…sjöng Kjell Höglund en gång i världen. Och det ligger nog något i det; vad man än tror personligen så är det svårt att förneka att historien om Jesus från Nasaret är en av de mest grundläggande berättelserna de senaste 2000 åren. Nog kan man hävda att historien om guden som offrar sig själv för människorna och återuppstår är äldre än så, men gräv i valfri sedelärande berättelse och nog hittar du honom där. Det finns liksom ett skäl till att Keanu Reeves offrar sig med utsträckta armar i Matrix och att allehanda galenpannepartier vinner röster på att utmåla sig som martyrer för något större.

Så det var väl ofrånkomligt att förr eller senare måste Canongates mytserie tackla även Jesus. Och någonstans känns det inte så förvånande att jobbet går till Philip Pullman; karln har ju ändå skrivit en gigantisk fantasytrilogi om Guds betydelselöshet, han borde väl ha både fantasin och det kritiska sinnelaget som krävs?

Nja, är svaret. I Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren får vi vad titeln antyder; historien om Jesus Kristus berättad utifrån what if-scenariot att Maria får tvillingar – starke, rättfärdige men naive Jesus och svage, lättpåverkade men klarsynte Kristus. Jesus drar land och rike runt, predikar och utför gärningar som mot hans vilja tolkas som underverk; Kristus följer efter och skriver ned vad brorsan gör, och allt oftare avviker han, på inrådan av en mörk främling, från Jesu ord och bättrar på historien lite grann, formulerar om, jämkar och berättar om tills slutsatsen blir uppenbar: man kan inte bygga en kyrka på ett liv, ska den bli mäktig (och inte bara något så mesigt som en organisation för att göra gott) måste den bygga på en död. En gud måste ju dö för att återuppstå, och han måste dö och återuppstå för att vara en gud. Tough shit, Jesus.

Pullman har sina poänger, det kan inte förnekas även om de är ganska lättköpta. Hur ett liv kan bli till en historia, hur en god men felbar man kan förvandlas till ofelbar gud, vad som krävs för att en orättvis död fortfarande ska påverka oss tusentals år senare. Men precis som alltför många andra böcker i mytserien är han för upptagen med att skriva om historien för att skriva den; ironin blir att genom att dissekera historien (på ett väl uppenbart sätt) suger han livet ur den. Det enda han gör är ju i princip att arrangera om exakt samma historia som förut, tillskriva delar av rollerna till en annan person (som lika gärna kunde varit Judas hälften av tiden) och sedan låta Jesus lite väl uppenbart raljera mot katolska kyrkans barnövergrepp 2000 år i förväg.

Allting går ju ännu inte riktigt som vi vill
Så då brände vi för säkerhets skull en häxa till

Det hjälper inte heller att de senaste 100 åren (minst) inte direkt lidit någon brist på nyversioner av evangelierna. Här ska han täcka samma mark som en Bulgakov, en Saramago, en Monty Python, en Scorsese eller varför inte en Rushdie. Och näe, han räcker inte till alls; han har inga frågor att ställa, inga svåra slutsatser att dra, bara ett enda långt ”…or did he?” Som om poängen med en myt vore om den är sann eller inte.

Nä, lyssna på Kjell Höglund i stället.

Similar Posts:

• José Saramago död
• En historisk Jesus
• Where are we now, Brytain?
• Almapriset 2016 och 2005
• Inte så lätt

Den lilla flickan, det var jag. För att jag inte skulle vara ute och ränna även på nätterna krossade mina föräldrar och morföräldrar bilden av lantidyllen med berättelser om den hemska Baba Roga, eller Baba Jaga. En ful, gammal trollpacka med håriga vårtor, hängiga bröst och en omättlig aptit för småbarn. Gissa vem som stannade inomhus på kvällarna efter det?

Så det är med skräckblandad förtjusning som jag plockar upp Dubravka Ugresics senaste roman Baba Jaga la ett ägg. Men istället för att spä på myten om den fasansfulla trollpackan tacklar Ugresic fenomenet Baba Jaga utifrån en annorlunda infallsvinkel. Boken är uppbyggd kring tre delar. Den inledande har en realistisk och självbiografisk ton och handlar om en kvinna och hennes pedantiska mamma i Zagreb. Den andra delen är betydligt mer flippad och följer de tre skruvade pantertanterna Kukla, Pupa och Beba på deras äventyr på ett tjeckiskt lyxspa. Boken avslutas med en akademisk genomgång av ”babajagalogin”, skriven av en av romanens karaktärer.

De tre olika delarna kan till en början verka vara oberoende av varandra, men efter att ha läst några sidor av ”babajagalogin” upptäcker man hur skickligt Ugresic har sammanfogat delarna till en helhet. Detaljer som i de första två delarna verkade obetydliga visar sig ha en stor betydelse från ”babajagalogisk” synvinkel.

Få saker anses vara så fula som det kvinnliga åldrandet. Vare sig det handlar om en gammal tant i Zagreb som håller på att tappa tänderna eller hennes dotter som lämnar ungdomens glansdagar bakom sig och passerar medelåldern. Varför skulle man annars i Bosnien, Kroatien, Serbien, Ryssland, Polen, Tjeckien och i många, många andra länder ha en Baba Jaga att skrämma upp barn (och vuxna!) med?

Ugresic försöker i sin bok att ge fulkärringen upprättelse, att se bakom den tvinande fasaden och istället se styrkan i Baga Jaga, se visdomen som (förhoppningsvis) kommer med åldern. Baba Jaga la ett ägg är en hyllning till den genuina kvinnan. Hon som vågar vara sig själv, även om det innebär att vara en ful, lite småelak gammal tant med luden överläpp och lösa tänder. För det är bara att inse – det är en slutdestination som väntar oss alla, så det kanske är lika bra att acceptera, och bejaka, den så fort som möjligt.

Similar Posts:

• Balkan blues
• Lärt och ledigt – men till leda
• Tristessens tonåriga gudinnor
• Negras resa
• Näckens nya kläder

Canongates mytserie, där moderna romanförfattare bjuds in att berätta om gamla sagor, myter och legender, har hittills hållit sig till övervägande del i östra Medelhavet, och med något enstaka undantag – Viktor Pelevins The Helmet of Horror – har resultatet varit ganska meh. Su Tong, i väst mest känd för Den röda lyktan, sätter i alla fall ett annorlunda perspektiv på saken. Binu och den stora muren är baserad på sagan om Binu, en kvinna vars man blir bortförd för att bygga den kinesiska muren, och hennes långa vandring tvärsöver Kina för att se till att han får en rock till vintern.

Tyvärr betyder ju "annorlunda" inte nödvändigtvis "bra".

Vilket är väldigt synd, för här finns i grund och botten en historia som definitivt fortfarande är väldigt relevant, inte minst (kan man tänka) för en medborgare av folkrepubliken. Ett jätteprojekt ska byggas, det har beställts av en kung som nästan ingen sett på nära håll, och folket förväntas uppoffra sig och inte klaga: det absolut värsta brott man kan begå i Binu och den stora muren, förutom att lönnmörda kungen eller vara olydig mot sin lokale furste, är att gråta. Speciellt då om man är kvinna, fråntagen rätten till egendom, rätten till sin egen kropp, och rentav rätten till sina egna känslor. Herregud, det är smått Orwell möter Konfucius när vi följer Binu genom ett Kina där hon springer (och går, och slutligen kryper) ihop med med människor från alla samhällsskikt fram till en slutscen som nog skulle se riktigt pampig ut på film.

Men trots allt det där måste ju en gammal historia kunna beröra på något annat plan än "hmmm, snygg metafor där"; det måste finnas en känsla av liv, ett persongalleri som gör att man inte bara förstår utan känner berättelsen också. Och där faller Binu pladask. Visst, det är fullt möjligt att det är ett kulturgap jag ramlar i här; kanske de otaliga utvikningarna in i till synes meningslösa sidoberättelser är tänkta att tillföra något extra djup till en bok som för mig mest känns livlös, full av klumpig magisk realism som helt missar "realism"-biten, befolkad av platta, endimensionella figurer. Vår hjältinna gör just aldrig något annat än att gråta (hinkvis, bokstavligen), tråna och längta efter döden, från första sidan till den sista, och ingen av de dussintals andra karaktärerna gör något annat för storyn än att ge henne konstlade hinder att komma förbi på vägen. Paulo Coelho vore stolt. Ett tag håller det, men inte i 450 sidor; till slut blir det bara straffmarsch.

Jag kan förstå varför Su Tong tycker historien är värd att berätta. Men precis som många av dem som slavade på kinesiska muren blir den krossad under vikten av en massa fyllnadsmaterial som inte fyller någon annan funktion än att hålla folk ute.

Similar Posts:

• Staten knådar medborgarna
• Ett bröllop och fyrtio begravningar
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Grallimatik
• Rakt i ansiktet

Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar och gudar har gjort förtjänar att omberättas eftersom de aldrig slutar vara relevanta. Ta det där med hämnd, till exempel, ett av de äldsta teman som finns i litteraturen – något så grundläggande mänskligt; jävlas du med mig jävlas jag med dig. Än idag gäller ju "he tried to kill my dad" som giltigt skäl för att invadera främmande länder. Och (efters)om gudar är något vi uppfunnit för att förstå oss själva gäller förstås samma sak i myter och religion; det finns hos Homeros, hos Moses, hos Snorre. Gudar har liksom lite mer kraft att lägga bakom hämnden, och för en människa att hämnas på en gud är inte lätt.

När alla andra deltagare i mytprojektet verkar ha hakat upp sig på den medelhafsiga gudavärlden med sina hjältar och hydror och sirener och titaner (herregud, det finns andra historier att berätta! Det är illa ställt när de som har tagit sig uppdraget att beskriva världen utifrån gamla historier gör det med mindre fantasi än folk som Gaiman, Fforde och Pratchett som gör detsamma på kul…) har alltså Klas Östergren passat på att muta in den nordiska mytologin åt sig själv. Vilket är en idé så god som någon, förstås – här finns absolut saker att hämta, och många författare har gjort det tidigare.

I Östergrens edda har vi hoppat framåt några hundra år i tiden. Miljön har pajat fullständigt, Stockholm/Midgård är en postapokalyptisk tropisk värld där regnet förstör allt som inte ligger under kupolen över de rika stadsdelarna, och utanför staden (Utgård) vet ingen riktigt vad som händer. Stan styrs i inte särskilt väl bevarad hemlighet av en maffialiknande organisation styrd av en gud-, förlåt, allfader under täcknamnet O'Dean med hjälp av bärsärkar som håller folket i schack om de vågar sticka upp. De flesta är hursomhelst nöjda med att överleva från dag till dag; gudarna jävlas med dem, vad ska man göra åt det egentligen? De är ju gudar. I denna värld lever Hanck Orn, en ensam man som lever på att sälja de sista skrivmaskinerna (något så fantastiskt som en maskin som inte behöver ström för att fungera, och som kan producera egna historier!) till stadens skalder och bara lever för en enda person: sin son. När sonen (Fimafeng i nordisk mytologi) slås ihjäl av en full Loke på ett av gudarnas urspårade kalas beger sig hans far ut på hämnarstråt.

Så länge Östergren håller sig till sin egen historia gör han det riktigt bra; det finns paralleller att dra till alla möjliga klassiska dystopier, inte minst kanske Paul Theroux O-zonen, och Östergren behöver inte skämmas för sig i sällskapet. (Givetvis är Elvis en mytologisk gudalik varelse i framtiden, vad trodde ni?). Men återigen stöter han på samma problem som både Winterson och Atwood före honom: det självpåtagna tvånget att väva in de uråldriga myterna i den moderna (eller postmoderna) föreställningsvärlden gör att det känns för mycket som ett beställningsjobb, något som måste jämkas in med stämjärn och slägga. Östergren har hårdpluggat de gamla gudasagorna, och det märks tyvärr lite för väl. Efter att vi väl kommit in i Hancks värld tar plötsligt boken en skarp gir in i eddavärlden och tappar fullständigt fart under en lång tid som bara känns som en tenta från Grundkurs i Nordisk Mytologi översatt till modern svenska (engelsk 1900-talsslang och allt). Orkanpartyt kommer farligt nära att bli en uppsats på Varför Gudasagorna Fortfarande Har Betydelse i stället för att visa att de har det, ett återberättande i stället för ett nyberättande. I stället för att leka med arketyperna och frågan varför Oden och Don Corleone har så stora likheter skriver han fanfic.

Han får ändå ihop det i slutet, med en slutknorr om pennan och svärdet (eller revolvern och skrivmaskinen) som känns lite lånad från Gentlemen – den får väl gälla som en modern myt vid det här laget – men som inte är mindre relevant för det. Men ändå… Om Ferlin och Kafka hunnit snacka ihop sig hade de kanske kommit fram till att varje diktport är gjord för en enda människa, och där kan var och en ändå få vänta ett bra tag. Och hur god skald han än är så är jag inte säker på att Östergren sitter utanför sin egen port här.

Similar Posts:

• Gott nytt år gastronomer!
• Åter till staden
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Gud är död – här är hans barn

Det är därför Canongates mytserie känns både kul (att den lyfter fram detta eviga recyclande, återberättande, omtolkande) och lite krystad (författare har ju berättat om myter i alla tider även utan att det ska behövas göra en serie av det). Och Jeanette Wintersons "Tyngd" är ett utmärkt exempel på den där kluvenheten.

Winterson är en ordbrukare av högsta klass, det kan ingen ta ifrån henne. "Lighthousekeeping" var en av förra årets absolut största läsupplevelser för mig; poetisk, mångbottnad, kärleksfull utan att vara smörig, smart utan att vara konstruerad, intertextuell (både Robert Louis Stevenson och Darwin fick plats) utan att tappa den djupt personliga touchen. Ett mindre mästerverk, helt enkelt.

"Tyngd" är tydligen den första roman som hon någonsin skrivit på beställning, och tyvärr märks det. I stället för att låta sin roman om Atlas och Herakles stå på egna ben utformas den långa stunder mer som ett brev från Jeanette Winterson till sina läsare – "Varför jag skriver om Atlas och Herakles". Och även om det är läsvärt så känns det lite som att titta på en film med kommentarsspår på – första gången vill man helst ta till sig historien på sina egna villkor, inte få alla detaljer om hur inspelningen gick till. Det finns romaner där den här sortens personliga vinkling vävs in väldigt väl – "Drömfakulteten" är ett exempel – men i "Tyngd" känns det mer som om styckena i första person blir avbrott, pauser i berättandet.

Det är lite synd, för långa stycken är "Tyngd" väldigt vacker. Winterson har inte försökt tvinga in myten i någon nödtorftigt hopfixad modern värld utan låter Atlas förbli den bestraffade titanen som bär upp världen och Herakles den typiskt machokorkade muskelhjälten som ska göra mirakel och lägra kvinnor i mängder men inte vet varför, och bygger storyn runt vad som händer när Herakles för att få Atlas hjälp själv måste bära upp världen ett tag medan Atlas plötsligt blir fri… Båda är fångar på sitt sätt, båda oförmögna att bara lägga ifrån sig sin börda och gå därifrån.

Ingenting har en oväntad egenskap. Det är tungt.

Det är en historia som handlar om fri vilja, om vad vi kan göra med våra liv, och vad kärlek kan betyda. Att livet, precis som universum, kan expandera. Och mycket riktigt känns det som att de styckena, där de gamla grekiska hjältarna och gudarna dryftar universum och dess oändlighet och de begränsningar detta ger – ryska rymdhundar till trots – är det som verkligen berör och resonerar, medan Wintersons personligt hållna förklaringar till varför de berör och resonerar kanske borde fallit under rubriken "efterord".

Similar Posts:

• Ett vet jag som aldrig dör…
• Winterson gör en cover
• Jeanette Winterson: ”Fuck it, I can write my own.”
• Ger konsten livet mening?
• Wintersonland på riktigt