Får jag sörja en plats som aldrig har varit min? Den frågan ställer sig Elin Anna Labba i inledningen till den här boken om 1900-talets tvångsförflyttningar av renskötande samer i Sverige. Det är också en fråga som i hög grad kommer att genomsyra boken i grunden. För ett sekel sedan började den svenska staten alltså […][...]

Den tunga volymen med den helvita tjocka ryggen och den kantiga, strama typografin som växer längs omslagets framsida. Jag håller ett fjäll i min hand. Diktverkets tre delar Ædnan, Ædni, Ædno – marken, modern och älven – har gemensamma etymologiska rötter i ett nordsamiskt ord vars ungefärliga betydelse är ”stor”. Det passar bra som en generell […][...]

Att wallraffa blev ett verb någon gång på 1970-talet, när den tyske journalisten Günter Wallraff levde som de yrken han ville skildra. En mer korrekt benämning hade kanske varit att ”nordströmma” eller något liknande, för den svenska journalisten Ester Blenda Nordström gjorde det redan på 1910-talet. Nordström tog anställning som piga för att själv uppleva […][...]

Min farmor Ragnhild var same. Ändå vet jag så lite, nästan ingenting, om den samiska kulturen och det samiska folkets historia. Med tanke på att många av mina klasskamrater också hade samiskt påbrå verkar det märkligt att vi inte skulle ha lärt oss något om detta i grundskolan. Men om vi gjorde det så har […][...]

”Jag landar i istiden.” Så känner sextonåriga Áili när hon för första gången sätter sin fot i Norrland, på flygplatsen i Kiruna, för att möta släktingar hon aldrig tidigare träffat men nu ska bo hos. Det samiska är något närmast okänt för Áili. Idijärvi sameby är platsen hennes mamma växte upp på och platsen där […][...]

En gång under min studietid läste jag en etnografisk studie om ett samhälle som hade stor likhet med den by jag själv är uppvuxen i. Det var en oerhört provocerande upplevelse. Forskarens beskrivning stämde så väl, på ytan. Men hennes tolkning av det hon såg var så oerhört föraktfull och, enligt mig, många gånger helt […][...]

Titeln Den osynlige ärkebiskopen är vald med tanke på att det finns så få bevarade källor som berättar om Sveriges siste katolske ärkebiskop, Olaus Magnus. Det finns inte något bevarat porträtt av honom, bilden på bokens framsida är troligtvis en avbildning av Olaus Magnus, men det kan vara någon helt annan. Elena Balzamo väljer att […][...]

-Men ni förstår att med silvret köper ni er fria från nomadlivet. -Vad skulle vara friare än det? Norrland. 1600-tal. Kalla, kalla vintrar. Brytningstider. Och där vandrar Judit, i början med en get som enda sällskap, så småningom med två barn att sörja för. Varför Judit vandrar vet hon knappt själv. Kanske letar hon efter […][...]

Det här är inte en bok, det här är ett politiskt och aktivistiskt projekt som samtidigt är en vacker konstupplevelse och en superfin fotobok. Alla skolor borde köpa in Queering Sápmi och dela ut den gratis till sina elever och lärare! Eller åtminstone borde det finnas en handfull exemplar på samtliga bibliotek. Inte bara för […][...]

Så var vi där igen. Humor. Vad är egentligen roligt, och varför är det roligt? Varför fungerar somligt, men somligt inte? Varför tycker du att något är roligt som inte jag tycker är roligt, och tvärtom? Jag gillar idén till norske Magne Hovdens Sameland. Ett par lite avdankade polare, Leif och Roy, jobbar på Posten […][...]