För tjugo år sedan spelade överste Julyan en roll i utredningen av den vackra Rebecca de Winters död. Nu börjar han bli gammal och skraltig och medveten om sin dödlighet, och minnena av Rebecca plågar honom. Borde han ha legat på mer? Anade han inte i själva verket att det utredningen slog fast nog inte […][...]

Observera att det här är en recension av en uppföljare, så: spoilervarning. Det går inte att resonera om Susan Hills Skuggan av Rebecca utan att diskutera slutet på föregångaren, Daphne du Mauriers Rebecca. Det finns förstås skäl både för och emot att skriva (och för den delen att läsa) en fortsättning på du Mauriers berömda […][...]

- Vad är det här för skit?! Orden är min sambos efter att ha läst en valfri sida ur boken. Ett rimligt yttrande, här förklätt till fråga. Denna recension är av en bok vars historia återberättas av en okänd som passivt återger vad Karrer menar enligt Oehler. Karrer, som jag finner vara både pessimistisk och […][...]

Reidar Jönsson har säkert en tanke med berättargreppet i sin roman Vännen i Havanna, men det är svårt att få någon överblick över skeendet i boken. Det gör att min läslust slocknar gång på gång. Vill man vara välvillig kanske man skulle kunna säga att denna oöverblickbarhet kan vara en metafor för landet boken delvis […][...]

”Den underjordiska järnvägen” är en metafor som användes av och om de nätverk av aktivister som hjälpte slavar att rymma från den amerikanska södern. Gömställena kallades ”stationer”, de förrymda ”passagerare” och de som hjälpte dem ”stationsföreståndare” och ”konduktörer”. I Colson Whiteheads roman med titeln Den underjordiska järnvägen är den däremot inte alls någon metafor, utan […][...]

För en förföljd som ni finns bara en plats i världen, men på den platsen kan man inte leva. Det är en ö. Dit kom vita människor omkring år 1924 och byggde ett museum, ett kapell och ett badhus. Byggnaderna färdigställdes och står numera övergivna. Orden yttras till en fånge på rymmen och trots budskapet […][...]

Det är en februarikväll i Göteborg. Spårvagnarna gnisslar, människor rör sig i kylan i sina vinterjackor. Lätt snöfall. Utanför en seriebutik fladdrar en marschall. Snart ska en konstnär kliva in i butiken för att tala om sitt senaste verk. Besökare efter besökare samlas. Ännu är allt normalt. Sedan sker det som numera har blivit närmast […][...]

Om livet är så där motbjudande soligt och trevligt som det ibland kan bli, kommer här ett litet boktips: Dykungens dotter – en barnhistoria. 1920-talets Sverige. Landet skvalpar liksom övriga Europa runt i kölvattnet av det första av de två stora världskrigen. Inga fronter stod förvisso att finna innanför Sveriges gränser, men landet är ingalunda […][...]

Konsthistorien känner ett antal konstnärer som varit missförstådda i sin samtid men sedan haft en postum framgångsrik karriär. Till dem hör Hilma af Klint (1862-1944). Det som skiljer henne från de andra är att de tavlor som hennes berömmelse vilar på undanhölls från offentligheten av konstnären själv. Anledningen var att samtiden inte skulle vara redo […][...]

Vad är ett hem? Du målar kanske upp en bild av ditt barndomshem eller nuvarande boende. Det rent materiella framträder för det inre ögat: Väggar, tak, inredning, kanske också en trädgård. För en utomstående blott och bart ett boende bland andra, men för dig som minns är hemmet lika mycket något immateriellt; kanske rentav mer […][...]