I maj 2015 får den ungerske författaren Péter Esterházy veta att han har cancer i bukspottkörteln som även har spridit sig till levern. Drygt ett år senare är han död. Bukspottkörteldagbok sätter punkt för ett säreget författarskap som sträcker sig över mer än 40 år. Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska […][...]

1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade kördes deras barnbarn därifrån. Hurramabad är en roman utklädd till novellsamling. Andrej […][...]

En rad omständigheter får mig att kunna gå tillbaka till då jag satt vid ett fönster med en skrivmaskin och skrev recensioner, omständigheter som gjorde att jag skrev som jag gjorde, omständigheter jag inte kunnat avslöja förrän nu. Detta är ingen recension, kanske snarare en reflektion eller revision. Jag vill revidera alla recensioner jag skrivit […][...]

”Tyst, er far arbetar.” Det gigantiska romanbygget Harmonia Cælestis (på svenska 2004), slutar med att Péter Esterházys far hamrar på sin Hermes Baby när familjen kommer hem: ”det lät som ett maskingevär, han slamrade och tröskade, och orden bara kom och kom, det ena efter det andra på det vita pappret”. Men vad skriver han? […][...]

”Tyst, er far arbetar.” Det gigantiska romanbygget Harmonia Cælestis (på svenska 2004), slutar med att Péter Esterházys far hamrar på sin Hermes Baby när familjen kommer hem: ”det lät som ett maskingevär, han slamrade och tröskade, och orden bara kom och kom, det ena efter det andra på det vita pappret”. Men vad skriver han? […][...]

Hela historien försvann och istället kom den meningslösa nutiden. (s. 233) Citatet kan räcka som beskrivning av handlingen i Andrzej Stasiuks andra roman på svenska. Den första hette Världen bortom Dukla (2003) och passar in på samma tema. Ändå är de helt olika. Nio utspelar sig i Warszawa, efter murens fall. Det är en rå […][...]

Den fulländade romanen är en utopi. Varför skulle annars författare fortsätta att författa och läsare fortsätta att läsa? Det är något vi söker. Den ungerske författaren Péter Esterházy uttrycker det bra i Hrabals bok (en roman som för övrigt påminner om och kanske har inspirerat Mulisch): Världens fakta är inte litteraturens fakta. Men världens sanningar […][...]

Härförleden besökte jag Berlin. Jag kunde då likt alla turister som tar sig tid att se bägge sidor av den före detta kluvna staden, konstatera att delningen fortfarande bär sina tydliga spår, de fjorton år som gått sedan muren föll till trots. I västra Berlin är i stort sett alla märken från arméernas skoningslösa intagande […][...]