Jane Austen har utpekats som urmoder för en rad moderna genrer, för chick-lit och feelgood och romance, och visst ligger det någonting i allt det där, men hon är också så mycket mer. Svärta och önsketänkande och radikalt jäkla trots.

Rent direkt har Austen och hennes romaner gett upphov till många hundratal, förmodligen tusentals omskrivningar – re-writes, spin-off:er, mash-ups, sequels och prequels och allt man vill kalla det. Det verkar finnas tjogvis av begrepp på engelska och få på svenska, av någon anledning.

Det finns romaner som tar sin utgångspunkt i Austens eget liv och människorna omkring henne, romaner som är hyggligt historiskt trovärdiga eller som tar sig uppenbara friheter, som att göra författaren till detektiv eller låta henne resa i tiden. Det finns romaner som återberättar hennes romaner ur någon annans perspektiv än de vanliga huvudpersonernas, romaner som ändrar någon viss punkt i intrigen, romaner som byter genre, tidsperiod och sammanhang. Stolthet och fördom med zombies. Stolthet och fördom med mord. Stolthet och fördom med drakar.

Den senaste i raden av såna här omskrivningar som jag har läst detta jubileumsår är Unmarriageable av pakistansk-amerikanska Soniah Kamal. Det är en nutida – eller någotsånär nutida, för den utspelar sig 2000-2001, och det är ju faktiskt 25 år sedan – version av Austens Stolthet och fördom med handlingen förlagd till Pakistan.

Här lever de fem systrarna Binat – Jenazba, Alysba, Marizba, Qittyara och Lady – tillsammans med sina föräldrar. De båda äldsta är inte, som sina föregångare, strax över 20, utan en bit över 30 år. Eftersom de är ogifta bor de fortfarande hemma hos sina föräldrar och hjälper till att försörja dessa. De båda yngsta är tonåringar och går fortfarande i skolan, där Jena och Alys undervisar i engelsk litteratur. Romanen inleds med en scen där Alys låter sina elever formulera om de berömda inledningsraderna till, just det, Jane Austens Stolthet och fördom.

Med tanke på att Austen hör till hennes favoritförfattare kan man ju tycka att det är märkligt att det aldrig slår Alys hur stora likheter med hennes eget liv Austens roman har, men låt nu inte det hindra dig från att plocka upp den här charmiga romanen. Viktigare är de paralleller som tonårsflickorna i inledningskapitlet kan dra mellan Austens värld och sin egen. I den övre medelklassens Pakistan, som i så många kulturer, är kvinnors sexualitet och kärleksval fortfarande en angelägenhet för hela släkten och det som definierar hennes framtida livsvillkor.

På så sätt lånar sig Austens berättelse bra till det nya sammanhanget, men här finns både likheter och skillnader gentemot ursprungsromanen. Istället för baler går familjen Binat på påkostade bröllop som varar i dagarna tre, och det är där den blyga Jena uppmärksammas av en ung man med smeknamnet Bungles, medan Alys kommer på kant med hans snorkige vän Valentine Darsee. Familjen förväntas sig omgående ett mycket fördelaktigt frieri för Jenas del, medan Alys och Darsee diskuterar det imperialistiska kulturarvet och möjligheten att skapa sig en identitet som engelsktalande pakistanier.

Även om systrarna Binat på många sätt begränsas av traditionella könsroller och äktenskapsideal är de också minst sagt kapabla att ta in och försöka balansera andra impulser. Och på sätt och vis har kanske unga kvinnor alltid, överallt gått den där balansgången mellan traditionella krav och nya, mellan rädslan att begära för mycket och önskan om att få allt?

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• För dig som kan din Austen

I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Envis, busig och söt kattunge

Ni hör ju att det här är förväntningar som förr eller senare måste komma på skam. Det är märkligt att de inte gjorde det tidigare, men romanerna om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott har faktiskt levt upp till dem för varje bok.
Utom kanske den här. Och det måste ni läsa med den här enorma hypen i ryggen, för det är fortfarande en riktigt bra roman. Jag sitter fortfarande som på nålar och skulle göra bra mycket för att genast komma åt nästa del i serien. Ändå är det något som saknas.

Det finns deckarförfattare som jag läser för brottsutredningarnas skull, och det finns deckarförfattare som jag läser för karaktärernas och relationernas skull. Robert Galbraiths (JK Rowlings) böcker om Strike och Ellacott har länge varit båda. Inte minst huvudpersonernas utdragna ”will they won’t they”-förhållande har mig (och typ alla som inte är fullkomligt känslolösa?) i ett verkligt järngrepp. Strike och Robin och deras medarbetare och bekanta är också så underbart komplexa och fina karaktärer. De lever och utvecklas, och jag lever med dem.

I The Hallmarked Man blir detektiverna kontaktade av en kvinna som är övertygad om att en kropp som hittats i samband med en silverstöld är hennes nyfödda barns far som försvunnit spårlöst. Polisen tycker sig veta vems den mördade och vanställda kroppen är, och är till en början inte intresserade av att utreda saken vidare.

Ofta när detektiverna i Strike och Ellacott-serien tar sig an ett fall utöver det vanliga (till skillnad från de otrohetsaffärer och annat som alltid bevakas lite i bakgrunden och som de numera har anställda som kan avlasta med) så beror det på att det berör dem. Här har Strike snarare ett privat motiv: han vill helt enkelt få en anledning att tillbringa mer tid med Robin. Hennes förhållande med polispojkvännen Ryan Murphy tycks bara bli mer seriöst. Strike känner att klockan tickar. Han måste få Robin att förstå hur han känner och dumpa ”Ryan fucking Murphy”.

Kanske har det med detta att göra att inte heller mitt hjärta riktigt hittar hem i fallet. Det känns omständligt och krångligt, och jag bryr mig inte riktigt om alla inblandade karaktärer som jag brukar göra. Rowling är helt enkelt en författare som sätter ribban väldigt, väldigt högt för sig själv.

Kanske kommer jag att känna annorlunda vid omläsning. För det här är inte sista gången jag läser The Hallmarked Man, det vet jag. Jag kommer att lyssna på ljudboken. Jag kommer att försöka läsa den i takt med podden The Strike and Ellacott Files (som i sin tur kräver omläsning), och jag kommer att misslyckas med att stanna upp gång på gång.

Det är i alla fall vad jag förväntar mig.

Så ni hör ju.

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Det förflutnas långa skuggor
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika
• In i sekten

När den lite bedagade pocketboken anlände visade den sig ha en liten varning på baksidan: ”Uncorrected proof: not for resale”. Jaha. Så det är ju med en del reservationer jag kan uttala mig om den här pristagaren. Men jag blir inte mindre nyfiken.

Nu är ju ALMA-priset världens största barn- och ungdomslitteraturpris, och Summer of Reckoning är strikt talat inte, vilket jag nog bara tog för givet, en ungdomsbok. Denna roman har istället vunnit Grand Prix de Littérature Policière, ett kriminallitteraturpris.

Som översättning har den sina knöligheter (och jag har sett andra klaga på dem i webbrecensioner, så kanske blev de aldrig rättade), men förhoppningsvis spelar det mindre roll för en svensk publik – en massa bra översättningar måste ju vara på gång nu, i och med priset?

Summer of Reckoning utspelar sig mestadels under en het sommar i Sydfrankrike, en sommar när saker ställs på sin spets, precis som den engelska titeln antyder. Originaltiteln betonar delvis någonting annat. L’Été circulaire, bokstavligt talat ”den cirkulära sommaren”, pekar på hur det faktiskt fanns en sommar innan och kommer en sommar efter denna. Den här sommaren kanske förändrar allt, men den pekar också framåt och bakåt. Beslut har tagits och tas, och de får konsekvenser.

Den där rundningen i den franska titeln syftar kanske också på vad som händer med 16-åriga Celines kropp. Det här är sommaren som hennes föräldrar tvingas inse att hon är gravid, och magens uppenbara rundning förflyttar Celine från populär till utsatt på den sociala skalan. Romanen följer inte bara Celine, utan hela familjens reaktioner på graviditeten och det faktum att Celine vägrar avslöja vem som är far till barnet.

Delvis upprepar sig historien. Celines föräldrar, Severine och Manuel, har inte ens fyllt 40. De blev själva tvungna att gifta sig när Severine blev gravid med Celine. De bär båda på en bitterhet över hur livet blev, som kommer upp till ytan i och med dotterns tillstånd. Särskilt Manuel bär på en ilska, en evig känsla av underlägsenhet. Han är barn till spanska flyktingar undan Franco-regimen och har aldrig känt sig riktigt välkommen, riktigt med. Han har skulder till sina svärföräldrar och känner deras förakt. Själv föraktar han i sin tur araber, inte minst grannkillen Saïd, och blir mer och mer övertygad om att dotterns tillstånd är dennes skuld.

Vid sidan av och mitt i alltsammans står lillasyster Jo, som drömmer om att ta sig ifrån det lilla samhället och föräldrarnas situation. Hon och den ett år äldre Celine smyger ut i natten och badar i poolerna till lyxvillorna som står tomma stora delar av året. Manuel jobbar med att renovera de där lyxegendomarna. Bygga ut poolerna, soldäcken, de stora trädgårdarna och husen. Klasskillnaderna är skriande för familjen. Vissa har tydligen allt. Inte de.

Det är förstås de båda tonårssystrarna i centrum som först får mig att tro att det här är en ungdomsroman, men perspektivet på de unga – och de som en gång varit unga – är den vuxnes. Det är den som bemästrar ordens blick på dem som inte gör det. En nödvändighet när det gäller att berätta, men också svårt. Jo går på teater, möter en jämnårig tjej i publiken och blir grön av avund på hur den här övre medelklassflickan kan formulera teaterupplevelsen de på en gång delar och inte delar.

Mest katastrofala följder får fadern Manuels oförmåga att uttrycka sig och reflektera. Hans liv är en enda kamp med känslor, ilska, skam och ömhet. Han försöker döva dem med alkohol, men de hotar ständigt att bubbla över och gör det också.

Jag hoppas att den här romanen kommer i en riktigt bra svensk översättning snart. Tillsammans med alla andra böcker av Marion Brunet som verkar spännande men just nu ohjälpligt finns utom mitt räckhåll.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Odödlig, dödlig ungdom
• En sommar av allt och inget
• Varsam dissektion av en ung kvinna

Så är det inte riktigt i The Crow Trap, den allra första Vera-boken.

Här möter vi tre kvinnor som ska arbeta tillsammans med en miljökonsekvensanalys i en liten stuga uppe bland Northumberlands kullar (eller Penninska bergen, men Cleeves talar vanligen om dem som ”hills”). Syftet är att jämna vägen för ny gruvdrift, vilket såklart skulle påverka många i trakten och väcker starka känslor.

Rachel är projektansvarig, anställt på en privat miljöorganisation som hon hjälpt till att bygga upp tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Han tar all cred för hennes arbete, men att försöka göra något åt det skulle innebära att behöva erkänna för sig själv att hon blivit utnyttjad. Anne är projektets botanist, bosatt i den närliggande byn och med visst rykte för sina kärleksaffärer. Grace är ansvarig för att kartlägga däggdjur och är projektets yngsta, mest okända och hemlighetsfulla deltagare. Hon är socialt avig på ett sätt som snart börjar gå de andra två på nerverna.

Till en början ser vi allting ur dessa tre, sinsemellan mycket olika kvinnors synvinklar i längre avsnitt döpta efter var och en. Tidsperspektivet förflyttar sig också, men i slutänden ligger en av de tre död ute i regnet på berget.

Först här, drygt 200 sidor in, stövlar Vera in i bilden på riktigt, och det är inte alldeles tv:s Brenda Blethyns trivsamma, lite rundnätta uppenbarelse som infinner sig.

She was a large woman – big bones amply covered, a bulbous nose, man-sized feet. Her legs were bare and she wore leather sandals. Her square toes were covered in mud. Her face was blotched and pitted so Rachel thought she must suffer from some skin complaint or allergy. Over her clothes she wore a transparent plastic mac and she stood there, the rain dripping from it onto the floor, grey hair sleeked dark to her forehead, like a middle-aged tripper caught in a sudden storm on Blackpool prom.

Fullt så fula kan kvinnor såklart inte vara ens i brittisk tv, men Veras utseende och hennes exem, som till skillnad från hennes kroppshydda för en alltmer tynande tillvara ju längre serien fortskrider, är på något märkligt sätt lustfyllt att läsa om. Som i en scen där hon spanar inifrån stugan och det första hon gör när hon när hon kommer in i huset är att dra av sig sina kliande byxor. Så, när hon riskerar att bli påkommen: ”It wasn’t so much the collapse of the investigation which bothered her. It was the thought of being caught, sitting here, wearing nothing below the waist but a pair of knickers and some wollen socks.” Jag vet inte, det är bara så … relaterbart.

The Crow Trap finns översatt till svenska, som Kråkfällan, men det är verkligen en fröjd att läsa Ann Cleeves böcker på engelska. Visserligen blir jag mycket snart medveten om att mitt naturvetenskapliga ordförråd har sina begränsningar, men man lär sig ju, och dialekten ger verkligen en alldeles särskilt lokalfärg. Här heter det ”bairn” istället för ”child”, ”aye” istället för ”yes” och ”burn” istället för ”stream”. Och jag fnissar förtjust när Vera oroar sig för att ramla ”arse over tits”. Det är väl en fantastisk bild? Den passar denna underbara, bryska hjältinna klockrent.

Similar Posts:

• Obönhörligt som tidvattnet
• Vasst och blänkande
• Människor förrädiska som tidvatten
• Läsning är farligt
• Det förflutnas långa skuggor

Till ön, som vid ebb har en smal bilförbindelse med fastlandet, kommer en grupp gamla vänner för en återförening. De ses på samma plats vart femte år, nu för att fira femtioårsjubileet av den första helgen de tillbringade tillsammans på ön som skolkamrater.

Fredagskvällen förlöper ungefär som den brukar. Vännerna faller in i sina gamla roller. Det dricks en hel del. Man utbyter historier och ältar minnen. Så på lördagsmorgonen kommer en av dem inte till frukosten. När vännerna går för att väcka honom hittar de honom hängd på sitt rum. Självmord. Eller är det?

Kriminalinspektör Vera Stanhope misstänker mord, vilket snart kan bekräftas. Den döde, den bedagade tv-stjärnan Rick Kelsall, verkar inte precis ha varit rädd för att reta upp folk. Han har nyligen avpolletterats av tv-bolaget efter anklagelser om sexuella trakasserier och allmän bufflighet. Han är med andra ord en ”kulturman”. Är det någon han betett sig illa emot som följt efter honom till Northumberland?

Eller ligger svaret längre tillbaka i tiden än så?

The Rising Tide, den tionde romanen om Vera Stanhope och hennes kollegor vid Northumberland-polisen, känner jag delvis igen från tv-serien Ett fall för Vera. En stor del av romanerna är filmatiserade, uppblandat över säsongerna med intriger skrivna direkt för tv. Det spelar ingen större roll, har jag insett. Jag minns ändå aldrig vem som var mördaren. En hel del är också ändrat och komprimerat, och även om tv-serien är sevärd med sina vackra, ofta karga miljöer så ger romanerna betydligt mer kött på benen.

Det gäller inte minst de återkommande poliserna. Förutom Vera själv växlar perspektiven mellan hennes närmaste man, Joe Ashworth, och den unga, ambitiösa Holly Clarke. Det är alltid intressant att läsa deras olika perspektiv på de misstänkta – och varandra. Även om den egensinniga Vera är en favorithjältinna så är jag långtifrån säker på att jag skulle vilja ha henne som chef. Hon lever för jobbet och är inte alltför empatisk när andra inte gör det, och hon drar sig inte för att spela ut Joe och Holly mot varandra när de tävlar om hennes uppmärksamhet och uppskattning.

Ann Cleeves är riktigt bra på att fånga karaktärer, också i det småskaliga. De flesta som passerar förbi i en mordutredning känns som verkliga människor med sina egna historier. I The Rising Tide tickar klockan obönhörligt. Som det farliga tidvattnet som skärmar av Holy Island, men också som själva livets utmätthet.

Vännerna som återförenas på ön var tonåringar när de var där första gången. Då var de hetsiga och unga. Nu närmar de sig pensionsåldern. De grubblar över det förflutna och vad som ska komma. Relationer har inletts och avslutats. Karriärer likaså. Barn har fötts, vuxit upp och gått vidare med sina liv.

Och Rick Kelsalls död är vare sig det första eller det sista dödsfallet som kommer att prägla vännerna på Holy Island – eller Vera och hennes team.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Inspektör Vera gör entré
• Människor förrädiska som tidvatten
• Det bubblar i Brighton
• Läsning är farligt

Förrän nu. För nu har det som hon hela tiden försökt skydda sig ifrån hänt. Frances Adams har verkligen blivit mördad.

Det är upptakten till Kristen Perrins mysdeckare How to solve your own murder. Den utspelar sig i en liten, på ytan idyllisk engelsk by, Castle Knoll, där alla känner alla. På gott och ont.

Hit kommer Annie Adams, en ung, arbetslös, aspirerande deckarförfattare från London. Hennes rika gammelfaster Frances har kallat henne till ett möte om arvet, och det ska bli första gången hon träffar den excentriska fastern som bland annat äger huset i fashionabla Chelsea, där Annie och hennes mamma bor.

Fast istället för det tänkta mötet med Frances snubblar den lilla gruppen potentiella arvtagare rakt in i en brottsplats. Frances är död och efter sig lämnar hon inte bara fastigheter och pengar, utan också en noggrann brottsutredning som inbegriper de flesta människor hon någonsin träffat – och ett uppdrag.

För den som kan lösa mordet på Frances är också den som kommer att få ärva alla hennes egendomar, inklusive Annies hem.

Perrin växlar mellan Annies nutid och Frances dagbok, där vi får följa hennes och hennes vänners tonår i mitten av 1960-talet. Som ungdomar i den sävliga lilla byn tar de sig in på det närliggande godset med det olycksbådande namnet Gravesdown. Där vävs intriger kring den unge godsherren, som är änkling. Snart ställs väninnor mot varandra och en av dem försvinner spårlöst.

Skulle det ha varit Frances? Hänger hennes död ihop med Emily Sparrows försvinnande för sextio är sedan? Och kan Annie lösa brotten och vinna förmögenheten innan tiden löper ut för henne själv? Någon i byn är trots allt angelägen om att behålla sina hemligheter.

How to solve your own murder är en trevlig, välskriven mordhistoria. Jag vill definitivt veta hur det går. Jag kommer nog inte att ligga och grubbla på den här romanen efter att den blivit utläst, men jag är lite nyfiken på den fortsättning som tydligen är på gång. Kommer Frances att fortsätta lösa mysterier från andra sidan graven?

Similar Posts:

• Underskatta inte en gammal dam!
• Ytlighetens estetik
• Det bubblar i Brighton
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Ingen sommar utan nordic noir?

Beware the bareness of a busy life

Christopher Knight lämnade sitt hem i Maine vid 20 års ålder. Han lämnade utan någon särskild anledning och stannade i skogen i 27 år. Hans psykologi är unik på det sättet att det är svårt att hitta ett liknande fall där en person förblev vid sina sinnens fulla bruk och levde ensam under så många år. Den amerikanske journalisten Michael Finkel har skrivit en bok som försöker förstå motivation till varför någon skulle vilja bo själv så pass länge. Boken är en kombination av intervjuer med Knight och reflektioner kring vad det innebär att vara eremit.

Jag tyckte att författaren var lite för påträngande i Christopher Knights liv. Allt han ville var att få vara ifred. I en tanklös stund efter att ha släppts från fängelset sa Chris att han skulle återvända till skogen för att frysa ihjäl. Det sociala livet var helt enkelt för krävande (svårt att relatera till, jag vet, men killen är mest troligt på autismspektrumet). Finkel gjorde sedan flera försök att avråda Chris från att göra detta och höll ständigt koll på honom. Inom stoicismen är det inte nödvändigtvis något dåligt att begå självmord, och eftersom Knight var en stoiker ansåg han att det var upp till honom vad han skulle göra med sitt liv. Jag håller helt med honom.

Jag blev överraskad och glad över att upptäcka att Knights favoritbok var Anteckningar från en källare av Dostojevskij. Knight var en ivrig läsare och han tycktes uppenbarligen mest relatera till protagonisten i berättelsen. Det är fascinerande att tänka att Dostojevskij kunde tränga in i mänsklig psykologi och lyckas skildra något som skulle tilltala en eremit som Chris. Detta är mycket märkligt med tanke på att Knight var en praktiserande stoiker och Källarmannens hela synsätt är ett uppror mot förnuftet. Mot civilisationen. Men jag antar att det finns en paradox i människans hjärta och vissa hjärtan är mer paradoxala än andra! Jag var nyfiken på att veta vilka andra litterära verk han relaterade till.

Jag fann också jämförelserna mellan meditation och en eremits liv vara intressanta. Stillhet är definitivt svårt att finna i dagens upptagna samhälle där alla är uppkopplade hela tiden. Stillheten verkade vara det som Knight värderade mest; ett tillstånd som ligger någonstans mellan tystnad och ensamhet. Du kan inte känna dig ensam om du lever i avskildhet, i stillhet. Det kan låta som en motsägelse men inom den frasen ligger portarna till spiritualitet. Det är tydligt att de som gör långa perioder av tyst reträtt förlorar sig själva och blir världen. Gränsen mellan ”jag” och ”världen” suddas ut.

Jag njöt verkligen av boken. En långsam start, men när eremiten introduceras fastnar man. Jag ser ingen bättre avslutning på denna recension än att citera Dostojevskijs Källarmänniskan:

I have only in my life carried to the exreme what you have not dared to carry halfway, and what’s more, you have taken your cowardice for good sense and have found comfort in deceiving yourself. So that perhaps, after all, there is more life in me than in you.

Similar Posts:

• En ny generation skolas in
• Djurens känsloliv
• Snygg sågning av diverse vetenskaper
• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Förvirrad, förlorad men inte ensam i Sankt Petersburg

Det största skiftet som sker under 500-talet f.kr. är från religiösa trosföreställningar (exempelvis att åska orsakas av Zeus) till att man istället försöker finna djupare förklaringar till naturfenomen. Ingen kultur hade gjort detta före den grekiska kulturens storshetstid. Det kan framstå som delvis onaturligt att ifrågasätta tidigare dogmer då dessa inger människan en känsla av trygghet, av kontroll. Tidigare kulturer hade haft ‘filosofiska system’, skapade av tänkare, som inte ifrågasattes av deras efterföljare. Thales (625 f.kr – 545 f.kr) från Miletos var den första naturfilosofen, och Anaximander (610 f.kr – 546 f.kr)  “stod på Thales axlar”. Skillnaden här är att Anaximander kunde ifrågasätta sin läromästare och därmed falsifiera delar av Thales teorier som han ansåg vara otillräckliga. Det blev startskottet för naturvetenskapens revolution, vilken sedan skulle bli karakteristisk för västerlandets framsteg. Anaximenes, Herakleitos och alla efterföljare ifrågasatte sina föregångare vilket i sin tur ledde till en djupare förståelse av naturlagarna. Rovelli kopplar samman den kritiska attityden med demokratins uppkomst och den politiska diskussion som möjliggjordes av denna process. Det fanns ingen centraliserad byråkrati som styrde Grekland; alla städer (kallade poleis) var självstyrande.

När Anaximander exempelvis konstaterar att jorden är en sten som flyter i rymden, går han från ett stängt universum (där jorden är platt) till ett potentiellt oändligt universum. Detta konstaterande går emot vår vardagliga förståelse då i vår relativa värld finns det både ett tydligt upp och ett tydligt ner.  “What precisely is the argument? It consists in overturning the question “Why does the Earth fall”, into “Why should the Earth fall?” The genius of Anaximander is then to question the extrapolation of our experiences to the Earth itself, of the observed universality of falling.” Detta är verkligen ett paradigmskifte vilket gör att Rovelli ofta jämför Anaximander med andra stora vetenskapsmän såsom Einstein, Newton och Copernicus. All fakta kan nu ifrågasättas, men som Rovelli betonar bör detta inte leda till att man ifrågasätter objektivitet. Vetenskapen försöker finna en balans mellan en sund tro på objektivitet och en insikt om människans subjektivitet; en subjektivitet som endast  kan kringgås genom att ens hypoteser kontinuerligt testas mot en verklighet.

Detta gör att grekerna framstår som moderna. Om man av den anledningen är nyfiken på civilisationens början har jag bara ett råd: Läs denna bok!

Similar Posts:

• Hundra sidor poesi
• Stort, dyrt och fräsigt
• Demokrati! Revolution!
• Reynolds satsar på nytt
• Tiotusentals väldokumenterade orgasmer

När jag började läsa den ganska nyutkomna Homecoming kändes det dock som en hemkomst, eller återkomst. Nyårsdagen 1959 med middagsförberedelser i ett drömhus i södra Australien, pirrande förväntan men också något mörkt förebådande, julafton samma år då katastrofen sker och så över till december 2018 i London. Jess har levt i exil i tjugo år och hennes karriär som journalist är vacklande. Hon bor i ett alldeles för dyrt hus efter att ha separerat från sin pojkvän och hennes liv är ett gungfly. När hon får veta att hennes älskade mormor Nora varit med om en fallolycka och är inlagd på sjukhus reser hon hem till Sydney för att kunna ta hand om henne – och kanske för att hitta något att skriva om.

Scenerna är satta och avvägningen mellan då och nu, mordmysterium och kärleksfulla minnen känns alldeles lagom. Jess undrar vad som orsakat fallet och börjar förstå att det är något som oroat Nora på sista tiden. Hon får ledtrådar och pusselbitar och långsamt börjar något ta form för henne, samtidigt som läsaren serveras avsnitt av det som verkligen hände men efter ett tag är det ändå något som skaver. Allting är så omständligt och vissa saker framstår som övertydliga. Något som är uppenbart för läsaren tar det en evighet för Jess att komma fram till – stora delar av texten är dessutom föregivna avsnitt ur en dokumentär skildring av händelserna – och jag blir otålig och tidvis nästan uttråkad.

Jag tror att det hade räckt gott och väl med två tredjedelar av textmassan utan att särskilt mycket gått förlorat och då hade nog också förtjänsterna blivit tydligare. För det finns väldigt snygga vändningar i hur händelser och minnen av dem kan tolkas, hur betydelser kan förändras i ljuset av något annat. Bland det som framstår som övertydligt finns också väl utplacerade glimtar som är möjliga att missa och vändningarna är många. Och så finns de detaljerade beskrivningarna av såväl interiörer som exteriörer, målande, doftande, ljudande som förflyttar en i tid och rum.

Jag kommer att läsa Kate Mortons nästa roman, och hennes nästnästa, för det jag suktar efter finns ju där, hela tiden med hopp om att verkligen få det jag föll för från första början.

Similar Posts:

• Översvallande om kärleken och tidens gång
• Beroendeframkallande läsning!
• Inspektör Vera gör entré
• Om flykten och framtiden som försvann
• Ett dockhem i romanform