dagensbok.com » Prag

Haruki Murakami "Men Without Women"

Eva Wissting — Fri, 27 May 2022 22:00:05 +0000

Truthfully I like to think of M as a girl I met when she was fourteen. That didn’t actually happen, but here, at least, I’d like to imagine it did. We met when we were fourteen in a junior high classroom. It was biology class, as I recall. Something about ammonites and coelacanths. She was in the seat next to mine. ”I forgot my eraser,” I told her, ”so if you have an extra, could you let me borrow it?” She took her eraser, broke it in two, and gave me half.

Novellsamlingen Men Without Women består av sju noveller som alla handlar om män som på olika sätt har förlorat kvinnorna i sina liv. Det handlar inte så mycket om respektive huvudkaraktärs relation till en kvinna de förlorat, utan mer om den förlorade drömmen om relationen, och om mannens relation till andra män.

På det hela taget förblir de flesta kvinnliga karaktärerna någon slags platta dröm-schabloner för de manliga karaktärerna. De finns i männens liv för att ta hand om alla deras behov, genom hushållsarbete och matlagning, med ett lyssnande öra och känsloarbete, och, inte minst, för sexuell njutning (männens alltså, inte deras egen) och för att beundra de manliga karaktärernas fantastiska könsorgan. Det skulle ju kunna vara menat som avsiktlig parodi, men mest blir det bara svårt att ta till sig karaktärerna och berättelserna.

Nåväl, bortsett från det, så är det väl utformade och intressanta noveller. Hurakami är inte känd för att följa konventionell dramaturgi och det gör han inte heller i dessa berättelser, men ofta knyts novellerna ihop med ett starkt känsloläge, snarare än genom att servera klara svar. Det är skickligt gjort.

Bäst tycker jag om ”Samsa in Love”, där huvudpersonen vaknar upp en morgon och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa – alltså samma Gregor Samsa som i Franz Kafkas Förvandlingen vaknar upp som en insekt (eller vad det nu är). Inte blir Murakamis novell mindre aktuell av att Samsa befinner sig i ett Prag där kriget just har brutit ut.

I Men Without Women finns inga katter som börjar tala och det regnar inga fiskar eller iglar från himlen, men berättelserna rör sig ändå ofta i ett gränsland mellan dröm och verklighet. Som Gregor Samsa som vaknar upp och verkar helt främmande inför sin mänskliga kropp. Eller som i citatet ovan, med en huvudperson som vill låtsas att han träffade den före detta flickvännen M när de båda var fjorton. Trots att det står klart och tydligt att det inte var så det gick till, glömmer man som läsare lätt bort att det är en fantasi när scenen målas upp så detaljerat, och ännu mer senare när det delade suddgummit nämns igen.

Vi får veta att det här är bara på låtsas, men berättelsen är konstruerad på ett sätt så att det glöms bort. Kan jag fortfarande skylla på författaren att jag glömmer bort det? Han har ju varit ärlig och sagt det från början…

Så vad är egentligen verkligt och vad är fantasi? Går det någonsin att hitta en skiljelinje? Det är med de frågorna, som inte finns utskrivna men som andas fram mellan raderna, som de här novellernas styrka ligger.

Vítězslav Nezval "Valérie och hennes underbara vecka"

Robert Myhreld — Sun, 17 Jun 2018 22:00:02 +0000

Jag gillar Sphinx bokförlag. Mindre förlag, om de så ger ut böcker på avgrundens rand eller har specialiserat på att introducera författare från öst, har en särskild plats i mitt hjärta. Utan dem har vi likriktning och begränsning. Sphinx försöker först och främst ge ut kvinnliga författare som skrivit ”prosa och teoretiska texter i surrealismens, absurdismens och den ohejdade tankens anda”. Det går att veckla både ut och in sig i en evighet och lite till om hur kvinnor även inom litteraturen fått stå tillbaka.

Emellertid är Valérie och hennes underbara vecka inte skriven av en kvinna. Författaren är istället Vítězslav Nezval och 1934 var han med och grundade surrealistgruppen i Prag. Föreliggande upplaga är den första som översatts till svenska. Boken inleds med blod. 17-årige Valérie har precis haft sin första menstruation – en banal sak egentligen, men av vikt i berättelsen. Hon tar sig ut i natträdgården och hennes öra snappar upp ljud från en, skall det visa sig, pilsk och illmarig illerman. Illermannen, ”hönssugaren”, har smak för livets goda: färskt, varmt och säkert fortfarande pulserande hönsblod. Valérie hör hur han i skydd av natten tillsammans med en medhjälpare ogenerat rumsterar runt i ett hönshus. Halsar bits av, hönsskriken tystnar. Jag förnimmer doften av hönsskitsblandat blod.

Boken är som titeln antyder underbar men inte nödvändigtvis på det vis vi använder det i vardagsspråket. Snarare är det en berättelse fylld med mer eller mindre underliga händelser. Vi kan känna en vampyrs närvaro, människor byter skepnad, en föryngras om så bara för en vecka. Tyvärr är berättelsen om inte övertydlig, så åtminstone inte särskilt suggestiv. Visst går det att måla upp en bild av illermannen – se bilden nedan från filmatiseringen om fantasin sviker – men utöver en vampyr anar jag inte ens ett endaste irrbloss.

Foto: fdb.cz

Valéries vecka är minst sagt intensiv. Vissa familjehemligheter uppdagas, hon undviker med nöd och näppe att brännas på bål samt utsätts för äldre mäns (och djurs!) åtrå och närmanden. Det är understundom underhållande och spännande, men boken tyngs utöver tydligheten ned av en stel och närmast krystad dialog. Boken är inte dålig, men antingen har tiden skinnflått den eller så var den från början aldrig särskilt bra.

Milan Kundera "Ett möte"

Cecilia Bergman — Mon, 31 Mar 2014 22:00:33 +0000

Mitt första möte med Milan Kundera var på 1990-talet när jag läste litteraturvetenskap, jag minns inte vilken titel vi läste av honom där, men jag fastnade för hans språk och slukade under en period allt av honom som jag kom över. Samma sak som jag uppskattade då uppskattar jag nu: det där att få följa en annan människas tankar i mötet med litteratur, konst, musik och film. Inte det som är rent recenserande men de tankar som väcks av konsten och som skapar en världsbild hos människan. Jag blir inspirerad av Kunderas läsning och känner att jag vill börja anteckna flera av mina tankar när jag läser.

Den fråga jag ställer mig i dag och som jag inte minns att jag alls reflekterade över på 90-talet är frågan huruvida Kundera överhuvudtaget läser några kvinnor? Den frågan skaver lite och förtar lite av storheten i det annars så allmänmänskliga jag finner hos Kundera. Endast ett litet kort kapitel berör en kvinna, en tjeckisk exilförfattare, precis som Kundera själv. Han hyllar henne, men det framgår inte om han läst något av henne.

Om jag stör mig lite på de glömda kvinnorna i Kunderas bok så stör sig Kundera desto mer på alla verk av manliga 1900-talsgenier som vi valt att glömma. Vi minns kanske individerna, eller det vi reducerat individerna till, men vi har glömt verken och vad de förmedlar. Och jag tycker mig se en varning, att om vi glömmer vad dessa verk förmedlar, riskerar vi att upprepa 1900-talets mörka historia.

Han talar mycket om glömska, också om befalld glömska. I ett kapitel benämnt ”svarta listor” skriver han om konstnärer vars verk inte längre läses, lyssnas på eller bevittnas.

Var hämtar de svarta listorna sin kraft någonstans? Varifrån kommer de hemliga befallningar som de lyder? Från salongerna. Ingenstans i världen har de spelat så stor roll som i Frankrike. Tack vare den aristokratiska tradition som har flera sekler på nacken, och så tack vare Paris, där landets hela intellektuella elit flockas och tillverkar åsikter: inte genom kritiska studier, lärda diskussioner utan genom anslående formuleringar, ordlekar, briljanta taskigheter. (s. 56).

Ett annat tema som ofta återkommer hos Kundera är tvåspråkigheten och om hur det är att skriva på ett nytt språk men sakna ord från sitt första. Språk är en mänsklig konstruktion som utvecklas med människan och inuti olika språk ligger olika erfarenheter, något Kundera ofta återkommer till. Vad tvåspråkighet kan tillföra i litteraturen beskrivs i följande citat:

[Patrick Chamoiseau] tog sig friheter med avseende på franskan som ingen författare i Frankrike ens skulle våga föreställa sig att ta. Det var friheten hos en brasiliansk författare i förhållande till portugisiskan, en spanskamerikansk författare i förhållande till spanskan. Eller, om ni vill, friheten hos en tvåspråkig person som vägrar att i ett av sina språk se en absolut auktoritet och som har modet att vägra lyda. Chamoiseau kompromissade inte mellan franskan och kreol genom att blanda dem. Hans språk är franskan, fast förändrad, inte kreoliserad (ingen martiniker pratar så) utan chamosierad: han ger den den förtjusande sorglösheten hos det talade språket, dess rytm, dess melodi; han förärar den många kreolska uttryck: inte av ’naturalistiska’ skäl (för att införa en ’lokalförg’) utan av estetiska skäl (för deras lustighet, deras charm, eller för deras semantiska oersättlighet); men han har framför allt tillfört franskan friheten i ovanliga, självsvådliga, ’omöjliga’ ordvändningar. (s. 106).

Denna samling består av både kortare och längre, äldre och nyare essäer samlade i olika teman. Vissa är korta, flyktiga anteckningar medan andra är mer genomarbetade texter. Det är många, många namn som nämns och visst är det lättare att hänga med i de essäer som berör ett konstverk som man har sett eller en bok man läst. Men essäsamlingen kan absolut läsas med behållning även om man inte känner till alla gubbar som omnämns. Räkna emellertid med att läslistan blir påfylld efteråt.

Petra Hulová "För medborgarnas bästa"

Cecilia Bergman — Sun, 02 Feb 2014 23:00:29 +0000

Jag får alltid en speciell känsla av att läsa om de kommunistiska öststaterna, en känsla av påtaglig verklighet och overklighet på samma gång. Det är så mycket i det där gråa, bruna och trista som jag alls inte har någon relation till, men ibland glimmar någon 80-talsfärg eller pryl till som för mig tillbaka till min egen barndom. I dessa korta ögonblick blir det så tydligt att kommunisttiden ligger oss så nära både i tid och rum.

Hulovás roman utspelar sig under sammetsrevolutionen i Prag och beskriver efterspelet fram till millennieskiftet. Den namnlösa huvudpersonen är tonårig och blickar tillbaka på sin barndom och beskriver sin syn på de omvälvande händelserna. Hennes familj består av föräldrar i ett mycket olyckligt äktenskap och en något yngre syster. Familjen flyttar när barnen är små från en bergsby till en nystad, Krakov, som byggs på ett träsk och som romanen igenom är sorgligt ofärdig.

Till en början är majoriteten kommunister som tror på det kommunistiska projektet och ser ner på dem som vill något annat. Åtminstone är det så vi får det skildrat genom huvudpersonens ögon. Genom revolutionen ändras styrkeförhållandena grupperna emellan men vår huvudperson ändrar aldrig ståndpunkt. Hon ser fortfarande kommunismen som det enda rätta och kämpar för den romanen igenom.

Hon har en gång för alla uppfostrats till och anammat en världsbild som för henne är alldeles orubblig. Kommunikationen med övrig familj blir ohållbar och som läsare ställer man sig ganska snabbt på systerns sida vilket är ett alldeles förträffligt berättarknep eftersom man då så tydligt kan följa två helt olika inställningar till kommunismens fall.

Intressantast i boken är relationen mellan de två systrarna. Där finns en kärlek, men en kärlek som blir alldeles omöjlig eftersom de inte förstår varandra överhuvudtaget. Jag kan tänka mig att den relationen utgör en bra bild över hur svårt folk med olika inställning till kommunismen hade (och kanske har?) att förstå varandra under kommunismens fall.

Michal Ajvaz "En annan stad"

Ella Andrén — Thu, 17 Feb 2011 23:00:03 +0000

Turen har kommit till den tredje av nystartade Aspekt förlags tre första romaner. Samtida tjeckisk litteratur alltså, och återigen bär vägen till Prag.

Prag i Michal Ajvaz En annan stad liknar dock inte mycket annat. Hans mättat surrealistiska stad har en mörk tvilling som uppenbaras för huvudpersonen sedan han råkat stöta på en bok med en för honom helt okänd skift. Skiften leder över i en annan verklighet, den andra staden.

Detta andra blir en besatthet för huvudpersonen. Plötsligt skymtar han det och jagar det rastlöst överallt, hela tiden. Den andra staden är det motsägelsefulla, det irrationella undermedvetna vars virvlande strömmar för honom längre och längre in, dit där bibliotekets mörka vrår slagit rot och bildat en djungel. Det finns i skuggorna och vrårna, bakom möblerna i lägenheterna och inuti statyerna på Karlsbron bisarra landskap, fiskdräparceremonier, hemliga skidliftar, kapell, djungelfloder och en oåtkomlig mytologi som får huvudpersonen att släppa allt annat för chansen att … ja, vad, egentligen?

Om det låter inte så lite bisarrt och pretentiöst måste jag nog säga att det är precis vad det är. Ajvaz skriver märkligt och minutiöst detaljerat, gärna i oändliga meningar som

Det var till och med värre än den gången du en mulen novemberdag promenerade över ett öde torg i en by någonstans utanför Prag och plötsligt hörde en röst ur en högtalare på en stolpe som ironiskt läste upp din studie om landsortspostkontorens graal, som legat längst ner i din skrivbordslåda och som du aldrig låtit någon läsa, eftersom det var det enda arbete där du öppet (med användande av de allra vidrigaste konsonanterna som uppstår ur lata och syndfulla rörelser med tungan i munnens fuktiga mörker) redogjorde för det som lösgjorde sig och kröp upp ur ett djupt hål mitt i din lägenhet.

Nu kan man ju tycka att det är orättvist av mig att citera såhär ur sitt sammanhang, men sammanhanget är faktiskt inte så mycket klarare än det här. Meningen hör till vad en stor svart fisk ska ha sagt till en forskare som huvudpersonen får fatt i och som också ska ha upplevt stadens mörka, mystiska dimension. Där tycks fiskar nämligen vara en huvudingrediens. Vid ett annat tillfälle blir huvudpersonen attackerad av en haj uppe i ett torn.

Med sina hallucinogena, överlastade beskrivningar kan En annan stad nödtorftligt beskrivas som någon sorts Kafka möter Den oändliga historien möter Alice i Underlandet. Det är en mustig tripp ner i ett detaljerat vansinne som allvarligt talat mest går mig på nerverna. Dock ska det kanske sägas att romanen går mig på nerverna på ett sätt som liknar hur Om en vinternatt en resande går mig på nerverna, så om du hör till den stora grupp människor som tänker att jag måste vara dum i huvudet som tycker så om den, så kan det ju hända att du skulle gilla den här romanen också.

Det har någonting att göra med hur utstuderat konstiga och smarta de här författarna vill vara. Jag får liksom inget fäste i berättelsen, ingenting att engagera mig i. Förutom då vad det ska vara bra till, vad karln egentligen vill med eländet. Jag kan medge att det i sig kan vara en smula fascinerande.

Emil Hakl "Föräldrar och barn"

Ella Andrén — Fri, 28 Jan 2011 23:00:42 +0000

Till Prag har litteraturfrälsta vallfärdat i generationer och Prag utgör bakgrunden i Emil Hakls Föräldrar och barn. Romanen, först utgiven 2002, hör till nystartade Aspekt förlags första satsning på samtida tjeckisk litteratur och är en lågmäld liten berättelse om ett par exemplar av just föräldrar och barn.

I Prag driver en gammal far och hans vuxne son från krog till krog och försöker sammanjämka sina världsbilder över öl, vodka och enbärslikör. Deras fysiska turer skulle förmodligen kunna följas på en karta över staden. Diskussionerna är mer slingrande ändå.

Det är på något sätt ett modigt grepp, att dröja vid ett enda samtal under en kväll, två personers förhållande till varandra, sig själva och sin historia. Det känns faktiskt uppfriskande enkelt. Lite liknar det en teaterpjäs och Föräldrar och barn har också mycket riktigt filmatiserats.

Nära sammanlänkad med de enskilda människornas historia är förstås den större, europeiska historien. Familjens och deras bekantas berättelse är också berättelsen om krig och förtryck, om anekdoter och erfarenheter från såväl andra världskriget som från kalla krigets totalitära stater, från Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Fadern är en anekdotmakare av den gamla skolan. Sonen vill på en gång förstå och otåligt gå vidare.

Relationen, allt som anstränger och skaver två välbekanta människor emellan, är lyhört skildrad. Trots att sonen är vuxen nu har pappan en förmåga att peta och peta på hans ömma punkter. Båda biter de ihop eller kokar över av de där små irritationsmomenten som byggts upp under decennier. De behöver varandra och de stöter bort varandra. Utifrån kan man på en gång känna igen sig och se hur löjligt det är.

De båda herrarna retar helt enkelt upp varandra som bara närstående kan. ”Nåt nytt?” frågar sonen när han först hämtar upp sin pensionerade far från dennes extrajobb på zoo, och får till svar ett lakoniskt ”Det har inte hänt något nytt i världen på två miljarder år, allt är bara variationer på temat kol, väte, syre och kväve.”

Något nytt är heller inte poängen med Föräldrar och barn. Trots personifierandet av dramatisk europeisk historia och de många märkliga bekantskaper som skymtar förbi, är det ändå framför allt det välbekanta som dröjer i minnet.

Gustav Meyrink "Golem"

Björn Waller — Sat, 08 Aug 2009 22:00:10 +0000

I begynnelsen skapade Gud människan till sin avbild av en klump lera och blåste liv i henne med ett ord. Det står i en bok.

Om du inte är Gud men väl en helig man av Guds utvalda folk kan du skapa en avbild av dig själv av en klump lera och blåsa liv i den med ett ord. Inte riktigt liv förstås, den kommer inte att ha tal- och tankeförmåga och allt sånt där, den blir aldrig mer än en skugga, en dålig spegelbild av en människa; men du får en kraftfull och lydig tjänare/livvakt. En golem.

I slutet på 1500-talet skapade rabbi Loew i Prag en golem för att skydda ghettots invånare från pogromer. Enligt legenden kunde han efter ett tag inte kontrollera den längre, den blev våldsam och han var tvungen att ta ifrån den livet. Det sägs att den fortfarande ligger och väntar på vinden i Altneusynagoge.

På 1800-talet – och här kommer vi in på vad som står i den här boken – bor i Prags judiska ghetto en man som troligtvis heter Athanasius Pernath. Helt säker är han inte; han har börjat förlora kontrollen både över minnen och sinnen. Han läste en konstig bok, och nu har han hemska mardrömmar som flyter ihop med hans verkliga liv, och han hör inte hemma här – vare sig i kvarteren eller i världen, verkar det. Allt verkar få liv runtomkring honom, inklusive husen själva, medan hans eget arbete som juvelerare bara går ut på att fatta in vackra avbildningar i fasta ramar. Mot sin vilja dras han in i en schism mellan grannarna. Och mitt i allt detta börjar han höra (eller tror att han börjar höra) rykten: Golem. Det sägs att folk har sett den igen, sett den vandra längs gatorna i uråldriga kläder och med tomma ögon, försvunnit in i gångar där det inte finns några dörrar, setts genom fönster till rum som inte borde finnas… överallt, och ingenstans, vandrar rabbi Loews fula livvakt genom staden, säger ingenting, gör ingenting, verkar som en fokuspunkt för allt som sker och ska ske. Och om nu Pernath inte minns Pernath, om han själv vandrar de där gatorna om nätterna, om han själv inte vet vad han vill, om han dras hit och dit av vad andra bestämmer… vem är han, och vem är Golem? Vem tittar på vems spegelbild? Är allt galenskap, eller finns det mystik i den här världen?

Meyrinks roman är ett fascinerande surrealistiskt gotiskt bygge, där läsaren dras in i samma mardrömsvärld av levande husväggar och lerstatyer till människor som huvudpersonen. Tyvärr inte alltid på ett helt lyckat sätt; om allt avbildas som möjliga feberfantasier blir det ibland lite svårt att följa vad som är handling och vad som är hallucination, att hitta en fast punkt att utgå från – och givetvis är det poängen, men huruvida det fungerar som litterärt grepp är nog lite av en smaksak. I sina bästa stunder är Golem en fantastisk historia, där Meyrink återskapar en värld där verklighet och symbolik, människa och medmänniska, far och son, liv och konstruktion konstant speglar och ställer frågan ”Vem är du?” I sina sämsta faller den tillbaka på förvirrade och -nde monologer, upprepningar, och speciellt i efterhand smått obehagliga stereotyper.

I sitt – klart läsvärda – efterord nämner Edenborg Meyrinks beundran för föregångare som Hoffmann och Poe, och de märks, liksom likheterna med Carroll och Mary Shelley; liksom efterföljaren Frankenstein och hans monster blir golem, även om han bisarrt nog är lite underanvänd i romanen so bär hans namn, en väldigt relevant bild. Men Meyrink skrev ändå på 1900-talet, även om det var den där lilla biten strax innan första världskriget, och själv tycker jag likheten med någorlunda samtida som Lovecraft, Kafka och Hedayat är lika intressant. Samma fasa inför en värld där de inte känner reglerna längre, där allting verkar levande runtomkring dem medan de själva står still och kan bli nertrampade när som helst, där romantiken börjar ge vika och där de ser sig själva förvandlas till något annat utan att ha möjlighet att säga ifrån, och konstant letar efter – och skapar sig – bilder och historier som kan säga dem vem de egentligen är.

Golem skrevs 1914, och den har åldrats; men trots sina tendenser att gå vilse har den ändå relevans utöver sin tid och sin plats, vilket är väl. För vill du vara bokstavlig och se Golems Prag idag går det inte; stora delar av judeghettot revs i slutet av 1800-talet för att att fräscha upp stan, stora delar av befolkningen försvann 50 år senare; det finns ett museum där, med teckningar gjorda av barn på väg till Auschwitz. På några av dem ser man avbilder av vuxna människor, skapade så gott barnen kan, som om de försöker skapa sig någon som är mäktigare än de. Vad detta har att göra med boken, eller med oss idag, beror nog lite grann på vad man ser när man ser sig i spegeln.

Karel Pecka "Gallerian"

Gäst — Fri, 19 May 2006 23:00:00 +0000

Prag är en labyrintisk stad. Trots att den exploaterats och invaderats av turister erbjuder den fortfarande besökaren nöjet att gå vilse i skötet av sina vindlande gränder och gångar. Många av kvarteren i Prags centrala delar genomkorsas av från gatan närmast osynliga passager, butikskantade gallerior som kan slingra sig långt in i hjärtat av bebyggelsen och leda vandraren nerför förvirrande vägar som i slutändan för ut honom på en gata långt ifrån hans utgångspunkt.

Dessa affärskomplex avnjöt en blomstringstid under den kommunistiska eran då de blev högkvarter för den hårt kontrollerade kommers Prag hade att erbjuda. Nuförtiden lever de en skuggtillvaro, undanskymda till förmån för Prags mer pittoreska turistattraktioner. Affärerna i dem är ofta nedlagda och det enda de nu lyckas erbjuda är ett uns av gammal östnostalgi som stiger från den kitschiga inredningen och de spruckna speglarna som pryder arkadernas takvalv.

Karel Peckas roman Gallerian utspelar sig helt och hållet i ett sådant passagekomplex. Det är berättelsen om en tjänsteman – Antonín Tvrz – som på väg från en punkt till en annan i sin fulltecknade almanacka fastnar i titelns galleria och som resultat av diverse omständigheter stannar kvar i den enorma gallerian dag efter dag.

Författaren Karel Pecka levde i Tjeckoslovakien under både nazistiskt och kommunistiskt styre och drabbades hårt av den senare regimens järngrepp. Efter att som ung ha försökt fly till Väst dömdes han till elva års fängelse. Det var under tiden som fånge som han började skriva dikter och berättelser (ett urval finns samlade på svenska under titeln Försoningens mästare från 1993). Efter sin frigivning började han ge ut böcker med våghalsigt innehåll, han undertecknade tillsammans med andra dissidenter Charta 77-manifestet som en protest mot hemlandets restriktiva politik, och han förbjöds att ge ut sina texter bakom järnridån. De publicerades på ett exilförlag i Kanada. Pecka avled 1997.

Gallerian är en roman skriven på saklig och väl avvägd prosa (i svensk översättning från tjeckiskan av Thomas Öhrn) som tillsammans med sitt innehåll ger ofrånkomliga ekon av Kafka. Romanens form fängslar den lille tjänstemannen i en absurd tillvaro som liksom Kafkas världar saknar klassisk dramaturgi och skulle kunna bli hur omfattande som helst inom ramarna för textens början och slut. Men stilen i Peckas roman anknyter också till tjeckiska skribenter – realismen och den subtila humorn i Ivan Klímas verk, absurditeterna och modernitetens myller i Bohumil Hrabals berättelser. Är det en tillfällighet att författarens namn är ett anagram av en annan stor tjeckisk författares namn?

Men framför allt står Gallerian på egna ben som en lustig och föredömligt kort betraktelse över den postmoderna världens mållöshet och den lille mannens sökande efter det som han vill kalla frihet, men som i det närmaste ser ut som fångenskap. För Antonín Tvrz finner gradvis frihet i att ha blivit avskärmad från världen utanför hans galleria. Han börjar finna sätt att tjäna pengar på och gör sig så småningom av med allt fler av sina världsliga ägodelar. Berättelsens kvalitet ligger i paradoxen att han söker bryta sig loss genom att gräva sig in. Djupare och djupare in i passagens vindlande mörka gångar och korridorer leder romanen oss, och jag kan inte hålla mig från att tänka på författarens egna erfarenheter av fångenskap. Individens frihet finns inte i raserade väggar. Friheten i en bur. Det är en tematik som känns aktuell även i våra dagar.

Men huvudrollen i skildringen spelas ändå av den myllrande gallerian, modellerad efter Prags största galleria, Lucernapassagen vid Vaclavplatsen. Jag besökte denna galleria efter att ha läst Peckas bok och blev besviken. Passagerna ekar idag tomma och butikslokalerna är övergivna. Till och med det gamla kaféet med sin jugendinredning ser sliten ut på ett inte alltför tilltalande sätt. Men det är väl värt att leta upp den svenska översättningen av Gallerian för den som vill ha en underhållande och tänkvärd läsupplevelse med den märkliga förmågan att stanna kvar i minnet länge efteråt. Och den som vill fördjupa sig i ämnet Prags passager tillråds uppsöka Steve Sem-Sandbergs eminenta lilla bok Prag (No Exit).

dagensbok.com » Prag

Haruki Murakami "Men Without Women"

Similar Posts:

Vítězslav Nezval "Valérie och hennes underbara vecka"

Similar Posts:

Milan Kundera "Ett möte"

Similar Posts:

Petra Hulová "För medborgarnas bästa"

Similar Posts:

Michal Ajvaz "En annan stad"

Similar Posts:

Emil Hakl "Föräldrar och barn"

Similar Posts:

Gustav Meyrink "Golem"

Similar Posts:

Karel Pecka "Gallerian"

Similar Posts: