Efter Tims död slutar vännerna höra av sig, och Beatrice är ensam med sin sorg, tills hon ett år senare åker för att träffa dem. Och Marisha Pessls sarkastiskt intelligenta prosa beskriver alltför väl hur tonårsångestigt obekväm återföreningen är.

I verkliga livet gör man aldrig de där grandiosa entréerna som man drömmer om.

Det man drömmer om är ett mellanting mellan colombiansk TV-såpa (skrik, ansikten i spänd förväntan, rinnande mascara) och ett oscarsnominerat Meryl Streep-ögonblick (vass dialog, kramar, sämja och stämsång.)

Istället blir de bara pinsamma. Mitt plötsliga uppdykande på Wincroft var som en slarvigt avfyrad torped som drev omkring, skarpladdad, utan varesig mål eller riktning.

Som om det inte vore illa nog att plötsligt känna sig obekväm och utanför i sitt gamla gäng, som för övrigt lämnade en i sticket när man behövde dem som mest, så inträffar raskt en andra katastrof. Efter en dramatisk bilkrasch vaknar ungdomarna och finner sig ha hamnat i en måndag-hela-veckan-situation. Världen finns kvar, och är på det hela taget som vanligt, men var elfte timme börjar den om från början igen. Beatrices föräldrar svarar visserligen i telefon när hon ringer, men de säger samma sak varje gång. En besynnerlig figur som kallar sig för Väktaren upplyser dem att de hamnat i Neverworld, och att de på ett Schrödingers katt-artat vis allihop befinner sig i ett tillstånd mellan att vara levande och döda. Eller – om analogin ska fungera helt – är de väl fyra femtedels döda, för enda sättet för dem att ta sig ur tidsloopen är att hålla en omröstning, där de bestämmer sig för vem som ska få överleva. De andra fyra kommer att dö.

Om upplägget känns bekant så har du kanske läst Douglas Couplands Girlfriend in A Coma, som också handlar om ett gäng highschoolungdomar, en pojkvän som dör innan boken börjar, men vars minne följer med huvudpersonerna och påverkar handlingen (dock Jared: leukemi, inte Tim; mystiskt självmord), och filosofiska frågor kring tid och rum, blandat med ångest, droger och sex. Det är ett koncept som är lätt att raljera kring, men egentligen är det inte så tokigt.

Först blir jag lite frustrerad över hur huvudkaraktärerna hanterar sin plötsliga odödlighet. Jag menar – det går ju egentligen ingen större nöd på dem. De lever i en helt kravlös tillvaro där de kan göra vad de vill utan att det får några konsekvenser. Man kan tycka att de helt enkelt skulle kunna strunta i att rösta och leva livet på obestämd tid. Istället kraschar de var och en på sitt eget sätt: missbruk, apati, självdestruktivitet. Men kanske är det som Beatrice säger:

Utan tid hade inget någon betydelse. Jag hade aldrig tidigare förstått hur viktig tidens gång var för att känna att något var viktigt. Tiden gav saker ett bäst före-datum, nerv, kraft och energi. Utan det blev allt orörligt, försatt i en stum väntan.

Neverworld är en bok som riktar sig till unga vuxna, men jag tycker att de där gränserna mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur blir allt mindre meningsfulla. För när jag googlar ”unga vuxna” för att se hur långt från målgruppen jag egentligen befinner mig får jag upp definitioner som ”18-23” eller ”15+”, och känner mig lastgammal. Men det är något tilltalande med tonåringar som huvudpersoner. Deras ofiltrerade, orädda, oförfinade, onyanserade sätt tilltalar mig, även om det frustrerar ibland. Och Neverworld är faktiskt på det hela taget riktigt bra. Den är spännande, medryckande och engagerande. De existensiella frågorna finns där att reflektera kring för den som orkar, men det går också alldeles utmärkt att bara försöka klura ut vem det egentligen var som mördade Jim. Och flera av karaktärerna som till en början känns lite platta får betydligt mer djup vartefter berättelsen når sitt crescendo.

Tyvärr är det också där bokens stora svagheter kommer fram: mot slutet, när hemligheter kommer i dagen och vänskaper ställs på sin spets, så blir det rörigt, illa underbyggt, och mindre trovärdigt. Till exempel har jag svårt att acceptera att huvudpersonen på något besynnerligt sätt har hemligheter för sig själv som hon lägligt låter bli att tänka på genom hela boken, innan de kommer fram som ett dramatiskt avslöjande. Men å andra sidan blir man kanske lite udda av att leva om samma halva dygn ett par tusen gånger på raken.

Similar Posts:

• Ironigänget ville egentligen komma nära
• Kärlek och smärta i futuristiskt tonårsdrama
• Ode till gränslösheten
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• 20 poäng debuterande

Historien kretsar kring den av mystik omgärdade, fiktive, regissören Stanislas Cordova. Han gav sin sista intervju 1977 och har sedan dess inte setts till i offentligheten. Cordovas filmer har rykte om sig att vara några av de otäckaste som gjorts och vissa går bara att köpa på svarta marknaden. Flera av de skådespelare som medverkat i hans filmer försvinner eller lägger ner sina karriärer. Cordovas fans, cordoviterna, har ett hemligt forum, Blackboards, som bara går att komma åt från ett hemligt hörn av internet. Där frodas myterna, spekulationerna och för vissa även inspirationen till att förverkliga det man sett i filmerna.

När Cordovas dotter Ashley hittas död efter vad som verkar vara självmord börjar journalisten Scott McGrath nysta i fallet. Nog måste den diaboliske regissören haft någon slags inverkan på dotterns död? Kanske kan Ashley leda Scott till Stanislas Cordova själv.

Fantasirikedom är Nattfilms styrka. Partier med egengjorda tidningsartiklar, intervjuer, fotografier och foruminlägg ger en extra dimension och erbjuder dessutom subtila ledtrådar till romanens mysterium. Pessl har skrivit en historia jag gärna läser flera timmar i sträck, stora sjok i taget. En klassisk bladvändare helt enkelt. När jag efteråt sätter mig ner, tänker efter och tittar tillbaka märker jag dock att berättandet svajar på sina håll. Någonstans i mitten tappar berättelsen fart och jag vill bläddra vidare av fel orsak. Flera partier går i stort sett ut på samma sak: Scott och hans medhjälpare letar upp ännu en person som har någon anknytning till Cordova. Denne har sedan en längre utläggning om sin syn på regissören och hans familj. Det blir segt helt enkelt.

Tyvärr faller Pessl i några spänningsromansfällor. Scott är till exempel en för genren stereotyp huvudkaraktär. Medelålders man. Frånskild med en dålig relation till sin ex-fru. Dricker för mycket ibland. Tycker att kvinnor är från Venus och rynkar på näsan åt män i klänning.

Språkligt tycker jag också att det skaver. Pessl slänger sig bland annat med många långsökta och överdrivna liknelser. Dessutom verkar hon ha en förkärlek till betonade ord både i dialog och löpande text. Det är som att hon inte litar på läsarens förmåga att själv känna in karaktärernas språk. Inte heller att läsaren verkligen förstår att nu är det något viktigt eller spännande som händer, eller att det ju är detta karaktären egentligen menar med det hen säger. Under hela läsningen verkar det som om Pessl sitter med en pekpinne på min axel.

Bäst är Nattfilm när verkligheten vacklar på randen till fiktion. När Cordovas filmer blandas samman med huvudkaraktärens liv och psyke. Som i ett irrande och hallucinatoriskt parti mitt bland filmkulisser. Vad är sant och vad är påhitt? Vad är skrivet manus och vad är dokumentärt? Då är boken också som mest skrämmande. Konstigt nog är det vad jag saknar mest från boken. Jag väntar hela tiden på att bli riktigt rädd. Kanske handlar det om att historien ibland försvinner väl långt ut i övernaturliga territorium. Häxor, voodoo och mystiska ritualer. Personligen tycker jag bättre om de delar där skräcken är mer psykologisk.

Att se filmen en gång var att förlora sig i så många ohyggliga, nagelbitande scener att jag när den var slut minns hur jag kände mig smått förbannad över att jag hade återvänt till verkligheten. Något i filmens mörker fick mig att undra om jag verkligen skulle lyckas göra det – som om jag genom att bevittna detta oåterkalleligt bröt ny mark inom mig själv (eller bara bröt ner mig själv) och kom till insikt om en mänsklighet som var så mörk, begravd så djupt nere i min egen själ, att jag aldrig skulle bli mig själv igen.

Jag tror att Marisha Pessl har en riktigt skräckinjagande berättelse i sig. Hon har skapat Stanislas Cordova och alla hans filmer. Hon är Stanislas Cordova. När Pessl gästade SVT:s Babel i våras berättade hon att filmrättigheterna till Nattfilm sålts, men att hon valt att inte inkludera de filmer av Cordova som beskrivs. Ett smart drag, och jag ser fram emot att ta del av dessa idéer i någon form. Då hoppas jag att hon tar ett ännu längre steg in i natten och mörkret.

Similar Posts:

• Filmlexikon med betyg?
• Vecka 30: Light lit
• 20 poäng debuterande
• Prata inte med främlingar
• Tills det krasar

Innehåll som ofta uttryckligen avböjes bestämt är cancer, självmord, ångest och sjukdom.

Till en början tyckte jag det var märkligt att folk aldrig verkar ha problem med t.ex. historiska romaner, något jag själv tycker är en ”tung genre”. Men efter ett tag har jag förstått att det framför allt är det känslomässigt tunga som ska undvikas till varje pris. 48 veckor av känslor i detta mörka land verkar vara mer än nog. We need to unwind! för att parafrasera Elaine Benes i Seinfeld.

Jag som själv älskar mörker och ångestfyllda böcker bidar min tid och söker en fristad i alla ungdomar som köper The fault in our stars, arkitekterna som köper Paradisträdgården och läkemedelsforskarna som gärna förkovrar sig i Den odödliga Henrietta Lacks.

Här är några av kommande veckans böcker:

Igår skrev Tone om Jonas Grens debutdiktsamling Lantmäteriet som fick högt betyg.

Idag skriver Joel om Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman, en fantastisk uppväxthistoria (i fantasyskrud). Joels första tiopoängare, välförjänt fullpott.

På onsdag skriver Annika om Euripides tragedier Backanterna & Ifigenia av Aulis, som får högt betyg.

På fredag skriver Daniel om Nattfilm av Marisha Pessl. En fantasifull bladvändare som ändå inte når hela vägen fram.

På söndag skriver Nina om mangaserieboken Oblivion High 2, av Johanna Koljonen och Nina Von Rudiger. Den är underhållande och rolig men en smula rörig. Hamnar i mitten på betygskalan.

Similar Posts:

• Drömmen om att gå vilse
• Friskt och blandat
• Sagolike Neil
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Värdet av misstag och andra kreativa råd

Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?

Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.

Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?

Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.

Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.

Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?

Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.

Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.

Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.

Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.

Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.

Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Det motsägelsefulla livet
• Hopp för hållbarheten
• Den långa vägen mot demokrati

Jag tänker att de återvänder till dit deras kärlek började. Jag tänker att jag återvänder till det typiskt svenska. För jag har varit i Thailand för många gånger än vad som egentligen är berättigat. Då ska man på typiskt svenskt sätt tycka är lite pinsamt, men det är ju så bekvämt så man kan inte låta bli att åka. Jag älskar Thailand för att det nästan är precis som hemma, det är bara lite varmare, lite mer sol, lite gladare och trevligare svenskar för att de är på semester. Och exakt dagen innan Thailand börjar jag längta efter svenska deckare. Jag längtar aldrig efter svenska deckare förutom när jag är på väg till Thailand.

Eftersom jag inte är någon deckarfantast så har jag inga svenska deckare hemma, men det bekymrar mig inte nämnvärt eftersom det brukar krylla av svenska deckare (på svenska såklart) bland alla de andrahandsbokhandlare som finns vid badstränderna, där turisterna är. Även om mitt främsta mål med semestern är att själv skriva, och inte läsa så kan man ju inte ligga på stranden med datorn och då behövs böcker!

Så jag packar ner andra böcker än svenska deckare, det lilla förlaget Gilla böcker som stod för årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomskategorin (Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder) har även gett ut en fantastisk rosa ungdomsbok Himlen börjar här av Jandy Nelson (recension kommer). Inte ett dugg svensk men vacker som få, den ska jag läsa på planet. För att det är perfekt att läsa ungdomsböcker när man reser eftersom man måste lägga ifrån sig boken hela tiden för incheckning, bagageinlämning, gatepassering, mat eller film eller information om hur långt man har kommit på den där evighetsflygningen (ingenstans, typ till Finland eller så) och ungdomsböcker har korta kapitel och är lätta att komma in i om och om igen.

Blonde av Joyce Carol Oates är en sådan där bok som jag aldrig kommer igenom, det är inte det att jag inte tycker om den, för det gör jag. Utan snarare att den är så himlans tjock och att den behöver läsas i svep. Det är en typisk bok som man inte bör läsa på flyget, utan snarare i en solstol på en strand. I somras läste jag de två första delarna och jag tycker mig ha dem så färskt i minnet att jag bara skulle kunna fortsätta. Det kanske är så man ska hantera den där boken man aldrig riktigt kommer igen, dela upp den i fler delar. Så det helt plötsligt blir två böcker (eller ännu fler om den är väldigt lång).

Dessutom packar jag ner Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik och Anne B Ragdes Berlinerpoplarna som jag av någon anledning har dubletter av i bokhyllan. Och det är ju perfekt för då kan man byta ut dem mot ett par svenska deckare på plats i turistparadiset. Jag kanske till och med kan hitta någon utav de där milleniumtrilogiböckerna som alla pratar om, som jag förstås inte har läst. Nyutgåvan av Valerie Solanas Scum-manifest kom till mig innan jul och har tyvärr blivit liggande till förmån för alla måsten, men nu ska det bli ändring!

Jag har fortfarande ett par timmar på mig att packa så det kanske får plats någon mer bok, annars litar jag på att vännerna har packat sina väskor fulla med böcker. Läsrapport kommer.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Semesterläsning
• Eldig fortsättning på trilogin
• Döden i kungsan
• En deckardebut i slow motion

Tonårstjejen Blue Van Meer tar mig med från sida 1. Hon avslöjar att Hannah Schneider kommer att dö, hängande i en elkabel med ögon som ekollon och en svullen tunga. Hängd. Blue tar ordet och berättar, från början till slutet, vad som kanske låg bakom Hannahs död och hur allt eventuellt hänger samman med Blues eget liv.

Hur som helst, Pessls tonårsgenikaraktär Blue Van Meer har tidigare farit runt som en trasdocka hängande i sin far Gareth Van Meers slitna manchesterkavaj. Kors och tvärs och över och mellan delstaterna. Fadern byter ofta anställning och föreläser som professor på olika högre lärosäten. Sista året i high school stannar familjen till vid en privatskola i Stockton, North Carolina. Blue stöter inom kort ihop med Hannah Schneider, filmläraren på Blues privatskola. Hannah har redan en liten svans av ungdomar, även kallade Aristokraterna eller De blåblodiga, runt sig och hon bedriver någon sorts alternativ stödföreläsning för att låta ungdomarnas intellekt blomma under söndagsmiddagar, och de förtrollas av Hannahs karisma. Allt leder Blue mot en ond bråd reality check, med extra många utropstecken.

Romanen fullkomligt dryper av, i de flesta fall, påhittade referenser, och citat ur mer eller mindre kända genrer. Kort sagt impregnerar Pessl romanen med samplingar, och dess logiska närvaro förklarar sig genom att Blue vill beskriva sitt liv utifrån en kursplan, och hon avslutar allt med en tentamen. Pessls målgrupp har varit ungdomar, läser jag i nån intervju eller pressrelease. Tveksamt, i så fall en snäv sådan grupp, däremot är hon smakfullt ironiskt på bekostnad av "ungdomen". Hon drar nytta av den sista biten tabula rasa som inte klottrats ner av konventioner och normer hos den spleeninspirerade fjortisen och uppåt. Eller kanske är det ett alternativ hon serverar, helt enkelt, att det finns mer att göra än titta på tv eller spela datorspel, typ.

Det är kort sagt spretigt. Det går inte riktigt att sätta en etikett på boken: deckare, ungdomsdrama, samhällsskildrare, spionroman …? Frågan är om Pessl har fler böcker i sig eller om det här var en rejäl, godkänd urladdning, debut, utan följe. Jag hoppas på något mer koncentrerat, snart.

Similar Posts:

• Med en bit kvar till skräcken
• Längtan efter det typiskt svenska
• Couplandsk berättelse om döda tonåringar
• Språkligt enastående, men alltför surrealistiskt
• Donna Tartt på Kulturhuset i Stockholm