Christoffer börjar närma sig trettio. Han jobbar som modeskribent på en av Sveriges mest prestigefyllda tidskrifter. Han har lyckats, han tog sig dit han ville. Men livet har mattats ut, det präglas av själväckel, av röster som viskar: är inte det här meningslöst? Rastlösheten kryper inom honom, en oundviklig trötthet som långsamt bryter sig in […][...]

Miss Queenies osannolika kärlekssång är inte en fortsättning på Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd men berättelserna överlappar varandra. Miss Queenie är den kvinna som inspirerade Harold Fry till att ge sig ut på sin långa fotvandring. Ibland kan jag, som inte läst Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd, sakna någon bakgrundsinformation eller ledtråd till […][...]

En dag får Emil, Karim och fem andra personer ett mejl. I det finns en länk till en blogg där en person kallad Ikaros räknar ner till dagen då hen tänker ta sitt liv. Emil vill rädda bloggaren,  Karim vill följa med. Det är en intressant utgångspunkt. Boken ställer oss frågan om vem som har […][...]

Och de viskade på ukrainska: - Bolbotun är här. Och det fanns inte skymten av beklagande i deras viskningar. Tvärtom kunde man läsa ett tydligt ”Hurra” i deras ögon. - Hurra-a-a-a-a-a-a-a-a… ekade kullarna i Petjorsk. Och droskkuskarna vidarebefordrade detta nonsens: - Bolbotun är egentligen storfurst Michail Aleksandrovitj. - Nej inte alls, han är storfurst Nikolaj […][...]

Mellan ca 1850 och 1920 utvandrade mer än en miljon svenskar till USA. Från svält och fattigdom, eller till ett bättre liv, eller bara för att följa efter familjen. Vi har ju vår bild klar av hur det gick till, vi har läst eller sett Mobergs eller Troells eller Björnåbennys version av Utvandrarna, den starke […][...]

En man sitter i en lägenhet och skriver på en bok. Han undviker att gå ut. Enda sällskapet är en katt. Han minns andra katter i sitt liv. Han har också starka minnen av sin morfar. Han blir irriterad på mäklarreklam som stoppas ner i hans brevlåda trots reklam undanbedes-skylten. Beskrivningen ovan låter kanske som […][...]

Northanger Abbey är Jane Austens charmerande roman om romanläsning och hur livet kanske inte alltid motsvarar de förväntningar vi skaffar oss genom sådant. Den har med andra ord en kärna som ganska lätt borde gå att överföra på nutiden, eller vilken tid som helst som på ett eller annat sätt sysslar med berättelser. Och vilken […][...]

För några år sedan gjorde vi en temasida om spin-off-litteratur här på dagensbok.com. Fenomenet – förmodligen ungefär lika gammalt som mänskligheten själv, ungefär – har inte precis avtagit sedan dess, så idag uppdaterar vi det en smula med två nya varianter av Jane Austen: Northanger Abbey av Val McDermid och Eligible av Curtis Sittenfeld. De […][...]

Första gången jag såg dem, trodde jag att de var änglar. Vad skulle de annars kunna vara, med sina bleka spindelvävstunna vingar och musiken som de gav ifrån sig och ljuset som strålade kring dem? Jag fick genast en känsla av att de hade väntat och iakttagit, att de visste vem jag var. De dök […][...]

Vår bild av den vita antika marmorstatyn är en myt. Istället var de målade i starka färger, för att så mycket som möjligt likna verkliga människor. I sin debutroman undersöker Amalie Smith (som tidigare fått stor uppmärksamhet som poet) idealet med det vita och släta, och vad som händer när en kopia blir mer ”sann” […][...]