Det som följer är 40 korta kapitel om var och en av de drömda nätterna. Succén och uppmärksamheten kring romanen De polyglotta älskarna har förföljt Lina Wolff. Även samtalen hon fört i offentligheten om sina romaner har en oroande, plågsam efterklang i hennes huvud. Det känns som att göra apkonster, en lika pinsam som farligt beroendeframkallande verksamhet. Besöken hos förlaget i Stockholm understryker bara ytterligare den outsiderposition som författaren upplever sig ha.

Försöken att få till en fast relation med en man går i stöpet. I drömmarna. En tinderdejt leder till en padda som hon råkar trampa ihjäl. Under ett besök på ett berg visar det sig att mannen som bor där vaktar en av helvetets portar. En natt spelas en trovärdig gestaltning upp av ett yxmord utfört av en kvinna mot sin man. Inte nödvändigtvis en mardröm, dock. Det bisarra och köttsligt påtagliga är författarens följeslagare. Textens psykologiska realism för tankarna till hur Michail Bulgakov tog sig an Jesu korsfästelse i Mästaren och Margarita.

Ensamhet, självmedveten ruelse, mordfantasier. Alltsammans låter mycket allvarligt när det listas så här. Dock ska påpekas att tonen i reningsdrömmarna är mestadels munter och alltid saklig. Stilen har Lina Wolffs schvung. Det kommer att leda framåt, om Marcus Aurelius har rätt, vill säga.

Jag har många gånger tänkt att de där samtalen och intervjuerna om sina böcker som författare tvingas göra för marknadsföringens skull, att de inte är nyttiga. Läsaren berövas sin självständiga läsning. Författaren, som redan sagt sitt, riskerar att känna sig som en prostituerad. Litteratur är ingen simpel handelsvara.

Samtidigt är det inte så enkelt. Jag har varit på många berikande författarsamtal. Med värme minns jag Lina Wolffs sommarprat om översättningsarbetet med Hundra år av ensamhet. Den läsande publiken är en krävande ”fanbase”. Författare som vägrar göra apkonsterna riskerar att bli ignorerade, deras böcker att glömmas bort.

Det är en märklig liten mellanbok som Lina Wolff har skrivit. Jag gillar mellanböcker och önskar att författaren efter sitt reningsbad erövrade just det där oberoendet bortom förställning, egoism och oförmåga som Marcus Aurelius försöker uppamma i henne.

Guden måste ha känt sig manad att ingripa, för han viskade i mitt öra:
– Du har en uppgift.
– Vad för uppgift? svarade jag.
– Författarens uppgift, sa guden, att vara modig, att utstå smärtan efter misslyckanden och skriva om denna smärta och dessa misslyckanden för din samtid.
– Men på vilket sätt skulle samtiden vara hjälpt av mina misslyckanden? sa jag.
– Det vet du mycket väl, ropade guden, att människor är hjälpta av varandras smärta, av varandras misslyckanden och förvirring!

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Filosofen på tronen
• Nedstigning i otrons labyrint
• King Kong Blues
• Allt är som vanligt

Medan boken börjar glöda och fatta eld funderar jag över detta att laga mat över brinnande böcker. Vad ska vi annars ha dem till? Det är ju faktiskt den logiska slutpunkten för ett föremål som sedan länge reducerats till att bara bli en statusmarkör. Något man fotograferar sig med på sociala medier, något olika politiska partier kan slåss om vilka som ska ingå i en kanon och få köpas in av biblioteken, något man kan beklaga sig över att ungdomen inte läser, men läsa dem? Vem har tid med sånt? Det finns ju sammanfattningar på wikipedia för dem vi inte redan vet vad de handlar om och vilka sensmoraler man lär sig av dem. Varför inte låta dem göra lite nytta och också sätta lite extra smak på vår konsumtion?

Medan jag vänder vegoburgarna och dricker min small batch-IPA hitflugen från Kalifornien, och boken förkolnar och enstaka sidor flyger iväg som rök och aska i monsunen, passar jag förstås på att skumma igenom de ord jag ser brinna upp framför mig. En onödig men trygg gammal vana. Visst är Sorokins berättelse både rolig och bitsk; sagan om en mästerkock som, ett par decennier från nu, reser runt för att tillaga kulinariska mästerverk över brinnande böcker för de krigsherrar, banditer och borttappade idealister som fortfarande har pengar i ett Europa som slets sönder av storkriget som skulle rädda de eviga europeiska värdena, vilka de nu var. Som ryskättad (typ, det blev rörigt där i kriget, men så identifierar han sig ju) lagar han naturligtvis bara mat över ryska klassiker, helst förstautgåvor. Tolstoj, Bulgakov, Babel, Agejev, Nabokov – alla de där manliga genierna som fångade det eviga ryska ska nu konsumeras utan det där tröttsamma läsandet. Vad är väl boken om inte den starkaste kulturmarkören vi har? Vad är ett starkare bevis för vår kärlek till den egna kulturen än att bokstavligen intaga den, med ett gott vin till, i sällskap med en expertkock som inte bara bränner en oersättlig bok för dina pengar, utan också ser till att ångorna från den sätter smak på det godaste mål mat du och dina bästa vänner (eller viktigaste kunder) ätit på länge? Det slutgiltiga målet för jakten på autenticitet, för den egna kulturens överlägsenhet, för din egen storhet (att det är olagligt är ju den bästa kryddan).

MÄSTAREN: Hmm, en bok är inte ett manus… Den brinner alltid.

Nog funderat på gammal litteratur. Jag langar upp burgarna på tallriken medan det sista av Manaraga faller samman till svagt glödande aska i grillen. Hmmm. Smaken är omisskännelig Sorokin; mer i stil med den hysteriska Putinsatiren I det heliga Rysslands tjänst än den surrealistiska utopin Tellurien från häromåret; rakt på, inga konstigheter, nattsvart humor och våld (i den mån det är olika saker). Samtidigt kan jag tycka att smaken saknar någon liten komplexitet – den är god, men den är god på samma sätt från doften till eftersmaken, inga större överraskningar när man väl njutit av de första tuggorna. Kanske är det den genmanipulerade näst intill magiska vegofärsen det ska skyllas på, den som lovar mig gott ekologiskt samvete utan att behöva ändra något (och bara kostar några tior mer!) medan världen brinner. Kanske jag inte är så bra på att grilla som jag tror. Kanske förväntar jag mig för mycket om jag tror att en bok kan göra något till något det inte är. Nåja; gott är det, och mätt blir jag, och autentiskt känns det.

Utanför faller gråvita flingor framför fönstret. Jag glädjer mig åt den första snön, även om det kanske är grannen ovanpå som just grillat över något mindre sofistikerat. Konstig typ. Kan man lita på såna? Tur att jag har bokhyllor så jag klarar mig ett tag.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Rolig men dryg ryss
• B som i bly och bröllop
• Framtiden genom en ädelsten

Det är i alla fall den officiella versionen, och vem är jag att betvivla den. Om någon tjänar pengar på den är den väl rätt.

Historien Yan Lianke låter den fiktive Yan Lianke berätta är alltså denna: En liten by mitt ute i ingenstans drabbas en dag, kort efter att Deng Xiaoping har förklarat att det även i en kommunistisk ekonomi är rätt att tjäna pengar, av Ödet: alla invånare får av en drömvision en roll att spela, och en av dem – Kong Mingliang – får rollen att rycka upp den sömniga lilla byn till något annat. Han börjar med att stjäla gods från lokaltågen och sälja till högstbjudande. För detta blir han förstås hyllad som en den nya andans man, och får hela byn att göra detsamma. Sen får hans hatkärleksobjekt Zhu Ying idén att åka till stan och sälja sin kropp, och sen får hon alla byns flickor att göra detsamma och skicka hem pengarna. I god maoistisk ordning upphöjs de båda till förebilder för de andra att sträva efter, och Sprängriftes explosion är igång; medan tiden går från 80-tal till 2010-tal växer den från by till köping, från köping till stad, från stad till … Allt i en enda lång jakt efter mer pengar, mer makt, utan någon som helst fundering över ett syfte. Tillväxten är sin egen gud.

Som häradshövding kan jag tala om för dig att Sprängrifte är utfattigt, men när vi blir rika på riktigt kommer jag att befordras till provinsguvernör. Kina är också fattigt, men när landet blir rikt på riktigt kan vi köpa oss en amerikansk president.

Jo, Yan brer på brett med satirpenseln här, och inte sällan landar han poänger som har relevans långt utanför Kina. Det är klart att vi alla gillar self-made men som bevisar sin storhet genom hur många människor de kan utnyttja. Som bäst blir Explosionskrönika en rejält giftig uppgörelse med en värld där allt som inte sitter fast både kan och bör säljas till den högstbjudande, där resurser kan stampas fram ur en allt blodigare mark bara makthavarna kräver det, där alla -ismer kan vrängas till motiveringar för det man hade tänkt göra ändå.

Men i längden håller det varken som samhällsmodell eller som roman. Över 380 sidor behövs något annat än satiren att hålla fast vid, och alltför ofta faller Yans torrt redogörande berättare in i att helt enkelt låta sina ganska platta och huvudpersoner göra något bara för att ödet kräver det, eller för att handlingen kräver det, vilket må vara ungefär detsamma. Alltför sällan blir någon av dem något mer än enkelt skissade karikatyrer utan några försonande drag alls, och över 380 sidor ger det också långa sträckor där jag som läsare bara tuggar ord och väntar på nästa scen där Yan faktiskt vill berätta något. De scenerna finns där, och ibland glimtar han till rejält, med ett ben hos Márquez och det andra hos Bulgakov. Jag önskar bara att vi fick mer av de bitarna.

All heder dock åt Anna Gustavsson Chens översättning, som har ett härligt språk och undviker det som många andra översättningar från kinesiska gör, att översätta alla person- och ortsnamn bokstavligen så att alla går ikring som indianprinsessor och heter Gula Nejlikan från Den Eviga Strävsamhetens By. Bara namnet Sprängrifte, som låter som ett faktiskt ortsnamn, där den engelske översättaren hade ”Explosion”. Visst är det, som hon kommenterade på Instagram, lite hobbitvarning på det; men Explosionskrönika är ju en saga, en allegori som inte gör anspråk på någon explicit sanning. Så det är lugnt, hörni. Ingen orsak att oroa sig. Vi kan väl alltid ta båtarna till nästa värld när allt skiter sig.

Similar Posts:

• Varsamt porträtt av förfäder
• Befriande nattliga promenader
• Klasskamrater
• En klurig och härligt absurd mordgåta
• Snirkliga meningar om livet och kärleken

Själv vill jag inleda vår affär med denna samling berättelser. Med viss autobiografisk inspiration; Bulgakov var själv utposterad läkare på den ryska landsbygden. Mellan 1916 och 1918 bedrev författaren sitt läkaruppdrag genom revolutionsåren och bolsjevikernas maktövertagande. Genom Dr Vladimir Bomgard får vi i huvuddelen av novellerna ta del av en mans själsliv, en högspänt vetgirig och skicklig iakttagare av ryskt lantliv, i kamp mot befolkningens varierande grad av skrock, förfall och ohälsa.

Det är färgstarkt och detaljrikt, Bulgakov skildrar allt från förlossningar till syfilis. Doktorn möter ofta ovilliga patienter som han och hans kollegor, trots dåliga förutsättningar, försöker bota. Den som läst Nikolaj Gogols Petersburgsnoveller kommer att känna igen den skickliga gestaltningsförmågan. Det är en desillusionerad avteckning med träffsäker psykologisk insikt som drabbar inte bara huvudpersonen, utan också de mentaliteter och attityder som höll på att utvecklas i det ryska samhället.

För den som vill jämföra dessa förhållandevis nyktra noveller med senare alster, ingår i samlingen även två av hans mer besynnerliga berättelser, detta i form av de längre historierna ”En hunds hjärta” och ”De ödesdigra äggen”.

I ”En hunds hjärta” lyckas novellens huvudperson Filipp med konststycket att ge en byracka mänsklig karaktär. Resultatet är en gestalt som med nyvunnen företagsamhet och odräglig intelligens går till Hyresgästföreningen för att kräva besittning i läkarens bohag, manipulerar kommunisterna för egen vinning och får jobb som kattutrotare. I novellen ”De ödesdigra äggen” möter vi istället en zoolog som av misstag uppfinner en livsstråle. Detta väcker förstås ett våldsamt intresse hos den kommunistiska pressen och berättelsen blandar på ett effektivt sätt bitande samhällssatir med gotisk skräck.

Bulgakov lyckas på ett bra sätt att blanda det egendomliga och märkliga med mer realistiska inslag. Framförallt finns mellan raderna en uppfriskande cynism, som jag finner väldigt livsbejakande. Som hos några andra av de stora ryska namnen lyckas flera noveller med konststycket att skapa en associativ spegel mot det mänskliga psyket. Doktor Bomgard är både rädd och stöddig, genomskådar sin egen ringa kunskap för att senare visa prov på stort självförtroende. På ytan är det motsägelsefullt, men genom att vi får delta i hans själsliv förstår vi hans karaktär som tämligen logisk.

Något jag särskilt uppskattar är att satiren aldrig blir till platt, simpel propaganda för en särskild världsåskådning. Realkommunismen får sig några kyssar förstås, men det är rätt eleganta nålstick. Och de av oss som insjuknat i sviterna av 1990-talets ironi, gör gott i att ta fram våra termosar och vrida upp termostaten. Det vore nämligen dumt att gå miste om att låta oss frysa en smula tillsammans med sjukvårdspersonalen i någon rysk avkrok. Till på kuppen kanske vi blir mer humana cyniker än vår tid hittills sett prov på, fast det om något ska nog mycket till.

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Djävulsk briljans
• Ryska pärlor
• Vecka 21: Ta efter Taschen!
• Stilig satir

Snart är giftermålet arrangerat. Alla är nöjda. Bajram är snygg och självsäker. Hans familj är rik. Redan på vägen till bröllopsfesten lappar han till henne för första gången.

Egentligen är det här Min katt Jugoslavien har sin startpunkt. På boksidorna börjar den någon helt annanstans, i Helsingfors, med ett tillfälligt sexuellt möte, arrangerat på ett nätforum. Killen som dyker upp är förvånansvärt snygg och trevlig, men Bekim är snabb att slänga ut honom efter förrättat värv. Istället faller han pladask för en talande, manipulativ katt som han träffat på en bar, och tar tåligt emot den ena rasistiska gliringen efter den andra, samtidigt som han ständigt servar med städning och mat.

De båda generationernas destruktiva kärleksrelationer berättas parallellt, Bekims och hans föräldrars, Emine och Bajram. Det moderna Helsingfors och det tidiga 1980-talets Kosovo i Jugoslavien, ett land som snart ska bryta samman i krig och tvinga den unga familjen att lämna allt välbekant bakom sig.

Det är så Pajtim Statovcis hyllade debutroman beskrivs i recensioner jag har läst, som en familjs sönderfall i skuggan av ett lands. Visst är flytten till Finland en påfrestning, inte minst för mannen som är van att vara familjens självklara överhuvud, en man med pengar, utbildning och jobb, som plötsligt helt saknar sammanhang och makt i det nya landet. Men det är ingen bra familj från början, och jag ser snarare just hur mycket Bekim upprepar sin mors roll. Hur ska man egentligen känna igen kärlek om den saknats omkring en som barn?

Nu har jag skrivit nästan bara om den naturalistiska sidan av romanen, och så långt är det en stark berättelse, men så finns ju det här andra också. Katten, som väl är en litterär blinkning till Bulgakov, men varför? Jag har inget bra svar på det. Den är inte det enda djuret av betydelse i romanen, inte ens den enda katten, men det är det enda antropomorfa djuret, det enda som talar.

Bitvis fascinerar inte minst Bekims komplicerade förhållande till ormar – varför han väljer att släppa in inte bara den avskyvärda katten utan också en enorm boaorm i sitt hem – men särskilt alla katterna blir uppriktigt sagt mest ett hinder för min läsning. Jag förstår inte vad de ska betyda, vad han vill med dem. Om de bara är ett sätt av vara cool och svår och höglitterär?

Från början berättas också Bekims historia i jag-form och Emines i tredje person, men när Emines plötsligt växlar till jag-form också blir det lite snurrigt. Det tar ett par avsnitt innan jag är säkert på vem det är som berättar. Det förstår jag heller inte, och det är väl en fin gräns det där – man vill gärna ha böcker som utmanar en, men man gillar sällan att känna sig dum.

Min katt Jugoslavien är intressant, den biter sig fast i mitt huvud, men den lyckas inte med den där balansen och därför tycker jag inte riktigt om den ändå. Huruvida det helt enkelt beror på att jag är dum får nog du som läser det här avgöra.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Modet att dra eller modet att stanna?
• Att älska någon som har ett förflutet
• Kärleken, friheten och priset
• Min far var en lögnare, som alla historieberättare

Och de viskade på ukrainska:
- Bolbotun är här.
Och det fanns inte skymten av beklagande i deras viskningar. Tvärtom kunde man läsa ett tydligt ”Hurra” i deras ögon.
- Hurra-a-a-a-a-a-a-a-a… ekade kullarna i Petjorsk.
Och droskkuskarna vidarebefordrade detta nonsens:
- Bolbotun är egentligen storfurst Michail Aleksandrovitj.
- Nej inte alls, han är storfurst Nikolaj Nikolajevitj.
- Bolbotun är helt enkelt Bolbotun.
- Nu blir det progrom.
- Nej, inte alls, de har röda armbindlar.
- Bäst att springa hem.
- Bolbotun är mot Petljura.
- Inte! Han är för bolsjevikerna.
- Inte alls! Han är för tsaren, men inte för officerarna.
- Har hetmanen flytt?
- Är det sant? Är det sant? Är det sant? Är det sant? Är det sant? Är det sant?

Bulgakovs debutroman Det vita gardet utspelar sig under några kaotiska dagar i ryska revolutionens Kiev. Kiev är något av romanens huvudperson och kallas genomgående i romanen: Staden. Det är ett myller av människor och namn och det är svårt att hänga med i vem som är vem och på vilken sida de står i det kaotiska händelseförloppet. Jag ger snabbt upp idén om att försöka förstå eftersom denna strävan står i vägen för läsningen av en välskriven och fängslande roman.

Lars-Erik Blomqvist, som står för översättningen, har skrivit ett förord där han ger en vägledning i de historiska förutsättningarna för romanen. Han har även skrivit något litet om hur romanen används i dag när oroligheter åter blossat upp i Ukraina.

Men som sagt, jag släpper snart det där och låter mig fångas av den pulserande berättelsen som utspelar sig delvis hos familjen Turbin, delvis på Kievs gator. Här skildras både striderna på nära håll och familjelivet som drabbas av kaoset.

Och när man släpper idén om att försöka förstå varför så kan man i stället få en ökad förståelse för själva kaoset. Bulgakov skildrar med inlevelse konsekvenserna av att hala fram fel identitetspapper ur fickorna och meningslösheten i att döda en man som är ute på stadens gator för att finna någon som kan förlösa hustrun som ligger hemma i barnsäng. Kaos, meningslöshet men också om hur livet ändå får gå vidare på något sätt. Finns det inget man kan göra åt situationen kanske man i alla fall kan spela kort?

Man beslöt att alla skulle ligga över. För det första var det ingen idé att ge sig ut på gatorna nattetid, även om man hade utmärkta papper på sig. För det andra var det också bäst för Jelena om de stannade kvar och hjälpte till om det skulle behövas. Men framför allt var det bättre att sitta borta än att vara ensam hemma en sådan här natt. Och ännu viktigare var att de just inte hade någonting att göra. Men här kunde de ändå spela vint.

Similar Posts:

• Djävulsk briljans
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Den ryska revolutionen dissekerad
• Framtiden genom en ädelsten
• Familjehistoria på nytt språk

Allting står mig upp i halsen och jag är helt uppäten av löss. Att vara en kultiverad person behöver inte nödvändigtvis innebära att man är en idiot…

Nu får det vara nog!

Allt närmare kommer havet! Havet! Havet!

Michail Afanasievitj Bulgakov, född 15 maj 1891 i Kiev i Ryska imperiet, död 10 mars 1940 i Moskva, Sovjetunionen, sägs ha varit Stalins favoritförfattare. Kanske hans smala lycka i en tid då stenhård censur rådde och Bulgakovs verk bågnar av skarp samhällskritik. Michail Bulgakov började sin bana som läkare, men övergav den karriären för att helhjärtat ägna sig åt att skriva, turligt nog för eftervärlden. Han förknippas väl för dom flesta med sitt mest kända verk, romanen Mästaren och Margarita, utgiven 1971 på svenska. Den behöver man inte ha läst för att njuta av dessa tio gudomliga (nej, jag överdriver inte), samlade noveller.

Några av novellerna har tidigare publicerats i de sedan länge utgångna pocketutgåvorna En diaboliad (1999), Manschettanteckningar (2000) och Rött och vitt(2002).

I Djävulens vändkrets befinner vi oss i ett Ryssland strax efter Oktoberrevolutionen. Under stor politisk omvälvning urartar det som ska föreställa byråkrati i någon mening till en febrig fars. Tillvaron i Moskvas lägenheter är minst sagt kaotisk, elen försvinner i tid och otid, matbrist råder och människorna är vilsna.

Tio berättelser, skrivna under hans första tid som författare, till bredden fyllda av vitalitet, iskall skärpa och vasshet. Det är en ren fröjd att läsa. Absurditeten och den svårt sarkastiska tonen får mig att skratta högt. Speciellt i ”En diaboliad”, där huvudpersonen i stort sett drivs in i vansinne av byråkrati och paragrafrytteri. Vill också nämna ”Morfin”, där man får följa en läkares gradvisa nedgång mot helvetet i takt med sitt ödesdigra morfinmissbruk, baserat på Michael Bulgakovs egna erfarenheter som läkare och morfinist. Visst känner man Djävulens slängkappa dansa och slå sin mörka, tunga skugga över sidorna. Det påminner mig om att stor konst helst ska äga en svärta i botten.

Det här är tidlös litteratur. Det är rappt, vasst och med ett fantastiskt driv. Det blir helt enkelt inte bättre.

Översättaren Bengt Samuelsson har också bidragit med ett högintressant och informativt efterord, där han ger en historisk bakgrund till Bulgakov och Moskva under 1920-talet.

Similar Posts:

• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Kaos och kortspel
• Pleased to meet you, hope you guess my name
• Nytt ryskt
• 4 x ryska klassiker

Nu har de även gett ut en ”fyra” (förlaget släpper fyra titlar åt gången) med noveller av några av de mest välkända ryska författarna; Nikolaj Gogol, Anton Tjechov, Michail Bulgakov och Fjodor Dostojevskij. Tre av titlarna är nyöversättningar, medan Livets stråle av Bulgakov ges ut på svenska för första gången. Alan Asaid som står för översättningarna ska ha en eloge för sitt jobb.

Just Livets stråle är en förkortad version av Bulgakovs kortroman De ödesdigra äggen från 1925, i vilken hans stora verk Mästaren och Margarita i sin tur har sitt ursprung. Mycket i novellen känns igen – framförallt hans vassa personbeskrivningar, men också kritiken mot samhället och dess byråkrati. Och då givetvis omskrivningarna och symboliken för detta, eftersom samhällsklimatet hindrade konstnärer att uttrycka sig på annat sätt. Det är en novell som blandar realism och fantastik på ett sätt som är typiskt för Bulgakov – dammiga korridorer och myndighetskontroll blandas med galna experiment och muterade kräldjur – och som är fylld av detaljer som ger liv åt varje scen.

En dåres anteckningar av Gogol (först publicerad 1835) är en novell i dagboksform, där vi följer en människa som tappar fotfästet i verkligheten. En osynlig man som arbetar vid sitt skrivbord på departementet och som förälskar sig i dottern till sin överordnade. I detta finner han först styrka, men kanske är det just förälskelsen som driver honom in i galenskap. Mannen hanterar förödmjukelsen i den obesvarade kärleken genom att ge sig själv en oerhört betydelsefull roll – alla tecken tyder ju på att han i själva verket är kung av Spanien. Gogol, som även skrivit Näsan och Kappan, skildrar här en människas sönderfall på ett sätt där jag som läsare riktigt känner hur marken försvinner under fötterna, hur tid och rum blir svårt att förstå och där djur mycket väl kan föra belevade konversationer.

Den av novellerna som jag först läser är Fästmön av Anton Tjechov. Jag har precis avslutat Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, och såväl som i förlagets beskrivning av boken som i diskussionerna kring hennes Nobelpris så jämförs Munro med just Tjechov. Novellix i sin tur jämför Tjechov med Munro. Och visst finns det likheter. Framförallt i hur de i väl valda scener skildrar, inte stora omvälvande händelser, utan snarare de där stillsamma valen vi gör som sedan leder till stora omvälvningar. Det är det lilla livet som beskrivs och relationer människor emellan är alltid navet i berättelsen. Det är det där telefonsamtalet vi inte ringer, eller det nattliga samtalet med en vän, som avgör hur allt blir efter det. Där Munro använder sig av tystnader och pauser lägger Tjechov dock gärna in en tårfylld scen, vilket gör novellen en aning daterad. Jag har svårt att relatera till, och ganska snart irriterar jag mig även på, all denna gråt. Av dessa fyra noveller är det dock det stillsamma berättandet hos Tjechov som jag uppskattar mest.

Förmodligen är det nog Fjodor Dostojevskij som är det allra tyngsta namnet i denna allt annat än fjäderlätta kvartett. I novellen En löjlig människas dröm ska berättarjaget just ta livet av sig, då han somnar till och i en dröm förs till en alternativ värld där människorna lever tillsammans i total lycka och utan konflikt. Det är en berättelse om människans villkor, om hur vi fast vi vet bättre driver på vår egen undergång. Språket är pompöst, stilen upprepande. Just på det sätt som gör att jag inte tar mig igenom vare sig Brott och straff eller Bröderna Karamazov.

Att jag känner denna sorg har att göra med att de inte vet vad som är den djupa sanningen, medan jag å min sida vet vad som är den djupa sanningen. Å, så tungt det är att vara ensam om att veta vad den djupa sanningen är! Men det kan de inte förstå. Nej, det kan de inte förstå.

I novellformen kommer jag bättre överens med denna omständliga berättarstil, kanske på grund av det faktum att historien inte kommer att ha möjlighet att breda ut sig över 500 sidor. Jag suger på formuleringarna mer, de som jag i romanerna kan uppleva som outhärdliga transportsträckor. Och även om jag inte tinar upp fullständigt gentemot Dostojevskij efter att ha läst novellen (jag är inget fan av att berätta via drömmar heller), så har jag trots allt gått och införskaffat hans kortroman Anteckningar från källarhålet. En kortroman av ordflödets mästare borde väl till och med jag klara av.

De stora ryska berättarna ger oss stora små noveller. Eventuellt de längsta noveller som Novellix hittills gett ut, helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.

Similar Posts:

• Vecka 21: Ta efter Taschen!
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Ryska pärlor
• Virtuositet är inte tillräckligt
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro

Missförstå mig inte, jag älskar att vittja brevlådan i tider när det är katalogsäsong. De är ofta snyggt formgivna och fulla av böcker jag vill ha. Men varför kan de inte vara lite intressantare? Snegla på Taschen vettja: varje gång coffee table-förlagets katalog kommer är det direktbläddring som gäller. I Taschens kataloger blandas fotografier ur böckerna de ger ut med texter skrivna för katalogen. En text om film noir av manusförfattaren till Taxi Driver, en intervju med fotolegenden Annie Leibovitz, en text om manlig närhet  i armén skriven av Dian Hanson, porrtidningsredaktör och historiker.

Det borde inte vara svårt för de stora svenska förlagen att göra likadant. Ni har ju liksom de bästa författarna, skribenterna, poeterna, journalisterna på just ert förlag, inte sant? Jag vill bli mer peppad att läsa just era böcker. Släpp författarna loss det är vår-/sommarkatalog!

Veckan på dagensbok.com börjar sannerligen med läspepp. Veckans första tiopoängare delas ut av Sara till antologin Av oss blev det aldrig några riktiga damer, från Sjösala förlag. Högsta poäng för moderna röster om feminism idag (eller snarare brist på feminism). Intressant, nytt och talande för samhället idag.

På tisdag recenserar Marie fyra klassiska ryska noveller från Novellix, med tunga författarnamn som Gogol, Tjechov, Bulgakov och Dostojevskij. Det är en fin samling bestående av tre nyöversättningar och en novell som ges ut för första gången på svenska, och kanske är detta de längsta noveller som förlaget hittills gett ut. Helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.

På onsdag skriver Richard om Sigrid Rausings Anteckningar från en kolchos som tar avstamp i Estland under/efter frigörelsen från Sovjetunionen.

På torsdag recenserar Kari Putins folk av Kalle Kniivilä, en reportagebok som ger läsaren viss förståelse för Putins popularitet i hemlandet. Mycket läsvärd.

På lördag skriver Alice om Barbro Lindgrens Jättehemligt inför ALMA-prisutdelningen den 2/6. En rolig och gripande barndomsskildring där döden alltid lurar bakom hörnet, även i de mest trygga situationer

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Ryska pärlor
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Romanen utspelar sig i ett framtida Ryssland – dock bara några år i framtiden. Året är, som titeln antyder, 2017, och Ryssland förbereder sig för att fira minnet av oktoberrevolutionen 1917. Detta är dock något som knappast behandlas särskilt utförligt, utan som mer ligger som en klangmatta under handlingen. Mer i bakgrunden antyds också ett nytt slags Ryssland, där konkurrensen människor emellan är stenhård och de mänskliga banden är sköra som tunna trådar. I detta Ryssland ger sig den mystifike professor Anfilogov ut på en expedition till okänd plats – förmodligen någonstans i Sibirien – för att leta efter ädelstenar och juveler som hans medhjälpare Krylov sedan skall sälja.

Om man kan säga att en historia som råd tråd snarare har huvudsaker, snarare än huvudpersoner, så är dessa huvudsaker i 2017 just ädelstenarna. Slavnikova blottlägger en – åtminstone vad jag i egenskap av okunnig lekman kan bedöma – imponerande geologisk kunskap. Ädelstenarna spelar stor roll genom hela romanen och ger historien ett svåråtkomligt och dunkelt ”skimmer”. Krylov kommer själv från en stad bortom Uralbergen i ett område som helt dominerats av ädelstenar, där varenda unge redan i skolan var ute och letade glittrande saker eller undersökte olika bergsarter. Men Slavnikova kallar dessa berg för de ”ripheiska bergen”. Den som är bevandrad i äldre mytologi och historia vet att detta är ett i bästa mening fantastiskt namn. När historikern Adam av Bremen på 1000-talet nedtecknar ärkestiftet Hamburgs historia och beskrev dess nordligare delar, talar han om att det i öster gränsar ”till de ripheiska bergen, där det finns väldiga ödemarker och höga snömassor, och där flockar av vidunderliga människor hindrar ett vidare framträngande.” I dessa ripheiska berg finns ”amazoner, hundhuvuden, cykloper” etc. Bara genom att använda denna gamla historiska föreställning osäkrar Slavnikova den historiska trovärdigheten eller realismen i sin berättelse. Det är mycket suggestivt gjort, och gör att man ytterligare känner sig indragen i en gigantisk fantasi.

Något annat som bidrar till denna ”fantastiska” känsla är Slavnikovas språk. Det är så metaforrikt och tungt belastat av språkliga krusiduller att man ibland får läsa om stycken för att förstå vad det egentligen handlar om. Såhär beskrivs t.ex. en kvinna precis i romanens inledning:

Den okända kvinnan avtecknade sig genom en flortunn klänning, och i kokongen av solljus anades hennes konturer som en skugga på en dammig fönsterruta. Hennes kropp hade den egendomliga, långsträckta fullkomningen hos en skugga, och på hennes axel vilade en rund ljusdager, genomskinlig och skär som nagellack.

Det är oerhört vackert, nästan omtumlande, men gör att läsningen i längden blir ganska ansträngande. Men ansträngande eller inte är detta på många sätt en fantastisk roman, som på ett eller annat sätt ger utdelning åt den som vågar djupdyka i dess språk- och föreställningsvärld. En stor eloge åt förlaget Ersatz för denna satsning.

Similar Posts:

• Nytt ryskt
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Beevor bryter mönstret!
• Djävulsk briljans
• Våld, åtta till fem