Trollvinter är en utvecklingsroman: om separation, om att klara sig själv i världen, om att växa upp. Den behandlar sina teman på ett tydligt men aldrig övertydligt sätt, och jag skulle säga att hjärtat i Tove Janssons skicklighet ligger just där: hon visar alla sin kort för läsaren och låter ingenting vara dunkelt eller svårförståeligt – men samtidigt får hon aldrig läsaren att känna sig skriven på näsan eller behandlad som mindre vetande. Hon förenklar helt enkelt inte världen eller de saker hon berättar om, men hon gör den inte heller mer komplicerad än den är. Och att ta sig an världen med den inställningen är också det som Mumintrollet får lära sig att göra.

I vintervärlden utanför det sovande huset finns varelser Mumin aldrig mött – själva dalen är en annan än på sommaren. Han möter Too-Ticki, som bor i det som Mumin alltid sett som sin pappas domän:

Det här är pappas badhus, sa Mumintrollet.
Too-ticki tittade allvarligt på honom.
Du kan ha rätt och du kan ha fel, sa hon. I somras var det en pappas, på vintern är det Too-tickis.

Och konversationen fortsätter:

Berätta för mig om snön, sa Mumintrollet och satte sig i pappans solblekta trädgårdsstol. Jag förstår den inte.
Inte jag heller, sa Too-ticki. Man tror att den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allt och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.

Det Mumintrollet lär sig om världen är just att man aldrig säkert vet någonting, men att det är helt ok. I början av boken är han orolig, arg och frustrerad, och det är inte utan att man förstår honom: ingen av dalens invånare tar någon hänsyn till hans åsikter och nostalgiska längtan efter sommaren, istället tar de hans saker och gör slädar och brasor av dem utan att be om lov. Men ju längre boken går desto mer finner han sig tillrätta, och desto bättre blir han också på att fatta egna beslut. Att sammanfatta det så här får boken att kännas lite futtig, men den är verkligen allt annat än det – det här är livsvisdom på en helt annan nivå, både stilistiskt och innehållsmässigt, än alla självhjälpsböcker och Paulo Coelhos i världen.

Boken berättar om en vinter som går över i vår, men dess kapitel är också lite som noveller, med egna berättelser och varelser i varje. Här finns de hemlighetsfulla som ordnar en brasa på ett berg vid vintersolståndet, isfrun som kommer med den stora kölden, och den hurtiga Hemulen som bara vill ordna skidtävlingar och prata om hur hälsosamt det är med frisk luft när de andra mest vill sitta och kura inomhus och dricka kaffe. Det handlar om saker som döden, ensamhet och oro, och hur man ska lyckas vara snäll mot de medvarelser man stör sig mest på.

Mumins följeslagare genom boken är dels Too-ticki, relativisten som ser att allt har flera aspekter och att det gäller att leva med det, och dels lilla My, som är på en gång livsnjutaren och den krassa realisten: för henne är allting här och nu och låt oss göra det bästa av det. Mumin själv går från att vara en lite sentimental nostalgiker till att bli ett riktigt klokt litet troll: fortfarande en drömmare och en ganska försiktig typ som funderar mycket, men en vars vyer har vidgats och vars förståelse för andra och också av sig själv har ökat väsentligt. I dessa dagar av nyval och partier som vill fokusera på att stänga nya och andra tankar och levnadssätt ute vill man gärna anvisa lite läsning av Tove Jansson (förutom då till alla dem som bara gillar bra böcker):

Det går att göra andra saker än man gjort förut. Det går att leva på många olika sätt. Det gör inte världen mer hotfull att inse det, även om det kanske känns så först. Det gör den rikare och större.

Similar Posts:

• En pappa är en pappa är en pappa?
• Ett troll från andra sidan jorden
• Kometer och konster och kärlekar
• För trång ram för mästerverk
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!

Margot, bokens titel och första huvudperson, är långtradarchauffören med traumatisk barndom och prostituerade nattepisoder. Hon, och alla andra långtradare, fascineras av den rullstolsbundna och socialt isolerade Joanna, som blir deras skyddshelgon där hon sitter och pratar med dem via komradio. Så kommer Waldi in i bilden, den superkända, avgudade Waldi som inte kan dansa.

Witkowskis perversa samtidsskildring ger mig en bild av Polen som delvis känns igen (här kanske det är på sin plats att påpeka att jag är lång ifrån någon Polenexpert, och att det här med att bekanta sig med ny, polsk litteratur är en ovan, men dock mycket angenäm, erfarenhet). Här finns prostitutionen, landsbygden, fattigdomen. Men vad som först och främst slår mig vid läsningen är den underbara humorn. Och hur boken ständigt växlar och förvånar mig. Alltid överraskad och förvånad över det jag läser – ingenting kan förutsägas!

I början är det fattigdom och elände med fin (och ibland på gränsen till extrem) humor. Witkowski ringar in det som är vackert och viktigt i människors liv, exempelvis Joannas kärlek till doftljus och Paulo Coelho.

Jag tänker att det är en helt otrolig historia – men ibland funderar jag ändå på om den kanske är högst realistisk, delar av den åtminstone. Eller? Boken får mig att känna mig lite dum och naiv, för i min oerfarenhet kan jag inte riktigt skilja mellan parodi och seriositet. Gissar att det mesta hör till den första kategorin, men ändå.

Så kokar allting ner till ensamheten, alla dessa ensamma människor. Oavsett hur omringade de är av andra människor, de är ändå ensamma och varje gång jag inser det så sätter jag skrattet i halsen.

Efter en stund ändras tonen. Och den rullstolsbundna Joanna blir under åsyn av en radioaktiv ängel (åh! vad jag älskar det uttrycket) ett helgon. Därefter träffar vi prästen som är sexgalning (pojkar, pojkar, pojkar är något av hans mantra) och träningsnarkoman som säljer kosttillskott. Och kritiken mot kyrkan blir brutalt påtaglig.

Sexualiteten finns överallt, och i alla former. Hetero, homo, och i alla möjliga olika varianter. Och allt är lika vidrigt, lika rått och känslolöst, som något nödvändigt ont. Alla möjliga sexuella utlevelser skildras – det är mer än färgen på omslaget som påminner mig om Charlotte Roches Våtmarker, men det här är mycket vidrigare.

Det är grymt, skitigt, obehagligt, hårt. Särskilt kapitlet om livet som långtradare (ja, chaufförerna kallar sig själva långtradare (eller rättare sagt, de nämner sig själva efter sin last – Margot är en kylvagn)). Om den nattliga prostitutionen. Men det finns hela tiden en obehaglig, distanserande humor som gör att det hemska aldrig blir sentimental grymhetsfrossa.

Över lag är allting väldigt obehagligt. Även Margots uppväxt som är alldeles fruktansvärd. De här distanseringseffekterna mitt i all grymhet får mig nästan att tänka på Brechts Verfremdung, även om det aldrig blir riktigt så tydlig metafiktion. Till exempel författarens kommentar om att Greta efter en extremt vidrig sexscen ”bidrar till nedsmutsningen av vår planet” genom att spotta ut tuggummi i en vattenpöl.

Det finns något filmiskt över Margot. Ibland en liten Amélie-känsla, eller påminner den inte om den där bisarra dokumentärfilmen om ett kryssningsfartyg som jag såg en gång, eller någon av alla de tyska filmerna jag fick se under gymnasiet? Jag får en drömkänsla av texten – kanske är det en mardröm. Allt är absurt, nästan kafkaeskt. Liknar en skröna. Stundtals helt hysteriskt, men alltid med något hårt och påtagligt bakom.

Witkowski är kritisk mot allt. Han brister ut i en fantastisk mediaparodi. Och kombinationen media och självskadebeteenden. Driver hejdlöst med amerikaniseringen och kritiserar svidande glappet mellan USA-ytan och smutsen under.

I dagens globaliserade värld fungerar kritiken mot det polska samhället utmärkt även i Sverige – åtminstone delvis – vilket gör allting intressant, är det en egentlig kritik mot globalisering och McDonaldfiering, mot kändislivets ytlighet och resten av världens längtan efter detta?

Antar att det finns en del konkreta polska nyckelpersoner, men även på svenska finns personer som skulle kunna identifieras som Den Enkla Killen Från Landet Som Blir Superkändis, Den Vackert Bedagade Stjärnan, och Stjärnans Kopia.

Funderar på om romanen kanske är osammanhängande? Med bytena av huvudperson och berättarperspektiv? Kanske liknar den mer tre långa noveller med en lösare sammanknytning? Oavsett vilket så blir det ändå en väl fungerande historia, och de tre olika huvudpersonerna kompletterar varandra, blir tre typiska nutidsmänniskor – alla suicidala, uppmärksamhetstörstande och ensamma.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag skrattar, gråter och blir berörd. Margot är fullkomligt vidrig – på ett bra sätt.

Similar Posts:

• Snipp, snapp, sug så var sagan skriven
• Bland tanter, långtradare och vemod
• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Välkommen till Gammeltida
• Alla ensamma pojkar

En gåtfull vänskap vill så gärna vara en av de romanerna, med en story som kunde vara hämtad ur någon sådan där äcklig Julia Roberts-melodram men samtidigt så välskriven och med så mycket mellan raderna att den kan kännas äkta, kan kännas meningsfull. Det är ju i grund och botten så enkelt: ung kvinna utan familj och utbildning tar jobb som hushållerska för att försörja sin son, och blir av förmedlingen skickad till en gammal matematikprofessor som på grund av en hjärnskada tappat minnet. Han minns allt fram till 1975, alla formler han lärt sig och lärt ut, men sedan minns han bara de senaste 80 minuterna; varje morgon när hon dyker upp minns han inte att de någonsin träffats. Men så dyker ju då hennes son upp på hennes arbetsplats också, och runt pojken och hans matteläxor och professorns baseballstatistik börjar de bygga upp ett eget litet livsuniversitet där de lyfter varandra. Siffror är ju eviga.

Det borde kunna bli så jävla bra. Och det blir det nästan; Ogawa är en duktig stilist, hon skapar intressanta och rörande livsöden, hon vet hur man berättar en svårmodig historia med enkla, rena penseldrag. Men någonstans spricker det ändå för mig här. Det blir lite för ofta en sorts matematikens Sofies värld för vuxna, där hon tar i lite för mycket för att visa hur påläst hon är, försöker göra Fermats gåta och Eulers identitet till djupsinnig halvmystisk livsvisdom och det så tydligt att ingen ska kunna missa att tre irrationella tal kan läggas ihop till 1. Visst, det är fint, men någonstans runt det sjunde fantastiska talet hon av en slump råkar stöta på och får den perfekta världsordningen förklarad för sig av professorn undrar jag hur jag kan gilla detta och hata Paulo Coelho samtidigt.

Det där var orättvist. Detta är flera potenser bättre än så. Jag tror många kommer att älska den här boken. De kommer att le, gråta, och fundera över den. Om jag om ett år går förbi Pocketshop och ser den sitta där bredvid de andra storsäljarna blir jag inte förvånad; jag undrar bara hur mycket av den jag kommer att vilja minnas.

Similar Posts:

• En revolution i hjärtat
• Konstant illamående
• Livet en mardröm?
• Kontroversiell var då?
• Rum 101 1/2

Men nu är det ju inte revolution på gång, det är Sverige år 2008, alla är bra och alla kan vinna i Postkodslotteriet. Vår inte längre så unge "hjälte" blir vid 30 års ålder arbetslös och ekonomiskt oberoende för ett tag framöver. Med en rejäl utbildning i bagaget och huvudet fullt av grubbel börjar han vandra runt på Stockholms gator och fundera på livet. "Ge mig en fast punkt så ska jag rubba universum", lär Arkimedes ha sagt. Det är kanske också en skröna, men det är just den där fasta punkten han letar efter; i en värld där alla moraliska, etiska, litterära, politiska, relationsmässiga, religiösa, filosofiska etc ställningstaganden verkar kunna rättfärdigas med inget mer än ett axelryckande "Jaja, men det är ju bara vad JAG tycker" eller "det har han väl rätt att tycka om han vill" vill han hitta och kunna motivera sina egna önskningar och åsikter.

[A]tt sanningen mist sin teologiska förankring innebär ju inte att "anything goes", utan det ställer desto högre krav på samvetsgrannhet, eftertanke och språklig precision – och här bör var och en med lite filosofisk skam i kroppen ta sitt eget ansvar…

Som alla som läst sin Dostojevskij eller Pirsig vet kommer sådant inte utan ett pris. Allt eftersom vår hjälte gräver ner sig i filosofiska grubblerier om hur livet bör levas går det honom förbi; som varje självpåtagen outsider blir han, ärligt talat, smått patetisk – jag menar, vi snackar ändå om en människa som varken behöver svälta eller frysa annat än om han själv väljer att göra det. (Det vet Vahlquist om. Detta är en (objektivt?) bra sak; det ska mycket till för att göra en sån här text både relevant och rolig, men Jag sköt Paul Coelho är i stycken ett riktigt skarpt och roligt tvåeggat hugg.)

Det är då det händer, det oförlåtliga. En av de få människor han kan relatera till sviker honom genom att läsa och "få sitt liv förändrat" av denne litteraturens svar på Martin Timell: Paulo Coelho. Och det slår slint för den stackaren. Att rekommendera Coelho till någon som går i djup filosofisk ångest över tillvarons komplikationer är ungefär som att ge en bakelse till en som svälter. I den objektiva kvalitetens namn måste något göras. Vissa åsikter kan inte accepteras, ens i ett demokratiskt samhälle. Här har vi den fasta punkten, nu ska världen rubbas.

Ironiskt nog, och frågan är om Vahlquist håller med, är Jag sköt Paulo Coelho inte SÅ annorlunda Alkemisten. Visst, vår antihjälte här är bra mycket intelligentare och mer mångbottnad och har en mycket bättre författare, men i grund och botten finns här, som i alla berättelser om att finna sig själv, samma steg, samma problem, samma allvetande berättare som guidar läsaren mot en slutsats som måste bekräftas genom en prövning. Och precis som hos Coelho är slutsatsen väl lättköpt för huvudpersonen, även om den förhoppningsvis väcker fler frågor hos läsaren. Om bara våld återstår, löser det problem? Om inte, var står vi då? Är det inte här boken borde börja snarare än sluta? Är detta en väldigt lång bokrecension eller en väldigt kort roman?

Trots allt är nog Jag sköt Paulo Coelho inte menad som en söt dessert, det sista man behöver få i sig, utan mer som en aptitretare som gör en hungrig på något bättre. Och den är god, om än med en rejäl bismak av bittermandel, och den är nog nyttig också. Men mätt blir jag inte.

Men det är ju förstås bara min åsikt.

Similar Posts:

• Håglösheten
• 5/10
• Den här historien
• Fullkomligt vidrig och absurt rolig samhällskritik
• Vinter och förändring i Mumindalen

Ultimos liv berättas via första världskrigets skyttegravar, kärleken till den ryska pianolärarinnan Elizaveta, som frivillig flygmekaniker i England under nästa världskrig och sedan tillbaka till Italien igen. Och allt är invävt i en symbolik av linjer i olika former, kurvor, raksträckor, cirklar, och motorer och den höga hastighetens frihetskänsla. En symbolik som känns ganskaÂ…ja, klyschig.

Hon var äkta om ni förstår vad jag menar. Hon var en väg full av vansinniga kurvor, och den löpte mitt ute på landsbygden, utan att någonsin bekymra sig om att vända om. Utan att ens veta riktigt vart den gick.
Han gjorde en liten paus.
- Hon var en sån där väg man tar livet av sig på.

Livet som en väg känns som en ganska sliten allegori och Baricco lyckas inte blåsa särkilt mycket nytt liv i den. Det enda någorlunda uppfriskande är att historien förs framåt via olika berättare som på ett eller annat sätt korsar Ultimos väg. Det är en gammal professor som vill ge sin son postum upprättelse efter att ha blivit arkebuserad för desertering, vi får läsa Elizavetas dagboksanteckningar och vi får följa de något fragmentariska tankarna hos Ultimos yngre halvbror. I dagsläget är detta förstås i sig inte något särskilt nytt grepp, och det finns många andra som har gjort det bättre, men det ger en viss dimension till en annars ganska platt roman. Den är inte direkt tråkig även om det nu kanske låter så. Prosan är i allmänhet trevlig, karaktärerna är överlag trevliga och sympatiska (Elizaveta utgör ett exotiskt undantag som något av en voyeuristisk fläkt), och det är i grund och botten en "god bok". Det är en berättelse om att hålla sina drömmar vid liv och inte låta sina passioner svalna, men den berör mig väldigt lite på just det planet.

Jag läste någonstans (bokhora.se vill jag minnas) att Mircea Cǎrtǎrescu i samband med Alessandro Baricco sa att om en passage i en text inte är tillräckligt bra så är texten i sin helhet inte tillräckligt bra. Den här historien snubblar för många gånger över sin ambition att säga något djupsinnigt för att i slutänden ge mig något tänkvärt. Den tenderar mer att vara någon form av sammanslagning av Paulo Coelhos Alkemisten och en Svarta Hingsten-roman. Jag har visserligen i allmänhet svårt för författare som påstår sig sitta inne med någon djupare kunskap om livet. Och speciellt sådana som sedan lindar in sitt budskap i en mystik och något som kan liknas vid metaforer ur Nya Testamentet. Allt för ofta blir det en new-ageaktig livsvisdom som i grund och botten inte säger någonting. Jag har inte läst något av Baricco innan men jag har fått för mig att Silke var ganska omtyckt. Han kanske har någonting att säga. Många författare har ju det, och jag är definitivt ingen fiende till ambitiösa romaner som försöker tolka livet åt oss, men den här allegorin om vägen är mer tänkvärd i Hjalmar Söderbergs version.

Similar Posts:

• Smått surrealistiskt mästerverk
• Håglösheten
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Mycket mer än bara tantsnusk
• Hög densitet i Lovecrafts sist översatta roman

Så var det i alla fall för hundra år sedan. Ibland är det roligt med historia. Stora delar av Martin Bircks ungdom utgörs av tankar om och beskrivningar av sådant som var tidstypiskt för sekelskiftet 1900. Det är inte roligt. Men anledningen till att det känns som ett evigt tjatande är att resten av boken är så fantastisk.

Den är fantastisk därför att den beskriver hur barndomens sorglöshet utvecklas till en tjugoårings håglöshet via gymnasistens framtidstro. Ingen annanstans finns den förvandlingen beskriven med sådan träffsäkerhet som i Hjalmar Söderbergs roman om stockholmspojken Martin Birck. Söderberg skriver om ungdomen så som Paulo Coelho skriver om kärleken och Herman Hesse skriver om själsliv.

Martin växer upp i ett tryggt hem och är under sin barndomstid "lycklig som en ört på marken, liksom varje litet barn med goda föräldrar och ett gott hem". Men så blir Martin äldre och tillvaron alltmer komplex tills han vid sjutton års ålder känner att han en dag kommer att kunna erövra världen. Relationen till föräldrarna, som en gång var så enkel, slutar fungera för de förstår helt enkelt inte hur Martin tänker och vad han vill. Martin drömmer om att skriva idéromaner. När jag blivit berömd kommer mamma att bli stolt, tänker Martin, och taggarna som borrar sig djupare in i sidan efter varje missförstånd kommer att evaporera. Med denna övertygelse lever Martin, tills han en dag inser att om någonting skall hända måste det hända nu. Men inget händer. Och håglösheten vinner.

Det är både skrämmande och hoppingivande att hundra år, elektricitet, världskrig och popmusik inte förändrat förnimmelsen av ungdom. Skrämmande därför att det ger fog för uppgivenheten. Det kanske är lika bra att kapitulera inför depressionen och sluta sträva för tydligen har människan alltid känt såhär och då kommer den väl alltid att känna så? Fast samtidigt betyder ju det att ingen genomlider det ensam.

Similar Posts:

• Den här historien
• I en tidsmaskin
• Hög densitet i Lovecrafts sist översatta roman
• Fatwadårå?
• Inte briljant men det jämnar ut sig

Jag är en stor fan till Aleph Bokförlag och tycker att vi ska vara tacksamma att en svensk utgivare satsar på fantastisk litteratur. Jag har följt deras utgivning under senaste åren och uppskattar de översättningar som kommer, om än sparsamt. Det är ingen lätt uppgift att ta sig an ett sådant här alster. Sökandet efter det drömda Kadath saknar i stort sett dialoger och är oerhört kompakt skriven. Mängder med adjektiv och målande beskrivningar, kombinerade med Lovecrafts typiska, ofta konstiga, meningsföljd måste ha satt många funderingar i huvudet på översättarna. Jag kan riktigt tänka mig hur de i timtal suttit och funderat över speciellt krångliga passager i boken. Kort sagt har de gjort ett bra jobb.

Något som tidigt fångar uppmärksamheten är indelningen av stycken i boken. I stället för en enkel radbrytning används två vilket gör att varje stycke känns som ett eget kort kapitel. Det känns först ovant, men efter kort läsande inser man vilket hjälp det innebär. Lovecrafts språk är så intensivt att man behöver tid att fundera på vad man nyss läst, grubbla över vad han egentligen menade. Det här är inget verk man läser från pärm till pärm trots det korta formatet. Gör du det kommer du inte att uppleva bokens stora charm; detaljerna, korsreferenserna till andra Lovecraft-noveller och inte minst den påtagliga skräcken.

En annan fysisk detalj är bokens format. Vad har förlaget tänkt på? Formatet kan enklast liknas vid ett Tintin-album, stor och plastig. De flesta format har en marknad; pocketboken är behändig att ta med, inbundna och kartonnage ser mäktiga ut i bokhyllan och håller länge, storpocket fyller något tomrum däremellan. Det här formatet passar inte för något ändamål och jag hoppas att vi slipper se den i fler upplagor.

Boken då. Det är inte min Lovecraft-favorit, men det är troligen av mer personliga skäl. Jag har svårt med den skenande handlingen och de fattiga personporträtten. De fungerar i noveller men blir sparsamt i längre verk. Bortser man från det är det troligen ett av Lovecrafts bästa verk. I stället för att snabbt ryckas ur novellen kan du här gotta dig i timtal åt författarens rikliga prosa. När jag slog igen boken spreds en oväntad aha-känsla genom kroppen. Känslan likväl som slutet var inte helt olikt den i Paulo Coelhos Alkemisten – borta bra men hemma bäst. I övrigt kan jag inte se att dessa författare har något gemensamt.

Texten är ryckig med bihandlingar som försvinner lika fort som de kommer. Huvudpersonen Carter hinner med lika mycket på sina hundra sidor som Tom Jones gör på tusen. Han träffar åtskilliga karaktärer (likätarna är mina favoriter), de flesta har försvunnit eller dött innan du hann lära känna dem. I jakten på sin drömstad lär han känna vänner som hjälper honom på hans bisarra odyssé. Han tar sig även tid att återgälda tjänsterna på de mest otänkbara sätt. Då allt utspelar sig i Lovecrafts drömvärld får Lovecraft fria tyglar i sin prosa och det passar honom bra. Likt Matrix-filmerna uppstår konceptet, ju overkligare det är desto verkligare blir det.

Det känns som Lovecraft hade intentionen att skriva en novell men att texten blev längre och längre tills det helt plötsligt var en kort roman. I eftertexten får man djupare förklaringar till bokens natur: till exempel att det mycket väl kan ha varit ett experiment, aldrig menat att publiceras. Nu blev den som tur det. Romanen, om man räknar det som en sådan, är den sista att bli översatta till svenska. Äntligen skulle man kunna säga!

Similar Posts:

• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• Trygg kan ingen vara
• Ondskans och svindelns poet
• En skräckroman som för tankarna till ett mardrömslikt Narnia
• Något är kajko