Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• En lysande släktkrönika

Som alltid när populistiska budskap kablas ut, buntas varenda kotte med någon koppling till muslimsk kultur ihop till ett enhetligt ett. Jag kan inte låta bli att associera till den roll som måltavla för majoritetsbefolkningens vrede som judar tilldelades av exempelvis Tsarryssland på 1800-talet och Nazityskland under 1930- och 1940-talen.

I själva verket är världens 1,5 miljarder muslimer en lika heterogen grupp som de kristna. På samma sätt som kristna kan delas in i ortodoxa, katoliker och protestanter; kan muslimer åtminstone grupperas i shiiter och sunni. Inom gruppen muslimer finns hela spännvidden från avspänt sekulära till fanatiska sekterister. Precis som inom kristendomen.

I ljuset av det ter sig alla förenklingar och demoniseringar av kollektivet ”muslimer” radikalt absurda. En som är väl medveten om allt detta är religionsvetaren och författaren Simon Sorgenfrei.

Han har länge studerat hur muslimsk religionsutövning har utvecklats i Sverige. Otaliga är de besök han gjort hos olika källarförsamlingar av muslimer i Bjuv, Trollhättan, Umeå och en rad andra orter.

Under de senaste decennierna har islam blivit Sveriges näst största religion, om man räknar antalet invånare som tillhör den muslimska kulturkretsen. Parallellt har Sverigedemokraterna blivit det näst mest framröstade politiska partiet. Simon Sorgenfrei bestämmer sig för att skildra hur dessa omvälvningar har gått till, vilka komplex av drivkrafter som ligger bakom. Det behövs, menar han, för annars blir analysen lätt fel.

Det som följer är ett personligt färgat reportage, eller kalla det en långessä, där Simon Sorgenfrei varvar iakttagelser och samtal med läsningar av tidningar, forskningsrapporter, arkivfynd med mera. Han har en väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med människor och tycks lyssna utan att döma. I honom förenas den välvilliga medmänniskan och den objektiva forskaren.

Ayatolla Khomeinis dödsfatwa mot Salman Rushdie 1989 och terrordåden mot World Trade Center i New York 2001 accelererade den negativa synen på muslimer också i Sverige. Samtidigt visar Simon Sorgenfrei hur dessa polariserande illdåd välkomnades av högerextremister i Väst som fick livsluft av svartvita synsätt om ”vi och dom”.

När jag tänker tillbaka på de där åren minns jag dem som en nedåtgående spiral. Ju fler som sympatiserade med organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten, desto fler ansåg det nödvändigt att kritisera islam och ju fler som kritiserade islam desto fler tycktes ansluta sig till organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten. Dessutom hade diskussionerna i allt högre grad letat sig ut på sociala medier. Islamiska och västerländska värderingar presenterades alltmer som två enhetliga och oförenliga block

Det har runnit så mycket vatten under broarna. Ny Demokrati, Lasermannen, Lars Vilks rondellhund, terrordåden på Drottninggatan i Stockholm (både det misslyckade och det med lastbilen), de så kallade aktivklubbarna.

Det finns sorg i många av de röster som Simon Sorgenfrei samlat i sin bok. Men även en viss hoppfullhet kan anas. Det tycks som att åtminstone en del inser att människorna som befinner sig här och nu behöver kunna samarbeta. Simon Sorgenfrei har en styrka i sin förmåga att kunna se och förstå många motstridiga perspektiv. Han är lågmäld och inkännande, har ofta nära till en underbyggd förståelse.

Det är en dramatisk förändring som Sverige genomgått och det är inte konstigt om denna förändring ger upphov till en mängd känslor; som saknad, sorg eller missnöje.

I detta lurar också en svaghet då ett uteblivet ställningstagande kan resultera i ett ljumt jaså hos läsaren.

Men samtidigt är det just så här komplicerad tillvaron är. På slutraden måste Öppna era hjärtan därför rekommenderas. Boken är ett viktigt tidsdokument, berättaren en unikt ärlig människa. Det är ingen liten sak i valtider då så många som aspirerar på makten hemfaller åt förenklingar på gränsen till det falska.

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Personlig introduktion till Stagnelius
• Islams upphovsman i närbild
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islam i ett nötskal

Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Det betyder inte att vi inte bråkar för det gör vi. Första halvåret 2025 inleddes en ekonomisk rysare som bara fortsätter. Gaphalsen Donald Trump har ännu en gång tillträtt världens mäktigaste befattning.

USA:s president bestämmer över mycket, det är välkänt, men SÅ mycket? Trump började nästan genast hota om tullar. Det sänkte såklart börsen. Sen tog han tillbaka hoten, delvis, och då gjorde börsen genast glädjeskutt som en lydig vovve. Detta har Trump upprepat flera gånger. Undrar om han berikat sig själv genom att han tillåts hålla i taktpinnen och kan köpa när det är billigt och sedan sälja dyrt? Samtidigt är alla i USA, inklusive hans hängivna väljare, förlorare eftersom förtroendet för USA urholkas.

En rysare är det men de flesta småsparare är kvar på börsen liksom våra pensionspengar, fastän fluktuationerna är styrda av en silverrygg som inte bryr sig ett skvatt om någon annan än sig själv. Hur ska man förstå det? Hade aporna köpt det?

Apan och kapitalet, en bok om ekonomisk historia, kom 2023, efter Trumps första presidentperiod, men innan det stod klart att det skulle bli en triumfatorisk come back. Författaren Kjell A. Nordström vill göra ekonomin begriplig och börjar från början. Människan är alltså en tunnhårig apa i Afrika som lär sig att man kan byta saker med andra, nötter mot fikon, exempelvis. Det är ju något stort.

”Den enes bröd är den andres död” brukar det heta, men byteshandel är inget nollsummespel enligt Nordström. Om det hade varit det så hade den hårlösa apan för längesen slutat göra transaktioner, argumenterar han. I stället förenklas livet av möjligheten att göra byten. Den som fiskat mer än den kan äta, slipper se fångsten ruttna. Människan kan specialisera sig. Den som är särskilt bra på fiske ägnar sig åt det och byter sedan med samlaren av nötter. Eller fikon. Alla får en mer varierad kost.

Städer med handelstorg är ett viktigt steg i utvecklingen, uppfinningen av pengar är ett annat. Mynt av koppar, silver eller guld blir till sedlar vars värde garanteras av en guldreserv hos en riksbank som evolverar till nuvarande system som inte vilar på guldreserv och dessutom är alltmer kontantlöst. Vi betalar allt oftare med plastkort. Ändå består tilliten.
Kapitalismen tar fart i de italienska statsstaterna på 1200- och 1300-talen. Renässansen bär på en slags framåtanda efter en lång era av bakåtblickande under medeltiden. Det skapas banker som lånar ut pengar mot ränta. Ekonomierna växer.

Militärt starka aktörer har genom tiderna sett sin chans att tulla på andras handel. Men ideologin om frihandel, som uppstod i Storbritannien på 1800-talet, har bitit sig fast. Visst finns det bakslag som första världskriget, depressionen och andra världskriget. Men frihandeln har tagit fart igen efter alla kriser. De senaste 50 åren har präglats av ett allt öppnare Kina, Berlinmurens fall och ett allt aktivare Indien. Kjell A. Nordström liknar globaliseringen vid ett jättelikt knytkalas.

Vår planet har blivit en by där alla försöker byta med alla. En öppnare värld än någonsin. Längre liv än någonsin. Mindre fattigdom. Och dessutom för fler människor än någon gång i historien.

Men det är något som skaver. Storbritannien har lämnat EU och i USA sluter allt fler upp bakom parollen ”America first” och Donald Trump som säger att han älskar tullar. Det där är inget nytt under solen, menar Nordström.

Precis som i det lilla livet är ju stora kalas ofta kaotiska och svåra att kontrollera. Att stiga ur festen och återta kontrollen över människors bytande dyker därför upp som förslag med jämna mellanrum. Men att helt lämna festen har oftast visat sig alltför dyrt, även för stora länder som USA.

Ett kapitel handlar om den osynliga handen, moralfilosofen Adam Smiths teori att ekonomin fungerar bäst utan statlig styrning. Vi människor är bra på samarbete. Paradoxalt nog är det egennyttan som för oss ditåt. Men Nordström betonar att en viss styrning, eller korrektare uttryckt rätt sorts regler, behövs för att den osynliga handen ska kunna arbeta fritt.

Nordström tar också upp problem som överutnyttjandet av haven och luften. Han synar de miljöekonomer i sömmarna som propagerar för ”degrowth”, minskad tillväxt för miljöns och klimatets skull.

Detta är en infallsrik och kreativt berättad ekonomisk historia där man varken saknar myten om kung Midas eller historien om Sveriges Riksbank, världens äldsta. Man har kul när man läser. Nackdelen, möjligen, är att framställningen blir lite spretig. Kjell A. Nordström hoppar friskt i kronologin, något som sannolikt minskar bokens tillgänglighet för många. Den riktar sig ju till alla apor, som jag, som saknar gedigna förkunskaper i ämnet.

På det hela taget är Apan och kapitalet dock en välskriven bok av en kunnig författare. Ideologiskt är Kjell A. Nordström varm anhängare av marknadsekonomin men den läsare som inte är det behöver knappast vara orolig. Författaren är tydlig med sina åsikter och intentioner redan från start.

Similar Posts:

• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Initierad bok om Trump
• Staten och kapitalet i samma båt

Min farmor var så stolt över honom, över hans utbildning och hans yrke – han blev läkare – och så glad över presenterna hon fick vid hans besök eller de gröna kulorna som hon fick tillsammans med annat från Fazer i postpaket till jul.

Hela tiden när jag läser De finska krigsbarnen tänker jag på Reijo och allt jag inte vet om honom. En släkting men ändå inte, en som var närvarande i sin frånvaro.

Hanteringen av dessa barn är ett intressant och ganska obehagligt ämne som många av oss vet väldigt lite om. Undertiteln lyder ”ett nordiskt familjedrama” men i många fall skulle man kunna ändra formuleringen till ”familjetrauma”. Det var ändå omkring 70 000 barn som rycktes upp från sina hem och familjer och skickades till Sverige och mångdubbelt fler människor vars liv påverkades.

Retoriken som användes för att övertala de finska föräldrarna att lämna bort sina barn – och för att övertala svenska familjer att ta emot dem – ter sig med nutida ögon bitvis ganska magstark och med dagens syn på barns psykologiska utveckling framstår mycket av det som betraktades som fullständigt normalt närmast hårresande. Bara en sådan sak som förväntningarna som var både uttalade och outtalade men svåra att leva upp till. Barn som lämnat allt de kände till skulle vara tacksamma, snälla och hjälpsamma, trots att de inte förstod språket som talades och inte själva kunde göra sig förstådda.

De finska krigsbarnen bygger på brevväxlingar mellan främst de finska mödrarna och de svenska fostermödrarna. Det innebär att det sällan eller aldrig finns någon kunskap om vad som hände sedan och barnen och deras föräldrar blir mer av representanter för en känsla eller hållning än verkliga människor, samtidigt som det är det individuella perspektivet författaren vill åt.

Tyvärr blir levandegörandet också lidande av upplägget där i stort sett varje kapitel inleds med vad som ska skildras, de tre barn och/eller mödrar som står i centrum. Därefter vidtar själva skildringen, som delvis blir en upprepning och därpå en slutsats, som följs av en kort beskrivning av vad som ska ske i nästa kapitel. Intrycket blir av att det staplats korta uppsatser på olika teman.

Men min kritik till trots – det är många viktiga aspekter som tas upp, och även om vissa av dem hade kunnat utvecklas mer är det här en början. Något av det slående är hur man inte tycks ha räknat med att ett år eller två är en evighet för små barn och att de emotionella effekterna inte fanns med i beräkningen, vare sig vad gäller barnen eller föräldrarna, och en förfärlig följd av det var den behandling som barn som inte kunde anpassa sig kunde utsättas för.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• Värdet av ett liv
• En pappas historia
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Elin och Otis har flyttat till ett radhus och ska leva sitt första år som gifta tillsammans, bara de två. Sedan ska de skaffa barn. Det borde vara en lycklig tid, men den tycks gå oändligt långsamt och mer och mer tycks det barn som inte finns än bli det enda som egentligen håller ihop Elin och Otis. Paul och Olle jobbar natt på hotell. De är båda unga och har livet framför sig, men det verkar omöjligt att veta hur man ska börja sitt liv, vad ett liv egentligen ska bestå av. Elisabet bor ensam i ett stort hus nära sjukhuset, hon vågar knappt gå över övergångsställen. Hon drömmer om en nära relation till sin dotter men allra mest ligger hon ensam och dåsar bort dagarna medan hösten sveper in genom husets öppna fönster. Lara jagar ständigt pengar för att kunna köpa mat. Hon får dem genom att sälja sina grannars gamla grejer. Ingen märker när hon tar sig in i förråden, ingen saknar alla möbler som försvinner.

I Utsikten helt nära fångar Tinnervall mellanrummen och människor befinner sig där och verkar i det dolda: bakom fasaden på en till synes perfekt radhusidyll, under långa nätter på ett hotell där alla gäster är anonyma, i ett hus där trädgården förfaller och skräpet hopar sig, i förråden bland alla saker som människor har gömt undan för världen. Alla karaktärer tycks ha halkat dit av en tillfällighet, alla har svårt att ta sig tillbaka till den bana som resten av världen tycks följa utan att fundera. Det är som om alla karaktärer helt plötsligt har glömt hur man lever, eller kanske aldrig fått lära sig.

Tinnervall fångar den gråmulna, molande ångest som tillvaron obarmhärtigt kan spänna ut sig i med ett stramt språk som samtidigt tillåter sig att sväva ut i poetiska bilder:

Satt med datorn i arbetsrummet och påstod att det var mycket på jobbet men hon satt bara och stirrade ut på regnet och vinden som fick tallarna att se ut som hundar som skakade av sig vatten efter ett bad.

Det är återhållet och hantverksmässigt snyggt. Men det svindlande i tystnaden och mellanrummen som det känns som att boken famlar efter uteblir tyvärr. När läsningen är över känns det som när ett grått moln seglar bort över himlen och inte längre täcker solen: det var påtagligt obehagligt när det var där, men inte något som kommer stanna kvar särskilt länge i minnet.

Similar Posts:

• Sällsamt porträtt av ensam pojkvän
• Vara sin egen
• Drömmar om frihet
• Svaghet och styrka i oss alla
• Starkt om orättvisor

Pennan är vassare än svärdet. Följaktligen har det skrivna ordet i alla tider riskerat att förbjudas eller förstöras. Skälen är många till att censurera eller bränna böcker. Det mest uppenbara är väl att man, som Tysklands nazister, vill utrota förhatliga idéer. Men i vår tid förekommer också sådana skäl som att man vill skydda barn mot rasistiska fördomar och rensar ut n-ordet eller hindra ungdomar från att ”bli” homosexuella; hundratals böcker förbjuds i detta nu från skolbibliotek i republikanskt styrda delstater i USA av just det skälet.

Här i Sverige har vi haft en våg av aktioner där man bränt koraner. Religionskritik, hävdar aktivisterna. Hets mot folkgrupp eller Natofientliga påverkansoperationer, anser andra.

Censur och bokbål är företeelser lika gamla som boken själv. Ida Ölmedal följer kontroverserna kring vissa titlar genom historien. Ett exempel är Mark Twains Huckleberry Finns äventyr. Denna bok tycks alltid ha varit kontroversiell. Samtidigt har den genom alla år varit en storsäljare. Först var det svordomarna som upprörde, senare skildringen av svarta. Goethes roman Den unge Werthers lidanden ansågs kunna bidra till självmord, den så kallade werthereffekten, vilket motiverade förbud.

Ida Ölmedal tittar närmare på de så kallade triggervarningarna, på metoo-eran och på historien av svenska förtalsmål mot böcker, i synnerhet Cissi Wallins Allt som var mitt och Ing-Marie Erikssons Märit.

Där man bränner böcker är som synes en spretig bok men Ida Ölmedal förmår hålla ihop sin undersökning mästerligt. Hon strävar inte efter att skriva läsaren något på näsan. Snarare har hon gjort en uppslagsrik essä som vidgar vyerna. Inte minst uppskattar jag de historiska tillbakablickarna. Det är annars så lätt att man fastnar i vår egen tid och tror att den är värst i de här avseendena.

Jag finner hos mig själv en längtan efter ett konsekvent förhållningssätt. Det vore härligt att kunna bestämma sig för en linje och sedan leva efter den. De självutnämnda ”yttrandefrihetsextremisterna” framstår ena stunden som härligt rock n’ roll. Man vill vara en av dem. I nästa stund blir jag betänksam. Jag menar, bör verkligen precis allt vara tillåtet att skriva och uttala? Finns det någon som inte tror att yttranden kan utgöra ett allvarligt hot mot vår tillvaro? Ta exempelvis Julius Streichers tidning Der Stürmer. Jag är övertygad om den judehatiska satiren bidrog till Förintelsen.

Men samtidigt är det uppenbart att censur lätt kan bli precis lika systemhotande. Det behövs alltså balansgång och kompromisser. Tillvaron är just så myllrande komplicerad som Ida Ölmedal framställer den.

Similar Posts:

• De välfödda stundernas Sverige
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Elegier med ett lovande bildspråk
• Obscenity, who really cares?
• Övergripande bok om förlag

Det är 1962 när Sherri väntar sitt femte barn och Neurosedynskandalen briserar. Plötsligt måste Sherri förhålla sig till att barnet hon väntar antingen kommer att dö redan i magen, eller födas med grava missbildningar. Abort är fortfarande förbjudet i USA, men det går att få undantag av medicinska skäl, och det får Sherri. En abort bokas in och där hade det kunnat sluta.

Men Sherri har en plattform. Hon är en känd barnprogramledare i lokal-TV och hon känner att hon har en plikt att använda sig av sitt kändisskap för att varna andra för det farliga läkemedlet. När fallet blir mediesak drar sjukhuset öronen åt sig. Abort är så kontroversiellt.

Ny TV-teknik gör att Sherris fall uppmärksammas över hela världen, och plötsligt kommer hjälp från ett oväntat håll. En svensk journalist hör av sig och tycker att Sherri ska åka till Sverige för att få abort.

Fullt så enkelt är nu inte det heller. Abort är inte lagligt i Sverige heller – svenska kvinnor åker till det kommunistiska Polen för att göra det – men det finns en något mer rationell syn på undantag. I takt med att dörrarna stängs för Sherri och Bob på andra håll så verkar Sverige vara ett av få rimliga alternativ. De åker, utan att veta om de faktiskt kommer att få göra sin abort. Och klockan tickar.

Samtidigt vistas en annan amerikanska i Sverige, och följer diskussionen om Sherris fall med intresse. Det är juristen Ruth Bader Ginsburg, som ska komma att gå i bräschen för fri abort, kvinnors rättigheter och jämställdhet, så småningom som domare i den så centrala amerikanska högsta domstolen.

Det är i denna ände journalisten Emelie Svensson inleder sin debutbok, på ett valmöte 2020, där den sittande presidenten Donald Trump nås av beskedet av Ginsburg avlidit och därmed lämnat sin plats i domstolen till förfogande. Trump tar chansen att snabbt utse en konservativ domare, hans tredje, vilket ger möjlighet att riva upp det domslut, Roe mot Wade, som garanterad nationell rätt till abort i USA sedan 1973. Nu är det upp till delstaterna att besluta om kvinnors rätt till sina kroppar, sin familjebildning och sin reproduktiva hälsa.

Emelie Svensson väver skickligt ihop de olika historiska trådarna, den stora politiken och människoödena som påverkat och påverkas av dem, nu och då. Boken har undertiteln ”Ett reportage om abort” och förmedlar just en reportagekänsla av att vara där, också i de sammanhang där Svensson inte varit det. Det kan skava lite hos mig – kan man verkligen skriva historiska reportage? – och lite friheter måste hon ju ha tagit sig. Samtidigt är det ett gediget material hon har på fötterna, såväl för de historiska avsnitten som i faktiska reportage från alltmer kringskurna amerikanska abortkliniker.

Riskerar aborträtten att bli en historisk parentes? I USA ser det onekligen så ut för tillfället. Men om aborträtten är relativt ung så är faktiskt också abortmotståndet det. Man kanske föreställer sig att den här typen av konservativa politiska ståndpunkter går långt tillbaka i tiden, men fullt så enkelt är det faktiskt inte heller.

Att anse att staten å ena sidan inte ska kunna ta ifrån människor rätten att bära vapen, men däremot ska ta ifrån dem rätten att bestämma om de vill ha barn eller inte, är faktiskt just precis så motsägelsefullt som det låter. Kanske finns det någon sorts hopp i det?

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Min president var svart
• Syns inte, finns inte?

Detta avskedsbrev, som också är en essä, föranleds av en stundande flytt. Martin Gelin och hans amerikanska fru samt deras lilla son kommer att emigrera till Paris. Allt sattes på sin spets när sonen föddes, skriver han.

Det som händer när du får barn i USA är att du kastas in i samhället, dess lagar och regelverk. Värderingarna som skapat samhället blir kusligt nakna; vi bodde inte bara i New York, utan även i USA. I decennier hade jag betraktat New York som en liten oas i det kaotiska amerikanska samhället, det politiska inferno jag skildrat i fem reportageböcker och tusentals artiklar. Men även här började de giftigaste aspekterna av den politiska utvecklingen märkas.

I USA saknas betald föräldraledighet, förskolegaranti och gravidpenning. En förskoleplats i New York kostar månatligen motsvarande en svensk heltidslön. På resor till andra städer som Tokyo, Stockholm, Paris och Taipei upptäcker han vad som skulle kunna kallas ”vänlighetens arkitektur”: ramper i tunnelbanan så man kan rulla barnvagnen, amningsrum, mjuk asfalt under lekplatsernas klätterställningar, bilfria zoner…

Värdet ligger inte bara i själva den fysiska infrastrukturen, utan i allt den symboliserar: glimtar av en mänsklig barmhärtighet, som institutionaliserats i stadsmiljöerna och signalerar att någon bryr sig.

Han börjar lägga märke till saker som inte var lika synliga för honom tidigare, när han inte var förälder. Brooklyns progressiva elit, hans grannar i Park Slope, sätter sina barn i dyra skolor utifrån strängt etniska mönster. Eleverna får lära sig hur man gör vid en skolskjutning. Stressen för att de akademiska meriterna ska vara otillräckliga för att kvala in på ett av de bästa universiteten är enorma. Han vill så ogärna bli ännu en europeisk betraktare som platt underkänner det amerikanska. Ändå landar det nog huvudsakligen i kritik.

Det är ett land fullt av anständiga människor, som gång på gång misslyckas med att skapa ett anständigt samhälle.

Men avskedsbrevet är mångfacetterat. USA-kritiken förbyts i något annat när han riktar blickarna mot det älskade New York City, en stad som knappast är representativ för USA. Martin Gelin intervjuar konstnären Christo. Denne föddes i Bulgarien men valde på 1960-talet att lämna Europa för Soho i New York. Christo förklarar skillnaden mellan Paris och New York. ”Jag talar jättedålig franska och det var ingen som kunde acceptera det i Paris. Jag talar jättedålig engelska också, men det är ingen i New York som bryr sig. Gå in i hörnbutiken eller snacka med taxichauffören och de kan knappt prata engelska de heller! Men vi är välkomna här ändå.” Det måste man älska. Vi européer är världsbäst på att identifiera amerikansk rasism, men ser inte vår egen ingrodda intolerans.

Debattören och samhällsbetraktaren Fran Lebowitz intervjuas också. Även hon framhåller pluralismen som New Yorks styrka. ”Jag tror att det viktigaste med New York alltid har varit invandringen. Det kommer ständigt hit nya invandrare. Ju fler olika sorters människor du har i en stad, desto intressantare blir den. New York vore ingenting utan invandringen.” Här frestas man att tänka på världens största ekonomi, USA, och sambandet med dess omfattande invandring.

Ändå ska alltså Martin Gelin med familj flytta till den gamla världen med dess moraliskt skuldtyngda nationalstater där fascismen återigen sticker upp sitt fula tryne. Mellan raderna anas en förhoppning om en nytändning, ”en chans att återfå barndomens blick”. Och så är det förstås: att flytta ger i sig självt nya perspektiv på verkligheten. Men det är osäkert om det är mänskligare på vår sida av Atlanten.

Sammantaget är detta en spretig och infallsrik essä om det nutida USA i allmänhet och New York i synnerhet. Den är läsvärd eftersom den inte slentrianmässigt hatar på allt amerikanskt.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Att väcka den där längtan
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?