dagensbok.com » Mexiko

Guadalupe Nettel "Det enda barnet"

Nadja Gollbo — Thu, 14 Nov 2024 23:00:58 +0000

Två väninnor i nutida Mexiko gör en pakt om att aldrig skaffa barn. De är båda övertygade om att moderskapet fängslar kvinnan i en förlegad roll som inte tillåter individuell frihet eller utveckling. Ingen av dem är villiga att gå med på det. Men så går åren och plötsligt har deras åsikter gått isär. Laura har steriliserat sig. Alina har kommit fram till att hon trots allt vill ha barn.

Den flerfaldigt prisbelönta, mexikanska författaren Guadalupe Nettel anses vara en av Mexikos mest tongivande författare just nu. Hennes böcker har översatts till flera språk och förutom Det enda barnet har också Kroppen jag föddes i givits ut på svenska.

I Det enda barnet behandlar Nettel temat barn och moderskap med en berättelse där ett jag, Laura, delar med sig av hur hennes väninna går igenom en graviditet som får dem båda att ställa frågan om moderskap på sin spets. Det visar sig nämligen, efter otaliga försök från Alinas och hennes mans sida att bli gravida, att fostret som Alina bär på inte utvecklas som det ska. Parallellt med hur denna historia fortskrider, någon gång i en dåtid som inte specificeras mer än så, får läsaren följa hur Laura i nutid lär känna sin nya granne – en ung mamma, och framför allt hennes åttaåriga son. Också här sätts frågan om moderskap och barn i nytt ljus.

Nettel lyckas med ett imponerande konststycke att förmedla en berättelse som på många sätt är en bladvändare – som läsare följer man utvecklingen i Alinas graviditet och barnets förestående öde med fullt fokus och ett brådskande behov att få veta hur det går – men också en existentiell och essäistisk skildring av vad det är att vara kvinna och att välja att bli mamma, att välja bort att bli mamma och att kanske ha valt bort att bli mamma men sedan bli det ändå, på sätt och vis.

Det är berättat med saklig ton, fint översatt av Hanna Nordenhök, i en stil som helt vågar vara i berättelsen om något som har hänt, utan att överdramatisera. I mångt och mycket är det som att få kika in i en personlig skildring av ett händelseförlopp, men där blicken är vetenskapligt nyfiken och lämnar eventuella känsloutspel till läsaren. Det är behagligt och känns uppfriskande uppriktigt, tonen är så trovärdig att man stundtals under läsningens gång glömmer bort att det man läser är en fiktiv berättelse och inte en väns redogörelse om två viktiga tidsperioder i dennes liv. På så vis blir boken både personlig och angelägen och lyckas nyansera frågor som redan behandlats mycket och länge, historiskt och i dagens moderna samhälle, på ett nytt och imponerande sätt.

Fernanda Melchor "Orkansäsong"

Anna Carlén — Tue, 15 Mar 2022 23:00:42 +0000

Det faller sig så att bara någon dag efter att jag skriver den här texten ska Fernanda Melchor komma på besök i Stockholm för ett författarsamtal. Jag känner en märklig dragning dit, precis som jag efter ett tag känner en märklig dragning till romanen Orkansäsong.

När jag skriver det här är det också så att Melchors andra roman på svenska, Paradais, precis har kommit ut. Liksom Orkansäsong har den blivit lovordad och ja, jag känner redan en märklig dragningskraft till den. Inte så mycket på grund av lovorden, men av min läsning som fortfarande inte lämnar någon ro.

Orkansäsong bjuder till en början ganska mycket motstånd. Läsningen är trögflytande och det beror inte bara på de långa, vindlande meningarna, styckena och berättelsen som liksom rör sig framåt i associativa loopar. Det här är en roman med många röster, som tar avstamp i det kollektiva. Inledningsvis är det alltså ingen av huvudpersonernas perspektiv vi får, men inte heller någon allvetande berättares. Här är det snarare en sorts byfolkets, eller kanske sägnens, röst som ekar genom texten.

Det handlar om Häxan, en mystisk och mytisk person bosatt i utkanten av den mexikanska byn La Matosa. Häxan är den sortens människa som alla tycks veta massor om men som ingen riktigt känner. I samma stund som det står klart för läsaren, och det är tidigt i boken, att Häxan har blivit brutalt mördad, sätts något i rullning. Livspassage efter livpassage bläddras fram och några av de människor vars vägar har fört dem till Häxans hus, avlägger vittnesmål. Perspektivet förflyttas från det kollektiva till de enskilda personerna vars röster klingar högt genom Melchors rasande och obevekliga språk.

Jag vet inte exakt när i läsningen det sker, men snart har jag kommit över motståndet som jag kände i början. Plötsligt befinner jag mig inuti de som berättar och boken har börjat utöva sin märkliga dragningskraft på mig i all sin våldsamhet.

Och det är ett våld som befinner sig lika mycket i språket och i rösterna som i handlingen. Melchor gestaltar ett kvinnohat och en homofobi som är inkorporerad i alla samhällets delar. Det blir tydligt att det inte bara är männen som är en del av det, utan våldet är internaliserat även hos kvinnorna. När berättelsen så småningom lyfter från det enskilda och knyts ihop med en gemensam blick blir det också tydligt att det våldsamma och hatiska tänkandet finns överallt. La Matosa är bara ett typexempel.

Översättningen av Hanna Nordenhök gör det här till en historia som närmast hypnotiserar läsaren med sin egen, genom språket uppluckrade och ringlande, förloppslogik. Att läsa Fernanda Melchors prosa känns efter ett tag som det enda sättet jag någonsin läst en roman på.

Lucy Brownridge "Frida Kahlo"

Anna Liv Lidström — Tue, 03 Aug 2021 22:00:04 +0000

Det finns kultur en bär med sig genom livet. Litteratur, musik och konst som en aldrig tröttnar på. Frida Kahlos konst är sådan för mig. Sedan jag upptäckte henne som tonåring har hennes målningar betytt mycket för mig. Hennes ständiga undersökande av genus, etnicitet och inte minst identitet upphör aldrig att fascinera mig. Att hon dessutom i så hög grad använder sig av sitt eget liv i sin konst gör den drabbande då Frida Kahlo tvingades uppleva en hel del smärta under sitt blott 47-åriga liv.

När jag fyllde år i fjol fick jag, av en god vän, ett par strumpor som pryddes av Kahlos ansikte och en annan kompis köpte mig en tavla bestående av brädbitar där också Fridas face var tryckt. Ibland blir jag rädd för att hennes namn ska bli urvattnat och tappa sin lyskraft. Men samtidigt är det fint att hennes konst bärs vidare. De senaste åren har det dykt upp många fina konstböcker för barn och flera av dem handlar om Frida Kahlo. 2019 kom Frida Kahlo och alla hennes djur av Monica Brown. Den fokuserar på hennes kärlek till djur och hur hon gillade att måla självporträtt av sig själv tillsammans med sina djur.

Nu har det kommit en till bok om konstnären för små barn. Den ingår i en serie där vi får lära känna konstnären bakom mästerverken. Här berättas historien om Frida Kahlos liv med hjälp av hennes målningar. Här får vi träffa henne som vuxen även om det kommer återblickar till hennes barndom. Så här börjar det:

Magdalena Carmen Frieda Kahlo y Calderón, eller Frida Kahlo som hon kallades, var konstnär och bodde i det soliga Mexiko. Till skillnad från de flesta andra kända konstnärer gick Frida aldrig på konstskola. Hon lärde sig själv. På den tiden ansågs bara män kunna bli >>riktiga konstnärer<

Den här berättelsen ligger verkligen i tiden och lyfter Frida Kahlo som en stark kvinna som står upp för sin rätt och dessutom tar plats som kvinnlig konstnär i en värld som styrdes av män. Här får också många olika känslolägen ta plats. Det berättas att Frida kunde känna sig överlycklig och att det påverkade hennes målningar. Men det skrivs också att hon kunde känna sig nere och att hon då fyllde sina skapelser med dystra färger. Och att hon emellanåt fylldes av bägge dessa känslor och då målade i alla möjliga färger. Jag tycker att det är så fint att författaren lyfter både känslor och feminism. Det är viktigt att våra unga får veta hur ojämlikt det var för bara hundra år sedan. Samt att de kan styrkas i olika känslolägen och att det är okej att känna som en gör.

Frida gillade att måla flera olika klädesplagg eller versioner av sig själv i en och samma tavla. Det var för att hon ville visa att det går att känna sig som många olika personer, och att de alla ryms inuti en och samma kropp.

Jag är väldigt känslig vad gäller illustrationer i bilderböcker. Lägg då till att det här är den ikoniska konstnären Frida Kahlos liv som ska skildras. Men jag tycker att illustrationerna fungerar utmärkt. De är naivistiska och uttrycksfulla. Det jobbas med blickar, förstulna leenden och gester på ett väldigt fint sätt. Det finns en skevhet som gör bilderna levande. Att bilderna även innehåller insprängda tavlor av Kahlo förstärker berättelsen. Boken slutar med en presentation och förklaring av mästerverken som de insprängda tavlorna visar. Det är undervisande på bästa vis och inget en behöver läsa allt av varje gång. Men det är ett bra material att fördjupa sig i eller söka förklaringar om en vill.

Graham Greene "Makten & härligheten"

Mattias Lahti Davidsson — Wed, 07 Apr 2021 22:00:41 +0000

Makten & härligheten utspelar sig i Mexiko efter den stora revolutionen. 1920- och 30-talen präglades av fortsatt starka motsättningar mellan landägare och socialister, mellan konservativa katoliker och ateistiska radikaler.
Båda sidor begick groteska brott mot mänskligheten i det som kommit att benämnas Cristero-upproret. Romanens händelser äger dock rum i den avlägsna södra delstaten Tabasco där den katolska sidan aldrig var stark. Det är således socialisterna, i form av Polisen och ”rödskjortorna” som ensidigt står för förföljelserna och våldet.

Graham Greene jobbar med en driven ”show, don’t tell”. Huvudpersonerna är en präst och en polislöjtnant. Den senare är på jakt efter den förre. Myndigheterna har förstört eller stängt alla kyrkor. Präster som inte lyckats fly tvingas avsäga sig tron och gifta sig. Många som vägrar blir summariskt skjutna mot någon vägg.

Biografiskt vet vi att Graham Greene konverterade till katolicismen. Men han visade även sympatier för socialistiska och kommunistiska åsikter. Han hjälpte Fidel Castro. Han uttryckte också sympatier med den sovjetiske spionen Kim Philby. Kanske slets författaren själv mellan katolicismens och socialismens värderingar? Det är inte orimligt att läsa Makten & härligheten som en skildring av inre kamp.

Men det är i så fall en ojämn kamp. På samma sätt som våldsutövandet är ensidigt är det främst prästens sammansatta själsliv läsaren får följa. Polislöjtnanten framstår som mer endimensionell. Hans livsfarliga ideologiska förblindning är i jämförelse med prästens tvivel mer enkelt åskådliggjord som just livsfarlig förblindning.

Löjtnanten sträckte ut armen för att uttrycka ömhet – en beröring, han visste inte vad han skulle ta sig till med den. Han nöp pojken i örat och såg honom rygga tillbaka av smärta: de skingrades allihop som fåglar, och han fortsatte ensam över plazan till polisstationen, en liten prydlig figur som längst inne i sitt hat bar på sin kärleks hemlighet.

Polislöjtnanten vill rädda folket, i synnerhet barnen, undan vidskepelser till ett liv i materiell frihet. Men han är beredd att begå massakrer för att nå sitt mål…
Här finns ytterligare en dimension. Prästen är alkoholist, men myndigheterna har i sin iver att förbättra folkhälsan förbjudit rusdrycker – så var det i det verkliga mellankrigstida Tabasco. Missbruket fångas väl av Graham Greene som själv lär ha kämpat med suget. Många fina kontraster kommer i dagen. Den fattiga befolkningen visar sin ”whiskeypräst” vördnad och förråder honom inte trots att det försätter dem själva i livsfara då polislöjtnanten tar gisslan. Samtidigt är prästen, när han lyssnar på bikten, främst inriktad på ytterligare ett glas.

En oförvitlig man kan nästan sluta att tro på helvetet, men han bar helvetet med sig överallt. Ibland drömde han om det på nätterna. Domine, non sum dignus… Domine, non sum dignus… Ondskan rann som malaria genom hans ådror.

Modernista ger ut ett par stycken av Graham Greenes mest lästa romaner på nytt. Klassikern Makten & härligheten, ibland hyllad som författarens främsta verk, är en idéroman och som sådan läsvärd. Men idéerna tar, den goda gestaltningen till trots, överhanden. Det är ett problem att allt och alla runtom prästen förblir kulisser som syftar till att synliggöra dramat som pågår inuti denna trons tjänare.

Ett annat problem är att en postkolonialt medveten läsare kommer att identifiera andra dramer i berättelsens marginaler som är minst lika stora som prästens. Kommer till exempel bönderna att få det bättre genom den rättvisare fördelningen av jorden? Kommer fler nyfödda nå vuxen ålder? Kommer de att kunna läsa och skriva och rösta? Sådant kunde förbli i utkanterna av en berättelse fortfarande på 1940-talet, men kanske inte på samma sätt längre. Förtjänsterna till trots stör problemen så pass att ett riktigt högt betyg uteblir.

Malcolm Lowry "Under vulkanen"

Robert Myhreld — Wed, 26 Jun 2019 22:00:15 +0000

Att utnämna böcker till mästerverk, eller än värre tro sig ha läst en framtida klassiker, är rätt fånigt. När väl en person gjort det, följer strax ett koppel med andra tyckare som i korus utbrister: Länge leve boken, må det överleva både bål och Alexandria-katastrofer! Ett enfaldigt leve för födelsedagsbarnet, hurra, hurrrrra! Vad som behövs är verkligen inte ett tramsigt vurmande utan en välriktad och rejäl verbal hurril. Som om någon vet vad framtiden bär med sig. Som sagt, töntigt och också en gnutta förmätet. Under vulkanen har hyllats och med rätt. Men att mena att det är en av 1900-talets största romaner är att ta i litet för mycket.

Jag trodde att det var, om inte fel på mitt (läs)huvud, så åtminstone min läskondition och -koncentration. Det är kanske fortfarande sant, ni känner till devisen att även om man är paranoid så betyder det inte nödvändigtvis att man inte är förföljd. Malcolm Lowry visste att föda fram ett mustigt språk, ett mastigt språk, ett svårsmält språk, interfolierat med allegorier, antagligen också en och annan svårknäckt algoritm, målande beskrivningar och delirisk introspektion där omvärld, interna dialoger som aldrig lämnat huvudet och hjärnspöken sammansmälter. Ett ordflöde som inte känner till några uppdämningar, hämningslöst lämnar orden papperna och försöker tränga sig in genom ögonen på läsaren för att kortsluta alla nerver de kommer åt. Det är en sådan där medvetandeström som återfinns hos vissa irländska förmågor. Boken kräver sin läsare, inte minst för att hantera alla färger som förekommer. För det är minst sagt en färgstark bok. En målning på många vis, där det mesta tycks vara färglagt. Man får tycka vad man vill om det – jag gillar det.

Min spanska är milt uttryckt bristfällig. På gymnasiet fick jag godkänt eftersom läraren välmenande påstod att jag ”egentligen kunde”. Hon hade fel. Mexiko är skådeplatsen så viss förtrogenhet med spanskan krävs då det i boken förekommer en hel del uttryck och hela haranger på spanska. Dessa finns inte översatta någonstans, inte ens i en fotnot, vilket är ett bra val av både författare och översättare. Kan man inte ta in en bok är det ens eget tillkortakommande och det får man hantera på vis man själv finner lämpligt. Jag hoppade över styckena och missade halva boken!

Titeln till denna text har, såvitt jag förstår, med en beställning av ytterligare ett glas mescal att göra. Meningar likt denna återkommer om och om igen. Under De dödas dag får vi följa framför allt tre karaktärer. Geoffrey Firmin, Konsuln kallad, är protagonisten som finner sig akterseglad av den fysiska verkligheten, sitt äktenskap och sin titel. Han är alltså inte längre konsul på pappret, men väl i mångas medvetande. Möjligtvis främst i hans eget. Konsuln är inte vid sunda vätskor. Det är snarare tvärtom – det han har i sig är mest en hälsovådlig mängd alkohol. Såvitt jag kan läsa mig till, äter karln under hövan lite, men dricker desto mer. En renrasig suput, kanske mer men absolut inte mindre. Han glider runt i en komplett kostym, men den lilla fadäsen att han tycks ha glömt strumporna går inte att överse. Vilken skandal! Eller så har han inte glömt det. Alla gör vi våra val. Det går utan att bege sig ut på djupt vatten att sluta sig till att vår käre konsul föddes bakis men fick sig en återställare genom nappflaskan. Fast så är det kanske ändå inte. Inte helt klara, men ändock inte helt fördolda, skäl i vuxen ålder ligger bakom hans situation.

Det dämpade dånet från vattenfallen fyllde rummet som ljudet från en fartygsmaskin…Evigheten…Konsuln stödde sig, svalare nu, mot bardisken och såg ner i det andra glaset med färglös eterluktande vätska. Att dricka eller icke dricka. – Men medan han var utan mescal, tänkte han, hade han glömt evigheten, glömt att världen var stadd på resa, att jordklotet var ett skepp piskat av Hornets svans, dömt att aldrig nå sitt Valparaiso. Eller att det var som en golfboll slagen med en fruktansvärd hook mot Herkules slipsknut av en jätte från fönstret av ett dårhus i helvetet. Eller att det var en buss som styrde längs slingrande vägar mot Tomalín och ingenting. Eller var det som – vad det nu skulle vara om en liten stund efter nästa mescal. Fast han hade inte tagit någon ’nästa’ mescal än.

Jag gör mig lite rolig på bekostnad av hans alkoholproblem. Jag vill inflika att det är osmakligt, alkoholism finns det inget lustigt över. Alkoholavgiftning ska visst vara något i hästväg men några tankar på att sluta dricka har inte Konsuln. Såvitt jag förstår det har boken kallats alkoholromantiserande. Jag vet inte från vilket buskage dessa förvrängda och verklighetsfrånvända läsningar kommer. Det är ingen vacker avundsvärd belägenhet Konsuln befinner sig. Inte! på! något! vis! Jag menar, karln dricker mescal som smakar som ”10 meter taggtråd” och är inte främmande för strykninet som har använts för att avliva hela djurarter.

Ramberättelsen är ingenting utöver det vanliga. Vid handen har vi ett klassiskt upplägg där en kvinna, den före detta frun Yvonne, ska rädda både honom och deras förhållande. Billigt, men med den lilla uppfriskande detaljen att även brodern Hugh försöker dra sitt strå till stacken. Både Yvonne och Hugh får stort utrymme i boken, vilket är tacksamt. Hela avsnitt viks åt dem och deras levnadsöden intresserar mig mer. Året är 1938 och i bakgrunden skymtar det spanska inbördeskriget. Nu hämtar inte boken sin näring främst från handlingen utan det är språket och allehanda psykologiska mekanismer som tilldrar sig läsarens uppmärksamhet. Gott så.

Kanske kan vi kalla boken en tragedi. Lowrys liv var alla gånger det. Gravt alkoholiserad ändade han livet för egen hand. Huruvida det var alkoholen som förde honom till den punkten överlåter jag till andra att avgöra. Klart är att berättelsen innehåller stora (över)doser av egna upplevelser. Boken har helt klart sina brister, men jag gillar den ändå. Till och med rätt mycket. Och märk mina ord, vänner – här har ni en framtida klassiker till recension. Hurra!

Valeria Luiselli "Historien om mina tänder"

Robert Myhreld — Wed, 29 Aug 2018 22:00:16 +0000

Som barn besökte jag med familjen då och då en återkommande auktion i Runemo. Utroparen var väl om inte vida känd, så åtminstone berömd ända bort till de bortersta delarna av Ovanåkers kommun. Det gick faktiskt rykten om att han ibland även rörde sig utsocknes, kanske ända borta i Arbrå. Det får vara som det vill med den saken, för saken är den att jag och min syster vid auktionen för en guldpeng kunde inhandla en varsin så kallad fyndlåda. Dessa fyndlådor innehöll ungefär allt man kunde tänkas behöva: Gammal mekanik, halvrostiga skruvar, ett glas, en duk, en gammal bettskena, hockeykort, en bandyboll, en signerad upplaga av Bekännelser med dedikation, med lite tur även en och annan älgtand. Vid sidan av att vara lite av en underhållare, hade auktionsförrättaren också ett enastående sätt att slutföra ett köp. Den av okänd anledning alltid gångbara summan 100 kronor räckte för att inhämta de mest fantastiska föremål. Han avslutade då med ett utdraget och patosfyllt ”- Hundrrrrrrrrrrrrra lappen hundra! Inget mer? Ett hundra kronor till damen med hunden där nere vid entrén!”. Det hela vann så att säga laga kraft med ett rappt och distinkt slag med träklubban i bordet. Vad jag förstår åkte han sedermera fast för någon typ av förskingring. Så kan det gå.

I media har Mexiko smädats för att till ytan vara mindre än den skräp-ö som bildats utanför Chiles och Perus kust. Hur vågar landet vara mindre än mänskligt skräp! Vilken fräckhet! Underförstått: Det är ett underutvecklat land som inte duger till någonting. Valeria Luisellis roman Historien om mina tänder handlar till viss del om just skräp. Eller åtminstone det vi kallar för skräp. Hennes roman De tyngdlösa har även den recenserats här på sidan. Då av vår Björn Waller.

Historien om mina tänder är en besynnerlig historia, fantastisk i båda sina betydelser. Det är en underhållande och fyndig berättelse som växte fram i ett samarbete med personal vid Galería Jumex, beläget strax utanför México city. De bokcirklade kring de veckoliga avsnitten som skickades från Luiselli. Samtalen bandades och skickades i sin tur till henne i New York. Trots dess fjäderlätta stil saknar boken för den skull inte djup. Lite samhälls- och kapitalismkritik, en gnutta påpälsning av den till synes meningslösa konsumshysterin vars följder uppenbarligen får Mexiko att framstå i dålig dager. Boken avslutas med en kronologi över huvudkaraktärens liv satt i ett omvärldsperspektiv skrivet av Christina MacSweenet. Hennes ”Kronologiken” är en karta, ett register och en ordlista till boken, som enligt Luiselli i en kommentar menar ”destabiliserar den förlegade bilden av översättaren som osynlig.”

Men vad är det då för bok undrar ni säkert? ”- Vadå en historia om tänder? Ut med språket, herr recensent!”. Så, berättelsen är om Gustavo Sánchez Sánchez. Han är en säregen figur som ofta ses cykla omkring i staden. Han kallas Motorvägen och är världens bästa auktionsutropare. Han har en son sedan ett tidigare äktenskap som får en liten men betydande roll i berättelsen. Av mästaren Kenta Yushimito har Motorvägen lärt sig en auktioneringsmetod som är en ”kombination av klassisk retorik och matematisk teori om excentricitet”. De sammanfattas så här: 1) Den cirkulära metodens epsilon är noll, 2) den elliptiska metodens epsilon är högre än noll men lägre än ett, 3) den paraboliska metodens epsilon är ett och 4) den hyperboliska metodens epsilon är högre än ett. Motorvägen utvidgade sedermera den och lade till 5) den allegoriska metoden vars ”excentriska (epsilon) är oändlig och oberoende av så väl tillfälliga som materiella variabler.” Någonstans här förstår jag varför jag aldrig blivit auktionsutropare.

Tänderna är då hans egna, vilka han kränger i en kyrka. Han diktar utifrån auktionsvetenskapens alla regler upp berättelser, medveten om att varken åhörarna – alltså vi – och han själv inte alltid är så petnoga med sanningen. Hur tråkigt vore det inte att lägga ut pengar på en högst ordinär tand! Tänk istället en tand från Platon, eller Augustinus? Kanske skulle en av Rousseaus, ni vet han som gillade godhet och främst sin egen, tänder smaka mumma? Det är inte lögner, gott folk, utan blott ”ett utvidgande av verkligheten”. Vi anar att allt i Motorvägens liv inte är vad det synes vara, men vad är egentligen det. I slutet reds både ett och annat ut av en utomstående och kvar lämnas du, läsaren, att avgöra vad som känns mest rimligt. För hur bra är verkligheten egentligen? Knappast alldeles, alldeles underbar.

Yuri Herrera "Kungens trubadur"

Björn Waller — Thu, 14 Jun 2018 22:00:00 +0000

Han har talang, Lobo. Ge honom ett dragspel och fem minuter och han kan sjunga en visa som får tiden att stanna.

I första hand har han kanske talang att överleva. Artisteriet var ju inte hans val, hans far satte bälgaspelet i handen på honom och kastade ut honom på gatan, spela eller svält. Så han spelar, sjunger i barer och på gator, sover i en kartong och lär sig snabbt improvisera på de ämnen publiken ger honom, till den dag han möter Kungen, som gringosarna på andra sidan kallar bandit och knarklangare och andra ord som inte betyder något för den som måste spela för en skalk bröd. Kungen är nobel, han är Förmer, och han behöver någon som kan prisa honom. Så Lobo blir Artisten, med heltidsjobb att prisa Kungens namn och få andra att sjunga med. Vad är en hjälte om inte en skurk med bra PR? Så han flyttas in i Kungens palats, och önskar han något för egen del får han det; mat han aldrig kunnat drömma om, en flicka som värmer hans säng och ler mot honom (det gör flickor när Kungen säger åt dem), lydiga radiopratare sprider hans ord till befolkningen, och allt bokstavligen för en sång. Slutet gott, allting gott.

Som hon håller utkik efter glädjen, tänkte Artisten.

Fast ja, vi vet ju alla att det där bara är första versen. Alla bra mexikanska ballader måste ha hjärteblod i sig, olycklig kärlek och ond bråd död. Och det är ju artistens roll att spla sången till slut, så länge inte den betalande publiken börjar ogilla vad han spelar. Sentimentalitet, men inte för mycket, då kan den osårbare plötsligt se mänsklig ut. No llores, mi querida…

Herreras två senaste romaner på svenska, Tecken som föregår jordens undergång och Kropparnas själavandring hör till det bästa jag läst på senare år; korta, intensiva, noiriga berättelser om gränsvärldar utan namn, där allt och inget är möjligt. Kungens trubadur (egentligen hans debutroman) ligger i samma fåra, om möjligen en aning… tja, övertydligare. Men redan här balanserar han på den där knivseggen där han kan berätta på flera plan, en rak berättelse om en knarkboss uppgång och fall, och en så mycket större halvt mytisk värld där allt går i svartvitt med röda blodstänk, där män är Bröder eller Förrädare, där kvinnor tvingas vara Häxor eller Horor, där man glatt skakar hand med rivalerna och sedan hugger dem i ryggen, där allt blir sant bara man vill det tillräckligt och kan sälja sin egen verklighet till folk, där språket och dess oändliga kraft att omforma kanske är det bästa vapen som finns. Ja herregud, vad hans romaner går att veckla ut i det oändliga, långt bortom småpåvar som gör upp om revir i skuggan av den amerikanska gränsen. Och som i alla berättelser av typen kommer ju förr eller senare ändå sanningens ögonblick, den där enda chansen vår stackars hjälte får att visa vem han egentligen är. Herrera köper inte skitsnacket för en sekund, men sättet han ställer upp det på blir hjärtskärande vackert i sin grymhet.

Man borde ta dem i nacken och gnugga deras ansikten mot den skitiga verkligheten, den skrovliga, stinkande, sanna verkligheten, och låta dem slukas upp av den. Man borde spetsa dem på strålarna från vår sol, dränka dem i våra nätters larm, kila in vårt sätt att tala under naglarna på dem, deras hud borde skalas av som våra djurskinn. De borde piskas och flås.

Tja, så kunde det falla ibland ett ord, fast luft är luft och jord är jord. Men på en piratstation som ännu inte nåtts av regeringens propåer spelar en sång om Kungen, som aldrig kan dö. Den är förstås en lögn, men vafan gör det för skillnad idag.

Yuri Herrera "Tecken som föregår jordens undergång"

Björn Waller — Sun, 25 Dec 2016 23:00:14 +0000

Förra året läste jag två fantastiska mexikanska romaner: Jennifer Clements En bön för de stulna och Yuri Herreras Tecken som föregår jordens undergång, som nu också kommer på svenska. Det är romaner som berör liknande ämnen men ändå är så väldigt olika; båda handlar om Gränsen mellan olika världar i både geografi och själar, våldet i ett patriarkalt samhälle där ingen förväntas dö av hög ålder, och hur kvinnor överlever i den. Du borde läsa båda.

Skillnaden: Clement skriver om en värld som är, Herrera skriver om en som är i tillblivande, i ständig förvandling. Tecken som föregår jordens undergång är en subjektiv roman, nästan berättad i konjunktiv. Handlingen är rätt enkel: Makina (som i ”deus ex”?) bor i en liten stad i Mexico, full av kulhål och försvinnanden. Hon är växeltelefonist eftersom hon är en av de få som talar både det lokala indianspråket, spanska och engelska – det senare nödvändigt eftersom alla som kan försvinner norrut och ofta bara hörs av sporadiskt igen, om alls. Nu måste hon själv ge sig av över gränsen in i USA för att hämta tillbaka sin bror, som åkte dit flera år tidigare, i jakt på något som skulle vara deras lagliga egendom, och aldrig kom tillbaka. Hon måste göra diverse riskabla affärer för att ta sig dit, men hon måste också förvandlas. Den hon är hemma är inte den hon är där. Men å andra sidan, är någon det?

Om man hämtar ordet för ett ting från det ena språket till det andra, genljuder språken av varandra: om man själv säger Ge mig eld, medan de andra säger Ge mig ett ljus, vad lär man sig då inte om elden, om ljuset och om givandet? Det är inte ett annat sätt att tala om tingen, det är tingen som är nya. Det är världen som kommer till på nytt, upptäcker Makina: den lovar annat, betyder annat, den skapar andra ting. Vem vet om de varar, vem vet om deras namn kommer att erkännas av alla, tänker hon, men här är de i alla fall och ställer till besvär.

Bilden Herrera målar upp i korta skarpa kapitel är oerhört detaljrik, från den långa bussresan till gränsen, pärsen att ta sig över floden, smygandet för att inte bli avslöjad när hon väl är där, sökandet efter den saknade och en förståelse för världen han valde. Språket formar vår värld, så han leker med språket medan Makina rör sig norrut, väljer ord lastade med mening och sätter ihop dem på nya sätt. Det finns massor med dialog men inga citattecken, ingen vägg mellan berättelsen och de som är fast i den, vare sig de sedan är diskare, kartellchefer eller poliser. I centrum för både originalet och den engelska översättningen jag läste ifjol, men tyvärr skippat i den svenska översättningen, står nyordet jarchar, to verse på engelska; ett verb som betyder att gå, att lämna, att korsa, att passera, att transsubstantiera, att byta historia. Att Maria Cederroth förenklat bort det är inget som förstör romanen, vi pratar om ett ord, men det känns ändå som om något saknas, som om Makina har förlorat en superkraft hon behöver; det är ju sättet hon lär sig att vandra mellan världar som gör Makina till en av senare års mest minnesvärda romanhjältar. Även titeln undrar jag över; det är en skillnad mellan jordens undergång och världens undergång – det finns bara en planet, men många världar i den. En av dem – den där man kunde sätta upp murar mellan Vi och Dom, där berättelsen var en uni-vers som bara hade ett budskap – har redan gått under och i dödsryckningarna valt en president som lovar peka ut henne som ett monster. Men Makina navigerar, vrider historien med alla sina baradärföratt runt sig tills hon hittar någonstans att passa in i den.

Vi är de skyldiga till all denna förödelse, vi som inte talar ert språk, men ändå inte kan hålla tyst. Vi som inte kom hit med båt, vi som drar in smuts i era trappuppgångar, vi som har sönder era stängsel. Vi som kommer för att ta era arbeten, vi som bara strävar efter att få torka upp er skit, vi som längtar efter att få arbeta dygnets alla timmar. Vi som sprider vårt matos över era skinande rena gator, vi som tog hit ett våld som ni aldrig mött förut, vi som levererar era droger, vi som förtjänar halsjärn och fotbojor, vi som gärna dör för er skull, vad annars skulle vi göra? Vi som går och väntar på gud vet vad. Vi, de mörka, kortvuxna, flottiga, vi lömska, feta, blodlösa. Vi, barbarerna.

Den där titeln. Många varnar just nu för världens undergång om man inte stoppar den ena eller den andra gruppen. Och jo, på sätt och vis befinner sig väl varje värld alltid i undergång, på väg att förvandlas till något annat. Sen börjar Mayakalendern alltid om igen och en ny värld reser sig, hur mycket vissa än må klamra sig fast vid den gamla, ur askan. Tecken som föregår jordens undergång slår ner som en bomb i skallen på mig, men när dammet skingras kvarstår en av de mest relevanta och klarsynta romaner jag läst på länge.

Jennifer Clement "En bön för de stulna"

Gäst — Fri, 25 Mar 2016 23:00:30 +0000

”Vad ska du med en pistol till, mamma?”
”Vissa män behöver dö”, svarade min mamma.

I en varm och svettig värld långt borta pågår den typ av liv som beskrivs i Jennifer Clements En bön för de stulna. Ett liv där ensamma mödrar bor med sina döttrar, avskärmade från resten av civilisationen, på ödsliga och extremvarma berg i Mexiko. Männen har lämnat berget, och de flesta av dem är verksamma i landets utbredda droghandel. Kanske har de fallit offer för drogkartellernas hänsynslöshet, kanske har de flytt landet och arbetar som trädgårdsmästare i USA, kanske har de skaffat sig en annan familj någon annanstans. Kanske är det mindre varmt där.

Bokens huvudkaraktär är den unga tonårstjejen Ladydi Garcia Martinéz, döpt efter prinsessan Diana. Namnet fick hon av sin karaktäristiska mamma, inte för att hon var ett stort fan av prinsessan, utan för att för evigt påminna om faderns otrohet. Ladydi har en halvsyster på berget, Maria, som förutom att hon är harmynt ser ut precis som Ladydis far. ”Jag lovade mamma att inte berätta för Maria att hon var min halvsyster”, inleds ett kapitel.

Det är bra att vara harmynt i den värld de lever, i alla fall om man är en ung tjej. Det är bra att vara ful, annars kan man bli stulen. Stulen, som Paula blir. Hur ful hennes mamma än försöker göra henne, som alla mammor gör med sina döttrar, är hon för vacker. Så vacker att hon en dag när män ur drogkartellerna kommer, inte har en chans.

”Nästa dag var första dagen utan Paula”, inleds ett annat kapitel. Mer än så får vi inte ta del av Ladydis känslor kring den saknade vännen, men på något sätt lyckas Clement få mig att känna mörkret det innebär i byn när någon helt plötsligt är borta, samtidigt som det inte är något ovanligt där och samtidigt som tillvaron fortsätter som den alltid gjort. Likadant känner jag hettan och jag blir ledsen, sorgsen och arg över utsattheten och orättvisan som tillskrivs barnen och kvinnorna på berget. Detta trots att Ladydi inte reflekterar kring den särskilt mycket eller länge.

Vidare får vi följa Ladydi, vara med henne hemma i det varma hemmet med stampat jordgolv och storbildsteve med parabolantenn. Mamman sitter med en öl framför TV:n och fylleyrar om romarriket efter att hon sett för länge på History Channel. I hemmet finns ett altare för Oprah, inrett av modern. De har inte levt i någon annan del av världen, men de har sett den på teve.

Ladydi lyckas genom en kontakt på berget få jobb som barnflicka i Acapulco. Hon hamnar i en övergiven lyxvilla där familjen är bortrest, och de enda som är där är hushållerskan och trädgårdsmästaren. Dessa två och Ladydi blir en udda trio som stannar i den här lyxvillan i flera månader utan att familjen kommer hem. En dag ringer polisen på dörren; Ladydi står anklagad för ett mord. Kanske har det någonting att göra med blodet och barnklänningarna hon bevittnade på vägen till Acapulco.

Jag, som brottats med en svår lässvacka det senaste året, sträckläste denna bok under en ledig dag. Handlingen, som kan låta och i mångt och mycket ÄR extremt mörk, balanseras upp av de fantastiska karaktärerna och den underliggande cyniska humorn som genomsyrar hela boken. Som redan nämnts, fascineras jag av hur jag på ett ganska platt och lakoniskt sätt får ta del av Ladydis känslor, samtidigt som jag ändå lyckas känna så mycket med henne och bli berörd gång på gång. Berättelsen väcker många tankar kring vilka de egentliga offren är för dagens narkotikabruk, och vänder upp och ner på västvärldens utseendehets. I Ladydis värld är det farligt att vara vacker.

Clement skrev En bön för de stulna efter att i år arbetat med och skrivit om utsatta människors situation i dagens Mexiko. Ladydis historia beskrivs av Clement som inspirerad av verkliga händelser, men uppdiktad.

Roberto Bolaño "Amulett"

Richard Pleijel — Thu, 22 Sep 2011 22:00:50 +0000

Precis som romanen 2666 släpps Roberto Bolaños ”senaste” roman, Amulett, postumt. Författaren gick bort 2003 och var då en i raden av tämligen välkända spanskspråkiga författare. Efter hans bortgång har dock Roberto Bolaños rykte ständigt stegrats och förökats, kanske med klimax i och med den för några år sedan utgivna 2666, gigantisk till formatet (den svenska översättningen omfattar ungefär 1000 sidor).

Den roman som Albert Bonniers nu presenterar i svensk översättning är något helt annat – knappt 200 sidor. Men kanske är det egentligen bara formatet som skiljer Amulett från 2666. Låt oss se lite på handlingen.

En chilensk kvinna, förtjust i både poeter och poesi, som emigrerat till Mexico City ser sig själv som ”poesins urmoder”. Under arméns ockupation av staden låser hon in sig på en toalett på Mexico City universitet några skälvande dagar – närmare bestämt 12 – under 1968. Samma kvinna (Auxilio Lacouture är hennes namn) förekommer också i Bolaños stora roman De vilda detektiverna. På så sätt kan man säga att Amulett blir ett slags pendang till denna roman. På samma sätt som motiv och personer från romanerna återkommer i Bolaños samlade poesi, med den svenska titeln Det okända universitetet, används alltså här ett slags intertextuella referenser som upprättar samband tvärsigenom författarskapet. Det är finurligt och skickligt gjort. En annan festligt detalj är att huvudpersonen under sin tid i Mexico City blivit god vän med en viss Arturo Belano, alltså författarens alter ego. På så sätt skriver Bolaño in sig själv i sitt eget verk – något han också gör frekvent i Det okända universitetet.

Vad gör då Auxilio på toaletten? Hon tänker tillbaka. På sitt eget liv. Men framför allt på Mexico Citys litterära liv och alla de litterära gestalter hon har mött. Genom texten, som ofta har karaktär av en medvetandeström, frammanas alltså skärvor av Mexicos moderna historia. Det är här jag upplever sambandet mellan Amulett och 2666. Genom tvärsnitt ur och i modern historia framkallas en större bild och ett större perspektiv. I den bemärkelsen fungerar de både texterna på samma sätt. På ett annat sätt är naturligtvis texterna helt olika. Amulett är precis vad titeln antyder – ett litet glänsande, läckert smycke. 2666 är ett tungt stenblock med insprängda kvartsbitar.

Handlingen är alltså egentligen inte särskilt distinkt utan har en ganska rapsodisk karaktär. Men det känns helt rätt och kongenialt med handlingen. Naturligtvis ger Amulett inte samma massiva upplevelse som 2666 eller Det okända universitet, men som ett slags introduktion till Bolaños författarskap är den utmärkt och därtill en riktigt bra roman.

Bolaño är lite som Franz Schubert som dog blott 31 år gammal efter att ha sublimerat sin musik och uppnått oanade höjder i t.ex. den sista symfonin, den sista stråkkvartetten och de sista Lieder. Man undrar vad Schubert hade åstadkommit om han fått fortsätta leva och vilka höjder hans musik nått. På samma sätt med Bolaño – jag tror inte jag är ensam som föreställer mig ett framtida Nobelpris om han fått leva och fortsätta att skapa. Men nu står vi här med det efterlämnade konstnärskapet och har bara att tacka. Tag och läs! blir uppmaningen.

dagensbok.com » Mexiko

Guadalupe Nettel "Det enda barnet"

Similar Posts:

Fernanda Melchor "Orkansäsong"

Similar Posts:

Lucy Brownridge "Frida Kahlo"

Similar Posts:

Graham Greene "Makten & härligheten"

Similar Posts:

Malcolm Lowry "Under vulkanen"

Similar Posts:

Valeria Luiselli "Historien om mina tänder"

Similar Posts:

Yuri Herrera "Kungens trubadur"

Similar Posts:

Yuri Herrera "Tecken som föregår jordens undergång"

Similar Posts:

Jennifer Clement "En bön för de stulna"

Similar Posts:

Roberto Bolaño "Amulett"

Similar Posts: