morfar var nazisten som aldrig ångrade någonting, pappan blev rik på en blandning av smartness och fifflande. Uppväxtens kringflyttande mellan hus i olika delar av Europa och internatet i Kanada präglar livet som vuxen:

Jag levde i det förflutna, i de senaste tjugofem, trettiofem åren, som kändes som om de inte bara hade ägt rum utan var evigt presenta. Det förflutna var alltid mycket mer reellt och elastiskt och närvarande än nuet.

Orden kring familjearvet och skamkänslorna tycks leda in i ett evighetsmörker. Det egendomliga är att jag känner helt tvärtom. Christians verklighetsbeskrivning blir något av det mest hoppfulla jag läst. För precis innan kindpussarna tre gånger omväxlande på mammans kinder vågar han tänka:

Kanske skulle jag i dag verkligen kunna tala med henne, kanske skulle jag i dag inte vara tvungen att låta mig styras av det förflutna, kanske skulle jag i dag lyckas att verkligen acceptera hennes tillstånd, inte bara låtsas, och så för en gångs skull inte försvinna i minnets bottenlösa kaninhål, utan vara mottaglig för ögonblicket, för hennes vansinne, som jag helt enkelt kunde vara öppen för.

Sen blir det åka av. I bokstavlig mening. Mamman och sonen gör en resa, där en taxichaufför tar dem till Bern, Gstaad, Genève och far förbi Zürich flera gånger. De leker med idén att åka till Afrika, eftersom mamman alltid velat se zebror men i nästa stund ska de göra sig av med tusentals francs. Ge bort dem! Bränna upp dem! De gnabbas med varandra och inte kan man påstå att de förstår varandra heller. Däremellan måste Christian byta ut stomipåsen på mammans mage.

Längs vägen uttrycks svidande omdömen om Schweiz. Hur denna nation har låtit människor skydda sina ekonomiska tillgångar oavsett deras härkomst. Att älska berg eller hata dem. Den satiriska effekten som uppstår när skrönorna sammanblandas med verklighetens politiska beslut borde väcka min oro men jag orkar inte längre – det är bara att inse att jag aldrig kommer att begripa mig på vare sig livet, historien eller aktuell storpolitik.

Den svenska utgåvan har sannolikt fått den vackraste formgivningen bland alla? För det första är omslagets savannfärger med en zebra en fin blinkning till mammans dröm att besöka Afrika. För det andra är det tankeväckande ledmotivet innanför pärmomslaget utformat i en båges form, i allt mindre bokstäver: In girum imus nocte et consumimur igni.

Efter läsningen är jag … omtumlad, tror jag. Christian Kracht har utformat en text som både är lekfull och metafiktiv men som ändå tar modern, familjens bagage och det egna jaget på djupaste allvar. En form som gör att allt verkar kunna falla på plats. Bättre än så kan jag inte förklara läsupplevelsen som den blev för mig.

Similar Posts:

• På spaning efter en bättre värld
• Koko
• Lågmält, osentimentalt och tuktansvärt bra
• Splittringen när pappan drar
• Packad och tom

Flickan som föds 1761 döps till Anna Maria Grosholtz men kallas Marie eller Petite. Hon är redan från födseln liten och klen, ingen tror att hon kommer överleva sitt första dygn. Trots de fysiska motgångar överlever hon och får spendera sina första år i en fattigt, spartanskt och dessutom kärlekslöst hem. Modern finns hemma men fadern är frånvarande eftersom krig ständigt pågår under den här tiden i Europa.

Hennes far återvänder dock hem med en silverplatta där hakan skulle ha suttit. Den har blivit bortskjuten av en kanon och nu kräver han vård dygnet runt. När han till slut tar sitt sista andetag ger sig hennes mor och Marie av från byn för att aldrig mera återvända.

Anledningen till avresan är att hennes mor har fått en tjänst i hushållet hos en Philip Curtius, en läkare i Bern, Schweiz.

När de anländer i Bern visar sig läkaren inte vara en vanlig läkare inom allmänmedicin utan en läkare som tillverkar exakta vaxkopior av inälvor, något excentrisk med andra ord. När de kommer in i hans hus blir Maries mor likblek av chock men Marie själv blir djupt fascinerad.

Läkaren, Curtius, är en godhjärtad och mycket introvert professertyp som tar sig an den lilla nyfikna men säregna flickan och lär henne sitt yrke. Marie har redan från början ett speciellt sätt att observera människor och andra levande varelser som gör att hon snabbt blir mycket duktig på sitt arbete.

Hon fastnar i detaljerna när det gäller både levande och döda människor och minsta por eller födelsemärke på huden kan få henne att tänka på hur det ska återskapas i vax. Det som är makabert och groteskt för många andra är inte det för Marie. Hon observerar karaktärsdragen och alla små detaljer för att vaxkopiorna ska nå perfektion.

Hennes liv i Bern sätter grunden för hennes sätt att leva – arbeta hårt, var noggrann, se detaljer!

Marie blir expert på att hantera vaxet och att göra professionella avgjutningar. Från Bern reser de sedan vidare till Paris där de första vaxkabinetten öppnas. De porträtterar dåtidens lokalkändisar och dödsdömda massmördare i vax och folk vallfärdar för att framförallt ta del av hemskheterna.

Ödet för henne dock vidare till slottet Versailles och osannolika men spännande möten med kungligheter och andra berömdheter som kommer få en plats i historien.

I Paris möter även Marie sin första kärlek i den udda pojken Edmond. Redan från start är Edmond ett omöjligt val på grund av klasskillnad då han är sonen till den änka de hyr rum av. Det finns de personer som äger och de som inte gör det.  Hierarkierna mellan klasserna är tydliga och ska inte blandas.

Berättelsen är skriven med Maries röst, en stark personlighet vars stämma hörs klart och tydligt genom hela boken. Hon har ett avskalat och asketiskt sätt att se på saker och människor. En människa är inget mer än ett ting, ett kapsel som innehåller olika delar som kan extraheras.

”Den nästan sanna berättelsen om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud.” Nästan sann eller inte, berättelsen fångar mig för jag är svag för romaner där fiktiva händelser möter verklig historia i fantasirika fullträffar.

Trots död, elände, fattigdom och förtryck av de mindre bemedlade är det faktiskt en härlig historia. Att den dessutom utspelar sig i en väldigt intressant era i Europas historia, den franska revolutionen, ger ett bra upplägg för drama. Det är ett fantastiskt flyt i berättelsen och jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig boken.

Similar Posts:

• Dekadent och detaljrikt epos
• ”Sedan splittras bilden.”
• Livet på riktigt
• Kulturkvinna och KK
• Klassiska brev från 1600-talet

Skolgången sker i skuggan av andra världskriget. Och åren efter freden underkuvades landet av Sovjetunionen. Mamman arbetar hårt, barnen måste bo på internat där läsningen sker efter mörkläggningen. En skolvakt inspekterar att de tvåhundra flickorna ligger i sovsalarna. Ett kort omnämnande av pappan avslöjar att åsiktsfriheten inte är den centrala legobiten i samhällsbygget.

Kapitel följer med inblickar i åren som ung vuxen. En flyktings resa över gränsen som är häpnadsväckande aktuellt. En flyktingsmugglare tar emot betalningen. Observera: först efter att alla sedlar räknats och summan stämmer kan han peka ut riktningen. Framför sig ser flyktingarna in i en mörk skog. Risken att gå vilse är uppenbar.

Kristof skriver sparsmakat. Korta kapitel som skildrar ett liv från en dotters, systers och en skrivande migrants perspektiv. Författaren illustrerar hur historien vridits om i tvära kast under den andra halvan av 1900-talet. Förhållanden och händelser återges med ett sakligt språk befriat från metaforer. En hågkomst av något som sades kan likväl ge material åt en hel scen. Ett minne likaså. Finns det någon läsare av bokbloggen dagensbok.com som har bara ett par skor?

Boktiteln refererar till det som händer när man måste lämna landet som gav dig ditt första språk. Man lär sig ord muntligt men är hjälplös i skrift. Om man överhuvudtaget ger sig i kast med att försöka skriva måste varje enstaka ord kollas upp i ordboken.

Ungrare som gick i exil 1956 var välkomna som arbetskraft. Så också för Kristof, som tycker att jobbet på fabriken är bra. När arbetsuppgifterna består av monotona moment – då finns möjlighet att formulera sig i huvudet. Så småningom är det ett material som en förläggare vill ge ut.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är frispråkigheten. I texten framträder en reflekterande människa. Hon ser hur hon utnyttjade berättandets kraft redan som liten och fick sin lillebror att springa gråtande till mamman. Frispråkigheten omfattar även kritik utåt – främst mot den förtryckande makten. I en annan sekvens formuleras tankar på hur vanskligt det är att balansera tacksamhet med svårmod. En vänlig själ på morgonbussen i Schweiz säger att hon inte ska vara rädd längre. Inuti växer orden som ska förklara att flyktingen som fått fristad betalar ett högt pris:

Hur ska jag förklara för honom, utan att såra honom och med de få franska ord jag kan, att hans vackra land bara är en öken för oss flyktingar, en öken vi måste genomkorsa för att nå det mål som kallas ”integration” och ”assimilering”. Vid den här tiden vet jag ännu inte att vissa av oss aldrig kommer att nå det målet.

En ambivalens i känslolivet som är svår att hantera och beskriva men Kristof låter sig inte hindras.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Kärlek i en flytande verklighet
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

Njutningen i att lyda. Ordning och underkastelse, man kan aldrig veta vad det leder till i vuxen ålder. Man kan bli brottsling, eller, genom nötning, en vanlig, konventionell person.

Det finns en bild på Robert Walser som död. Under en av de många promenader han gav sig ut på under den 30 år långa vistelsen på ett mentalsjukhus föll han ihop, drabbad av en hjärtinfarkt. På bilden kan man se Walser liggandes på rygg med vänsterarmen utsträckt. Hatten har rullat bort en bit i snön. Walser, en marginalfigur i litteraturhistorien, efterlämnade en säregen kvarlåtenskap. Hans millimetersmå bokstäver som skrevs ned på vad papper som fanns tillgängliga krävde en grannlaga dekryptering. Han dog i Appenzell, Schweiz.

Tuktans ljuva år, en av de två böcker Nilsson förlag givit ut av Fleur Jaeggy, utspelar sig på ett internat beläget just i Appenzell. Dit kommer flickor från välbesuttna familjer. Där finns rentav en dotter till en president från ett icke namngivet afrikanskt land. Den udda fågeln på internatet välkomnades med både pompa och ståt. Av utanförskapet, en ofrånkomlig förlängning av den oortodoxa entrén, bryts hon emellertid långsamt ner. Mot slutet tycks hon inte vilja annat än dö. Kanske i en hjärtinfarkt. Det här är ett litet inpass, en skymt av ett av många livsöden i boken som tilldrar sig mitt intresse. Ibland är det obehagligt och inte sällan går det käpprätt åt barrskogen för dessa periferiväsen. Som i en roman av Dostojevskij passerar även den mest tragiska händelse som ingenting. Boken är fullständigt befriad från allt vad sentimentalitet heter. Det vita är aldrig helt vitt, det oskyldiga inte fritt från skuld.

Liksom Walser är berättarjaget – från och med nu benämnd B. – en plikttrogen motlutsvandrare. På hennes promenader bland de högt belägna och sluttande ängderna förnimmer hon en känsla av ”olustlycka”, ett tillstånd som kräver ”ensamhet, ett tillstånd av berusad och stilla egoism, en säll vedergällning”. Hon skriver om uppväxten på de otaliga internat som varit hennes uppfostringsanstalter. Berättelsen spinns kring mötet mellan B. och Frédérique, en till synes behärskad natur med ogenomtränglig integritet men vars ögon ibland låter avslöja en svårregerlig eldslåga. De i lynnet motsatta flickorna dras till varandra. Frédérique berättaren, den senare lyssnaren; den förre den beläste och bereste, den andre bär på enkom internaterfarenheter. Frédérique är året äldre och sover och skolas i en annan byggnad. B. har å sin sida inte ett eget rum. Istället delar hon kvadratmeter med en ung tyska som hon till en början önskar ”klå upp” eller till och med ”vrida om nacken på”. Rumskamratens tillkortakommanden? Hennes undergivenhet, smilgropar och att hon dristade sig till att sträcka ut sig på sängen som ”en halvnaken odalisk”. En fullkomligt motbjudande odåga, som ni ser.

Frédérique lämnar så en dag internatet. B. har liksom de andra uppfostrats i att ”avstå från livets goda” liksom att ”frukta goda nyheter” och är säker på att de aldrig skall återses. Fram till dagen för Frédériques avresa har B. under en tid undvikit Frédérique och istället umgåtts med Michelle, en alltför hurtig belgisk flicka. Är det en motståndsakt? En önskan att göra Frédérique svartsjuk? Jag vet inte och egentligen förstår jag inte varför man vill umgås med dessa strålande, hjärtliga, behjärtansvärda, energifyllda och trevliga människor. Något måste vara fel, må ansiktsmasken falla. Till sista vill man intet annat än skrika: – Kan ni sluta vara glada, jag försöker faktiskt ha det miserabelt här borta! Ni vet hur det är.

Vad som lyfter Tuktans ljuva år över den andra boken Proleterka och de allra flesta böcker är dess mystik. Du kommer att gripas känslan av att så mycket undanhålles dig. Jag kom så småningom att mista tilltron till det skrivna. Varje mening, varje ord, ett kommatecken måste utgöra smulor av en helhet som förvägrades mig. Det finns ett stavfel, ett å som blivit ett ä eller ett ä som blivit ett å, som antagligen är medvetet utplacerat. Det måste vara så. Mästeröversättaren Viveca Melander har säkerligen lyckats med sin gärning även här. Mot slutet kom något paranoialiknande att smyga sig på och undergrävde tilliten till min egen förmåga att läsa och förstå. Det finns i böckerna enbart ett ställe där ett kommatecken följs av ingenting mer än ett ord. Ordet är ”nu”. Nu? Vad vill du säga mig, ”nu”? Svara!

Släktskapet med Proleterka är tydligt. Båda äger stora mått av Jaeggers eget liv och återkommande teman är frihets- och frigörelsesträvan, utanförskap, frånvaron av föräldrarna, en avgrundsdjup ensamhet. Proleterka är ett fartyg och liksom internatet lika oåtkomligt för omvärlden som begränsande för dess passagerare. Relationen mellan dotter och föräldrarna är identisk: Modern lever inte i samma land men drar i alla trådar brev- och telefonledes. Fadern och dottern är fysiskt närmare men andligt främlingar inför varandra. När karln möter upp vid tågstationen hälsar han genom att lyfta på hatten. – Nej men se god dag min dotter, angenämt att råkas! Visserligen artigt men kanske inte så innerligt. När han umgås med sina närmaste vänner är allt formellt och ytterligt utstuderat. Finns det ens känslor inom honom? frågar man sig. Ett liv utan förtrolighet är ensamhet.

Men dessa tuktans år? Vad gav de? Vem tuktade vem? Och vad tuktades? Viljan? Jag vet inte. Däremot vet jag att gemenskap är en känsla snarare än en konstellation av människor inhysta under samma tak under en viss tidsrymd.

Kanske var det de bästa åren, tänkte jag. Tuktans år. Det fanns ett slags lätt men ändå ihållande upprymdhet i tuktans år, tuktans ljuva år.

Similar Posts:

• En oförglömlig enstöring
• Utflykt med mamma i taxin
• Från Petite till Madame Tussaud
• Helgonfall
• Igenkännligt och oförklarligt x 4

Vissa platser som hon besöker har en koppling till den schweiziske geologen Albert Heim. Han var redan som barn intresserad av bergens former och byggde minutiöst verklighetstrogna reliefmodeller av alpernas toppar och glaciärer. Dåtidens vetenskapliga discipliner lade ner mycket tid på mätningar av allt mellan himmel och jord för att senare dela in naturens enskildheter i olika kategorier. Heims kartläggningar gav honom ett namn i den schweiziska vetenskapshistorien och han har även en stuga uppkallad efter sig som går att besöka än idag.

Trots den mycket jordnära aktiviteten – som ju vandringar till fots är – rör sig berättaren väldigt nära himlavalvet. Hon och vandringskamraten Jens slår läger långt över trädgränsen och natten faller. De stirrar rakt ut i rymden och stjärnorna glimmar med olika färger.

I hela berättarväven finns också ett hål. Jens är en person som berättaren inte avslöjar så mycket om, förutom att de gör gemensamma turer. Ibland hör han av sig med ett vykort. Även efter sista vandringen kommer ett vykort. Men därefter hörs han aldrig av igen.

Hur handlar man när någon bara försvinner? Visst, polisen får ett larm och föräldrar och vänner håller kontakt. Inte desto mindre är det svårt att värja sig för tanken att det värsta har hänt. Den försvunne vännen har sannolikt gjort en ensamvandring som så många gånger förr. Men kanske har en olycka inträffat? Ett fall i en ravin eller korsandet av en glaciär med en okänd spricka som slukar vandraren. De enda som möjligen kan vittna om vad som hänt är bergsgetterna.

Oklarheterna kring vännens försvinnande gör att berättaren fokuserar på den schweiziska geologihistorien. Det är som hon söker det beständiga i tillvaron – nog är väl bergskedjorna hållfasta? Jag föreställer mig att vi människor fungerar så här. Vi håller hårt i en aktivitet som en uppehållande terapi för att inte ge efter för känslor av rädsla eller ovisshet.

Boken är också en sorts biografi av geologen Heim. Men i berättaren uppstår rörelsen varje gång hon åker till en ny plats när hon ”skuggar” 1800-talets geolog. Likt vagabonden bär hon allt hon behöver i sin ryggsäck. Med van hand slår hon upp tält och slår sig i slang med likasinnade eller en skolflicka som väntar på bussen i den engelska glesbygden. Geologin och vetenskapshistorien är följeslagare under resorna och museibesöken. Enstaka gånger vågar hon släppa in minnen av Jens. Sorgen finns i det dolda, och i stället försöker hon förstå hur ett jordskred kan förändra landskapet för alltid.

Den svenska språkdräkten är enastående; jag kommer hädanefter alltid att spana efter Per Holmer när det gäller översatt litteratur:

Även i fortsättningen höll sig Heims expeditioner för det mesta inom hemlandets hank och stör. Där inträffar ständigt någon ny landförskjutning som kallar honom hemifrån. Kollegorna runt omkring må ge sig av till fjärran mål och där upprätta kartor, men själv ger han sig för tredje gången i kast med Säntisbergen.

I bokomdömen har Miek Zwamborn jämställts med W.G. Sebald, som jag inte är närmare bekant med. Jag jämställer henne i stället med systrar som Jenny Diski, Joan Didion, Bodil Malmsten och Bea Uusma. Engagemanget och det personliga reflekterandet får mina egna minnen att skölja över mig. Samtidigt lär jag mig om historiska händelser och hur vetenskapens vindar svänger.

”Finns det mer?” undrade en röst i mig när jag läste ut sista sidan. Det var så mysigt att hänga med berättarjaget och ta del av hennes dagar. Kanhända stöter vi på varandra igen i framtiden, eller så får vi nöja oss med att betrakta samma stjärnor när natten faller på.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Den som gudarna älskar dör inte”

Anna har flyttat från staterna till maken Brunos hemland Schweiz. På ytan lever de ett gott medelklassliv med tre barn, Brunos mamma som hjälper till med familjen och massor med tid för Anna att – ja, göra vad?

Anna är deprimerad. Tillvarons småttigheter och den stilla lunken i det lilla samhället Dietlikon fyller henne inte. Hon går i terapi hos en doktor Messerli, och försöker som sagt vara en god hustru, men maken är vresig liksom den ständigt passande svärmodern. På nätterna går Anna upp på kullen bakom huset och gråter. Hon känner sig inte hemma i Schweiz trots att de bott där i flera år och hon har heller aldrig lärt sig språket ordentligt. Livsledan kan endast övervinnas för stunden genom en räcka otrohetsaffärer, först där tror hon sig vara älskad och sedd.

Det finns en betänklig marknadsföring av den här romanen som en blandning av Gustave Flauberts Madame Bovary (1857) och E. L. James Fifty shades of Grey. Låt mig säga det på en gång; romanen kan absolut läsas som en modern variant av Madame Bovary – men den har ingenting alls att göra med E. L. James dominanserotiska trilogi. Erotiken, otroheten, är förvisso ett bärande tema i Hausfrau, dock är själva sexskildringarna snabbt överstökade. Det romanen handlar om i grunden är en människa i kris, en kris som långsamt och obönhörligt glider mot katastrof.

För att bryta den enahanda tillvaron börjar Anna på en kurs i tyska tillsammans med andra invandrare. Där finns den sockersnälla Mary från Kanada och där finns skotske Archie som genast blir en av Annas älskare. Det blir en hel del smygande för att familjen inte ska misstänka något och vid flera tillfällen är allt nära att avslöjas genom vännen Marys naiva pladder, svärmors och grannars vaksamma ögon.

Essbaum fångar skickligt småstadens leda för den som står utanför. Hon tar inte ut svängarna i dramatiska formuleringar, tvärtom är texten som ett stillastående mörkt vatten, prosan kort, välformulerad och koncis som en faktatext. Geografiska platsangivelser varvas med grammatiska fakta om tyska språket och Annas meningslösa samtal med sin terapeut. Kurstyskan får också spegla romanens existentiella problem, till exempel i ett resonemang där de oregelbundna verben: att vilja, att gå, att vara, får uttrycka Annas längtan, flykt och existens.

Handlingar och känslor beskrivs som sedda utifrån och uppifrån, som kartnålar instuckna i ett sprucket landskap.

Men hade det verkligen varit så nära ögat? Om händelsen hade varit utmärkt på en karta, skulle Brunos uppblossande misstänksamhet ha befunnit sig lika långt från det inträffade som en förort från centrum. När hon tänkte på det i de termerna, föreföll skadan i alla avseenden vara minimal.

Anna är förlamande passiv. De enda gångerna hon genomför något självständigt är i de sexuella kontakterna. Hennes personlighet är som ett skal av en människa, utan innehåll. Samtidigt finns drömmen där, drömmen om kärleken, om en annan man för länge sen, en dröm om en dröm. Terapeuten beskriver det som ”sehnsucht”, en otröstlig längtan, ”hålet i hjärtat genom vilket allt hopp läcker ut”. Anna förmår helt enkelt inte hjälpa sig själv eller dra rimliga slutsater kring sina val. Det är synnerligen frustrerande. Även om jag känner och lider med Anna blir jag också provocerad av hennes brist på självbevarelsedrift.

Hon hade många många gånger funderat på sin ambivalens, och till slut hade hon satt en diagnos på det, satt ett sjukdomsnamn på det. Schweizsyndromet. Precis som Stockholmssyndromet. Men i ställetför att vara fäst vid gisslantagaren är jag fäst vid rummet där jag hålls fången. Det är fängelset jag är bunden till, inte fångvaktaren.

När något som liknar en vändpunkt äntligen kommer och Anna visar tecken på att börja tänka i nya banor – då har stenen redan rullat alldeles för långt.

En mycket stark debut!

Similar Posts:

• Romantiska griller att älska och vårda
• En tripp till tonåren
• Existens är i presens
• En stor roman går inte att stänga till
• Från båda sidor