Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

Huvudpersonen i Moa Eriksson Sandbergs nya roman är i Paris med bästisen Lola. De går i sexan och ser fallosar överallt. Eiffeltornet och alla andra höga byggnader som stretar mot skyn. Läppstift.

Och de själva syns. Oj, vad de syns! Pojkar, gubbar, män i alla åldrar verkar se tjejerna på ett helt annat sätt än hemma i tråkiga Sverige. Som sexobjekt. Kvinnor.

Lolas mamma är förstås också med. Henne kallar de Förklädet.

Ett förkläde är en äldre kvinna som vaktar unga damer från förföriska herrar. Så sa man förr, på den tiden när kvinnorna hade korsetter och lustiga hattar. Alla var oskulder tills dom gifte sig. Utom dom prostituerade som hängde utanför saloonen och visade tuttarna för cowboys. När Förklädet berättar det skrattar vi så vi får ont i magen. Som om vi skulle behöva vaktas! Det är killarna som behöver förkläden.

Fast lite behöver de kanske vaktas? Tjejerna testar gränser och fantiserar. De är nyfikna på gränsen till besatta av sex. Söta killar med flirtiga, närgångna blickar finns överallt och tjejerna njuter onekligen av uppmärksamheten. Hemma ska huvudpersonens mamma få en ny bäbis med sin nya kille, och de är kanske lika glada att vara av med henne nu?

Jag gillar Eriksson Sandbergs sätt att leka med referenser, som med Linda Palm/Laura Palmer i Den första flickan skogen möter. I Paris, Lola & jag är det knappast en slump att en av flickornas namn är så likt Lolita, det underåriga sexobjektet i Vladimir Nabokovs roman med samma namn.

Nog skulle man kunna säga att de båda bästisarna i Paris, Lola & jag provocerar. Men att börja upptäcka sin sexualitet är inte detsamma som att verkligen vilja att någon ska tafsa på den, och när mannen som iakttar dem från balkongen mittemot börjar söka kontakt faller en obehaglig skugga över tjejernas spirande, spralliga exhibitionism.

Vi har läst om och sett på film pojkars sexuella nyfikenhet i evigheters evighet, men så fort flickors sexualitet är ämnet tenderar det att handla om tvåsamhet. Flickors sexualitet tycks aldrig vakna på egen hand (bokstavligt och bildligt), den väcks av någon annan. Här får den just vakna, ta plats i egen rätt, och det känns viktigt.

Jag känner förväntan i magen, hungriga kryp som rusar omkring och bits. Dom gör mig yr. Jag måste ut, annars kommer krypen att fortsätta jaga och gnaga, och jag kommer att bli tokig på allvar.

Tidigare idag såg vi en söt hund som vi inte fick klappa. Rabies, sa Förklädet. Hon skulle bara veta vilka farliga djur som bor inom mig.

Paris, Lola & jag är berättad i korta, nästan prosalyriska (vilket på inget sätt ska läsas som ”svårbegripliga”) stycken. De ger ögonblicksbilder med intensitet, som en förtätad roman. Det borde kunna fungera fint – lika mycket berättelse, men relativt lite text – för den mer läsovana, men formen är förstås lite ovanlig för målgruppen. Kanske är det ett problem, kanske en möjlighet? Jag vet faktiskt inte.

Similar Posts:

• Skulle du våga ..?
• En sorts hemlig klubb
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Syskonkärlek?
• Att vara ung och möta världen

På sätt och vis är det ett osannolikt kompisgäng, men nu går de i nian, tonåringar arbetar ju ofta med stereotyper (eller om de gör det ärligare än vi andra?) och det som håller samman vänner är väl inte nödvändigtvis det uppenbara. En sak som förenar är i alla fall otåligheten, så här sista vårterminen i högstadiet. Längtan efter att något ska hända.

Så de utmanar varandra. Var och en skriver ner en pinsam utmaning på en lapp och sedan drar de varsin. Någon måste köpa kondomer, någon sexiga underkläder, någon måste sno skolans populäraste killes kalsonger, någon sätta upp ett foto av sin rumpa på skolans anslagstavla, någon skriva en sexnovell på nationella provet i svenska, och så vidare. Såklart sätter allt detta alla möjliga oväntade bollar i rullning.

8 saker du aldrig skulle våga har inte så lite drag av amerikansk high school-romcom för tjejer med sin final, där alla får vad de förtjänar på niornas vårbal. Samtidigt känns den betydligt fräschare än många av de där komedierna, med sina starka vänskapsband och varma, lojala och tuffa huvudrollsinnehavare. Tjejernas funderingar kring och första trevande erfarenheter av kärlek och sexualitet är fint och medryckande skildrade. Det gäller inte minst Kay med sin motvilja mot en tjejig, heterosexuell kvinnlighet.

Som vuxen är jag ändå inte helt såld. Jag har nog blivit bortskämd av förlaget Gilla böckers förmåga att hitta romaner med den där crossoverpotentialen, ungdomsböcker som är riktigt kul och berörande även om man råkar vara 30+ (mer eller mindre in denial). Eva Susso har jag faktiskt inte läst tidigare, men jag gillade Moa Eriksson Sandbergs debutroman Söta pojkar är bara på låtsas med sin sårbara uppriktighet och jag hade hysteriskt roligt åt hennes spermavampyrsexnovell Påfyllning och önskar att hon vävde in mer av den där skruvade humorn på fler ställen.

8 saker du aldrig skulle våga är helt enkelt en ungdomsroman och man ska nog ha ungdomars känsla för pinsamhet, mod och romans, för att till fullo uppskatta den. Inte minst är den säkert rolig att läsa tillsammans i tjejgänget, diskutera karaktärernas beteenden och de utmaningar de ställer varandra inför. Skulle du verkligen våga ..?

Similar Posts:

• Spirande sexualitet som ljus och mörker
• Vem mördade Linda Palm?
• Hur söta pojkar blir på riktigt
• Kärlek, sex och att aldrig vilja bli som sina föräldrar
• Skolan står i brand

Colby och Bev har varit bästa vänner sedan de var nio år gamla. Han har varit kär i henne nästan lika länge. Nu tar de examen, och större delen av high school har de planerat sin Europaresa som till slut växt till ett helt sabbatsår. De ska inte göra som alla andra och gå direkt vidare till collage, bara fortsätta i skolan. De ska ut. De ska se allt.

Allra först ska de dock åka runt i Colbys morbrors gamla folkabuss på en veckas turné med Bevs band, The Disenchantments. Bev, Meg och Alexa har bokat en rad spelningar på konstiga småställen längs den amerikanska västkusten, men redan första dagen rasar Colbys värld samman när Bev bekänner att hon inte tänker följa med till Europa. Hon har sökt till en prestigefylld konstskola och kommit in. Hon tänker gå på collage.

Colby fattar ingenting. Hur länge har Bev egentligen ljugit för honom? Varför? Och vad i hela helskotta ska han göra nu?

Jag rotar runt bland mina saker och plockar upp min kalender. I dag och de nästkommande sex dagarna har jag antecknat något, men därefter blir det tomt. Jag skriver in min födelsedag och sedan mina föräldrars födelsedagar. Jag ringar in julhelgen. Men alla tomma rutor däremellan fyller mig med ovisshet. Jag bläddrar till dagen när vi kommer hem från turnén. Packa upp, skriver jag. Tvätta. Men det där är så enkelt och skulle egentligen passa bättre på en att göra-lista. Så i rutan för nästa dag skriver jag: Komma över henne.

En Sleater-Kinney-låt drar igång och Bev lutar sig fram och höjer volymen. Hon nickar i takt på ett sätt som är ganska nördigt men samtidigt bedårande. Jag skriver: Komma över henne under nästa dag också. Och sedan skriver jag det om och om igen tills jag har fyllt alla sommarmånaderna. Tills min framtid verkar mindre osäker.

Inte vem som helst (den svenska titeln känns som en dussintitel på en ungdomsbok, men blir finare när man läst romanen) är en lågmäld, fantastiskt charmig historia, full av människor som känns levande och komplexa, och samtidigt underbart trevliga att umgås med. Från de fyra vännerna på väg från high school ut i något annat, till en mängd ganska speciella existenser de träffar på sin turné.

Här finns massor av roliga detaljer – jag gillar inte minst det faktum att tjejerna inte direkt kan spela, men ändå framstår som ett självklart och riktigt coolt band – lite oväntade trådar att följa, men kanske framför allt ett lika enkelt som fungerande grundkoncept: Fyra vänner. En turkos folkabuss. En vecka att reda ut vad de egentligen vill vara för varandra när resten av livet tar sin början.

Similar Posts:

• De sista veckorna på jorden
• Ett äventyr utan spänning
• Där och då hände det
• Den klaustrofobiska kvinnligheten
• På andra sidan Niklas. Och Atlanten

I nya Välkommen till LA, baby läser huvudpersonen Doris det något obskyra ämnet intermediala studier vid Kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Precis som jag gjort. Kanske inte så intressant för någon annan att veta, men det är skoj att känna igen precis var kaffeautomaten står där Doris först mött Niklas, doktoranden som egentligen var ihop med någon annan och som hon i romanens början sitter på ett plan till San Fransisco för att glömma. Eller kanske snarare komma hem ny och förbättrad till och vinna tillbaka, om hon ska vara uppriktig.

Precis som jag känner igen varje vrå på Kulturanatomen kan jag tänka mig att Välkommen till LA, baby vore ett kärt återseende för den som rört sig i San Fransisco eller Los Angeles som Doris gör. Romanen är fullt nog detaljerad för att fungera som guidebok.

Omständigheterna kan dock inte rekommenderas. Doris reser tillsammans med bästa vännen Ottilia. De har planerat resan i evigheter, men nu har Ottilia precis träffat en kille, den deprimerade och krävande Hampus, och snart har han rest efter dem och alldeles lagt beslag på det som skulle vara deras. Plötsligt står Doris, som även om hon är extremt ängslig för saker som att andra människor ska höra henne kissa eller fisa är ännu mer rädd för att vara ensam, utan både bästis och planer, men bestämmer sig för att lämna creddiga San Francisco för ytliga LA.

Välkommen till LA, baby är lite av en road movie (eller vad nu motsvarigheten i bokform egentligen heter). En hel del människor passerar på Doris väg till andra sidan Niklas, men nästan ingen beskrivs lika utförligt som just de båda städerna. Visst finns igenkänningsfaktorn i den svartsjuka konkurrensen mellan Doris och Hampus, och vad Ottilia egentligen ser i honom kan för all del få vara det mysterium det är för Doris. Hennes relation med Niklas – för att inte tala om hennes tidigare erfarenheter – är inte mycket mer begripliga.

Sist jag skrev om Eriksson Sandberg tyckte jag att Den första flickan skogen möter var väl mörk för målgruppen (9-12-åringar), men det här är en ungdomsbok och här skulle jag faktiskt önska mig mer svärta. Eller om det är mer djup. Någonstans läser jag en recension som betecknar Välkommen till LA, baby som chick lit, och det ligger det väl något i. Inget fel i det – jag älskar till exempel humorn med vilken Eriksson Sandberg slänger in ett helt pärlband av referenser till Trollkarlen från Oz – men det finns teman, som Doris såriga familjerelationer och vad unga tjejer egentligen är beredda att ta för att få känna sig sedda och behövda, som hade förtjänat mer utrymme.

Och alltså. Det här med att hastigt och lustigt flytta in hos en äldre kille som första gången lagt märke till en med söndergråtet ansikte läsande de Sade känns som en sådär plan. Chick lit eller inte.

Similar Posts:

• Hur söta pojkar blir på riktigt
• Sista veckan med gänget
• Vem mördade Linda Palm?
• Mer än vänner?
• Uppföljare utan egen idé

Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

I den nya boken har det gått ett och ett halvt år och Hanna har flyttat till Göteborg. Hon är tillbaka på besök i Rydöbruk på sportlovet och hälsar på Jonna. Det är vinter och mycket av det som hände i förra boken känns avlägset, samtidigt som det kommer tillbaka så som sinnestillstånd ofta gör när man återser gamla miljöer och vänner efter att ha varit borta. Och när en tjej i Hannas ålder försöker ta sitt liv och hamnar i koma börjar Jonna och Hanna återigen att fundera på Linda Palm, och på om detta nya drama har något med det gamla att göra.

Detta är ingen dålig bok, men det är ack så tydligt att den inte bygger på någon egen idé utan enbart är en utbyggnad av Den första flickan skogen möter. Eriksson Sandberg har egentligen sagt det hon ville säga i den första boken, som var en briljant och egensinnig berättelse, med absolut gehör för Hannas, eller i en vidare bemärkelse flickans, tankar och sätt att se på omvärlden. Den hade ett stort persongalleri av personer i Hannas närhet: föräldrar, vänner och ovänner, de populära och de jobbiga, men också byns original, som bidrog till att göra orten levande och spännande. Här är det egentligen bara Hanna, Jonna och Sabina som får gestalt. Författaren är fortfarande skicklig på att skildra deras olika personligheter och spänningar dem emellan, men inget nytt tillförs.

Den första flickan skogen möter hade också flera teman: vänskapen mellan unga flickor, ung kärlek och aningar om sexualitet, barndomens lekar och sagor – och spänningen som uppstår när man anar de mörka stråk som vuxenvärlden gömmer. Mystiken låg som en stark underström snarare än i öppen dager. Flickan i de vindlande gångarna fokuserar istället nästan enbart på att lösa mysterier: vad hände med Linda Palm och varför försökte Olivia begå självmord? Jag tror att det kommer att fylla ett behov hos många läsare att få reda på svaret, men tycker ändå att det är lite synd att författaren valt att ge det. Mystiken försvinner även när det gäller de andra delarna: Hanna är inte längre tolvåringsosäker på sig själv, hon har växt ifrån Rydöbruk, och både orten och människorna avförtrollas.

Återigen: Flickan i de vindlande gångarna är ingen dålig bok. Men den tjänar inte på jämförelsen med sin föregångare.

Similar Posts:

• Vem mördade Linda Palm?
• Kärlek, sex och att aldrig vilja bli som sina föräldrar
• Öländsk mordhistoria
• Spirande sexualitet som ljus och mörker
• Landet och stan – och kärleken

Anna Liv lyssnade på seminariet ”På tröskeln till tonårsvärlden” där författarna Moa Eriksson Sandberg och Eva Susso samtalade om sina böcker om tjejer på väg in i tonåren.

Dagen har i mångt och mycket handlat om pengar. Camilla har lyssnat på tre seminarier som har tagit upp olika aspekter av begreppet. Vad innebär det att ha lite pengar, vad har humanioran för roll i dagens samhälle (hur mycket forskningsanslag går till de ämnena) och vad är ett ord värt? Författarförbundet pratade om sin kampanj för att öka anslagen till skribenter och författare.

Även de minsta får plats på mässan. Anna Liv var också på ett seminarium om att skriva poesi för barn.Lotta Olsson och Malte Persson pratade om rim och rytm i språk. På seminariet om bilderbokens poetik öppnade en handfull nordiska bilderboksförfattare och illustratörer för en diskussion om bilderboken som konstverk.

Emelie har pratat hästböcker med Pia Hagmar, Anna Liv har pratat mord med Mons Kallentoft och Kristina Appelqvist, två deckarförfattare med olika ingång till genren.

Jenny och Lina

Och Lina pratade tillsammans med Jenny Jägerfeld om humor i ungdomslitteraturen. Det var ett samtal som väckte läslust och skratt. Lina avslöjade att hon just nu jobbar på tre romaner samtidigt. Vi ser fram emot resultatet.

Vi var på kvällen på Röhsska Museet, såg en utställning om ond design och lyssnade på Jonas Gardell, Ingrid Carlberg, Linn Ullman och den dramatiska Mikael Niemi.

Camilla, Anna C, Anna Liv och Emelie

Vi har återigen gått vilse på svenska mässan, minglat runt och förbereder oss nu för morgondagen på mässan.

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan

På tisdag skriver jag om Mats Ahlstedts Dockmakarens dotter. Det är den sjätte fristående delen i serien om Fatima Wallinder och hennes kollegor vid länskriminalen i Göteborg. Denna gång får vi följa Kim-Ly som beslutat sig att hämnas på de poliser som på sjuttiotalet sexuellt förnedrade hennes mamma. Det är en deckare som vill mycket men ändå lyckas hålla ihop historien.

På söndag skriver Björn om Dinaw Mengestus Att tyda luften- en snudd på för välskriven bok om nödvändiga livslögner, en etiopisk-amerikansk Jonathan Franzen tycker Björn.

Detta och naturligtvis mer därtill bjuder veckan på Dagensbok. Och ni missade väl inte vårt New York-tema i lördags?

Med önskan om solsken och sommarläsning från oss på redaktionen.

Similar Posts:

• Hämnden är en rätt som bäst serveras kall
• Inte unikt, men något tänkvärt
• Kalla brott och osynliga händelser
• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe

Men även om jag gillar ambitionen, att skriva lite mer konkret om sex, så gäspade jag mig mestadels igenom första romanen i serien. Amandas bok skildrar och diskuterar sex och könsroller på ett tydligt och pedagogiskt sätt, visst. Karaktärerna och handlingen är möjligen skriva för att uppnå så stor allmängiltighet som möjligt, men det är inget bra romanrecept. Handlingen är minst sagt förutsägbar och karaktärerna gjorde knappt intryck alls.

Därför kan knappt ens det spännande i att få ett nytt perspektiv på samma människor locka mig att plocka upp nästa del. Men jag är nyfiken på tuffa Saga, huvudpersonen i den tredje boken, och då säger nu en gång min läsarmoral mig att jag inte kan hoppa över tvåan. Så då läser jag väl om den där trista Jonna då.

Och blir naturligtvis positivt överraskad. Trista Jonna visar sig förstås ha högre igenkänningspotential än jag riktigt vill erkänna och förmodligen har Janouch hunnit bli varmare i kläderna som ungdomsförfattare också. Jonna känns mer som en verklig person, lite vanlig och unik sådär som människor är.

Jonnas bok tar vid där Amandas bok slutade och där dynamiken mellan bästisarna obönhörligen ändrats. Amanda har ju pojkvän nu, ett förhållande och ett sexliv, och Jonna känner sig ofta behandlad som nästintill efterbliven. Ofullkomlig. Jonna måste ju paras ihop med någon nu, och helst någon av Amandas killes kompisar, så att de kan umgås alla fyra. Räck upp en hand, alla tjejer som aldrig varit i den situationen, liksom.

Jonna är tveksam. Visst är hon nyfiken på sex och sådär, men känner samtidigt en instinktiv motvilja mot kärlek och passion. Kärlek, det är väl den där skiten som gjorde att mamma stack till USA med sin nya och lämnade pappa och Jonna förkrossade kvar? Vem vill egentligen utsätta sig för något sådant?

Ändå har det här projektet ju en tydlig mall. Alla tre romanerna har till häften samma baksidestext: ”Om kärlek och första sexet. Om längtan och lust. Om hur det kan vara att mista oskulden och samtidigt hitta sig själv.” Kanske är det det antydda sambandet mellan de båda sista elementen som stör mig lite. Som att ha sex första gången skulle vara det ultimata självförverkligandet. Jag tycker liksom bättre om Jonna än om romanen om henne.

Det är ju också så att bra romaner om sex för unga tjejer har blivit ett område med rätt hög konkurrens. Janouch skriver som sagt konkret och pedagogiskt, men ibland blir det väl både konventionellt och kliniskt. Romanerna ger säkert svar på en hel del praktiska frågor man kanske inte alltid vågar ställa som ung (eller alls), men utan att det verkligen går att leva sig in i själva lusten också, så blir det ju ändå inte riktigt begripligt. Där skulle jag hellre rekommendera någon annan ungdomsförfattare, Sara Ohlsson eller kanske Malin Isaksson, Moa Eriksson Sandberg eller Katarina von Bredow. Fast en bra folkbildningsambition är alltid värd viss uppskattning.

Similar Posts:

• En tjej som gillar sex? Men då finns det nog en mörk förklaring
• ”Da velger jeg å kalle deg drittsekk”
• Ett rosa paket med luft
• Vem mördade Linda Palm?
• Uppföljare utan egen idé