I maj gör Tuss slut med mannen hon alltför länge haft en relation med, en destruktiv relation, helt på hans villkor. Hon skakar av sig de senaste två åren och vädrar äntligen morgonluft och frihet. Nu hägrar två månader i ensamhet i en liten stuga vid havet, två månader av återhämtning och helande på en plats där hon kan vara sig själv fullt ut, långt ifrån vännerna och den krävande modern. Men så möter hon någon som tar sig in i hennes tankar och även om hon vill vara ifred finns det andra som inte vill låta henne vara det.

Tuss värnar sin frihet och egenart och värjer sig mot alla andras benämningar, kategoriseringar och begränsningar. Hon vill vara sin egen och inte låta sig påverkas av andra i en nästan tvångsmässig längtan efter autonomi. Dels är det väl en motreaktion mot tillvaron med mannen hon lämnat, dels är det en naturlig följd av att vara så fången som hon är i och av sin kropp.

Hon har har sin egen strikta tideräkning på två nivåer; året består av tio månader i staden och två i stugan, det är storformen. Under ligger menscyklerna med sina fem faser som namnger bokens kapitel: mens, mellan mens och ägglossning, ägglossning, mellan ägglossning och pms samt pms.

Menscykelns styr henne med järnhand och även om det finns dagar av ren och skär eufori är de mörka stunderna långt fler. Kanske skulle det vara lättare om hormonerna tickade på som i ett urverk men nu gör de inte det utan osäkerheten är stor. Hon vet vad som ska komma men hon vet inte riktigt när. Hon kan beräkna och förbereda men det kan ändå ske plötsligt eller först efter en vibrerande väntan.

Hon tänker och reflekterar ständigt men är också mycket aktiv rent fysiskt. Hon springer långt och fort och när hon är i stugan simmar hon oavsett vattnets temperatur, även detta med en anstrykning av tvångsmässighet. En sund själ i en sund kropp men hon balanserar på gränsen och det är ytterligare något som skaver – där finns en rädsla för att själv visa sig vara så konstig som gammelmostern som en gång ägde stugan var.

Språket är som Tuss själv – kärvt, obevekligt och eget. Det är egentligen inte svårt men bygger sin egen värld, som är både andlig och synnerligen fysisk. Det ger en speciell känsla att befinna sig där med någon som vägrar inordna sig, vägrar underordna sig. Ibland är det tröttsamt men oftast befriande på det där sättet det kan bli när man ser något välbekant från ett annat perspektiv.

Similar Posts:

• Och nu blir vi kroppsliga
• Vad som pågår i mellanrummen
• Dystopi i en klass för sig
• Varifrån kommer skammen?
• Om relationernas söndring

Jag tycker om hur de små, små detaljerna bär upp skildringen, hur det specifika går före det allmänna, såväl i det som framstår som Ems tankar som det mer berättande. För det är så jag måste beskriva det när kontraktet mellan författare och läsare delvis brutits.

Det handlar om blödningen, läckaget mellan verklighetsspelet och verkligheten, om att världarna tränger in i varandra. Det är där Em befinner sig, utifrån det hon känner och tänker och handlar, hela tiden medveten om spänningen mellan de olika sfärerna. Där är det en metafor och ett sätt att gestalta.

Och jag läser det helt som en roman, behagligt fast i fiktionen, om än en fiktion där olika plan av verklighet kontra fantasi eller fiktion hela tiden diskuteras, när jag plötsligt rycks ur den: mitt i boken är det den verkliga blödningen, en lång essä om författarens liv och skrivande, om hur läsarna spekulerar i vad som är sant i hennes romaner, om bekanta som läser in sig själva i det hon skriver och blir upprörda. Jag blir ärligt talat irriterad och känslan är svår att skaka av sig under resten av läsningen.

Naturligtvis är det avsiktligt, metafiktion, ett sätt att abrupt vända på perspektiven, särskilt när författarens uppfattning om läsarna är sådan, men när jag nu läste utan att bry mig ett skvatt om vad Lyra och Em eventuellt hade gemensamt; jag sökte fiktion och fick ännu en halvförtäckt självbiografi eller ett formexperiment – jag är besviken.

Den metaforiska blödningen har också en mycket bokstavlig motsvarighet i det utrymme menstruation får, såväl i romanen som i essän som klyver den. Men blodet är bara en av de kroppsvätskor och andra synnerligen fysiska inslag som utgör en motvikt mot det resonerande och teoretiska.

Det står snart klart att det skaver betänkligt både i Em och i Rosmarie, särskilt i den senare. För femtioåringen står bråddjupen vidöppna och det är något extra obehagligt över hur ont måste bli värre för henne. Hon har inte någon ungdomlig aningslöshet att gömma sig bakom och det som först framstår som inkännande ter sig senare nästan anklagande. Men jag uppskattar att händelseförloppet inte är fullt så förutsägbart som det lätt skulle kunna bli. Det blir mindre tillrättalagt och mer levande.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Liv, dikt och integritet
• Att välja och skriva sitt liv
• En intensiv tomhet
• Sorgligt, syrligt, skarpt

Emellertid är Valérie och hennes underbara vecka inte skriven av en kvinna. Författaren är istället Vítězslav Nezval och 1934 var han med och grundade surrealistgruppen i Prag. Föreliggande upplaga är den första som översatts till svenska. Boken inleds med blod. 17-årige Valérie har precis haft sin första menstruation – en banal sak egentligen, men av vikt i berättelsen. Hon tar sig ut i natträdgården och hennes öra snappar upp ljud från en, skall det visa sig, pilsk och illmarig illerman. Illermannen, ”hönssugaren”, har smak för livets goda: färskt, varmt och säkert fortfarande pulserande hönsblod. Valérie hör hur han i skydd av natten tillsammans med en medhjälpare ogenerat rumsterar runt i ett hönshus. Halsar bits av, hönsskriken tystnar. Jag förnimmer doften av hönsskitsblandat blod.

Boken är som titeln antyder underbar men inte nödvändigtvis på det vis vi använder det i vardagsspråket. Snarare är det en berättelse fylld med mer eller mindre underliga händelser. Vi kan känna en vampyrs närvaro, människor byter skepnad, en föryngras om så bara för en vecka. Tyvärr är berättelsen om inte övertydlig, så åtminstone inte särskilt suggestiv. Visst går det att måla upp en bild av illermannen – se bilden nedan från filmatiseringen om fantasin sviker – men utöver en vampyr anar jag inte ens ett endaste irrbloss.

Foto: fdb.cz

Valéries vecka är minst sagt intensiv. Vissa familjehemligheter uppdagas, hon undviker med nöd och näppe att brännas på bål samt utsätts för äldre mäns (och djurs!) åtrå och närmanden. Det är understundom underhållande och spännande, men boken tyngs utöver tydligheten ned av en stel och närmast krystad dialog. Boken är inte dålig, men antingen har tiden skinnflått den eller så var den från början aldrig särskilt bra.

Similar Posts:

• Avgrundsvrål
• Friheten i en liten bur
• Underskatta inte en gammal dam!
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• En verklighet lika hotfull som mardrömmen

Adeline Theta lever i ett strikt hierarkiskt samhälle, där befolkningen som blivit kvar efter hundratals år av miljöförstöring, epidemier och naturkatastrofer har delats in i tio rang. Adeline tillhör Theta, den åttonde rangen, och driver tillsammans med sina systrar och sin alkoholiserade far en köttaffär. Hennes liv består av att slita med att stycka kött, och hoppas att Imperiets soldater (rang: Gamma) och deras maktmissbrukande general inte ska ta ut sitt klasshat alltför mycket på henne och hennes närstående under sina godtyckliga inspektioner. Vänskap över ranggränserna är strikt förbjuden, och bestraffas med döden.

Såhär långt kan man nog känna igen drag från många andra dystopier: den extrema indelningen i namngivna samhällsklasser som alla har en specifik uppgift förekommer till exempel både i Pierce Browns Rött uppror, Ceremonin av Kiera Cass, och även i Huxleys klassiker Du sköna nya värld. Den tuffa hjältinnan som bara vill överleva och skydda sin familj, men istället dras in i maktspel och tvingas att kämpa inte bara för sin, utan alla sina jämlikars, överlevnad känns igen från till exempel Katniss i Hungerspelen, medan de högteknologiska aspekterna av Adelines infiltration drar tankarna till Kincaids Diabolic.

Trots att det går att hitta många likheter med andra böcker som släppts det senaste decenniet är Brännmärkt något av en unik skapelse. Edfeldts världsbyggande slår orimligt populära Pierce Browns scifi-universum med hästlängder. Personutvecklingen Adeline går igenom kan mäta sig med Katniss, och sopar helt banan med den onödigt brutala Diabolic.

Bara en sån sak att hjältinnan i en episk dystopi får mens känns som något att hylla Brännmärkt för. Trots att det är en så liten detalj, så är det något som hälften av jordens befolkning måste hantera, och som inte lär hantera sig självt bara för att man befinner sig i en dystopisk framtidsskildring. Edfeldt har även hanterat könsaspekten med bravur – i Brännmärkt spelar din rang roll, inte ditt kön eller vilket kön du gillar att ligga med. Adeline har haft romanser med både killar och tjejer, och det är ingen stor grej. Det är bara så det är.

Även om man struntar i de ideologiska aspekterna av Brännmärkt, så är det oerhört spännande läsning. Jag hoppas innerligt att Edfeldt håller på med en uppföljning, för jag kan inte sluta tänka på Adeline och hur det går för henne. Edfeldt hör till en ny generation begåvade svenska författare, och jag kommer följa hennes skrivande med spänning.

Similar Posts:

• Djävulskt spännande inferno av blod och hämnd. För tonåringar.
• Häng inte kvar
• Världen som trevlig?
• Bestialisk ytlighet
• En dystopisk klassiker

Ibland undrar jag hur djupt det där egentligen bottnar. Ibland är jag inte ens säker på hur djupt det bottnar i mig själv. Varför är jag till exempel fortfarande långt mer bekväm med att köpa den mindre tampongstorleken, den som heter ”Normal”, än de ”Super Plus” som jag faktiskt också behöver? Varför krävs det bara ett par små steg från ”Normal” för att jag ska känna mig som monsterunderlivet från yttre rymden (och vad är det för idiot som valt den beteckningen)?

Bara lite blod ger ett lite annat perspektiv på allt det där. Ta den där skammen, ta tabut och värken och alltsammans – och lägg till fattigdom. Lägg till bristen på toaletter, på mensskydd och någonstans att slänga dem, på rent vatten att tvätta sig med, och du får situationen för vansinnigt många flickor och kvinnor (eller, mer korrekt, ”menstruerare”) världen över. Om dem handlar Anna Dahlqvists bok. Om dem och den rörelse som faktiskt långt ifrån är ett svenskt fenomen. En global mensrörelse.

Dahlqvist har rest i Kenya, Uganda, Bangladesh, Indien och USA och träffat forskare, mensaktivister och framför allt menstruerare. Hon har pratat med skolflickor som tvingas gå långa vägar hem på lunchen för att tvätta sig och byta mensskydd, som helt stannar hemma från skolan flera dagar i månaden, eller som är där men sitter livrädda i väntan på att mensen ska komma, att det ska blöda igenom, att någon ska se, eller känna lukten. Det är också vad som fått upp mensen på den internationella dagordningen: insikten om vilket hinder för flickors utbildning – en nyckelfaktor vad gäller såväl välfärd som demokrati – de där dagarna i månaden ofta utgör.

Hur kan det ha tagit så här lång tid att uppmärksamma? Hur kan det fortfarande vara så svårt att prata om? Det är egentligen de centrala frågorna, menar Dahlqvist. För ja, det finns mängder av praktiska problem, men det finns också mängder av lösningar. Organisationer som tillverkar och säljer funktionella mensskydd. Kvinnorörelser som protesterar mot att utestängas från religiösa byggnader för att de anses ”orena”, eller mot arbetsplatser som saknar hygieniska möjligheter. Massor kan göras och görs. Men det förutsätter att människor vågar prata om problemen.

Så nej, något enstaka radio- och teveprogram, en bok eller två, det är inte så mycket. Det är inte ”färdigtjatat”. 800 miljoner människor på jorden har mens. Nog är de, deras problem och möjligheter värda att ta på allvar?

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte?
• Och nu blir vi kroppsliga
• En affirmation om dagen
• Vem ska trösta mannen?
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919

Marie Oskarssons bok är alltså välkommen. Det är en liten bok med fakta om allt från ägglossning till menskoppar. Intervjuer med unga tjejer har gjorts och de delar med sig via citat om sina uppelvelser om att få mens (något som fanns med även i Mensboken om jag inte missminner mig). Visst får tjejer information: föräldrar informerar förhoppningsvis, skolan borde åtminstone snudda vid ämnet, Kamratpostens Kropp & Knopp har gjort stordåd och dessutom är mensskyddstillverkarna mer än glada att skicka ut information till unga och opåverkade flickor(s mammor).

En del synpunkter har jag på innehållet, men några tänker jag lämna därhän då jag faktiskt inte har kunskaperna att motbevisa de fakta som läggs fram. Däremot kan jag tycka att det är trist att sådana saker som mensvärk behandlas lite med klapp på axeln, ”det är inte farligt, bara obehagligt och jobbigt”. Många tjejer, särskilt unga, får väldiga smärtor och tycker nog att det är mer än bara obehagligt. Och jag blir trött på det ändlösa försäkranden om att många tjejer är rädda att bindan ska synas men om den gör det är det ju inte hela världen, alla tjejer har ju mens! Tjejer: jag lovar, bindan SYNS inte, om ni så använder den tjockaste ni hittar. Såvida ni inte går omkring i bara trosorna och det brukar man ju inte göra sådär till vardags.

Annars är det lite lagomt lättsamt och informativt, om än lite upprepande på sina ställen. Citaten är trevliga och läsaren får sig lite mediekritik till livs också. Extra plus för att menskopp (och några andra alternativa produkter) får ett eget kapitel bredvid de vanliga mensskydden. Miljön tackar och bockar.

Similar Posts:

• Varifrån kommer skammen?
• Snipp, snapp, snopp
• Sanningar i smyg och lögner i dagsljus
• Från armsvett till öron, en bok full av kropp
• Bläckfiskar och Greklandsresa