Under läsningen sorterar jag mentalt bilderna i tre kategorier. Den allra första bilden visar en blomkruka med en vissen kvist, och texten: ”Födseln var ett antiklimax”. Den är representativ för de rent depressiva bilderna. Ofta starka och på något besynnerligt sätt vackra, men inte särskilt underhållande. En annan pärla är en ensam och uppgiven figur där det ser ut som att någon slags moln av förtvivlan stiger upp från dess rygg, med texten: ”Jag läste att alla ens drömmar kunde besannas. Så jag har givetvis inte sovit sedan dess.”

En andra kategori är de nästintill tramsiga: en bild på en T-shirt med ordet ”stämning”, och textraden: ”Jag hade tryckt stämning på en tröja. Ibland kunde man inte vara tydlig nog.” Eller en diffus, sorgsen figur som stirrar ut från sidan med kommentaren: ”Jag reste alltid lätt packad i händelse av medresenärer.”

En del av bilderna drar istället mer åt det filosofiska, existensiella och religiösa – som en ytlig skiss av en korsfäst figur med törnekrona, och texten: ”Det var ju själva fan att det inte var själva fan utan Gud som tycktes hata mig obehindrat”.

De här kategorierna har alla sina styrkor, och kompletterar varandra fint, men kanske hade samlingen vunnit på att ha något färre av de rent depressiva bilderna. Att göra humor av depression är inte enkelt, risken finns att slå över i ren självömkan eller att svärtan tar över och suddar ut det absurda eller humoristiska. En av mina stora favoriter Nina Hemmingsson är expert på att hålla sig just på rätt sida av den linjen. När Johansson är som bäst kan [li`te les`sen] faktiskt konkurrera väl med Hemmingssons enrutingar, men när jag läser en hel samling av bilderna på det här sättet så håller det inte alltid hela vägen. Johansson är i gott sällskap där – jag har samma problem när jag läser Jan Stenmark: en och en är bilderna ofta geniala, men tillsammans tenderar de att bli…. lite väl deprimerande. Den enhetliga teckningsstilen med bara tre färger blir också lite enahanda efter ett hundratal sidor. Kanske bör [li`te les`sen] helt enkelt inte sträckläsas.

En annan brist som det må vara lite småaktigt att störa sig på, men som faktiskt stör min läsning, är valet av typsnitt. Jag är helt med på vilken känsla Johansson vill förmedla, och till en början tycker jag om det courier-artade typsnittet, men efter ett par sidor märker jag att jag ibland har svårt att läsa texten, trots ganska skaplig synskärpa och nya glasögon. Det beror på att vissa bokstäver är lite svaga i konturerna, som det blir på en skrivmaskin om man slinter på tangenten, eller träffar en punkt på färgbandet som är lite sliten. Det ger en ganska charmig effekt, tills jag upptäcker att ”g” och ”k” är de enda bokstäver som är svaga, och de är svaga på exakt samma sätt varje gång. Det förstör illusionen för mig; det känns massproducerat istället för mysigt retro.

[li`te les`sen] är full av fyndiga one-liners, av en mörk humor som är skarp och som jag uppskattar ännu mer för att den känns ärlig och uppriktig. Jag associerar ofta under läsningen till en vän, som på samma lakoniska och nattsvart humoristiska sätt brukar kommunicera kring sin psykiska ohälsa. Och kanske fabulerar jag bara, men jag undrar om något av bokens syfte uttrycks i smyg som ett meta-budskap i en av bilderna, där ett av de ständigt återkommande skeletten/vålnaderna famlar i ett stort mörker, med texten ”Mörk humor kan vara en gateway-drug till tyngre samtal.” Jag kan se hur den här boken skulle kunna bli en julklapp från en introvert och nedstämd vän eller familjemedlem till en annan – ett underförstått ”vi kan prata om det här om du vill. Och kanske kan vi skratta åt eländet också.”

Similar Posts:

• Rått och blandat
• Recensionen, ditt as
• Fan så roligt
• Med ett mer ansträngt leende
• Känslan man får

Hos båda serieskaparna möter vi ful-sympatiska karaktärer som med sådan självklarhet låter sina repliker skära igenom varenda social norm på ett sätt som gör att vi som läsare bara kan drömma om att ha en liten, liten del av dem i oss. En annan likhet mellan författarna är att de båda arbetar med att gestalta mörker och frustration med en humor som aldrig förtar angelägenheten.

Precis som Hemmingsson riktar Erixån in sig på det omöjliga i att stå ut som människa och kvinna med de krav som samtiden ställer, men såklart finns det också många skillnader mellan författarna.

Erixåns seriebok jobbar med en bredare och bjärtare färgskala. De starka färgerna bidrar till intrycket av att det som här sägs, det sägs med klar och tydlig röst. Boken växlar också mycket mellan olika sorters serierutor. Vissa uppslag utgör en enda, självständig serieruta medan en del innehåller serieremsor som sträcker sig över en sida eller ett uppslag eller längre. Genom att låta olika typer av serierutor återkomma flera gånger genom boken blir den till en sammanhållen helhet med variation i läsningen, trots att tematiken är ganska tight.

Några av mina favoriter är de återkommande uppslagen med 6 bilder till vänster och tillhörande 6 rutor med förklaringar till höger. De fungerar ofta som tips, till exempel när en är ledsen eller när en behöver få vara ifred. Bland dessa finns ett uppslag om bekväma material, där jag skäms lite över att jag aldrig ens tänkt på dem:

De torra ingredienserna är ett bekvämt material mot kroppen pga:

Mjukt och lent.

Känns som om man inte nuddar något när man nuddar dom.

Viktlös känsla.

Går fort att blanda.

Och:

Nybakat bröd är ett bekvämt material mot kroppen pga:

Känns som nåt levande mot dig vilket ger känsla av att du klarat ta hand om ett liv.

Värmande

Luktar gott

När det svalnat kan du äta det.

En annan favorit i boken är ett avsnitt mot slutet som inleds med ”Kära preventivmedel”. Med väl valda scener gestaltas problematik med hälsorisker och livspåverkan. Inte minst upplevelsen av att tampas mot en hälsovård som inte vill lyssna och inte vill ge klara besked beskrivs med precision.

Det skulle gå att hävda att Över min döda kropp är en arg bok, men det är också en snäll bok med alla tips till den kämpande människan och en rolig bok med humor. Framför allt tycker jag att det är en bra och viktig bok om att överleva bland omöjliga krav och förväntningar.

Similar Posts:

• Kroppspositivt med (eller utan) begränsningar
• Olika nyanser av melankoli
• Kärlek har ändrat karaktär?
• En affirmation om dagen
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld

Den lilla boxen med sex pixiböcker för vuxna, signerad Nina Hemmingsson, är en av dessa julklappar till mig själv. En liten munsbit som slinker med i varukorgen. Jag är kanske inte alldeles övertygad om att det här är ett format för vuxna, men det kan ju vara värt ett försök, liksom.

De sex små böckerna har titlarna Om relationer, Om sex, Om ångest, Om fest, Om djur och Om barn. Ibland består de av Hemmingssons karaktäristiska enrutingar, ibland lite längre berättelser eller betraktelser. Det är lite som om förlaget sagt: ”Gör vad du vill! Du har 24 x 6 sidor på dig.” Det blir bra, förvånansvärt bra. Små munsbitar.

En hel del känner jag igen från tidigare album, en enruting – två krogbord; han: ”Jag är inte intresserad. Du är full och äcklig”; hon: ”Herregud, det stämmer ju precis! Som om vi redan kände varann. Det här är magiskt!” – har jag till och med som kylskåpsmagnet. Fast det gör ingenting. De är värda att återbesöka.

Hemmingsson balanserar, träffsäkert darrande, humor med den svartaste ångest och satir, en skarp blick på mänskligheten med den djupaste självupptagenhet. Det passar på något sätt riktigt fint för det här på en gång snyggt kvadratiska och barndomsnostalgiska formatet.

Som praliner spetsade med ångest, eller kanske snarare: ångest spetsad med choklad.

Similar Posts:

• En högst levande kropp i en högst levande bok
• Nattsvarta vulgäriteter
• Det vidöppna redovisandet
• Go Nina!
• Recensionen, ditt as

Jag är oförlåtligt dålig på att läsa liknande serieböcker eller hur de nu kategoriseras. Sara Granér har jag bekantat mig med, och den på Instagram aktiva Fanny Åströms bilder är ofta lika träffande som dräpande. Det gör alltid gott för karaktären att varva vederkvickande sparkar strax under knäskålen med tunga knän i mellangärdet. Liv Strömquist vilar alltjämt lugnt i bokhyllan.

Jag har under en tid följt Nina Hemmingsson på Instagram och hade väl en aning om vad guldkorn det tilldragande omslaget dolde i sitt innanmäte. Det som först slår mig är att det ser ut som om hon tecknat just i min bok. Jag stryker fingrarna över sidorna och hoppas känna de urgröpningar bläckpennor lämnar efter sig. Men det är slätt. Det kanske är en enkel sak att få till denna illusoriska känsla, men jag är väl ingen boksättare heller! Vad vet jag, vad kräver ni!

Jag ser mig själv i många av bilderna och då tänker jag inte bara på kråkfotshandstilen. Jag tänker då på ensamheten, ångesten, kraven. Men det är allmängiltiga känslor och tillstånd och jag tror inte jag vågar träffa den människa som inte åtminstone då och då bekantar sig med ensamheten, ångesten och de orimliga kraven. Vissa bilder med tillhörande text förstår jag inte, medan andra, antar jag, är knutna till kvinnoskapet och bortanför min upplevelsehorisont. Men många gånger träffar det rätt och jag sitter mest hela tiden med ett litet fånigt flin och njuter av den glada pessimismen. Sida 21, en enkel figur ritad med bläckpenna där det på tröjan står ”Det kommer inte bli bra”. Eller varför inte på sida 54 där en pratbubbla pressar sig ut genom en skorsten: ”Kom närmare, jag bits inte”. För ensamhet och ångest smittar som bekant. 119: ”Min superkraft! Hålla ihop. Ja det har ju krävts en del övning också.”

Naturligtvis tror jag mig kunna kopiera stilen; de inte helt verklighetstrogna figurerna kan ju inte vara så svåra att avbilda! Det är ju bara att ta några kritor, en bläckpenna och låta de fria associationerna få fritt spelrum. Hybris är ett angenämt tillstånd och i värsta fall har jag trots allt en kopiator hemma. Ni vet hur svårt det är att färglägga en figur vilken som helst och försöka hålla sig innanför linjerna. Ja, Nina Hemmingsson bryr sig inte så ofta om det. Och hur kul är det egentligen att hålla sig innanför ramar. Det är vackert, så vackert med detta gränsöverskridande. För Guds skull, köp, sno, låna! Det är något att hålla i när livet smyger sig på.

Similar Posts:

• Rått och blandat
• Nattsvarta vulgäriteter
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Det vidöppna redovisandet
• Go Nina!

Med denna fadäs i minnet hyste jag en viss oro när jag fick reda på att Statens medieråd engagerat några av mina favorittecknare för att göra en antologi om näthat. De bästa intentioner från möss och medieråd kan nämligen resultera i något som faller platt, om de politiska motiven blir viktigare än de konstnärliga.

Men faller platt gör antologin Ordet är fritt faktiskt inte. Och kanske flyger den inte spikrakt mot skyarna heller, men den har absolut sina poänger. Eva Thorslund, direktör för Statens medieråd redogör i första texten för antologins syfte:

Om vi låter bilden /…/ visa på hur vår mellanmänskliga kommunikation faktiskt ser ut. Om vi dessutom låter humorn trycka på ömma punkter för att både inskärpa allvaret och samtidigt avleda en del av smärtan. /…/ Tanken har varit att låta ett antal tecknare /…/ visualisera hur det digitala samtalet och dess tonalitet ser ut. Framför allt när det spårar ur.

De olika tecknade serierna är vilt olika till stil och innehåll, och tyvärr också till kvalitet. Flera av serierna är klart underhållande – som Johan Wanloos gliring till ”alternativmedia” där jorden är platt och allt är invandrarnas fel, eller Martin Kellermans enrutingar där nättrollen med rätta framställs som dumma, inskränkta och barnsliga. Och kanske finns det en poäng att lägga dessa lättsamma, måttligt politiska serier just innan en tung text av Alexandra Pascalidou där hon berättar om hur hon ända sedan barndomen levt med anonyma dödshot som riktats mot henne på grund av hennes hudfärg och hennes politiska engagemang – en viktig text som man kanske annars inte hittat orken till att läsa, men som nu slinker med av bara farten. Med lite socker i botten går medicinen ned, liksom. I Frida Malmgrens serie ”I huvudet på ett nättroll” uppstår en ljuvlig synergi mellan humor och samhällsnytta, när hon förser oss med en humoristisk och lättillgänglig översikt över den viktiga – men förmodat ganska torra – forskning som finns rörande psykologiska mekanismer som ligger bakom näthat. Jag älskar tecknade serier med fotnoter.

En del av texterna, som Ola Larsmos ”Så kan språket bana väg för massmord” är ganska akademiska, med referenser till såväl Wittgenstein som Goebbels. Därför blir jag förvirrad över avsnittet som är tecknat av Stephanie Abdallah, och som verkar rikta sig till barn, med formuleringar som ”får min klasskompis ha ett hakkors som profilbild” eller ”prata med din skola eller dina föräldrar” (om du blir utsatt för näthat). Det frustrerar mig också att Abdallah tipsar flitigt om att anmäla näthat till administratörerna för det sociala mediet, eller till polisen, men varken hon eller någon annan diskuterar vad som händer efter anmälan. Enligt min erfarenhet är det ytterst sällan ett hatiskt eller hotfullt meddelande ens leder till någon åtgärd från administratörerna på t.ex. Facebook eller Twitter, än mindre några lagliga påföljder. Jag saknar i antologin en analys över vad som kan göras på samhällsnivå för att motverka näthat. Är det ändrad lagstiftning som behövs, eller är problemet att den befintliga, med brottsrubriceringar som olaga hot, hets mot folkgrupp eller förtal, inte tillämpas?

Ett par av serierna känner jag igen – bitvis ordagrant – eftersom de är berättelser som har cirkulerat på sociala medier. Som den om hur Linnéa Claesson trollar män som skickar dickpics och sexuella inviter, eller den hätska debatt som väcktes när Elin Lucassi berättade på Facebook om hur hon hamnade i en hotfull situation i samband med ett fotbollsderby. När det gäller de här serierna är jag lite tveksam till vad serieformatet egentligen tillför. Claessons spydiga svar är hemskt roliga, och männens reaktioner är tröttsamt bekanta, men en teckning av en screenshot blir inte roligare än när samma screenshot publicerades på Facebook för ett halvår sedan. Och de många direkta citat från Facebook-trådar som utgör en stor del av Lucassis serie ger förvisso en illustration av hur näthat kan se ut, men upprörda och hatiska Facebook-poster ser jag varje dag på Facebook. Det tillför inte så mycket att se dem i tryckt form.

Ironiskt nog är de delar av antologin som kommer direkt från uppdragsgivaren Medierådet de som är klart sämst. Meningsbyggnaden i Thorslunds texter är besynnerlig (jag har visserligen kapat lite i citatet ovan, men även i fulltext verkar liksom halva meningarna saknas) och den röda tråden tunn och slingrig. Men kanske gör det inte så mycket, för mellan förord och efterord finns en hel del läsvärt ändå, och jag kan med lättnad konstatera att även om inte varje bidrag till Ordet är fritt är en fullträff, så är den milsvitt bättre än ”Fatta förstå”.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Chomsky och vargen
• Lysande svensk musikjournalistik
• Efter kriget
• Mr ABBA

Jag blir lite kär i boken redan på försättsbladet, där författarna har citerat min gamla favoritlåt, Hello Saferides ​”My best friend”​ – den som har refrängen “damn! I wish I was a lesbian”. Men jag blir inte besviken när jag fortsätter läsa heller. Författarna går metodiskt igenom varför du som heterotjej bör vara missnöjd med den roll som förväntas av dig i ett förhållande med en man, varför det är bättre att vara lesbisk, och hur du ska göra för att “konvertera”. På så sätt är den verkligen den handbok den utger sig för att vara.

Men den är också så mycket roligare att läsa än handböcker brukar vara! Formatet är luftigt och lättillgängligt, bitvis nästan som en antologi. Insprängt mellan författarnas informerande eller argumenterande stycken återfinns texter av en rad framstående figurer inom feminism- och HBTQ-rörelsen, som författaren Maria Svedland, skådespelaren och komikern Nour El Refai, författaren och sociologen Carin Holmberg, och skådespelerskan Bianca Kronlöf. Detta varvas också med rena intervjuer, små informationsrutor (om t.ex. bra sätt att ha tjejsex på), och täta illustrationer av två av mina favoritserietecknare – Liv Strömqvist och Nina Hemmingsson.

En vän till mig brukar säga att vi kommer att flamsa oss hela vägen fram till revolutionen. Lite känns det som att det är vad Lodalen och Tudor gör i den här boken, för under humorn finns ett stort allvar. Samma strukturer som föder det där vardagsgnabbet som författarnas heterovänner har tröttnat på ligger också till grund för det våld och den diskriminering mot kvinnor som är en faktum i samhället idag. Tonen i boken är positiv (den kommer ju med en lösning!) men det går inte att ta miste på att författarna tar problemen med det ojämställda samhället på allvar.

Även om jag på sätt och vis gjort en resa från straight till homo, så passar jag inte riktigt i målgruppen för den här boken – heterotjejer som fått nog av killar. Som transperson “blev” jag lesbisk i och med att jag började identifiera mig som kvinna. Jag lever fortfarande i samma förhållande som när jag för omvärlden såg ut att vara man, det är etiketten på förhållandet som har förändrats – hur andra ser på oss.

Och det för oss in på några av de saker jag saknade när jag läste ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Ett par gånger nämns helt i förbifarten att man som lesbisk måste förhålla sig till omvärldens attityder, men det följs inte upp. Samhället går visserligen framåt, men homofobi är ett faktum. Att behöva ta hänsyn till sådant som ifall landet man turistar i erkänner ens äktenskap eller om en viss miljö ens är säker att vistas i som öppet lesbisk, är ändå värt att nämna. Boken må vara en reklamkampanj för att bli lesbisk, men det hade känts rimligt att också ta upp några av de potentiella problem som man kan stöta på – inte minst för att det är bra att vara förberedd om man ska ta sina första stapplande steg in i lesbianismen.

På samma sätt saknar jag en kommentar om hur HBTQ-communityt kan vara svårnavigerat, och har sina interna schismer och motsättningar. Det är med stor glädje som jag noterar att författarna inkluderar transkvinnor och intersexpersoner när de pratar om lesbiskhet. Jag blir också glad över att transkvinnan Aleksa Lundberg fått delta med ett avsnitt i boken. Men faktum är att inte alla lesbiska ciskvinnor är lika inkluderande, och det är inte bara transkvinnor som kan känna sig ovälkomna. Marknadsstrategen och opinionsbildaren Shadé Jalali nämner i en intervju hur hon inte togs på allvar i flatvärlden på grund av sina feminina attribut. Hon säger: “Jag förstod att om jag ska attrahera tjejer så får jag sluta attrahera killar. Så heteroattireljerna åkte av”. Det är synd att det uttalandet inte leder till någon följdfråga. För nog finns det ändå i vissa kretsar en hierarki, där “butchflatorna” med sina maskulina attribut står högre i kurs än de mer feminina “femmeflatorna”? På samma tema nämner Nour el Refai i förbifarten sin beundran för “Gold star lesbians”, det vill säga kvinnor som aldrig haft sex med en man. Och nog finns det väl grupperingar där de “riktiga” guldstjärneflatorna är mer välkomna än de bisexuella, nykonverterade, eller de som rentav undrar, tvivlar, eller experimenterar? Det är i alla fall min erfarenhet.

Det här är inte alls den attityd som författarna för fram – tvärtom! Hela deras budskap är ju att du som förmodad hetero är välkommen att smaka på konceptet med samkönade förhållanden – kanske tycker du rentav om det! Men det är attityder som finns, och de hade varit värda att nämna i avsnitten som handlar om hur man som nykomling tar sig in i flatgemenskapen.

En annan sak jag som hjärntvättad av akademin hade velat se mer av är källhänvisningar. Många intressanta påståenden förs fram – att män i snitt gör av med 80 % av ett gemensamt hushålls resurser, till exempel – men jag skulle gärna vilja veta hur beräkningen är gjord. Jag tror säkert att författarna har underlag för sina påståenden, men jag vill kunna läsa vidare, gräva djupare.

Med detta sagt är ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk​ en rolig och informativ bok som tar upp många viktiga frågor. Och om du är en av de där missnöjda heterotjejerna kanske den rent av blir livsomvälvande. Det är svårt att verkligen se och förstå en maktstruktur så länge man är en del av den. Det blir uppenbart för mig och andra transpersoner när vår plats i samhället, och dess förväntningar på oss förändras under transitionen. Många av berättelserna i ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk vittnar om en liknande insikt: genom att börja ha förhållanden med kvinnor blir de aspirerande lesbianerna plötsligt medvetna om bristerna och maktstrukturerna de varit blinda för i sina heteroförhållanden. Och någonstans är det vad jag tar med mig när jag läst färdigt. ​Liten handbok i konsten at bli lesbisk​ känns som en vänlig knuff i homosexuell riktning som säger: om du inte trivs som hetero, så testa! Kanske blir bilden tydligare när du undersökt alternativen. Och vill du stanna är du välkommen.

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Hurra för fittans år!
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• En bögtjej med lesbiska erfarenheter väcker tankar om vad kön är
• En högst levande kropp i en högst levande bok

Netflix och chill är den femte samlingsvolymen av Lilla Berlin, och har dejting och relationer som tema. Ellen Ekman har bett sina läsare att berätta om sina egna ragg- och dejtingupplevelser, och sedan ritat serier utifrån dem. Igenkänningsfaktorn blir förstås väldigt hög för många, för är det något som definierar vår generation så är det stilängslighet (ta hela hipsterkulturen som exempel) och våra ständiga försök att knyta an till människor som kanske eller kanske inte ser ut som sin profilbild, och kanske eller kanske inte kommer kalla dig för könsord innan kvällen är slut. En sådan beskrivning låter kanske deprimerande, men Ellen Ekman tar internetkulturens vardagliga irritationsmoment (som twittertroll och att få oönskade bilder på främmande penisar skickade till sig) och skapar förstklassig komedi. Visst är det jobbigt att behöva hantera mansplainers och ”jag är inte rasist, men…”-bekanta, men det gör livet lite enklare att kunna se t.ex. den bajsnödigt elitistiska musiksnobben genom en humorlins.

Ni vet de där sakerna människor gör och säger som skaver, men som man inte riktigt lyckas sätta ord på? Ellen Ekman gör det åt dig. Det är än lättnad att känna ”ja, precis så är det!” och få en slagfärdig replik att använda på köpet. Som den här, om varför det är irriterande när folk säger att man ska ”bejaka sitt inte barn”:

Vet du vad barn är? De är oförskämda, oanständiga, emotionellt outvecklade versioner av människor. Barn är materialistiska, egoistiska och elaka. De mobbas, ljuger, äter snor och bränner myror med förstoringsglas. Är det något att ”BEJAKA”?!

Netflix och chill är ofta klockren satir, där serierutorna fungerar som en sorts skrattspegel. Vi ser eländet som får oss att spy galla på sociala medier, oavsett om det gäller smygrasism, antifeminism, eller hetsen mot gluten, men istället för att bli frustrerad och ledsen börjar man skratta. Jag tänker köpa de andra Lilla Berlin-albumen och använda dem som ammunition mot dagar då allt känns jävligt, och jag rekommenderar er att göra samma sak.

Similar Posts:

• Bajsnödigt dagsfärskt
• På alla hipsters sida
• Lilla Berlin – Stora människoskildraren
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Da capo

I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst på perspektiven för att därigenom låta samhällskritiken effektfullt sippra igenom i stället för att exempelvis låta slagorden ljuda. Och det gärna med ett ironiskt peppande språk, att sitta och vänta på att eventuellt bli inringd av en bemanningsfirma (och i så fall springa det snabbaste man kan till jobbet) eller att ensam lyfta gamlingar inom äldrevården blir ett bra sätt att träna. Eller positivt peptalk för organiserade abortmotståndare att byta ut parollen Ja till livet till Nej till döden och i stället börja protestera mot satsningar på dödsbringande militära projekt eller det destruktiva klassamhällets dödliga konsekvenser.

Ofta biter den satiriska, skrattframkallande humorn och mörkret där bakom på samma gång. Även om skrattet inte fastnar i halsen så triggas samtidigt samhällskritiska tankar i bakhuvudet. Mellan seriestripparna finns enrutingar med figurer som utbrister saker som:

”Tänk att det gått att räkna ut att vårt solsystem är 4,6 miljarder år”, varpå en annan svarar:

”Ja, vissa åldras fan inte med värdighet”.

Eller en björnkanin vid ett bord som utropar: ”Hovmästarn! Det är kött i mitt kött!!!”.

Det är bredden, kombinationen av längre serier, korta ordvitsbyggda bilder och detaljrika färgexplosioner till uppslag som lyfter boken. Upplägget hade antagligen blivit en aning tungt om uttrycket hade varit mer ensidigt.

Det är i likhet med Jan Stenmark eller ovan nämnda Hemmingsson lätt att få favoriter att återkomma till, men i Sara Granérs fall kan det lika gärna handla om en färgglad bild av ett vardagsrum och ett litet fyrfota djur med tofsmössa och fiskhuvud som säger: ”Kom ihåg att i ditt hem är det jag som bestämmer” eller mer politiskt direkta sidor. En starkt genomgående tematik finns därmed inte men återkommande är serier om rovdriften på naturen, arbetsmarknadens och det kapitalistiska systemets absurdism. Det är få som tacklar sådana tunga ämnen på ett så roligt, finurligt och samtidigt allvarsamt och samhälleligt tankeväckande sätt som Sara Granér.

Similar Posts:

• Satir som kunde nått längre
• Rått och blandat
• Satir och genialitet i serieformat
• Recensionen, ditt as
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!

Men 2014 har det hänt något, både när det gäller skildringar av och samtal om ”det kvinnliga könsorganet”. Förutom Strömqvists bok, i vilken hon undersöker hur vi förhållit oss till kvinnokönet genom historien, så har också albumet Kvinnor ritar bara serier om mens, med Sara Olausson som redaktör, getts ut i år. Mens var även temat för ett avsnitt av SVT:s kulturprogram Kobra nu under hösten. Mian Lodalen och Matilda Tudor ägnar stort utrymme i den härligt provokativa Liten handbok i konsten att bli lesbisk åt att uppvärdera fittan och uppmana kvinnor att behandla sina sköten med större respekt. I mars anordnade RFSU för första gången Fittfestival, och på SVT Opinion har den bristande forskningen i ämnet diskuterats. Fittans år har en egen hashtag på Instagram. It is on, people!

För nu poppar de upp lite varstans. De benämns och de tar plats. Äntligen! Och jag nickar gillande åt Nina Hemmingssons håll och tänker att även om det nu inte blev 2013 som du hoppades, så kan vi i alla fall 2014 ropa: Hurra för fittans år!

I somras läste jag en annan bok som förändrade min syn på, och min förståelse av, min sexualitet radikalt. Jag rekommenderar den okritiskt till alla. Naomi Wolf förklarar i Vagina – A New Biography den kvinnliga sexualiteten utifrån så väl medicinsk som kulturhistorisk vetenskap, och hon tar hjälp av egna erfarenheter när hon diskuterar. Mindblowing är bara förnamnet.

Boken är tung inledningsvis då det är där hon lägger hela den vetenskapliga grunden för alla resonemang; hon presenterar The Pelvic Nerve (som jag tror översätts till Pudendusnerven på svenska) och dess för varje kvinna unika förgrening av nervtrådar (Aha!). Hon förklarar hur det autonoma nervssystemet är vad som kickar igång sexuell upphetsning, men hur samma system inte alls fungerar om istället det sympatiska nervsystemet konkurrerar med sin kamp- eller flyktinstinkt (Aha!). Hon förklarar vilka substanser som frigörs i kroppen vid njutning, upphetsning och rädsla, och hur de påverkar oss. Och hon skriver om olika typer av orgasmer och hur de skiljer sig åt (Aha!).

Kvinnokönet verkar av någon anledning inte riktigt intressera vetenskapen. Exempel 1: att klitoris är vansinnigt mycket större än det lilla ollon som syns utanpå ’upptäcktes’ inte förrän 1998 (!), och 2: ingen vet vad kvinnlig utlösning egentligen består av för vätska. Jag menar, va? Är det ingen som är nyfiken?! Den kunskap som finns har dessutom svårt att få fäste utanför vetenskapliga kretsar. Så, bra där Wolf! Tack för att du förklarar mig.

Men det är sedan, när hon börjar se på detta ur ett större perspektiv, som det blir riktigt spännande! För Wolf gör kopplingar mellan vaginan (som är den benämning hon använder), via nerverna och hjärnan, och alla möjliga aspekter av en kvinnas liv – kreativitet, trygghetskänsla, karriär, självförtroende. Hon diskuterar sexuellt deprimerade vaginor, som inte trivs i den rådande idén om hur heterosexuellt sex bör gå till (Lodalen och Tudor ger exempel på en samtida svensk studie där var femte kvinna svarar att hon sällan eller aldrig får orgasm vid sex med en man, samtidigt som majoriteten svarar att de regelbundet onanerar och då ”inte har problem med att komma”). Hon ser samband mellan sexuell stress (grovt och sexistiskt språk, trakasserier, hot och våld) och kvinnors möjlighet att tänka kreativt, prestera och i förlängningen göra karriär. Hon visar hur sexuella trauman sätter sig i hela kroppen på den kvinna som utsatts för övergrepp och kränkningar och kan visa sig genom försämrad balans, sömnsvårigheter och ljusare röst till följd av spända stämband. Hon diskuterar användningen av våldtäkt i krig utifrån att det inte handlar om att ”kränka landets heder genom att kränka dess kvinnor”. Hon presenterar motivet att ett våldsamt övergrepp på en kvinnas kön rätt och slätt dödar hennes livslust. Det passiviserar. Gör kvinnor apatiska, och därmed lätta att styra och kontrollera. Hon menar att samma motiv kan förklara sattyget kvinnlig könsstympning.

Sida upp och sida ner om samband och effekter som jag inte varit i närheten av att kunna greppa och än mindre formulera själv, men som träffar rakt i magen. Jag börjar nog fatta saker nu. Eller jag börjar fatta mig själv. Det tog mig 35 år och en bok av Naomi Wolf.

”Men kuken då?!” Nej. Vi behöver inte diskutera den nu. Det kan vi göra i ett annat sammanhang. Kvinnokönet finns nämligen inte till enkom för kuken, och behöver inte förstås i relation till den. Att många gillar att låta just dessa kroppsdelar umgås betyder inte att vi inte bör förstå dem och prata om dem separat. Den manliga sexualiteten är definitivt inte oproblematisk, färdigdiskuterad eller särdeles nyanserad. Tvärtom. Men – det ÄR skillnad i hur mycket utrymme som ges åt det manliga respektive kvinnliga könet, och det ÄR skillnad mellan att ha kunnat rita schabloner av sitt eget kön från barnsben och att inte ens ha tillgång till en sådan schablon. Det ÄR skillnad om du inpräntas med att ditt kön ger pondus eller med att det är något du bör skämmas för. Det finns därför ingen som helst anledning att be om ursäkt för att fittan får en massa positivt laddad plats i offentligheten för tillfället. Det har tassats på tå runt kukens förträfflighet länge nog. Låt mig ge ett exempel.

Jag är fruktansvärt drillad i konsten att inte tala illa om en mans kön. Att inte andas något negativt om storlek eller utseende. Det är nämligen askänsligt har jag fått lära mig. Det hänger ihop med självkänsla och välbefinnande att känna stolthet över sitt kön, och att kritisera det innebär att en kritiserar personens själva väsen. Vi nedvärderar med andra ord inte en mans könsorgan eftersom vi inte vill göra mannen ifråga själsligt illa. Fullt rimligt. Men om vi vänder på det? Kan vi se tecken på att kvinnor får samma respekt tillbaka? Att från högstadieåldern bara få höra positivt laddade kommentarer om sitt kön?

Tyvärr tror jag att de flesta med ”det kvinnliga könsorganet” snarare kan göra deprimerande långa listor över negativa kommentarer de fått. Vi lär oss genom upprepning att vårt kön luktar illa, är ohygieniskt och fult. När Naomi Wolf på diskussionsforum frågar efter smeknamn på det kvinnliga könsorganet får hon olika svar beroende på om gruppen består av män eller kvinnor. Av männen föreslogs t.ex. ’Meat curtain’, ’Vertical seafood taco’, ’Cock-holster’, ’Hairy mussel’ och ’Cockpocket’. Ta en sekund här och stanna upp. Det här är inte ovanliga ”smeknamn”, och deras motsvarigheter finns givetvis på svenska också. Jag har hört dem många gånger. Till leda kan en säga. Och så har även du, din syster och din flickvän. Det gör något med oss – med vår självkänsla, och med vårt välbefinnande och själva väsen (se ovan). Ingen ska tro annat.

Vi borde alltså kunna enas om att kärt barn behöver nya smeknamn. Om en hela livet förstått sitt kön som problematiskt och lite småäckligt kan det hända fantastiska saker inom en när någon hävdar motsatsen. Testa det! Nästa gång du står öga mot öga med ett kvinnligt kön du gillar, berätta att du uppskattar det. Och inte att du uppskattar det för vad det kan göra för dig, utan i sig självt. Jag kan nästan lova att ”det som brukar kallas ‘det kvinnliga könsorganet’” är svältfött på komplimanger av det slaget, och att det är efterlängtat.

Så därför knarkar jag fittkunskap i år, 2014. För att kloka och coola kvinnor tagit bladet från munnen och börjat diskutera fittan på sina egna villkor. Utan att skämmas eller retuschera. Utan att vilja vara till lags eller attrahera. För att den är en del av oss, våra kroppar och liv och lustar, och ja, vad passar väl bättre än att de som känner den bäst definierar den – dess drömmar och önskningar, men också dess sorger? Och att de som känner den namnger den? För vad ville kvinnorna i Wolfs undersökning själva att deras kön skulle kallas? Jo,’Kitty’, ’Yum yum’, ’Honey pot’, ’Vajayjay’ och ’Growler’. Jag gillar Growler. En Growler ödslar inte tid på någon som får för sig att kalla henne ’Cockpocket’. Och det borde inte någon göra. Vi tar det igen: hurra för fittans år!

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Här är den slutligen: the gay agenda!
• The female gaze
• Boys boys boys
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”

Efter ett tag tycker jag mig dock skönja något nytt. Ångesten hos Sjöbergs androgyna karaktärer skiljer sig visst lite grann från Nina Hemmingssons storögda svarta flickor. Här yttrar sig ångesten inte bara inåt, utan framför allt utåt. Klimathotet återkommer som anledning att må dåligt. ”Ärade klimatångest”, skriver Sjöberg på ett vykort på en rutig duk bredvid en kaffekopp.

Tack för att du finns, min trogna vän. Du har hållit mig sällskap om nätterna och älskat mig. Tack för att du hållit mig borta från konsumtion, drömrenoveringar, bilar, kött och flyg. JA TÄNK OM ALLA HADE VETT ATT KÄNNA LITE MER ÅNGEST! Då skulle dom må så dåligt att dom inte stod ut med att tömma jorden på resurser och förstöra framtiden för våra barn… Älskade ångest – du är svaret på allt! Lotta.

Genom att blanda tekniker driver Sjöberg med det mesta vi får itutat oss är lösningen på våra problem. ”Idag är det första november!” säger en vinterklädd person, medan en i linne och shorts med armarna kramande kroppen svarar ”Nu tycker jag att du är himla negativ!” I mig skriker å ena sidan en röst i arg protest; nog måste positivt tänkande ibland vara en vettig hjälp? Går det verkligen att gå in i ångesten och begrava sig på det här viset, är inte det bara att dra ner sig själv i onödan? Samtidigt som jag fnissar åt det envisa svartsinnet, som hoppar vidare i sina tvångstankar på de vita strecken på övergångsstället, för att sedan läxa upp personen tvärs över gatan: ”Alltså, vet du, jag räddade just världen! Lite tacksamhet är väl inte så mycket begärt”. Kanske är det dags att inse att nej just det, jag har ju ingen diagnos. Kanske hjälper positivt tänkande för mig, men varför skulle det göra det för alla?

En vanlig tillflyktsort för kvinnor historien igenom har varit syjuntan. Där har det broderats, virkats och stickats, och av detta använder sig Sjöberg påhittigt boken igenom. Bonaderna är förstås inga helgade hem-hyllningar, tvärtom… Min personliga favorit är ”nejonet”. Ett litet lejon som helt enkelt säger ”nej!”. Löjligt enkelt, men det får mig att skratta som ett barn i flera minuter.

Det finns mer och mindre lyckade serier. Serier med klockren poäng, och andra som känns mer som utfyllnad. Utan vidare finess händer det att dörrar slås upp som vi redan sett på vid gavel alltför många gånger.

Ändå är det så oerhört befriande varje gång någon skriver om ångest. Avdramatisering, känslan av igenkänning. Att det är systemet vi utarbetat som är det som inte fungerar, aldrig vi själva. Jag pratade igår med en person från Australien, och fick därigenom synen på svenskar uppdaterad. Det är lätt att bli hemmablind. Till exempel pratar vi oerhört sällan med främlingar. Vilket i en förlängning förstås bidrar till att cementera ensamhet för de som redan hamnat utanför sällskap av en eller annan anledning (skilsmässa, depression, lång arbetslöshet, sjukskrivning). Det är i mångt och mycket vår kultur som gör det svårt för oss. Vi pratar gärna om andra kulturer och deras problem, men hur vore det om vi såg vår egen verklighet? För varje person som skriver om ångest, går in i mörka känslor utan att väja, utan att försköna, kommer vi ett litet steg närmare den självhjälp som faktiskt är sann och inget påhitt av någon överpositiv livscoach. Nämligen att vi alla är delar av samma kött, att vi alla har rätt att må skit ibland. Vi är bara människor.

Och klimatångesten måste väl den sundaste av alla ångestar?

Similar Posts:

• Små delikata ångestpraliner
• Recensionen, ditt as
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Det vidöppna redovisandet
• Hurra för fittans år!