I Carpelans diktning känns modernismen fortfarande närvarande men den har nu åldrats. Här är tempot lugnt och minnena får komma och gå liksom tankarna. Hastigheten är verkligen inte svindlande och i början av första genomläsningen slås jag tillslut av att jag hetsar. Jag letar efter underfundiga knorrar och smarta vinklingar så som jag är van […][...]

Jag blev väldigt fäst vid Arne Törnqvists förra diktsamling Bröstvärn. I den boken fick jag poesi som jag vill ha den serverad; som en vederkvickande doft från nejlikor, ingefära och en stång kanel, stigande het ur en kopp konjaksspetsad glögg. En sån poesi, komplex men välsmakande i sin kryddning, avsmakar man gärna i favoritfåtöljen framför […][...]

Jag måste erkänna att jag är svag för sådana här tilltag. Lotta Olsson, som är mest känd som en av Sveriges främsta författare av dagsverser, har i sin senaste bok använt sig av ett hederligt gammalt versmått. Vi är inte bortskämda med dikter skrivna på bundna versmått, så när någon har skrivit en sonettkrans blir […][...]

Denna diktsamling börjar lovande, trots att jag tycker dikter på papper är ganska döda företeelser just nu. Samtidigt menar jag att man inte kan döma ut någonting som dött, inte ens i vår mediala dömartid. Allting är och det får vara, inget är illegalt. Det jag dock kan känna är att det finns saker som […][...]

Jag har länge dragit runt med den här boken i min väska, och det har medfört en del problem. Burqa är i och för sig inte tung (tvärtom, tunn och lätt), men formatet är A4 och den låter sig inte tryckas ned så lätt i den allmänna röran. Det visar sig heller inte vara så […][...]

Trots den smått kvasiintellektuella titeln visar sig Niklas Törnlunds prosadiktsamling innehålla flera alldagliga betraktelser, som inte lämnar en oberörd här ute i verkligheten. Diktjaget i prosadikterna framträder med en tydlig stämma, ett direkt tilltal ut ur bokpärmarna. Och när det uppträder flera personer i prosadikterna växer de ännu mer, t.ex. som när diktjaget håller på […][...]

När prosalyrik är som bäst kan texten ibland uttrycka det som man faktiskt känner. Allt det som inte direkt har en definierad början och ett konkret slut. För visst är det ganska sällan som man kan avgränsa det allra svåraste så väl att det faktiskt kan förklaras med rak ordföljd. Åsa Ericsdotter behärskar versmåttet till […][...]

Ann Hallströms nya diktsamling pryds av ett omslag som vid en anblick tycks vara något slags marmorerat tyg. Jag tittar med större skärpa. Nej, det är ett stycke rått kött, en studie i glänsande muskelfibrer och stråk av fett. Öppna hjärta står det vid Hallströms namn, och således slår jag upp detta stycke uthängt organ. […][...]

Det är mycket lätt att bli bortskämd. Jag blir det utan någon ansträngning alls och det kan straffa sig. Jag har hört Daniel Boyacioglu uppträda ett flertalgånger både på scen, radio och nu senast på den cd som medföljer Istället för hiphop. Då han läser sina dikter framstår rytmen i dikterna självklar och det beat […][...]

Det finns flera anledningar till att jag skaffade den här diktsamlingen. 1. Omslaget är fullkomligt förtjusande. Tunna kvistar med skir, rosa äppelblom mot en ljust blå bakgrund. 2. Jag hade hört att dikterna handlar om kärlek, och det är ju alltid spännande. 3. Damen som diktat är hundra år. Det verkar ju också intressant. Så, […][...]