I Feberdröm befinner vi oss dock långt ifrån Westeros (inte så konstigt, den kontinenten var väl knappast uppfunnen 1982). Närmare bestämt på Mississippifloden och året är 1857. Abner Marsch, en man vars fysionomi påminner starkt om Martins, är redare för ett ångbåtsbolag och har haft rejäl otur när han fått större delen av sin flotta förstörd under en sällsynt sträng vinter.

Trots viss tvekan slår Marsch till när den mystiske främlingen Joshua York dyker upp och föreslår att de ska bygga den största och snabbaste flodångaren som befarit Mississippi-floden, en praktfull båt som får namnet Feberdröm. Det följer dock med vissa underliga förbehåll med kompanjonskapet. Till exempel sover York på dagen och vill inte störas. Han är desto piggare på natten.

Ja, ni hör ju vartåt det barkar. York och de likasinnade vänner han samlar runt sig visar sig snabbt vara en variant av vampyrer som på en del sätt skiljer sig från traditionen och på andra sätt följer den väl. Glöm speglar och vitlök, men ta gärna med en påle, om man säger så.

Det visar sig att York är en jämförelsevis god vampyr som högaktar kompanjonskapet med Marsch. I träsken runt New Orleans finns det dock en betydligt mer ondskefull vampyr vid namn Julian som också har sitt eget entourage och sina egna planer. Upplagt för tvekamp mellan vampyrerna och för Abner gäller det att behålla sin älskade Feberdröm utan att hamna i kläm och få sitt blod utsuget.

Feberdröm är med andra ord som en blandning av Mark Twain och Bram Stoker. Vi får exotiska miljöer, den fuktiga och febertunga Mississippi, det depraverade New Orleans, välbeställda herrar som dinerar och smörjer kråset nätterna igenom, slavar som svettas och sliter vid ångmaskinerna, fala damer som suger blod … ja, hela baletten. Det är inte utan att jag känner mig förflyttad till en barndom när jag slukade Twain, Jules Verne, Alexandre Dumas och andra äventyrsförfattare.

Däremot finns det inte så mycket att säga när det gäller det estetiska. Det är en flyhänt äventyrsberättelse; handlingen kommer alltid i första hand, karaktärs- och miljöbeskrivningar i andra hand och karaktärsutveckling sker knappt alls. Det finns egentligen bara ett viktigt kriterium att bedöma den här typen av berättelse efter och det är om den är spännande eller inte.

Och på den punkten kan jag lugna alla som undrar. Ja. Det är en riktig sidvändare. Det är lite som i den där kända tv-serien. Har du väl kommit in i den fångas du av berättelsen och följer den till dess slut.

Det gråa runt pupillerna verkade levande, rörde sig likt dimslöjor över vattnet en mörk natt då stränderna och ljusen försvinner och det enda som existerar i hela världen är båten och floden. I slöjorna fick han hastiga glimtar av syner som sedan försvann. Ut ur dimman kikade en kylig intelligens, men där fanns också en mörk och skräckinjagande best, fastkedjad, ilsken och rasande, liksom ensamhet och grym passion. Allt det rymdes i Yorks blick.

Men främst lyste ögonen av styrka, av en fasansfull kraft lika obönhörlig och obarmhärtig som isen som hade krossat Marshs drömmar.

Similar Posts:

• Open up and bleed
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Grym gothromantik
• Heeeeere’s Danny!
• Urvampyren går igen

Det är först när jag börjar skriva recensionen som det går upp för mig att romanen bygger på en verklig massmördare vilket både är en lite klumpig miss och samtidigt en lite intressant twist. Den där ”baserad på verkliga händelser”-etiketten brukar ju få mig att ganska omgående besöka Wikipedia och läsa på. Ibland kanske lite för mycket men nu lästes den i villfarelsen att det var ett spännande scenario skapat av en brittisk debutant (det är dock ingen spoiler, ”verkliga händelser” står faktiskt på baksidan).

Yxseriemördare med mediekontakt kändes kanske lite Hollywood men det fanns ju samtidigt inget som motsade att det inte skulle ha fungerat i New Orleans för ganska exakt hundra år sedan heller. Inte när en författare kan lägga upp det så trovärdigt och är så påläst om stadens historia. Och nu visade ju det sig att det inte bara fungerar väl litterärt utan att det också faktiskt var så det gick till.

Den historiska fonden gör dock knappast Ray Celestins insats sämre. Yxmannen är en rakt igenom lysande deckare som har precis alla de rätta ingredienserna. Miljöerna är fantastiska och man känner den pressande värmen och den höga luftfuktigheten när man i rask takt bläddrar framåt. Huvudkaraktärerna är inte bara utmärkta personporträtt utan har en variation som belyser segregationen och rasismen i den dekadenta men fattiga staden. Polisarbetet sköts inte enbart av New Orleans-polisen via kriminalinspektören Michael Tabot, utan även av den unga Ida, sekreterare åt en privatdetektiv på dekis, och för maffians räkning av Tabots tidigare chef Luca D´Andrea, som precis släppts ur fängelset.

En pusseldeckare där läsaren får ta del av uppslagen från tre olika utredare, vilkas vägar givetvis kommer att korsas. I en tid där man inte har några problem att förstå de tekniska aspekterna av brottsplatsundersökningar (leta fingeravtryck och fotspår) och där efterforskningar sker genom att läsa gamla dagstidningar på biblioteket eller, för den som har tillgång, polisrapporter. Det är praktiskt taget exakt samma tid som Pontus Ljughills romaner Den osynlige och Lykttändaren utspelas och även om miljöerna skiljer sig kraftigt så är metoderna densamma. Eller ja, de tekniska metoderna, för New Orleans-poliserna har ett rejält större våldskapital, om man ska svänga sig med moderna brottsbekämpartermer, än sina dåtida kollegor i Stockholm.

Sammanfattningsvis så får man i Yxmannen dryga 450 välskrivna deckarsidor i en intressant miljö av en påläst författare, där själva brottet inte är fiktion utan något som faktiskt skett. Och bättre än så blir det inte. Eller jo, den har släppts i pocket.

Similar Posts:

• När djävulsvinden blåser
• Underskatta inte en gammal dam!
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm

Den här gången är det Hogarth Shakespeare-projektet som kallat Winterson till tangentbordet. Liksom mytprojektet är det är ett internationellt samarbete mellan en rad förlag men har istället tagit avstamp i fyrahundraårsminnet av Shakespeares död.

Att Winterson valt att omtolka Shakespeares En vintersaga är inte förvånande eftersom handlingen kretsar kring ett hittebarn. För Winterson, som slog igenom med sin skildring av att växa upp i en fosterfamilj, Det finns annan frukt än apelsiner (på svenska 1990), har pjäsen haft stor personlig betydelse.

Hon drar paralleller mellan sin egen historia och vad hon ser som En vintersagas tema: förlåtelsen och tiden. Det vill säga huruvida det finns en förlåtelse som kan rikta sig både framåt och bakåt i tiden. I botten anar man Wintersons kamp för att försonas med sin egen historia, den som hon även återkom till i Varför vara lycklig när du kan vara normal? (på svenska 2012). Det förflutna betingar förstås framtiden men nutiden omtolkar också det förflutna. På så vis kan tidsklyftan överbryggas.

Shakespeares pjäser är fulla av förklädnader. Saker och ting är inte vad de ser ut att vara och när de demaskeras växlar betydelserna. Det förflutna ändrar status. Så också i En vintersaga.

Historien kan sammanfattas som följande: kung misstänker drottning för otrohet med hans bästa vän. Drottning föder ett flickebarn. Barnet skickas bort och växer upp hos en herde. Sexton år senare dyker bäste vännens son upp och förälskar sig i flickan. Ungdomarna återvänder till hovet och förhistorien uppdagas. Man förlåter varandra och allt slutar lyckligt.

Här pratar vi om suspension of disbelief som kan matcha en släng-i-dörrarna-pjäs på en privatteater. Men det vore varken Shakespeare eller Winterson om vi inte fann ett större djup i den här historien. Det är förstås inte borgerlig psykologisk realism som är metoden här. Snarare är det de större gester som man finner inom det mer fantastiska ideal som var förhärskande på Shakespeares tid. Det är också en tidsklyfta: Winterson måste förhålla sig till nutidens sätt att berätta historier. Det vill säga; ploten är icke-realistisk men karaktärerna och relationerna ska ges en realistisk och trovärdig dräkt.

Detta skapar en spänning som inte är helt oproblematisk. När Winterson förflyttar dramat från Shakespeares tidlösa drömska miljö hamnar vi istället i dagens London, Paris och New Orleans. Vi rör oss bland finansmän, spelkonstruktörer och musiker istället för kungligheter och herdar. Och det är ett bra drag. Det är gestalter som för oss i nutiden har samma sorts mytologiska nimbus och hjälper oss att bortse från det orimliga och osannolika i handlingen.

Det är knappast lätt att få ihop detta till något som fungerar i en modern roman. Är det någon som kan genomföra det här tricket med hedern i behåll så är det dock Jeanette Winterson. Som berättare är hon självsvåldig. Bryter barriären och skriver in sig själv. Eller skjuter in andlöst vackra passager som denna:

Tillsammans med dig i den här nattindränkta sängen är det mod inför den kommande dagen jag söker. Så att jag vänder mig mot ljuset när det kommer. Ingenting kunde vara enklare. Ingenting kunde vara svårare. Och på morgonen ska vi klä på oss tillsammans och ge oss i väg.

Men särskilt när hon ska kränga in historien i förlagans plotmaskineri blir det gnissligare och mindre skönt. Hon gör sitt bästa, och det fungerar, men jag kan inte låta bli att fundera över om det inte hade blivit en bättre roman om hon förhållit sig betydligt friare till historien än vad hon faktiskt gjort.

Similar Posts:

• Wintersonland på riktigt
• Ger konsten livet mening?
• The Scottish play goes neo-noir
• Inte så lätt
• Jeanette Winterson: ”Fuck it, I can write my own.”

Historiska ungdomsromaner har de senaste decennierna kommit helt i skymundan. Först fantasy och sedan dystopiska framtidsversioner har varit och är väl det som gäller, men effekten är på sätt och vis densamma. Världen vi som läsare får tillgång till är en delvis annan än vår egen.

Oavsett vilket tycks den där världen nästan alltid dyster, och man kan ju fråga sig varför. Det gör till exempel litteraturvetaren Maria Nilson i sin Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur. Att också starka hjältinnor är ett bärande inslag i många av de där mörka berättelserna är lika uppenbart, och Josie i Färgen på drömmar är, med sin utsatthet och sin inre drivkraft, på många sätt en av dem.

Sepetys roman har en klar noir-potential. Den har den undre världen, med skuggor och vapen och gangsters och inte minst den svekfulla femme fatale-mamman. Ändå lever boken inte riktigt upp till potentialen och det beror nog på att huvudpersonen helt enkelt är för renodlat god och oskyldig. Trots den rätt jävliga uppväxten tycks Josie leva lite som i en bubbla där hon frambringar det godhjärtade i nästan alla skumma men förvånansvärt hederliga typer hon har omkring sig. Om små tecknade fåglar flätade hennes hår om morgnarna – och hjälpte henne fästa den lilla pistolen i strumpebandet – skulle jag inte bli helt förvånad.

Det blir lätt lite konstigt med en hjältinna som för all del är sympatisk men har väl mycket av Disney-prinsessa över sig, placerad i en miljö där repliker som ”Din mamma är en korkad hora” hör till vardagslivet. Samtidigt som Josie inte kan tänka sig att sänka sig till mammans nivå, framställs de andra prostituerade och småskurkarna som reko typer, på något sätt hederliga och nästan alltid med ett hjärta av guld. Det gäller inte minst bordellmamman Willie, det närmaste en verklig modersfigur Josie har, vilket uppriktigt sagt känns problematiskt. Hon tjänar trots allt en förmögenhet på andra kvinnors kroppar, men framstår samtidigt som både deras och Josies kloka beskyddare.

Amerikanska ungdomsförfattare har nu en alldeles särskild förmåga att skriva om sex. De kan vara hur explicita och pryda som helst på en enda gång. Ofta vet jag inte riktigt hur de gör det, men ibland fungerar det bättre och ibland sämre, kan man väl säga. Å ena sidan kan det bygga upp spänningar som går att skära med kniv. Å den andra blir det lätt enormt hycklande. Inte sällan är det båda alternativen samtidigt, men här lämnar det nog mest en inte riktigt behaglig bismak.

Min känsla är att Sepetys vill skriva New Orleans och 1950-talet och har läst på ordentligt om dem, men inte riktigt lagt den tid på intrigen som hade behövts. Resultatet blir en skildring som ibland kantrar över i det förutsägbara och klichéartade, som berör svåra ämnen men aldrig riktigt ger dem den tyngd de förtjänar och som här och var haltar berättartekniskt. I några av de första scenerna ser vi till exempel bordellen med den nyanlända, sjuåriga Josies ögon och jag har extremt svårt att tänka mig att ens en ovanligt intelligent och observant sjuåring skulle ha en sådan fingertoppskänsla för inredningsdetaljer, material och smycken.

Spänningen i den klassiska kärlekstriangeln – ska Josie falla för den flirtige Jesse eller för Patrick, vars far äger bokhandeln där hon också arbetar (och bor) – blir inte särskilt spännande i och med att jag från ungefär första sidan bara vill skaka henne och ryta: ”Kom ut ur 50-talsbubblan! Han är BÖG!”. Andra trådar – den stilige herrn som Josie fantiserar om skulle kunna vara hennes pappa men som blir rånmördad strax efter sitt besök i bokhandeln, och vad hennes mamma med gangsterpojkvän egentligen har med saken att göra – utvecklas aldrig riktigt som de utlovar och slutet känns lätt ihophastat.

Med allt detta sagt är ändå tiden och platsen överlag väl tecknade. Josies längtan bort och inte minst hennes förkrossande förhållande till den opålitliga mamman berör, trots allt. Även en hel del relationer till birollsfigurer är ömsint skildrade. Jag måste nog ändå hoppas på att historiska ungdomsromaner ska kunna stå sig lite starkare framöver.

Similar Posts:

• En smärtsam och bortglömd historia
• En opålitlig historia
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Vecka 28: Fly undan med en bok
• Rhymes with bitches

Andra gånger när man ska skriva en recension så surfar man runt och läser andras recensioner och nästan misströstar: ”Herregud, är det ingen som tänker som jag gör? Vad i hela friden är det jag inte fattar som alla andra verkar fatta?”

När det gäller Laurent Gaudés Orkanen är det den sistnämnda situationen jag befinner mig i. Överallt läser jag om hur fint språk han har, vilket angeläget ämne han skriver om, hur skickligt han hanterar det formmässigt. Och jag är ledsen, men jag fattar ingenting.

Orkanen utspelar sig i och omkring New Orleans precis när staden 2005 drabbas av orkanen Katrina. I korta avsnitt, sällan längre än någon sida åt gången, följer vi en rad personer som blir kvar – eller i ett fall återvänder – när stadens befolkning evakueras. Växlingarna är snabba, som om författaren redan har ett filmkontrakt i åtanke. Karaktärerna är mestadels fattiga svarta, sådana som saknar resurser att ta sig därifrån, initiativkraft eller faktiskt vilja att lämna staden.

Den som framför allt präglar berättelsen, som får inleda och avsluta den, är en gammal motvalskärring. Hennes textavsnitt börjar allt som oftast formelartat: ”Jag, Josephine Linc. Steelson, negress sedan nästan hundra år tillbaka, öppnade fönstret i morse” och så vidare. Josephine har en särskild känsla för stormen, för träsket utanför staden som hotar att spränga fördämningarna och inte minst för alla orättvisor och skymfer som någonsin drabbat den svarta rasen (nej, det är kanske inte modern svenska att prata om ”ras”, men det här är trots allt en karaktär som använder ”neger” lika frekvent som smurfarna använder ”smurf”). Det hade kunnat ligga något ytterst rimligt i det, det där att vårda sina oförätter, men istället får alltsammans en lätt exotiserande bismak. Det vilar något övernaturligt över tanten som förstärks språkligt när hennes jag-berättelse på några ställen flyter ihop med andras tredjepersonsperspektiv och gör henne liksom upphöjd, transcendent. Allvetande.

Jag vill inte vara en sådan som tycker att en framgångsrik, vit, medelålders fransman inte kan få skriva om en hundraårig, fattig, svart amerikanska. Författare måste ju få skriva om precis vad de känner för och empati med människor som inte är precis som vi är en grundförutsättning och grundpoäng med skönlitteraturen. Jag tycker bara inte att just han gör just det här särskilt bra.

De gånger jag alls reagerar på språket är det i lätt irritation över att Canal Street heter ”Canal Street” i en mening och ”Kanalgatan” i nästa, eller att han faktiskt trycker in ”varthän” i vardaglig dialog flera gånger (om man i någon mån kan skylla på översättarna har jag tyvärr ingen aning om). Och vad gäller det angelägna ämnet så, jo, jag blev ju nyfiken på den här romanen just för att den handlar om New Orleans under Katrina, men saken är den att jag inte alls är säker på att det är New Orleans under Katrina som Gaudé egentligen skriver om.

Det utger sig för att vara det, javisst. Men att det finns något övernaturligt över alltsammans har jag redan varit inne på. Det här är inte en katastrof framkallad till lika delar av naturens makter som av mänskligt övermod och dålig och fördomsfull styrning. Det här är något apokalyptiskt, bibliskt. Eller något kitschigare ändå. Voodoo-bibliskt.

Alligatorer krälar in i staden i massor, krälar på varandra, anfaller. Människor blir galna, drivna från sina sinnen. Präster börjar ränna omkring med slaktarknivar och planera barnamord. Kriminella gäng skjuter mot räddningshelikoptrarna och hotar att plundra, våldta och mörda alla som kommer i deras väg. Det meningslösa våldet briserar.

Det är med andra ord alla fördomar om vad som hände i New Orleans 2005 som man kan komma på. De mest uppblåsta, fördomsfulla mediebilderna som kablades ut snabbare än någon kollade fakta – and then some. (David Jonstad har skrivit intressant om det där i sin bok Kollaps.) Det som är verkligt – fångar som lämnades inlåsta och oövervakade medan vattnet började strömma in, alla fattiga som bara lämnades åt sitt öde i katastrofen – försvinner under träskdyngan av vanvett, av allas krig mot alla, det brutala urtillståndet.

Jo, det finns en liten kärlekshistoria som berör mig, en relation mellan mor och barn som är rätt intressant, men allra mest undrar jag bara hur i hela friden författaren tänkte. Varför lånade han över huvud taget just New Orleans till sin sliskiga apokalyps? För att det är ett starkt varumärke?

Nej, glöm Orkanen. Se teveserien Treme istället. Det är en skildring av New Orleans och Katrina med betydligt fler nyanser.

Similar Posts:

• Gilla läget?
• Vecka 5 på dagensbok.com – Orkaner, knogjärnspoesi och nya skribenter
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Gå på jazzklubb på tisdag?

Romanen är en lång nedräkning inför den storm som vi läsare ju vet skall komma, men som den fattiga familjen på södra Mississippis landsbygd inte kan ana vidden av. Bor man vid Mexikanska golfen så är ju orkaner inte något unikt utan mer ett säsongsbetingat väderfenomen. Tolv dagar innan orkanen passerar deras fallfärdiga hus i Bois Sauvage är det också bara deras fader, den alkoholiserade änklingen vars namn vi aldrig får reda på, som är orolig. Barnen oroar sig aldrig särskilt mycket, då de hjälper till med förberedelserna – leta reda på plankor och spikar att täcka för dörrar och fönster med samt använda sina sista dollarsedlar till att köpa konservburkar – är det mer av rädsla för pappan än för väderfenomenet.

De har fullt upp med annat, med sina egna liv. Storebrodern Randall förbereder sig inför en basketmatch. Om han gör bra ifrån sig kan han få möjlighet till sponsring för ett basketläger. Där kan det i sin tur dyka upp talangscouter från något universitet som kanske kan ge honom ett stipendium och därmed en chans att komma bort från fattigdomen. Den andra storebrodern, Skeetah, lägger all sin tid på sin kamphund China och hennes första kull, något som kanske inte skulle innebära någon definitiv väg ut ur fattigdomen men ändå kunna inbringa åttahundra dollar om alla fyra valparna överlever. Berättar jaget Esch är en femtonårig flicka vars egna tämligen tragiska levnadsöde, där hon sedan flera år ligger med sina bröders vänner för att det är enklare att göra det än att säga nej, stärks av att hon genom läsandet av grekiska klassiker hela tiden ser paralleller mellan dessa tragedier och sitt eget liv. Slutligen finns här lillebrodern Junior, som söker den uppmärksamhet hos sina äldre syskon som han inte ges av fadern och vars minnen från den annars ständigt närvarande modern inte existerar.

Nej, det är ingen munter historia som målas upp, även om det till viss del kanske är mer ur betraktarens ögon än dess huvudpersoners. För trots extrem fattigdom och att familjen på flera sätt satts i förfall efter moderns död, så finns här också en stark syskonkärlek, och inte bara för att nöden kräver det. De rika miljöbeskrivningarna och den tidlösa atomsfär som uppstår där extrem fattigdom tar bort de flesta av vår tids teknologiska konsumtionsartiklar för tankarna nästan hela vägen tillbaka till Huckleberry Finns dagar. Ward, som är uppvuxen i området och själv upplevde förödelsen av Katrina, följer till viss del den litterära traditionen i sydstaterna med starka familjeband, en institutionaliserad rasism och en handling som utspelas helt på landsbygden.

Men framförallt är detta en litterär röst från ett avsides, närmast u-landsmässigt USA som alltför sällan kommer till tals. Och bara det i sig gör att Rädda varje spillra värd att läsa, att den sedan är välskriven, har ett rikt persongalleri och ett närmast apokalyptiskt upplägg kan man se som en ren bonus.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Gilla läget?
• Den gamla floden, han bara rullar förbi …
• Febrig vampyrroman
• När legenden överträffar verkligheten

David Jonstad är inte precis någon nykomling i miljödebatten och på ett sätt kan man kanske säga att han, precis som Mark Lynas, blivit desillusionerad. I Kollaps. Livet vid civilisationens slut konstaterar Jonstad att vi inte tycks kunna hantera de allt mer akuta ekonomiska och ekologiska kriserna omkring oss och att civilisationen i sin nuvarande form förmodligen kommer att gå under – men får det samtidigt att framstå lite som en intressant utmaning.

Men vad innebär det egentligen att civilisationen skulle gå under?

Kollapsen kommer förmodligen inte som på actionfilm med dunder och brak och spektakulära katastrofer. Jämfört med tidigare civilisationer som gått under verkar det troligare att resurserna tryter, medan vi snor in oss i en alltmer komplicerad struktur som till slut inte går att underhålla. Då blir det av vikt att vi klarar av att samarbeta och försörja oss mer småskaligt.

Jonstads bok är på många sätt en grundbok i vad som är fel med samhället, full av pedagogiskt bildspråk. För den som inte är fullständig novis på området blir det till en början mycket upprepningar, men samtidigt är det uppfriskande med en författare som försöker greppa så överväldigande frågor som varför civilisationer uppstår och dör ut, vad som faktiskt kan tänkas hända ”om det värsta händer”, hur vi kommer att reagera på det och hur vi kan gå vidare därifrån.

Förutom från historiska kollapser hämtar författaren lärdomar från katastrofer som New Orleans efter orkanen Katrina 2005. Här finns en bild av samhället som havererar, av våld och plundringar och dålig krisberedskap, såväl inom staden som från den federala regeringen. Jonstad ger en delvis annan vinkel, där bildligt och bokstavligt strandsatta människor hjälptes åt att skaffa skydd, mediciner och föda – men pekar också på vilken skada själva föreställningen om allas krig mot alla gör, när medborgargarden ur medelklassen sköt först och frågade sen.

Det är bland annat därför vi bör förbereda oss, menar Jonstad, eftersom rädda och defensiva människor sällan visar sina bästa sidor. Kollaps är inte precis en praktisk överlevnadsguide, även om Jonstad refererar till sådana också (fast de verkar mest skriva av machoamerikaner, de där som tänker just skjuta först och fråga sen), men det är en sympatisk bok som på ett lite okonventionellt sätt väcker många intressanta frågor om både samhället och oss människor.

Kanske är det lite stört att jag tycker att han får det där med civilisationens undergång att låta liksom lite mysigt och spännande. Kanske är det ren bonderomantik (Jonstad är en intellektuell som bedriver småskaligt ekologiskt jordbruk i kollektiv någonstans, och jag vet inte hur det är med er, men sådant faller jag patetiskt nog för varje gång). Kanske är det helt enkelt tilltalande med någon som orkar ge sig på att tänka utanför de snäva ramarna.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Vad kostar en älg?
• Långsiktigt hållbar hållbarhet
• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”

Intrigen i Interview With the Vampire är enkel. En journalist får en natt i New Orleans höra den blodiga historien om Louis och Lestat, berättad av den förre. Louis är berättaren, men Lestat är absolut huvudpersonen, denna märklige, magiske sjuttonhundratalsvampyr som förför både dödliga och odödliga med sin blandning av grymhet och pojkaktig charm. Historien i sig är emellertid inte lika enkel. Det antyds uråldriga hemligheter och regler och kärlekshistorien mellan Lestat och Lois, mellan far och son, mellan älskande, mellan vänner, mellan läromästare och elev är komplicerad och fylld av skräck men ändå så vacker.

Alla vampyrer i den magiska värld som skapats av Rice är vackra; skönhet är ett krav för medlemskap. Bara vackra vampyrer får göras eftersom detta är den ultimata förolämpningen mot Gud. Man får enligt de uråldriga reglerna bara skapa vuxna vampyrer, och när Lestat av nyfikenhet och kärlek till Louis skapar barnvampyren Claudia är det inledningen på hans livslånga trots mot de regler som skapats för att skydda vampyrsläktet.

Lestat är en anarkist, en gammal själ ständigt i trotsåldern. Louis är en gentleman, en mjuk och vänlig själ som avskyr att behöva döda människor. Samspelet mellan de båda är det kitt och den glöd som håller intresset uppe. För, ärligt talat, särskilt märkvärdig är inte den här boken.

Den är bestselleraktig, spännande men inte alltför komplicerad. Den här boken startade Rices karriär och skulle göra henne till världens okrönta gothdrottning. Nu är hennes kära vampyrer en mångmiljonindustri, med guidade turer till ”Lestats favoritställen” i New Orleans, filmer, skivor, fanzines, websajter, Anne Rice -sällskap osv.

De senare böckerna når heller aldrig upp till magin i Interview With the Vampire Många av dem är producerade, inte författade, och rätt så insnöade på kristen mystik och relationen mellan himmel och helvete. Lestat får i en bok (Memnoch the Devil) besöka båda dessa exotiska resmål och träffa dess respektive härskare, något som gör honom både sinnessjuk och religiös, och efter det är det alldeles för mycket babbel om andlighet och för lite bögsex och blodorgier.

Men Anne Rice har en förmåga att dra till sig läsaren och det är omöjligt att inte dras in i hennes magiska värld med häxor, vampyrer och de mystiska Taltos. Jag väntar alltid på nästa bok, fastän jag borde veta bättre. Jag läser dem feberaktigt och koncentrerat. Jag blev smittad av vampyrfebern den där gången på bokmässan och jag tror att den sjukdomen inte har något botemedel.

Similar Posts:

• Open up and bleed
• Liten vampyrologi
• Debutant med bett
• Febrig vampyrroman
• Vampyrer i den sunkiga Södern

Ett stycke av den gamla världen mitt i det moderna USA med sina TV-apparater och blänkande bilar. Byggt på slavarbete, jazz och voodoo, med grundvattnet så högt att de döda måste begravas ovan jord.

Givetvis är det hit amerikanska vampyrer söker sig. För att festa, för att supa sig fulla, för att leta upp andra av sin sort och byta kroppsvätskor av olika slag… utan att bry sig om morgondagen, de har ju så många. Till skillnad från de människor som råkar hamna i deras väg; de som dör, men också de som bara sugs med i dansen, förförs och sedan dimper tillbaka ner i verkligheten med minnet av lysande gröna ögon…

Lost Souls är en bok utan gränser. Alla motsatser – människa/vampyr, man/kvinna, sex/våld, födelse/död, artist/publik – blir upphävda, inte så att de tar ut varandra, men så att båda hela tiden finns samtidigt. Brites vampyrer har efter alla sekel mitt ibland människorna nästan blivit omärkliga; de kan vistas i solsken, de måste slipa sina tänder för att bli vassa nog att bitas, och klär de sig i svart med blekt ansikte så är det mycket av samma skäl som de vilsegångna ungdomar de av och till sätter i sig, som stannar uppe hela nätterna och lyssnar på The Cure och Bauhaus medan kajalen rinner.

Children of the night, what music they make.

Storyn handlar om vampyrer, men ändå inte. De är egentligen mest katalysatorn, utlösaren (och jo, ordet är dubbeltydigt). De blåser rakt igenom människornas liv, inte så mycket onda som fullständigt ointresserade av något annat än sina egna kickar. I centrum står i stället barndomsvännerna Ghost och Steve, fast i en liten håla utan något annat än sin musik att hålla sig vid liv med, tills allt vänds uppochner och de måste kämpa för sina och andras liv. Och den stackars vilsne Nothing, resultatet av den oheligaste av allianser, men som bara vet att han inte hör hemma någonstans.

Vampyrer har alltid varit metaforer på två ben. Sex. Död. Liv. Utanförskap. Gemenskap. The blood is the life; men livet, energin, kraften går åt båda håll. En vampyr suger livet ur sitt offer, här utan att erbjuda evig odöd i utbyte… men som sagt, här är gränserna upphävda, alla är vampyrer på ett sätt eller annat. Kärleken kan suga livet ur en; en sångare kan suga livskraft ur en publik och omvänt; en vän kan ge av sin kraft för att stödja en annan.

Lost Souls är obscen, hädisk och otäck.

Lost Souls är upplyftande, vacker och trösterik.

Lost Souls är en häxbrygd som skiftar i svart och rött. Och aldrig slutar bubbla.

Anne Rice är schlager. Brite är rock’n'roll. Och I wish I was in New Orleans.

Similar Posts:

• Grym gothromantik
• Enkel och rak vampyraction
• Osexiga vampyrer
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Febrig vampyrroman

Allt kräver variation för att inte stagnera. Även läsning. En kioskroman befinner sig i detta fall nära Twelve Bar Blues. Boken är kanske något längre. Handlingen något mer komplicerad. Fantasin rör sig i samma banor dvs smått otroligt men underhållande. Och det stundade slutet är kanske inte uppenbar men konturerna anas tidigt.

Hänger ödet, musiken och kärleken ihop på något vis? Ödet kan säkerligen vara något förutbestämt men i själva verket är det historien som spelar oss ett spratt. Den kommer flygande som en rejäl käftsmäll och slår oss med häpnad. Det är något sådant Patrick Neate med Twelve Bar Blues vill sätta under förstorningsglaset: en störtskön historia med ödet som tema. Egentligen kan det liknas vid ett modernt epos som sträcker sig från slavhandeln i Afrika under 1800–talet till det moderna USA. Däremellan studsar vi stundtals ner i 1900–talets början och den unge Lick Holdens framfart i New Orléans. En av den mest talangfulla jazzmusikern, som enligt Netae slår Louis Armstrong, men är tyvärr bortglömd.

Den unge Lick brottas med rasism, fattigdom och fylla i ett varmt och fuktigt New Orléans. Jag känner hur svetten rinner utmed sidorna när jag vänder blad. När Lick spelar sin kornett ekar tonerna i öronen. Han spelar för styvsystern, den som han inte träffat sedan barnsben. De två syskonen har musiken gemensamt. Samtidigt rullar två andra historier parallellt men då befinner vi oss i modern tid. Sylvia en pensionerad prostituerad från England söker efter sitt förflutna tillsammans med globetrottern Jim. En skruvad afrikansk haschrökande häxdoktor, en stamledare och en arkeolog från Staterna blandas in i historien. Allt flätas samman och rör sig mot en gemensam slutdestination: Lick Holden och musiken.

Antar att jag är ute lite och cyklar när jag jämför Twelve Bar Blues med en kioskroman. Vad jag vill understryka är att en roman inte behöver leva kvar i minnet mer än fem minuter efter att man vänt på sista bladet. Trots detta kan den vara minnesvärd. Kanske är det där en del författare snavar och gräver ner sig för djupt innan de fått upp styrfart till sitt skrivande.

Hur som helst rekommenderar jag Twelve Bar Blues som avkopplande sommarläsning.

Similar Posts:

• Play it again
• När djävulsvinden blåser
• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Winterson gör en cover
• Mojo Working