Mannen utan ryggrad är Peo Bengtssons debutroman om…ja, en man utan ryggrad, som det lite kryptiskt heter på bokens baksida. Det är också, enligt baksidan, en roman om olika kärlekar. Om kärleken till en kvinna. Och kärleken till musiken. I fokus är det 20-nånting unga berättarjagets komplicerade relation med den tretton år äldre Katarina. Jaget, […][...]

Agneta Sjödins femte roman har titeln En kvinnas hjärta och den utspelar sig i Stockholm och i New York. Hon har själv i en intervju medgivit att Maria, huvudpersonen i boken, är mycket lik henne själv. Marias upplevelser och erfarenheter ligger väldigt nära Sjödins egna, även om hon menar att kvinnan i boken är starkare […][...]

Jacob Portman tror att han lever ett helt vanligt liv. Han vantrivs på jobbet på apotekskedjan som hans mammas familj äger. Han vantrivs i skolan. Den enda han egentligen tycker om är sin farfar. Så blir farfar Portman konstigare och konstigare. Han har hemmet fullt av vapen. Helt paranoid. En dag ringer han till Jacob. […][...]

Det dröjer länge innan jag börjar tycka om Karolina Ramqvists senaste roman Alltings början. Jag antecknar sidan 190 och 280 men sen går det i en rasande fart, 293, 306, 331, 332, 362, 366. Så sent som igår sa jag till en kollega att jag tyvärr inte var så förtjust, att det var en klassiskt […][...]

Någon har höjt en pistol. Darrar inte på handen. Ljudet av dämpande skott hörs inte ut på Stentorpsvägen. De nakna kropparna i jacuzzin slås sönder av kulorna, bortom räddning. En flicka skriker rätt ut i natten. Jag läser stora delar av Vattenänglar under en spahelg. Dras in i Kallentofts språkfors, slött halvliggandes i en vilsam […][...]

Jag ringer mina bröder är skriven i ett rasande tempo. Man hinner knappt andas när man läser den. Hela boken är skriven som samtal och tankar. Telefonsamtal mellan huvudpersonen Amor och olika personer. Samtal med en mormor. Inre samtal. Vad är verklighet och vad är inte? Det är svårt att veta när man läser. Det […][...]

Det är här en berättelse som svischar fram, se bara på det vackra omslaget där bilden smetas ut som när man tittar ut genom ett fönster på ett tåg i farten. Jag tvingar mig själv att läsa långsamt, fixera blicken utanför det där fönstret för att inte missa ett enda ord och en enda bild. […][...]

Jag träffar deckarförfattaren Kristina Appelqvist på bokmässan i Göteborg. Hon är aktuell med sin fjärde bok De blå damerna (utgiven på Alfabeta förlag) där paret Lundgren-Alexandersson, dvs den unga rektorn Emma och hennes kärlek kriminalkommissarien Filip återigen kastas in i en mordutredning. En berömd van Gogh-målning stjäls samtidigt som en radikal chefredaktör hittas mördad. Kristina […][...]

I vårt sekulära samhälle, där kyrkbänkarna mestadels gapar tomma, tycks det religionens opium som Karl Marx talade om ha ersatts av ett annat: Sexets. Det verkar vara en synnerligen beroendeframkallande drog. Vi tycks aldrig få nog av att höra om det eller läsa om det. Och Sophie Adolfsson tycks aldrig få nog av att skriva […][...]

Året är 1990. Den unge studenten Hayat sitter med sin kursare Rachel i ett litet studentrum och berättar sitt livs historia: om den vackra, eteriska Mina som flyr från Pakistan till USA och hur hon gör en bombastisk, oförglömlig entré i hans liv. Mina tar sig an den unge Hayat. Hon ger honom ett exemplar […][...]