Den första novellen är den som också gett namnet till samlingen. I den skildras en småstad där en fabrik står för huvuddelen av arbetstillfällena. Men huvudpersonen och hennes kompis Hunter har ännu inte trätt in i arbetslivet – de gör andra saker som dagarna utlovar dem. Läsaren bjuds in i deras världar som är fyllda av nyfikenhet men bråddjupen öppnar sig när man minst anar det.

Vi ville inte dö, vi ville bara att något skulle hända, att någonting skulle explodera och riva sönder den tröga hinnan som låg över stan.

Samlingen omfattar totalt elva noveller. Alla har en öppning som det är lätt att träda in i. Och flera av berättelserna byggs upp som i den första. Dels är det stämningen som liknar sagornas vidunderlighet. Dels är det händelseförloppet: allt kan hända.

Barnens blick ges företräde framför de vuxnas. Antingen är berättaren själv ett barn eller så återger en vuxen hur det en gång var som barn. Förhållningssättet är ännu fullt av acceptans, samhällsnormernas betydelse antyds vagt. På ett varierande sätt gestaltas ett avståndstagande till det liv som innebär jobb, bostadslån och fullmatade veckokalendrar.

Föräldrar är inte nödvändigtvis den trygga hamn som önskas. Unga människor får leta sig fram och göra egna erfarenheter, och de konfronteras såväl med sexualitet som brutalitet. Texterna innehåller ytterst få tidsmarkörer, något som skapar en svävande, evig tid – ungefär i samma anda som i Torgny Lindgrens berättelser.

I några av novellerna reser personerna iväg. Två syskon reser till USA för att träffa sin pappa. En kvinna befinner sig i Marocko. Men allra mest reser novellernas berättare i sitt inre. Ofta glider personerna in i situationer som påminner om mardrömmar; mycket obehagligt i mitt tycke. I nästa ögonblick inser jag att nyhetsflödet rapporterar om långt värre mardrömmar som drabbar verklighetens människor i olika delar av världen.

I novellen ”Familjen” påminns jag om det faktum att Sara Stridsberg en gång var ledamot i Svenska Akademien. Det är en beslöjad historia om ett sällskap i vilket huvudpersonen får bekanta sig med ceremonier, konversera med bordsherrar och få sitt porträtt målat. Skildringen håller sig långt från reportageformen och den som tror sig finna dokumentära element får leta på annat håll.

Stridsberg arbetar likt en fjärilsforskare som gett sig ut på ängar och i dikeskanter. Där sträcker hon sin fjärilshåv och lyckas göra den rätta knycken när hon fångar in sina unika varelser. Med pennan i ena handen och sin skarpa blick kommer hon nära och lyckas notera hur inre verkligheter uppenbarar sig hos var och en. Mörker och ljus, närhet och rovdjursdrift – många kontraster tycks rymmas i livet. Stridsberg lyckas sätta ord på subjektiva känslolandskap och hennes människoskildringar är inte likriktade.

Så här tog också de klassiska sagorna grepp om mig när jag var barn. En oro väcktes och det enda som kunde minska den var att bläddra vidare för att se och lära hur det kan vara.

Similar Posts:

• Första numret av 10-tal
• Fjärilen i kvinnors hjärnor
• Evigt motstånd och uppror
• Den vackraste skildringen av kärlek och död
• Två portioner Jansson

Sara Stridsberg skriver än en gång fram en berättelse om en trasig familj, psykisk sjukdom och frånvarande, alkoholiserade vuxna, denna gång i form av en vindlande släkthistoria. Barndomsstranden Panic Beach sätts i centrum för allt, men mer som en symbol än något annat. Mest av allt utspelar sig historien i tysta rum i ekande tomma lägenheter, och nutiden alltid i närheten av teatern, med dess scen och publik. Det är såklart ingen slump. Teatern går att läsa som en metafor för den historia som spelas upp inom Nina, där hon själv sitter i publiken, lika fängslad där som till släkthistorien som är hennes egen som oförmögen att påverka vad som händer på scenen. Inte ens sin egen syster förmår hon rädda.

Farväl till Panic Beach är i mångt och mycket en samling personporträtt över människor som på olika sätt haft svårt att finna sin plats i tillvaron och som alla tycks bära på sin egen form av övergivenhet. Men det är också en uppgörelse med den skuld som överlevande bär på och själva kärnan tycks ligga i relationen som Nina har till sin far. Genom att försöka förstå omständigheterna som han kommer ifrån kan hon möjligen närma sig att förlåta honom, trots att han eventuellt är anledningen till Ninas systers självmord. Kanske kan hon också därmed förlåta sig själv, för att kärleken som hon har till honom trots allt fortfarande verkar finnas kvar.

Stridsberg skriver som vanligt fram mättade bilder i en blaséartad verklighet. Bilderna som målas upp är just det, målade bilder: estetiskt tilltalande versioner av verkligheten, där varje händelse är noggrant orkestrerad och dialogen alltid fyller en symbolisk funktion. I ett sämre utförande hade det kanske känts krystat. Föga förvånande lyckas Stridsberg dock hålla sig på rätt sida om strecket och det sceniska tilltaget får varje händelse att eka ödesdigert genom historien – när Ninas far i sin ungdom dödar en katt är det en symbol för vad som ska komma att hända och vad som kanske redan har hänt; allting tycks gå i cirklar och upprepa sig, förbannelsen fortgår och förökar sig som ett virus. Kanske är Ninas farväl vad som får historien att ändra riktning och förbannelsen att upphöra, kanske är det bara den uppgörelse som var och en måste göra med sitt arv och sitt förflutna för att kunna leva vidare med den förbannelse som dåtidens spöken lämnat vidare – en fackla för alla att bära och se till att inte bränna sig på.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Prinsar och personlig hämnd
• Svunna tider i Mörkaste Småland
• Hypnotiskt skimmer när det är som bäst
• En överlevnadsberättelse

”Hejdå”, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på.
Vi hör hur han gråter där inne.
”Vill han inte bli frisk längre?” frågar jag.
”Jag tror att han har glömt vad frisk är”, säger mamma.
Hur kan man glömma frisk?
Hur kan man glömma mig?

När pappa inte vill åker Zoe till sjukhuset ändå. Där träffar hon Sabina, som blir hennes vän den här sommaren, när pappa ligger på sjukhus. Sabina är simmerska. Hon har varit med i VM, säger hon, och en dag ska hon simma över Stilla havet. Hon säger att flickor kan göra allt de vill.

Det finns inget vatten kring sjukhuset, men Zoe och Sabina simmar ändå, i gräset i parken. De pratar om livet utanför sjukhuset, om möjligheter, och när Zoe frågar om Sabina tror att hennes pappa ska komma ut snart svarar inte Sabina lugnande och överslätande, som man kan tänka sig att andra vuxna gör. ”Hur ska jag kunna veta det?”, svarar Sabina. ”Jag är väl inte synsk heller?”

De båda omaka vännerna, barnet Zoe och den vuxna Sabina, tar stor plats i boken. Pappan är ju inte där, men Sabina är där. De springer i sjukhusets trappor, dyker från parkbänkar, simmar i gräset eller bara ligger och vilar. Sara Lundbergs bilder är färgstarka, rena, underbart vackra och liksom vilsamma. Här finns definitivt en skönhet, som på trots.

Dyksommar är skriven som en återberättelse, ett minne. Vissa saker är inte riktigt klara för berättaren. Vissa saker är annorlunda än nu. ”Jag tar bussen själv. Fick man det? Jag vet inte. [---] Det var en annan tid. Vi barn gjorde lite som vi ville.” Det är ett relativt ovanligt berättargrepp när det gäller barnböcker, men i det här fallet är det alldeles på pricken. Distansen i de där avsnitten behövs för att göra de mer direkta, det fruktansvärt drabbande i den lilla flickans undran hur pappa kan välja bort henne, vilja välja bort hela livet, uthärdliga.

Det är inte så här jämt. Ibland mår pappa dåligt, och då behöver han vara på sjukhuset. Ibland går det ganska bra ändå, men just det här var sommaren när Zoe blev vän med Sabina. Sommaren när pappa inte ville leva.

Similar Posts:

• Skillnaden på sjuk och sjuk
• Skruva isär och sätta ihop
• ”Jag är den enda som är fri att gå härifrån och allt jag vill är att stanna kvar.”
• Världens bästa mamma (nykter)
• Vardagen i hand med stora frågor

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Odenplan av Daniel Gutafsson, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg och Testamente av Nina Wähä.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Strindbergs lilla röda. Boken om och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår av Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker av Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm och Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, av Patrik Svensson.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2016

Kärlekens Antarktis är en kärlekssaga om det mest brutala våldet man kan föreställa sig. Bokens berättare, Inni, är knarkare, prostituerad – och död. Mördad. Och nu berättar hon sin historia. Det här är inte en berättelse om en mördare, hans drivkrafter eller motiv. Det här offrets historia, det är hennes röst som hörs. Mördaren skymtar bara förbi som en skuggfigur i marginalen. Inni får oavbrutet och flera gånger berätta om sin våldsamma död, om styckningen av hennes kropp – men också om sin uppväxt, sina barn och de val som ledde fram till slutet.

Det är brutalt, som ett knytnävsslag i magen – men också fantastiskt och levande. Orden rinner likt ett vattenfall över sidorna. Beskrivningarna av naturen, av ljuset i sommarkvällen, av lukterna efter regnet är så levande att det känns som om man befinner sig mitt i dem. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka att om Stridsberg någon gång vill byta litterär inriktning har hon en framtid som naturskildrare.

Med små medel skildras stora känslor, vad döden gör med de efterlevande – men också hur någons våldsamma död ger efterverkningar på samhället. Paradoxen framträder här i all sin prakt; en levande Inni var inte någon att bry sig om, i värsta fall någon att äcklas av – men som död blir hon nyhetstoff. Och samtidigt ändå bortglömd, för fokus hamnar till syvende och sist på mördaren – hans motiv, bakgrund och vad och hur han gjort med sitt offer. Det är inte utan att man som läsare skäms lite.

Kärlekens Antarktis kan beskrivas som ytterligare en historia om ett styckmord, en samhällskritisk berättelse om vår fascination för våld och ondska eller en kvinnas levnadsberättelse. I själva verket är den både och – och varken eller. Den är offrens berättelse, en megafon åt de allra mest utsatta. En kärleksförklaring och ett synliggörande av dem som samhället inte vill se.

Låt den bli läst av många.

Similar Posts:

• Första numret av 10-tal
• Mammors längtan bort
• Evigt motstånd och uppror
• Scenisk uppgörelse med släkthistoria
• ”Hade han nu trots allt börjat tänka? Det var tydligen smittsamt.”

Och redan i den scenen, där Märit letar på den fint ordnade lundensiska begravningsplatsen efter en namnlös grav, fångar Majgull Axelsson mig igen.

Jag ser först på graven, sedan på [mannen som visade henne dit] innan jag tvivlande skakar på huvudet.
”Nej”, säger jag.
”Jo”, säger mannen. ”Detta är Vipeholmsstenen.”
Den är så liten. (…) Den här ska ju vara en påminnelse om skulden. Min skuld. Min familjs skuld. Allas vår skuld. I själva verket är Vipeholmsstenen inte ens en ljummen ursäkt.

Axelsson har tillbringat hela sin författargärning åt att ge röst åt de som av olika skäl hållit tyst. I förra mästerliga romanen Jag heter inte Miriam tog hon sig (kanske något förmätet, men ändå) rätten att tala för en romsk kvinna som levt under antagen identitet. Den här gången kan hon inte berätta ur den utsattes perspektiv. Lars, och tusentals andra dårar f’låt, begåvningshandikappade med honom, är ju död sedan decennier tillbaka. Efter ett kort liv på en anstalt där han hölls fastbunden i en säng och användes för medicinska experiment (ja, i det fina efterkrigssverige) blev han nedskottad i en massgrav med ett samvetsdövande bibelord ovanpå, hans namn bortglömt redan innan han dog. Det var ju bäst så, för alla inblandade. Folkhemmet rullade vidare för dem som var inbjudna till det, och Lars existerar nu bara i minnet hos de få som minns honom och valde bort honom. Den där offentliga ursäkten som ska låta oss glätta över det kom ju aldrig. Så det är upp till Märit att berätta.

Och som hon gör det. Medan Märit återupptar resan mot föräldrahemmet och officiellt tantskap tvingas hon gå igenom ett halvt sekel med inlåsta, fastbundna och tvångströjeförsedda minnen. Det är lätt att göra en samhällsroman av det, och det är det förstås också på ett plan, inte olikt vad Sara Stridsberg gjorde med Beckomberga häromåret. Det fina svenska samhället där obekväma lik är inmurade i fundamentet, och ingen har rent samvete. Men Axelssons (och för all del Stridsbergs också) storhet är att hon inte låter det ta över utan gör något personligt av det, skapar en tät, psykologisk skräckstämning som inte är miltals från en östgötsk David Lynch i sättet hon låter Märit navigera mellan Dörrar Som Inte Får Öppnas medan hon går igenom sitt och Lars liv. För innan hon kommer fram måste hon nå någon sorts räkenskap, med sig själv, med sin bror, och med dem som inte längre finns annat i hennes huvud. För någonstans tar ursäkterna slut och då står vi där med våra egna spegelbilder.

Vi behöver författare som Axelsson som klarar av att skapa historier och romanfigurer som bär alla de här motsättningarna, som kan bryta ner den där tomma klichén om att man kan döma ett samhälle utifrån hur det behandlar sina svagaste, göra ett jag, ett du och ett vi av det där ”det”-et. Vi kan inte alla välja vilken lott vi får i livet, men vi kan välja vad vi klarar att leva med. Jag heter inte Miriam började med en födelsedag, Ditt liv och mitt slutar med en. De är en generation isär, och de får stå för många som lidit i tysthet, men någonstans ser jag något hoppfullt i det ändå. Blås föralldel ut ljusen och önska, men sen kommer ett år till där du får arbeta på det också.

Similar Posts:

• Vad felas dig?
• Samhällets flykt
• Rörande konstnärskap
• Hur gör dom?
• De vi alltid var?

Genom en du-perspektivberättad historia följer så läsaren med på den oceankorsande resan. Och så finner Bluebird på något vis sin plats omgiven av plastträd, trendiga klubbar, klädaffärer och karriärsklättrande människor. Vill bli ett blinkade stadsljus, för att använda hens egna ord. Det monotona livet på ön byts ut mot en annan form av enformighet i Staden med stort S och en annan sorts vulgaritet. Sexet kommer Bluebird inte ifrån, det är centralt och drivande i metropolen också, fast med en större betoning av maktspel.

Gränsen mellan vad som är verkligt och vad som skapas i huvudkaraktärens huvud är suddig. Pratar fåglarna verkligen med Bluebird? Hörs insekternas lidande skrik där de ligger fångade i de köttätande växternas käftar? Det drömska och ofta obehagliga i berättelsen lutar lite åt Sara Stridsberg-hållet. Det är en märklig historia, den underligaste roman undertecknad läst på länge. Erika Bernalts fria språk följer ett alldeles eget flöde. Men det är den efter hand alltmer mörknande berättelsen som lämnar frågetecken. Boken griper inte tag och storyn blir en källa till förundran. Författarens sätt att hantera romanens genomgående teman, såsom begär, maktmissbruk, kroppsförakt, tillhörande och utanförskap är oväntade och på så vis intressanta men det räcker inte hela vägen. Kanske är det så enkelt att jag förväntade mig, hoppades på, en annan typ av förlösning för Bluebirds sifferbegåvade men naiva och många gånger utsatta karaktär.

Similar Posts:

• Den könsneutrala utopin
• Den starkare
• Bestialisk ytlighet
• En högst levande kropp i en högst levande bok
• Försiktig erotik som inte rockar min värld

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Johannisson inleder med att beskriva hur ett nytt kvinnoideal tar form i början på 1900-talet. Den Nya kvinnan skulle inte vara som sin mamma. Hon skulle vara fri och självständig, ha rätt till utbildning och arbete, få roa sig på sin fritid, uttrycka sig konstnärligt osv. Den Nya kvinnan stöptes också utseendemässigt om i en ny form. Klänningarna blev kortare och mer löst sittande, ansiktet sminkades, håret shinglades och kroppsidealet gick från kurvigt till hyperslankt. De kvinnliga typer som främst kom att representera den Nya kvinnan under 20-talet är flappern och garconnen men Johannisson nämner också bohemen, musan, salongsdrottningen, divan m.fl. Även om den nyvunna friheten kom tillsammans med en hel rad nya krav, och ofta var rätt ytlig, kunde kvinnor i högre utsträckning välja vem de ville vara. Men redan under 30-talet kommer bakslaget.

Definitionen av den normala kvinnan snävas in, sjukförklaring av avvikande beteende ökar. I en allt bredare ström sveper de nya jättelika mentalsjukhusen in de udda och ångestfulla.

Det som under en kort tid hade varit möjligt blev återigen omöjligt. Kvinnans plats var i hemmet och hennes viktigaste uppgift den som hustru och moder. Beteenden som föll utanför denna snäva ram klassades som olämpliga, osunda eller i värsta fall som tecken på psykisk sjukdom. Hysteri. Schizofreni. Paranoia. Tre av 1900-talets mest välkända psykiatriska diagnoser får kött och blod i Johannissons fallbeskrivningar av Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs.

Fallbeskrivningarna är gediget underbyggda av sjukjournaler, brev, biografier m.m. Till detta lägger Johannisson sin läsning av Agnes von Krusenstjernas och Nelly Sachs egna verk. De tre kvinnorna är ungefär lika gamla och har konstnärlighet och skaparkraft gemensamt liksom det faktum att de tidvis vistats på Beckomberga. De förenas också av samma längtan.

De vill alla vara den lilla flickan. Som innan allt började. Före ångesten. Före mentalsjukhuset. Före Beckomberga.

Likheterna finns där men i fallbeskrivningarna framträder också tre helt olika personligheter. Tre individer som använder sin sjukdomsidentitet på olika sätt och med olika framgång. Kontrasten mellan det torra läkarspråket i journalerna och Johannissons prosa, som ömsom är sakligt redogörande ömsom personligt reflekterande, bidrar till att ge läsningen djup. Jag får en känsla av att verkligen komma nära dessa kvinnor. Johannisson gör klart för oss att hennes undersökning inte ska läsas som en medikaliseringsberättelse (om den biologiska sjukdomen) eller offerberättelse (om den kvinnliga patienten som offer för patriarkala förtryck, könsnormer etc). Istället handlar det här om en aktörsberättelse som utgår ifrån att makten att definiera den egna sjukdomen finns hos individen.

Etiketter stabiliserar det sociala livet. Människan är underligt villig att låta sig placeras i fack och låta sig definieras eller omdefinieras i hopp om att på så sätt få någon fördel eller lättnad.

Visst ser jag att två av kvinnorna lyckas använda sin diagnos för att skapa sig ett större svängrum, framförallt när det gäller det egna kreativa arbetet. För såväl Agnes von Krusenstjerna som Nelly Sachs blir Beckomberga märkligt nog en fristad. En plats där de kan ägna sig åt sitt skrivande. Ändå är det är ofta plågsamt att läsa de tre fallbeskrivningarna. Här finns märkliga behandlingsmetoder, ångest, självsvält, kvinnoförakt, destruktiv sexualitet, maktmissbruk, förvirring, förnedring och framför allt en stor och ändlös ensamhet.

Berättelsen om Sigrid Hjertén är den som gör mest ont i mig. Ytligt sett förkroppsligar hon den Nya kvinnan. Hon är lång och slank. Alltid elegant klädd. En talangfull modernistisk konstnär vars ”suveräna färgsinne” får beröm av Matisse. Men hon är också en osäker ung hustru som inte förmår besvara sin mans erotiska längtan och känner sig tvingad att acceptera hans otrohet. ”Min själ blir alldeles ödelagd av ensamhet”, skriver hon i ett brev till honom. Sigrid Hjertén blir intagen på Beckomberga 1932, informellt på begäran av sin man och kommer i princip att tillbringa resten av sitt liv här. Hon får diagnosen schizofreni även om hon av anteckningarna i journalen mest framstår som apatisk och paranoid. Hennes tillstånd försämras och sänglägesbehandlingen leder till att hon glider in i själv och tappar kontakten med omvärlden. 1937 blir Sigrid Hjertén omyndigförklarad i samband med att hennes man tar ut skilsmässa, men hon får behålla sitt enkelrum och sin privatsköterska livet ut. Hon är en besvärlig patient som trakasserar personal och andra patienter. Skriker och kastar tallrikar. Hon slutar dock aldrig att bry sig om hur hon ser ut. Hon fortsätter att läsa Dagens Nyheter och hon ”talar gärna konst med utvalda medpatienter”. Mot slutet får hon nästan aldrig några besök. När Sigrid Hjertén avlider på Beckomberga efter en oskickligt utförd lobotomi 1948 har det gått tio år sedan hon slutade måla.

Bara på institution är det vilda och hämningslösa tillåtet. Det finns ett slags trygghet, till och med jämlikhet, i en plats där dårskapen är normal.

Den sårade divan påminner mig om förra årets bästa svenska roman Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg. Här finns en respekt för individen och hennes möjligheter som går bortom vad som anses sjukt eller friskt. Men här finns också ett slags försonande beskrivning av mentalsjukhuset som institution. Agnes von Krusenstjerna lär sig manipulera läkare och sköterskor på Beckomberga. Hon kommer och går som hon vill och lyckas tigga till sig en hel rad andra förmåner. Nelly Sachs upprättar en speciell och förtroendefull relation till överläkaren Sten Mårtens och kommer att trivas på Beckomberga. Här får hon kraft att skapa. Men Sigrid Hjertén verkar aldrig riktigt kunna fånga läkarnas intresse. Av de tre kvinnorna i fallbeskrivningarna är hon den som verkar ha minst makt över sin diagnos. Men även hon gör något eget av vistelsen på Beckomberga. Hon blir aldrig ett offer. Det här är en viktig insikt. En av flera som Den sårade divan bjuder läsaren på. Johannissons bok påminner mig om ett kalejdoskop, som varje gång man vrider på det skapar ett nytt mönster. På samma sätt ger den här texten hela tiden upphov till nya frågor. Och nya insikter. Det är tragiskt, komiskt, absurt, lärorikt och oupphörligt fängslande. I år är Karin Johannisson nominerad till Augustpriset för fjärde gången. Jag hoppas att hon tar hem det.

Similar Posts:

• Institutionaliserad identitet och motstånd
• ”Fullt av det tigande språk/ som här får luften att blixtra –”
• Karin Johannisson död
• Kroppens idéhistoria
• En överlevnadsberättelse

Sara Stridsbergs text ”American Hotel” är ett exempel. Som så ofta uppehåller hon sig vid likgiltiga och sorgliga skepnader med amerikanska namn som tilltalar sina föräldrar med förnamn. Temat uppfyller hon genom att låta berättelsen utspela sig i en spökstad. Det känns som om man har läst den här berättelsen av henne innan eftersom den är förvillande lik det mesta hon tidigare skrivit, dock utan att ha samma styrka.

En annan text som gör mig fruktansvärt besviken är Aase Bergs och Fredrik Sjöbergs gemensamma novell ”Vladimir Putin tror inte på spöken”. Det är en raljerande text, alldeles för uppskruvad och forcerad, en sorts associationslek på speed:

En vacker landsortskyrka, perfekt för alla som är sugna på att bli så där lite lagom andlösa inför de tomma träbänkarnas tyranni och avbetald för så längesen att ingen längre kan minnas hur byggherren beskattade församlingsborna ner till kräldjurens håglösa bottenläge (dybotten, längtan).

Det finns givetvis även bra texter i samlingen, annat vore konstigt. Den enda text som faktiskt ger mig kalla kårar är Valério Romãos ”Hur vi fick tillbaka vår mor” som handlar om en familj i totalt förfall. Den döda modern hemsöker familjen på fler sätt än ett och uppenbarar sig i den ena sonen.

Efter hand blev min bror allt mer auktoritär och oresonlig. Han befallde oss att klä på oss, klä av oss, borsta tänderna och sköta hushållssysslor och han gjorde det aldrig med sin egen röst utan alltid med vår mors och den rösten behöll han ända tills han kom till skolan, där han till sitt förtret tvingades tala som en trettonåring med andra trettonåringar hela dagarna.

En annan fantastisk text, som dock har lika lite att göra med temat som Stridsbergs, är Janine di Giovannis ”De dödas bok” som handlar om en journalists upplevelser av belägringen av Sarajevo. Det är en stark text, full av skuld och sorg. Brevnovellen ”Det sista vi behöver” av Claire Vaye Watkins är stark också den. Den förhåller sig till temat på ett lite mindre löst sätt än de flesta andra. Thomas Grey skriver brev till Mr Moser, en man vars brev och mediciner Grey funnit vid ett bilvrak. Det är en skickligt skriven novell med ett svårtolkat slut.

Trots att jag känner mig snuvad på spökhistorier och trots en del av bidragens kvalitet finns det alltså pärlor innanför Grantas pärmar. Dock kan man inte beskriva dem rättvist utan att också avslöja för mycket. För den som vill ge Grantas spöknummer en chans vill jag verkligen rekommendera ovanstående bidrag, med eller utan spöken.

Similar Posts:

• Fördjupad bild av ”mamma”
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Maktlysten spökhistoria
• Tidskrifter jag umgås med
• Varken fantastiskt eller fantastiskt

Medan träden sprakar som av eld och molnen är gråtunga börjar vi en en ny, spännande bokvecka. Idag skriver Björn om Svetlana Alexijevitjs Zinkpojkar, en historia som handlar om avhumanisering och oönskad sanning i skuggan av Sovjetunionens krig i Afghanistan. På tisdag recenserar Ella psykologi- och sociologiprofessorn Melanie Joys Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Vad är det som gör det möjligt för oss att sympatisera väldigt med djur i vissa situationer, samtidigt som vi ofta oreflekterat väljer en livsstil där  vi plågar ihjäl dem i miljontal? Det är en intressant ingång till ett angeläget ämne, men Ella undrar om författarens höga tonläge verkligen är det bästa för att få till en vettig diskussion? På fredag skriver Kari om Novellix ”Fackfyra”. Det är fyra facknoveller som ges ut i samarbete med Volante förlag. Ett nytt, spännande format för facklitteratur med intressanta texter om ekonomi, artificiell intelligens, njutning och ”vi och dom”.

Så medan de brandgula löven singlar ner på regnvåt mark läser vi böcker inomhus. Tillsammans med te, värmande filtar och bra läsljus. Plus kanske en god kaka…

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Min mässa