En sak gör mig illa berörd i Märta Tikkanens roman om den ensamstående tvåbarnsmamman och bibliotekarien Tova Randers som går på dansrestaurang på eftermiddagen på sin 40-årsdag och tar ett glas likör. Mer illa berörd, det vill säga, än den brutala våldtäkt som hon utsätts för av mannen hon följer med hem från restaurangen. Det […][...]

En mormor är en komplicerad företeelse. Å ena sidan oproblematiskt trygga händer ur barndomsminnena – eller också inte – och å den andra hela det där livet som man sällan vet särskilt mycket om, eller som bara gradvis går upp för en. Att världen och människorna som format en faktiskt haft ett liv innan man […][...]

Märta Tikkanen är framför allt känd i Sverige som författaren till böcker som Män kan inte våldtas (1975) och Århundradets kärlekssaga (1978). I Finland är hon också känd som hustru till Henrik Tikkanen, som dog 1984. Han var bildkonstnär och författare till en rad skandalösa romaner, som på sin tid väckte stor uppståndelse för att […][...]

Den här boken, Rödluvan, är inte alls ny. Inte heller har den kommit i en smaskig nyutgåva nu till jul. Den bara finns i min bokhylla och jag tar fram den flera gånger om året för att jag bara måste läsa om den ena eller den andra passagen. Jag har därför bestämt mig för att […][...]

Jag har relationsnoja. Det finns precis hur många hinder som helst på vägen fram till en hållbar relation och om det över huvud taget blir en relation värd namnet så skall man ju sedan i år och åter år underhålla denna relation för att den inte skall förtvina eller bli rent hälsovådlig. I Gun-Britt Sundströms […][...]

Det är svårt att göra skillnad, att sticka ut på ett vis som gör det man vill säga unikt men inte utstuderat. För mig sitter denna skillnad ofta i språket. Om språket används med dess stilregler som tillgång och inte begränsning kan det helt plötsligt framträda något oväntat. Det finns några få författare som lyckats […][...]

Antagligen har jag blivit skadad av att läsa Märta Tikkanens hela produktion så att jag kan den både utan och innan. Hennes valspråk har alltid varit "att stå i bredd och dela". Jag tycker att det är vackert och det är nog ändå denna tanke om ömsesidigt hänsynstagande som har fått mig att göra de […][...]

Det finns vissa saker i den här romanen som är väldigt obehagliga. Medelålders damer ska inte ha sex hur som helst, det känns ofräscht. Feta, dallrande lår under tunna blommiga sommarklänningar utan BH … Nej. Och de ska definitivt inte bete sig som hyperkåta 17-åringar och jaga stackars små studentpojkar över halva Tyskland. Eller förnedra […][...]