Det här var en trend som skulle visa sig bli mycket livaktig och som tog sin början på allvar på 1990-talet. Åtminstone argumenterar Lennart Bernhardtson övertygande för det i sin bok Skallism. Den kom ut 2007 då man började kunna betrakta 1990-talet med viss distans. Och fortfarande så här 18 år senare består trenden.

Detta är i själva verket en dramatisk förändring av mannens utseende, en förändring som växt fram sakta under många år. Det är en smygande förändring som inte märktes när den pågick och togs för given i efterhand.

Berättelsen om det som Bernhardtson valt att kalla skallism är mycket märklig. Att hårlösa huvuden skulle bli så allmänt accepterade, ja till och med beundrade, var väldigt otippat. Sedan urminnes tider har en rejäl lejonman varit symbolen för styrka, vitalitet och framgång. Tänk bara Simson i Domarboken i Gamla testamentet. Flintskallighet har omvänt stått för åldrande, sjukdom, svaghet och ibland även ondska (tänk James Bond-skurken eller skinnskallen).

Författaren bar själv länge ”Hylandkrans”. Men så i början av 2000-talet kom han till en punkt. Han köpte trimmer och började klippa bort allt hår. Då hade helt kala hjässor blivit mainstream. Modet har bestått trots att det inte är drivet av kommersiella krafter. Tvärtom är skallismen sannolikt en förlustaffär för frisörer, schampootillverkare och stylister.

Hur kunde det bli så här? Hur växer mer permanenta modeförändringar fram? På ett förtjänstfullt sätt tar Lennart Bernhardtson med läsaren på en resa genom historien.

1951 fick Yul Brynner rollen som kungen av Siam i Broadwayproduktionen Kungen och jag. Skådespelaren var trots sin ungdom tunnhårig och fick rådet att raka bort allt hår då rollkaraktären har en bakgrund som buddistmunk. Det blev succé och film och Bernhardtson betraktar Brynner som skallismens urfader. Men det skulle dröja flera decennier till ett verkligt genombrott och den grad av acceptans som råder idag. Både hippietrenden och den ondskefulla skinheadstrenden behövde först passeras innan David Beckham år 2000 rakade huvudet och, som Bernhardtson uttrycker det ”bröt det sista motståndet mot rakade skallar”. Här är inte platsen att spoliera nöjet av den resan.

Mode säger mycket om oss motsägelsefulla människor som både vill ”uttrycka oss själva” och samtidigt smälta in i gruppen med likadana kläder och frisyrer. Bernhardtson har skrivit ett stycke samtida kulturhistoria av det slag som radioprogrammet Stil också gör så bra.

Similar Posts:

• Ubi leones
• Banbrytande mode
• Kläder är så mycket mer än kläder
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

Så blir jag utskälld, mitt i den lokala matbutiken. Jag har jobbat lördag, det är äntligen helg, jag behöver bara lite mat. Men jag råkar parkera bredvid fel person, det är ganska trånga parkeringsplatser, och jag råkar snudda vid hans bil med min bildörr. Inte så att det blir några märken eller så, men jag snuddar vid hans bil.

Det tycker han är tillräckligt respektlöst för att följa efter mig in i butiken, skälla ut och hota mig. Jag lyckas bara stammande fråga om han menar att jag skadad hans bil på något sätt, men det menar han inte. Jag ska bara passa mig jävligt noga.

Efteråt går jag igenom tusen scenarier i huvudet. Jag ger kökslampan den utskällning tillbaka som jag var för rädd och överraskad för att få ur mig i stunden. Efteråt i mitt huvud talar jag om vad som hänt för butikspersonalen, fast det gör jag ju inte, för jag är bara fokuserad på att inte börja gråta mitt i affären. Jag leker med tanken på att polisanmäla – man får väl faktiskt inte hota folk? Det där var väl ett hot?

I slutänden gör jag inte så mycket alls, mer än skäller på lampan, då. Att polisanmäla känns mest som ett sätt att försäkra mig om att den här läskiga personen får mina personuppgifter, om han inte redan har dem. Jag önskar mig ett förtroende för att rättssamhället skulle ta kvinnors rädsla och mäns aggressivitet på allvar, men jag har inte sett alltför mycket som pekar på att det vore befogat. Det finns ändå så många betydligt värre saker som kan hända.

Jo, jag slår såklart på bilens registreringsnummer. Inser att den åtminstone är skriven på mannens mamma. Att den är tjugo år gammal. Han kan såklart älska den ändå. Eller vara rädd för vad mamma skulle säga, om hon fick tillbaka den med något märke. Han kanske är skiträdd för sin mamma, vad vet jag. Jag bestämmer mig för att det ändå är rätt sorgligt, att känna att man vill ta chansen att känna sig mäktig genom att skrämma en liten rultig bibliotekstant i mataffären.

För jag kan inte tänka mig att han hade gjort samma sak om jag varit en musklig man. Han såg nog mest sin chans att få ur sig lite ilska på ett för honom alldeles tryggt sätt.

Det är den där ilskan som får mig att plocka upp Krakowskis bok om män som lever ensamma, i ofrivilligt celibat, och som hatar både kvinnor och världen på grund av det. Sig själva också, för den delen. Vad är det med den där manliga ilskan?

För jag är ju också ensam. Många av mina närmaste väninnor lever ensamma, men det finns ju inte på kartan att vi skulle reagera med samma ilska. Snarare är det väl tvärtom, att det är själva rädslan för mäns ilska som gör många av oss mer ensamma än vi kanske skulle önska.

De där männen känner sig övergivna, och inte minst berövade sex. Krakowski tycker uppenbarligen synd om dem – och det är synd om dem – och tycker att samhället borde vidta åtgärder för att underlätta för dem. Eventuellt genom att legalisera ”sexköp”. Fast om sex är en mänsklig rättighet, vem är det som har skyldighet att tillhandahålla det? Sex är ju faktiskt inte vad det där ordet ”sexköp” antyder. Inte en vara som smidigt byter händer. Det involverar människor.

Ingenstans i Krakowskis intervjuer ser jag någon egentlig längtan efter en annan människa. Inte som en person, någon som skulle tillföra en egen personlighet, egna erfarenheter, kunskaper och åsikter. Bara någon att spegla sig i, någon som kan trösta och framför allt bekräfta.

Jag tror verkligen att det finns en ensamhet som breder ut sig, en känsla av brist på mening i livet, som är ett större samhällsproblem. Vi vet att det finns en enorm psykisk ohälsa. Där behöver samhället göra saker. Där behöver vi kanske tänka om radikalt.

Men sex? Hur skulle vi kunna reglera och tillgodose det, ur ett samhällsperspektiv? Utan att det sker till någons fördel och på någon annans bekostnad?

Jag kunde gott tänkt mig att ha mer sex, men jag vet inte om det i så fall skulle vara med män. Jag är så less på att förhålla mig till mäns störda kvinnosyn, till deras behov av övertag, till deras medvetna eller omedvetna utnyttjande av sitt våldskapital. Nej, inte alla män. Gud, som jag älskar männen omkring mig som lyckas uppföra sig som vanliga, hyggliga människor! Men tillräckligt många för att det knappt ska kännas värt besväret – värt risken – att försöka lära känna någon ny. Min sexualitet är fanimej närmast ihjälskrämd av män.

Jag borde vara argare. Jag är mest ledsen och trött. Och till skillnad från de där männen har jag aldrig riktigt fått lära mig att jag har rätt till en massa saker. Herregud, det tar all min energi att hävda ens de mest grundläggande mänskliga rättigheter. Att få handla min mat utan att bli hotad och skrämd till tårar, till exempel.

Männen i Krakowskis bok däremot, de pratar om att de bara vill bli älskade, och så långt kan man ju identifiera sig. Men incel-retoriken handlar knappast bara om det. Den handlar om att vilja ha status, vilja vara en alfahanne, vilja ha inte bara tjejer, utan de snyggaste tjejerna. (Det är en oerhört utseende- och statusfixerad värld.) Inte bara vilja, förresten. Det handlar om att anse sig ha rätt till det, om att bli besviken och förbannad när man inte får det.

Det är därifrån ilskan kommer. Hatet mot kvinnor, hatet mot feminister. Hatet mot en värld som man känner har tagit ifrån en något man har rätt till.

Någonstans är det väl det vi måste prata om? Vad är det som gör att vi har så radikalt olika förväntningar?

Similar Posts:

• Är sex en mänsklig rättighet?
• En våldsam mor
• Jag är din man, Geir
• Incels och influencers
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld

I psykiatrikern Stefan Krakowskis bok Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris är det dock svårt att hitta något att bli särskilt hoppfull av. Den tar mig faktiskt veckor att komma igenom, mest för att jag fastnar efter prologens en och en halv sida och helt enkelt inte pallar att läsa vidare. I efterhand har jag svårt att förstå varför – det är trots allt inte det mest svårsmälta i boken.

Prologen är ett utdrag ur en intervju, och intervjuerna är en bärande del av Krakowskis bok. Mannen som blir intervjuad mår dåligt över sin relation till kvinnor. Han vill bara bli älskad, gråter han, men upplever samtidigt att kvinnor är ”onda helt enkelt. De tycker om att se män lida.” Sitt senaste förhållande hade han för tretton år sedan:

När hon sa att det var slut tänkte jag: jag dödar henne! Jag gjorde inte det men jag vet inte om det var ett bra beslut att låta bli. För hon förtjänade det eller nånting ännu värre.

Det här är långt ifrån den obehagligaste tanken den här mannen, eller de andra som blir intervjuade i boken, uttalar. Och alla så kallade incels har inte stannat vid ord. Rörelsen (som på inget sätt är en sammanhållen, enhetlig rörelse) har sina egna hjältar, män som faktiskt begått de där morden och massmorden många av dem tycks fantisera om.

Ordet incel är en sammandragning av ”involuntary celibate”, ofrivilligt celibat. Redan i begreppet finns alltså en fixering vid sex, eller bristen på sex. Krakowski tycks också i mångt och mycket köpa denna verklighetsbeskrivning. I sina intervjuer återkommer han ständigt till frågan om den intervjuade inte kunde köpa sex, och mitt i boken spränger han in en intervju med en prostituerad kvinna, öppen och nöjd med ”sitt yrkesval”. Hon beskriver det hon gör som ”spännande” och ”eggande”, och är full av sympati för de ensamma män som anlitar henne. Dessutom får hon fontänorgasmer som gör att hon hellre är hemma hos ”kunden för då slipper jag tvätta lakanen efteråt!”

Så handlar det om sex? Jag har svårt att se det som mer än en liten del i vad de intervjuade männen beskriver. Deras ensamhet verkar snarare allomfattande. De saknar vänner, ibland arbete, en känsla av meningsfullhet i livet. Av betydelse. De tycks ofta ha neuropsykiatriska problem i grunden, men också fruktansvärda upplevelser av exempelvis mobbning.

Hur mycket av det skulle egentligen försvinna med en orgasm eller två? Samtidigt är såklart den här fixeringen vid sex intressant. Har de här männen lättare att prata om sex än om känslor? Vad händer egentligen med ett samhälle när mer och mer av våra mellanmänskliga relationer lämnas över till kommersiella aktörer, vars själva grund är att få oss att känna oss otillräckliga och därmed i behov av större konsumtion?

Incelvärlden tycks på många sätt som en uppskruvad version av det patriarkala, senkapitalistiska samhället i stort. Det handlar om status, om vem man är i hierarkin. Längtan efter en kvinna låter aldrig, hos de här männen, som något intresse för en annan individ – möjligen delvis som en längtan efter en moders tröstande famn – och framför allt som ett behov av bekräftelse. En åtråvärd kvinna är inte så mycket i sig själv, får jag intrycket av, som en bekräftelse på att man duger något till som man.

Det här är ett oerhört intressant problem: ensamheten som samhällsproblem. Vad är rimligt att vi gör gemensamt för att motverka att människor känner så här och drar de här ibland helt horribla slutsatserna? Handlar det om att legalisera ”sexköp”? Eller om någonting helt annat?

Similar Posts:

• Rätt, lust och olust
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Girls rule the school
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”

Boken består av tre delar. Förbittringen, Ömheten och Den jag skulle bli. Det är de första sidorna som får mig att sucka högt. Inledningsmeningen är ”Kroppen var ensam” och sen rasar det på hur mycket huvudkaraktären längtar efter att få ligga. Och då var ändå min ingång att ta mig an en bok av Geir Gulliksen just för att jag hört att han på något sätt blivit en röst för de frånskilda männen och verkligen plockar upp deras syn på saken, på ett uppfriskande och nytt sätt, och kanske kan lära mig bittra man i 50-årsåldern något nytt.

Men nej i början får jag verkligen avsmak. Nej, så där knullsugen har jag aldrig varit! Men sen tjugo, trettio sidor in i boken kommer ömsintheten, den varma humorn, igenkännandets glädje nästan.

Som den ensamma frånskilda man huvudpersonen Henning är, har han både bytt frisör och klädstil för att få något slags riktning på sitt liv. Efter denna yttre makeover är det först när han kommer in på reklambyrån där han arbetar, han inser hur fel han känner sig i de kortbyxor som blottar stora delar av hans ben. Varken hans chef Klara eller sedan hans dotter Synne, tycker hans nya stil klär honom.

Geir Gulliksen beskriver överhuvudtaget väldigt väl hur en lite vilsen man, kan känna sig i sällskap av kvinnor som åtminstone på ytan har mer klart för sig vad de vill. Men han gör det också med en extra twist.

Huvudkaraktären Hennings chef Klara bor numera ihop med en annan kvinna. Hon har levt i många heterosexuella förhållanden, och kommit fram till att män kan vara bra att ha i vissa sammanhang, men inte som livskamrater. Det där inspirerar Henning så pass att det kommer få oväntade konsekvenser.

Klaras reklambyrå har fått uppdraget att jobba med en grön kampanj för en stor dagligvarukedja. Henning assisterar Klara under detta kundmöte. Från matvarukedjans sida på andra sidan bordet, är det lite samma rollfördelning. En kvinnlig chef med höga klackar och, måste man väl säga, en lite undergiven manlig assistent.

Klaras reklambyrå har i stort sett rott hela kampanjen i hamn – den kommer bli deras – när det är dags att ta i hand, och Henning av någon outgrundlig anledning får för sig att smeka sin manliga assistentkollega på kinden, istället för att ta honom i näven.

Det hela är så varmt, kärleksfullt och nästan lite humoristiskt skildrat, att man verkligen känner för Henning, men följden blir dessvärre att reklambyrån tappar affären, eftersom assistenten kände sig trakasserad, och Henning förlorar därpå sitt jobb på reklambyrån.

Jag gillar verkligen Geir Gulliksens sätt att skildra sina figurer, hans säkra sätt att framföra en berättelse på, och sin verkligen ömsinta syn på män i min ålder och därvid i viss mån mig.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Överskattad undergång
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Kön, makt – och kärlek?

Conny, huvudpersonen i Karl Modigs senaste roman för unga vuxna, kan beskrivas som en ung man med sådana idéer om manlighet. Eller idéer och idéer, det är inte som att han sitter och filosofer om det.

Han slåss.

Han slåss när polarna bjuder in till det. Av lojalitet, eller bara för att tillfälle ges. Han slåss på gatan, i lägenheter, på tunnelbaneperronger. Han slåss ensam efter krogen, och där framstår det nästan som en flirt, ett slags uppvaktning. Han spanar in en annan kille, får ögonkontakt. De ignorerar varandra tills krogen stänger, och sen vet de båda två att de ses utanför. Som en dans. En dödsdans.

Det närmast homoerotiska återkommer när Connys blick faller på polarna på gymmet, hela tiden fängslas av hur tyget i deras kläder spänner över musklerna. Conny vill vara en sådan kille. En som har kontroll. Som kan slå och tåla stryk. Som inte är rädd för någon.

Det senare är kanske det mest komplicerade. Att kunna ge stryk, visst, det ger en väldigt påtaglig sorts makt. Att ta stryk? Jomen, kanske det med. För det innebär att inte backa undan, och ibland räcker det ju med det. Att få den andra att backa undan.

Karl Modig tydliggör samtidigt vilket påtagligt självskadebeteende det här rör sig om. Det är något så i grunden fel med den här likgiltigheten för liv och död, för den egna kroppens bräcklighet. För andra kroppars bräcklighet. En förnekelse av själva det mänskliga, det sårbara, i oss.

Romanen om Conny utspelar sig på två plan. Hans liv består i ett då och ett nu. Då, när han levde ihop med sin flickvän. Nu, när livet är något nästan obegripligt som han gör fumliga försök att sammanfoga igen. Där han har så svårt att se något hos sig själv som är värt att skydda.

Bara gradvis låter Modig mig som läsare ana hur Connys liv såg ut tidigare, vad som faktiskt präglat den på ytan städade partillvaron. Varför Connys tillvaro är så i bitar som den är. Det är subtilt och drabbande skildrat. Då och nu varvas i korta glimtar, så där som det förflutna tränger sig på när man helst inte vill tänka på det.

När man nästan gör vad som helst för att slippa tänka på det, slippa vara den där personen.

Similar Posts:

• Kärlek Då och Efteråt
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• För tidigt?
• Det händer faktiskt nu!
• Kloka tankar om känslor

Bokens titel väcker intresse: Karta över Kanada. Varför heter boken så? Det finns ingen titelnovell. Boken inleds med ett litet anonymt citat: ”Det är alltid möjligt att dra sig/ en smula längre tillbaka.” Och citatet passar väldigt väl. Novellernas gemensamma linje är att de ofta innehåller tomrum, antydningar. Vi anar mycket som inte sägs ut eller som bara kort tas upp – såsom om berättaren vill hålla sig privat och lätt hemlighetfull.

Ofta är berättaren en man, såsom i novellen ”I ett jakttorn”, andra gånger mera anonym men också kvinnlig eller till och med i pluralis: ett de eller ett vi. Berättaren, berättarna kan vara yngre, äldre men alltid med levt liv bakom sig. Om det handlar om unga berättas novellen i ett sorts imperfekt. Ofta handlar det om ensamhet eller ett uppbrott, såsom i novellen ”Solens hundar”. Ibland skymtar bara något som måste ha hänt eftersom huvudpersonen är på resa eller är utkastad i en ny miljö. Miljöerna varierar: landsbygd i Norge, vid Limfjorden i Danmark, i London eller i amerikanska städer såsom Los Angeles, Boston eller New York.

Detaljrikedomen vad gäller miljöerna är fyllig; man ser simhallens tvättrum framför sig med de nakna kvinnorna, känner doften av klor och vattnets kyla i novellen ”Wild swims” eller Los Angelesgatornas udda existenser av narkomaner eller psykiskt sjuka i novellen ”Pershing squire”. Som läsare följer man tätt berättarens sinnesintryck och tankar.

Intrigen beskrivs knapphändigt, eller rättare sagt: den kommer fram med små medel, med få ord. Lite som på sidan om. I novellen ”Solens hundar” uttrycks handling, känslor och startpunkten med följande:

Den våren då Olavs och mitt förhållande började bli komplicerat, bad han mig komma till Kongens Have. Jag tog det inte lätt, bönföll honom men han ville inte. När juli kom hade jag blivit mager som en sticka ….

Bara det – inget mera. Men som läsare förstår man desto mera. Tomrummet ger läsaren möjligheter att själv tänka vidare eller inte alls. Så snyggt!

Det finns också ofta en sorts självironisk, distanserad humor i språket. Till exempel i novellen ”Manitoba” när den inflyttade äldre läraren reflekterar över sina grannar och deras tankar om honom:

Varje morgon drar han upp persiennerna. De unga lantarbetarna, som bor här och där i byn, skulle aldrig komma på idén att dra upp persiennerna. Det är kvinnans uppgift. Det är först när lantarbetarna får en flickvän som de dras upp. Men han drar upp själv upp persiennerna, så han är nog bög.

Efter läsningen vet jag fortfarande inte varför novellsamlingen heter Karta över Kanada… och det är ganska skönt. Novellerna är intressanta. Det finns något i dem som påminner mig om noveller av Lucia Berlin.

Similar Posts:

• Noveller om pojkar och män
• Noveller om oro och ångest
• Noveller om folk som känner varandra
• Den sista tiden
• Lugna kvinnor ger sig av

Heiman handlar om Elof och hela hans liv från faderns död när han är tio år tills han är en gammal man med svår andnöd. De första kapitlen är gripande: Elof och hans yngre bror lever med den lungsjuka fadern Ruben som dör i kammaren. I dödskampen beskrivs faderns svåra minnen från 1918 och inbördeskriget i Tammerfors när han tvingats arkebusera unga pojkar. Det är kallt, fattigt, smutsigt i bondstugan där modern dött på golvet ett år tidigare. Efter faderns död hamnar de föräldralösa småpojkarna på mormodern Rikas bondgård och gästgiveri i grannbyn Komossa.

Elof är rädd – alltid mycket rädd. Funderingarna och intrycken är många. I sina egna tankar är han en hare, en ”räddhare” men rädslan ska tvingas undan, gömmas bort. Till varje pris. Han har talets gåva, han är en pratmakare och lustigkurre; blir bibelsprängd efter att ha läst och lärt sig långa utdrag utantill ur faderns bibel och diskuterat med och lyssnat på mormodern, småskollärarinnan och gamla släktingar.

Efter konfirmationen tar sig Elof till Tikkakoski där han tillverkar gevär i en vapenfabrik, lär sig finska och sedan efter några år (1943) till fronten i Karelen där han ska försvara fosterlandet Finland och slåss mot ryssen liksom andra unga pojkar.

Elof är ingen krigare. Han skulle inte kunna skjuta någon; han som inte ens skulle få livet av en kattunge eller allra minst skjuta en hare, bondson som han är. Men tack vare traumatiska upplevelser vid fronten som han inte kan dela med någon – och överlevnadsinstinkt – kommer han senare, efter kriget, i kontakt med Olga. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare och framför allt tyst och lugn. Hon är det som Elof behöver i sitt liv, på sitt hemman.

Elof och Olga flyttar till Elofs hemgård och röjer upp de igenvuxna åkrarna. Olga skurar de svartnade golven i den hundraåriga bondstugan, planterar blommor, bakar rågbröd och de skaffar ko, höns och häst. Med tiden får de två barn – det första, sonen, föder Olga ensam i kammaren – och senare en flicka som enligt Olof ”ska bli student”. Åren går med arbete och möda. Moderna tider kommer med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och senare även bil, en Moskovitsh.

Men Elof super. Grannen Viktor super ännu värre. Tillsammans kokar de hembränt bakom fähuset i en gammal bastu. De “två faderlösa bygger högre än himmelens höjd” och ska visa bysborna. Viktors fähusbygge med Elof som borgenär blir något som nästan får familjen på fall. Sonen som gift sig borde ta över men Elof vill inte ge ifrån sig sitt hemman. Hemligheter, skulder, rädslor. Att prata, skrodera, röka, köra sin väg, vifta eller skoja bort, berätta vilda historier är att fly och Elofs sätt att leva även om han egentligen vill väl. Olga är där, mittemellan. Gör sitt. Som alltid.

Harsymboliken genomsyrar handlingen och en hare täcker även bokens omslag (gjort av Sanna Manner). Boken inleds av en dikt av Tua Forström som slutar med raderna: “Du är ju gammal nu lilla barn/ var inte rädd lilla hare”. Harar av alla de slag – små, stora, verkliga, overkliga – dyker ständigt upp i handlingen eller i drömmar. Djuren symboliserar rädslan som följer Elof överallt. Även de andra. Ända från början till slutet.

Romanen har ovanligt korta kapitel: bara en eller några sidor. Det finns rubriker som upptar en hel sida och de visar riktningen i de korta kapitel som följer; till exempel: “Det där är bara dårskaper, du diktar”, “Dödens lukt går inte att tvätta bort” eller “I skogen”. Bertell, som till sin utbildning är skådespelare och dramaturg, har själv funderat på om hon borde skriva längre kapitel, men jag läser gärna de här korta kapitlen med mycket tomrum emellan. Det blir som scener med många mindre berättelser i den större som kunde byggas ut till noveller eller andra romaner. Denna roman är så rik på innehåll, intrig – de korta kapitlen gör helt enkelt läsningen klarare.

Därtill skriver Bertell ofta korta meningar – vilket jag också som läsare fascineras av. Meningarna bildar ofta kontraster eller underfundigheter: “Somliga måste tydligen dö, för att andra ska få leva” eller “Allt var glömt eller åtminstone bortglömt”, “… att den vite jägaren fått en röd son”. Många meningar är finurliga och beskrivande: “Att hjälpa fram klarheten, det var det bästa Olga visste.”

Bokens språk är standardsvenska även om titeln “Heiman” är en dialektal variant av ordet hemman. Här och där tas dialektala ord eller finlandismer in och som läsare njuter jag av ord såsom “krämp” (kram), “hockrade” (skrattade), “harkrank” (liten hare), “smöröga” (smörklick), “spitaklas” (göra sig till), “pöllprat” (struntprat). Kanske är det första gången jag läser ordet “hallonprupp” i en roman – det som Elof kallar sitt barnbarn i bokens första kapitel och jag kan inte ens översätta det gulliga barnordet för någon som är en kär: hallonfis eller hallonbak på standardspråk är inte alls samma sak. Det är endast ett par småsaker jag reagerar på: att höbärga i juni och att skriva att “kor föder” – juli är (var) höbärgningens månad och kor kalvar. Antagligen reagerar ingen annan och ingen redaktör.

Ann-Luise Bertell har skrivit romanen Heiman inspirerad av gamla släkthistorier och berättelser om och av sina farföräldrar som levde som jordbrukare i byn Kimo i den tidigare kommunen Oravais i Österbotten. Själv ingår hon som Elof och Olgas första barnbarn – det barnbarn som Elof leker med i bokens första kapitel och som betraktar sin döda farfar i bokens sista. Men det är också en allmängiltig berättelse med eviga teman som kunde handla om vilken efterkrigstida jordbrukarfamilj som helst på 1900-talet i Österbotten, Finland eller någon annanstans. Bertell har vävt in historiska fakta om orten, landet, livet och vardagen. Jag har växt upp i en angränsande by och jag har också sett och hört det här livet, liknande män(niskor). Allt från traditionen bland konfirmandpojkar att visa mod genom att klättra upp till tuppen högst upp på Oravais kyrka, kvinnor som cyklat iväg på Marthamöten, att svara någon “va fan”, att flytta råstenar för att få sig några meter jord till eller att kalla en släkt för “högfärdig”. Och de undangömda, annorlunda människorna som fanns men ändå inte fanns.

Det finns något av byarnas, platsernas tysta psykologi i romanen. Jag tänker på Selma Lagerlöf som kunde sina värmländska bruksorter och alla deras människor. I byn Kimo har också funnits ett bruk med ett myller av människor och liv. Andra böcker som lånar drag är Elena Ferrantes första romaner i Neapelkvartetten; Bertell är mycket skicklig på att beskriva barn och barns tankar, rädslor och drivkrafter.

Romanens åldrande Olga – har jag känt – från sidan. Hon gjorde gott som jag på ett allmänmänskligt vis aldrig glömmer. Hon gav mig rågbröd ibland och gamla blomsorter att ha i trädgården. Kanske inbillar jag mig men blommorna växer särskilt den här sommaren. Hon tecknas väl av sitt barnbarn. Romanen Heimanär förunderlig läsning.

Similar Posts:

• Edna och styrkan
• Längtan, lera och luft
• Lumpänglarna lever vidare
• Att få en gammal pappa
• Brev och svek

Och när de ska städa i hans lägenhet efteråt hittar de en massa brev pappan skrivit uppenbarligen inte vid sina sinnes fulla bruk (ilskna listor med saker uppradade som han upplever att hans barn förskingrat), men sonen tolkar dem som om de handlar om det pappan under sitt liv aldrig var förmögen att uttrycka tillräckligt klart, eftersom han var så otroligt konflikträdd.

Det är också en pappa som har svårt för närhet. De gånger sonen som liten söker tröst hos honom försöker pappan skoja bort det, istället för att på allvar ta in sin sons känslor.

Åtta år innan sitt självmord sticker pappan in en lapp i sin sons brevinkast: ”Varför är du så arg på mig?” Sonen blir först förbluffad, men visst var pappans fråga var relevant. Generöst nog bjuder han in sin pappa på middag en kväll, men till sonens stora besvikelse är det som om pappan egentligen inte vill ha svar på sin fråga, eller inte kan ta in det. Och det gör ju inte sonens frustration mindre.

En av de största besvikelserna pappan hade på sin son (så nära att han precis var på vippen att använda fysiskt våld mot sin son) var att sonen aldrig valde den utbildningsväg som pappan önskat – att bli jurist. Istället för att gå färdigt gymnasiet hoppar Musse på en fotoutbildning.
Efteråt tyckte sonen att pappans reaktion var märklig. Pappan hade ju gått en liknande väg, inte alls valt att bli det hans föräldrar önskade. Varför hade han så svårt att se sig själv utifrån?

Det här är bokens intressantaste del måste jag säga. Sen handlar resten av boken till stora delar om vad denna relation får för konsekvenser på Musses eget liv, på relationer till flickvänner och hur han ser på sig själv i förhållande till andra män, de höga prestationskrav han har på sig själv och hur stor viljan är att vinna.

I de sporter han utövar har en väl utvecklad förmåga att stänga av den fysiska smärta han ofta känner i sin kropp, bara för att vinna, vilket är fascinerande att läsa om. Däremot blir det lite väl sockerkladdigt när han skildrar sin och hans flickväns relations uppgång och fall och konsekvent kallar henne för ”du”. Varför? Kanske har Hasselvall här mindre distans till ämnet än när han skriver om det i övrigt.

Det är bokens riktiga svaghetstecken, annars skulle jag önska att en sådan här bok når alla män upp till fyrtiofem år, bland dem där statistiken talar sitt tydliga språk – där självmord är den avgjort vanligaste dödsorsaken. Vad beror dessa höga självmordstal på? Finns det bland män ett uppdämt behov att ibland faktiskt tillåtas få prata om sin sårbarhet, det som trycker dem? Hur ska de få verktyg att göra det? Den här boken kan måhända vara en bra början.

Similar Posts:

• Ingen skriver som Khemiri
• Kärleksfull uppgörelse
• Pappa och jag
• Alltings brist på fasthet
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt

Jo, jag försöker skapa någon sorts smidig övergång till Ishiguros tema här, en manlig hederskodex som på en gång ligger långt ifrån och nära lojaliteten akademigubbar (ibland av båda könen) emellan.

Novellen En familjemiddag berättas av en hemvändande son, som tillbringat en längre tid utomlands, i USA. I Tokyo anländer han, och strax därefter hans syster, till sitt barndomshem, där fadern förbereder middag för sina båda hemkomna vuxna barn.

Modern i familjen är död. Hon har, visar det sig, dött en mycket plågsam död efter att ha ätit fugu, den japanska fisk som anses vara en delikatess, men samtidigt, om den inte har rensats precis rätt, kan innehålla ett dödligt gift. Hon brukade tydligen aldrig äta detta, men just den här gången gjorde hon det. Kanske för att vara artig mot vännen som bjöd.

Artighet är förstås grundläggande i de samhällen och situationer som japansk-brittiske Ishiguro så gärna beskriver, oavsett om de är brittiska eller, som här, japanska. Familjemiddagen i den här novellen präglas av en närmast klaustrofobisk artighet. Frågorna och känslorna bara bubblar – men nog så häftigt – under samtalets och textens yta.

Fadern har nyligen gått i pension sedan hans företag gått i konkurs. Hans kompanjon, Watanabe, har i samband med detta tagit sitt eget liv. Det är en fråga om heder. Watanabe var, inskärper fadern i sin son, ”en ärans och principernas man”. Först i enrum med systern får sonen reda på att Watanabe inte bara dödat sig själv, utan också sin hustru och de båda döttrarna.

En familjemiddag ingår i novellförlaget Novellix andra lilla box med Nobelpristagare i litteratur. Det är ett vackert formgett och väl utvald paket, där novellerna – förutom denna ingår texter av Toni Morrison, Herta Müller och John Steinbeck – ger fina introduktioner till respektive författarskap. Det gäller inte minst Kazuo Ishiguros En familjemiddag.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Att vara ett barn av sin tid
• Tomrum och tolkning

Boken börjar med ett brev på hösten 2017 där Rafael Donner skriver till sin far Jörn om hur han tänkt sig filma honom. Men det blir inte så – fadern låter sig inte fångas av filmkameran trots att sonen verkligen har tillgång till objektet.

Jörn Donner är en “mammut” på många sätt. Länge har han funnits i den nordiska offentligheten, han har publicerat sig i många genrer och är en kändis. På gott och ont. I sina brev redogör han utförligt för sina sjukdomar, för cancer, för knä- och hjärtoperationer. Han skriver om människor han känt, både levande och döda. Om kvinnor och barn, om sin dotter vars begravning han inte gick på och även om varför, han skriver om sex och sin lust att klä sig till kvinna. Här finns en hel del sensationer om man önskar läsa så.

Samtidigt framstår Jörn Donner inte alls så självsäker som omgivningen gärna vill framställa honom – han ger uttryck för tvivel och tillkortakommanden. Som vanligt är han skicklig på att bara sätta punkt på en diskussion men kan också vara långrandig. Han ger prov på en viss fåfänga, igen får vi ta del av hans bekantskap med Ingmar Bergman, otaliga namngivna politiker, kulturpersonligheter och skådespelare (nämner till exempel sitt långa sexuella förhållande med en viss Harriet) och han söker upp sina böcker på Library of Congress i Washington och konstaterar “jag fanns där”. Han ser sig som en produkt av föräldrar födda på 1800-talet medan sonen Rafael onekligen är ett barn av 2000-talet.

Rafael Donner skriver i en mera begrundande, sökande stil. Ofta ställer han frågor och reder ut hur det har varit att vara “Donners pojki”, yngsta barn till den här Jörn Donner som klasskamraterna i lågstadiet läste om i tidningen. Och inte bara de och deras föräldrar, utan de flesta människor i Finland känner till Donner och har (haft) någon sorts åsikt om honom. Rafael funderar över faderns upproriskhet, över hans missnöje. Rakt skriver han att faderns värld börjar försvinna och i dag skulle småflickorna i landsortsbyn tro att han är en gamling på rymmen från ett ålderdomshem. Allt färre ringer och Jörn Donner har svårigheter att ta del av cyberrymdens kommunikation. Trots det respekterar sonen faderns rastlöshet och förmåga att tänka framåt. Såsom alltid.

Manlighet diskuteras. Rafael Donner skrev redan i sin debutbok om den toxiska manligheten och om #metoorörelsen som han ser som en vattendelare. Jörn Donner nästan positionerar sig med sina exförhållanden; så här beskriver han till exempel en assistent som hjälpte honom med en bok: “Hon var utomordentligt behaglig, underbar att knulla, billig i drift”. Mansgrisigt magstarkt – å andra sidan inte alls överraskande. Han använder sin vana trogen de vanliga vulgära orden som börjar på k. Junior Donner verkar inte ha några behov av att bevisa något eller lämna ut någon – i stället berättar han om sina svårigheter att orka i mediekarusellen i samband med sin debutbok våren 2018.

Det är något särskilt med skrivande unga sönerna till äldre män. Jag tänker till exempel på Alex Schulman som skrivit om sin (döda) far. Att fadern är femtiosju år äldre – här i båda fallen – kanske får en son att förhålla på ett vis(s)t vis till existensen. Rafael skriver i sitt sista brev försommaren 2018 att han inte vill resa, något som fadern alltid rått honom till och särskilt om det är en gratis resa. Men nu är han rädd för att något ska hända. På bokens sista sida svarar fadern Jörn: “Du kan gärna resa, jag finns nog, någonstans. Än så länge. So far”. Det är ju en generös avslutning och en vink om deras förhållande är inte tar slut.

Jag kan inte låta bli att undra: när kommer brevväxlingar mellan åldrande mor och ung dotter? Av kända, kreativa kvinnor? De böckerna väntar på att bli skrivna.

Similar Posts:

• Att vara sin fars son
• Kloka tankar om känslor
• Gammelmansgnäll
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Edna och styrkan