På olika sätt närmar sig Koli sitt studieobjekt: genom att gå till mammans och broderns konfirmationsbiblar, genom att googla, genom att analysera namnets språkliga härkomst, genom att utreda Leviatans möjliga identifikation som krokodil eller val, eller kanske dinosaurie.

Det är Kolis rättframma sätt att ta sig an det bibliska monstret som skapar humor i texten. Först lyser humorn fram som små korn mellan raderna, för att vartefter få breda ut sig allt mer:

när leviatan

stod upp

skrämde han de mäktiga

visst är krokodiler skrämmande varelser

men de är inte mer skrämmande när de står än när de sitter

eftersom de har så korta ben

 

tyrannosaurus tros ha varit sju meter hög i stående läge och

anses passa denna beskrivning bättre

Humorn klär av monstret dess hemskhet.

Genom att studera Leviatan så som den beskrivs både i bibeln och på internet blir texten också en studie av vår värld och vår världsuppfattning.

i det banbrytande verket

systema naturae

beskriver linné alla arter

som han kände till

[…]

enligt uppsala universitets linné on line

eller som de själva förkortar det

LOL

hade den första utgåvan

bara elva sidor

[…]

enligt LOL

finns idag ingen motsvarighet

till systema naturae

antalet kända arter

har helt enkelt blivit för stort

för att kunna samlas i en enda bok

Och så på en helt egen sida:

skapelsen är för mycket

Så visst är det underhållande genom att vara både roligt och smart. Visst väcker det en del tankar här och var, men tyvärr rör det sig sällan särskilt långt under ytan. Men kanske är det inte meningen. All lyrik behöver kanske inte väcka starka känslor, provocera eller beröra på djupet. Kanske kan en diktbok helt enkelt få vara bara originell, rolig och smart. Gott så.

Similar Posts:

• Linnés liv och verk
• Intressant om Linnés psykologi
• En tidlös tragedi
• Bland åtråvärda egenskaper och bildrik fantasi
• Ett mänskligt monster

Rastlösheten kryper inom honom, en oundviklig trötthet som långsamt bryter sig in och sprider sig genom kroppen. Han går längs med gatorna, insuper varje liten detalj. Han står i hörnorna på festerna, sitter med ögonen ut genom fönstret. Skyddslös. Modlös. Han tänker att regnet är ett sinnestillstånd som materialiseras, här och nu. Han tänker att han vill sticka en gaffel i de perfekt rougesminkade kinderna på stolen bredvid.

Livet tycks märkligt passera och Christoffer kan inte förstå hur pojkdrömmarna, som var så fulla av liv, så självklara, kunde mynna ut i det här. Denna bleka verklighet.

Frustrationen och självhatet pulserar i jämna vågor genom kroppen, rörs ut av tristessen tills han inte vet vad han längtar efter längre, varför han befinner sig här, på en intim och privat middag med Sveriges största designhopp dagen innan modeveckan i London. Är det inte hit han har strävat under största delen av sitt vuxna liv?

I tiden är en roman som befinner sig i ett smärtsamt nu. I det som hände efteråt, precis de ögonblick där man inser att drömmarna som tidigare bara varit fragment av något otillräckligt plötsligt fogats samman. En bild som fick en kropp och blev hel. Christoffer kan inte förstå hur alla skimrande fantasier kunde bli tomma ekon av sig själva. Hur det ofullständiga plötsligt kunde bli fullständigt. Så här.

Lyra Ekström Lindbäck har skrivit en brännande generationsroman. Hennes miljöskildringar är intelligenta, likaså porträttet av Christoffer. Hon letar sig in under den perfekta ytan, drar undan alla kläder, alla dyra tyger, gnider bort sminket på huden. Hon gräver och gräver, placerar existensen allra gråaste nyanser i Christoffer, låter de sippra ut genom ögonen och färga allt som rör sig, allt som står stilla. Jag fastnar i språket, för det vänder och vrider sig. Lika oväntat varje gång. Det är träffsäkert och närvarande. Jag imponeras över författarens förmåga att skildra nutiden, att lyckas skapa en sådan stark identifikation i en gestalt som egentligen lever ett liv totalt främmande för mig.

Som om man kunde få fatt i meningen med livet ändå. Rota runt inunder vardagslivets yta och slita upp det som ett blint undervattensdjur, bleksiktigt och klibbigt. Hålla fast dess slingrande kropp och dissekera det under luppen av några minuter. Förvänta sig att det ska avslöja sin innebörd bara man skär med tillräckligt precisa snitt.

Similar Posts:

• Brett och blandat om mode
• En ny identitet i blomning
• Att vara ung och möta världen
• Flörtigt frestande
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn

RÖSTEN Berätta lite om varför du är här.

JAG Jag har allvarliga problem med faunan.

RÖSTEN Hur är det med sömnen?

JAG Du vet. Vitsippor.

RÖSTEN Vitsippor?

JAG Ja, och syréner, framförallt syréener, eller nej, framförallt rosor. Och vallmo, orkidéer, liljor och fläderblom.

Ja, jaget i Ut har hamnat fel bland blommorna. Bland klänningarna. I spegeln föds förväntningar som jaget inte kan leva upp till. Omvärlden känns oförstående, det är som att de inte längre talar samma språk. På en väg tillbaka genom skolans korridorer får vi lära känna jaget, genom sin relation till sig själv och sin kropp, via spegeln. Och genom sin relation till flickorna, de kvinnliga klasskompisarna. Samtalet med Rösten är återkommande, hen tycks representera den utomstående vuxne, möjligen en psykolog.

Jag tycker om diktsamlingar som får vara en tydlig berättelse. Kanske finns det inget givet slut, men det finns en utveckling. Ut må börja i det abstrakta, men blir snart tydligare:

JAG Se mig i ansiktet. Jag menar verkligen titta noga. Ser du en flicka?

Det är en viktig bok jag håller i mina händer. En sån där tunn men ack så vacker upplevelse, som alla borde vara med om. Med blomstermetaforer målar Theodor Hildeman Togner upp ett försiktigt kroppsligt utforskande. En transberättelse, som tydligt och känsligt vackert gestaltar hur det känns att vara född i fel kropp. Det är ett spännande språk som tillåts växla mellan humoristisk dialog och längre prosalyriska stycken som för tankarna till dagboksbetraktelser. Jag fascineras av alla dessa uttryckssätt, som går så bra ihop. Ibland oneliners som

Varje dröm jag någonsin drömt har känts som ett övergrepp.

Jag vill förstöra någonting skört för att jag är obegriplig.

Variationen gör läsningen levande, och boken större än sina 96 sidor. Språket imponerar. Inspirerar. Jag tänker att ett förlag som Bonniers aldrig hade vågat, med risk att leka för mycket med orden; låta Hildeman Togner blomma ut så här. Samtidigt kunde Lesbisk pocket möjligen ha stramat till tyglarna något emellanåt. Korren faller efter, och stundtals känns det något ojämnt. Men en mycket lovande debut. Det är naket och starkt, och tro det eller ej: jag tröttnar aldrig på blommorna! Hur mycket de än återkommer. Hildeman Togner kan sin fauna, hur vilse än jaget är i den.

Flicka kryper över mig i spegeln.

Ett vitt mjukt ansikte… släta, flyktiga armar… runt huvud… kinderna åtstramade… små, lätt putande läppar… en tunn lång hals… midjan åtdragen… små händer, ljusa naglar… en vit lyster… små kulor till höfter… runda knäskålar… smala lår… magen slät med ett runt hål till navel.

Hennes kroppsdelar är upphängda här inne i mitt rum. Jag är deras galge.

Det bildas något på bröstkorgen. Rosansamlingar. Ja… på bröstkorgen sitter två helt utslagna rosor. De är sneda och bulliga. Tjocka av hård stoppning.

Jag känner på dem med händerna.

Similar Posts:

• Direkt och kompromisslöst om att vara trans
• En bögtjej med lesbiska erfarenheter väcker tankar om vad kön är
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Att hitta sin pappa
• Att bli synlig

Lyra Ekström Lindbäcks Ett så starkt ljus har kallats generationsroman, men är långt ifrån någon ytlig historia som lämnar läsaren utanför och helhjärtat uppgår i flärd och lokala detaljer. Huvudpersonen Sara kämpar för den lesbiska kärlekens självklarhet i en tid som tyvärr fortfarande är allt för präglad av heteronormativa mönster. Sara förälskar sig. I Joanna, skådespelerskan som inte vill ta ordet lesbisk i sin mun. I Linnéa, som är lika märkligt undanglidande som fascinerande. Och i C, som vägrar definiera sig utifrån ett tvåkönssystem. C – som Ekström Lindbäck redan från första mötet skriver fram oerhört levande, ja så tydlig att det känns som om det är här ljuset bryter fram i boken:

”Se? Som i titta” frågar hon roat, och jag behärskar min lust att sparka henne på smalbenet.
”Som i bokstaven C”, svarar hen lugnt och vänder sig mot mig i stället. Räcker fram handen, håller kvar den lite för länge och ber mig upprepa mitt namn som jag mumlat alldeles för lågt.
”Sara” säger jag och känner de torra kalla fingrarna leka lite med mina knogar, blir nästan torr i halsen av nervositet.
”Trevligt” säger C. Och strax är jag innesluten i en sådan där bubbla som jag har sett hen skapa med andra hela kvällen.

Det är, naturligtvis, en trånande människas upplevelse. Romanen är lika drömskt längtande som den är sårig och synliggör de icke-heterosexuella relationernas villkor i allt från dialog till gester. Det slår mig att Ekström Lindbäck gör det som egentligen borde vara ett minimikrav för de flesta romanförfattare. I stället för att skildra schabloner och kön, gestaltar hon människor utifrån människors faktiska handlingar, och inte hur de förväntas handla. Sara är en tänkare och betraktare. Hon tänker genom skrivandet, som sker parallellt med romanens handling. Genom Saras penna bjuds läsarens in att delta i reflektioner inte bara över normer och tillstånd, utan också över det nyss genomlevda ögonblicket. Ibland går det till överdrift, blir för mycket essä och för lite roman och jag önskar mig mer av det intensiva åskådarperspektivet som kännetecknar Sara. Det är där jag uppskattar henne som mest.

Men där Ekström Lindbäcks förra bok, Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, var allt för litterärt teoretiserande och självsäker i sin röst, är Sara i Ett så starkt ljus alltjämt prövande. Skrivandets makt som tema går igen även här och blir en viktig faktor i något för mänskligheten väldigt grundläggande; nämligen att bli synlig på samma villkor som alla andra. Att få finnas till, oförställd. Eller som Saras vän Emil uttrycker det i slutet av romanen:

”Även om man skulle vilja smälta in, uppgå i deras värld utan friktion, så kan man aldrig göra det utan att ljuga för sig själv.”

[…]

”Du skriver för oss, eller hur?”

Saras skrivande persona i kombination med Ekström Lindbäcks sätt att skildra den förälskade människans förmåga att se allting skarpare, gör det här till både en av höstens vackraste, men också mest trängande romaner. Ekström Lindbäck skriver inte bara för Sara, Emil, C och andra som inte ryms i den heteronormativa fållan. Hon skriver för alla, för att de ska få veta.

Similar Posts:

• Inte min sängkamrat
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Om att rota runt under vardagslivets yta

Att ligga, det skulle alltså vara att läsa. Men vad är det då – detta läsa? Vad utmärker en god läsning, en talangfull läsare? Att underkasta sig texten (eller författaren, berättaren, fokalisatorn – i vilken dieges han eller hon än må befinna sig); att göra motstånd mot texten eller rent utav vänsterprassla – och hålla på med två böcker samtidigt. Vilket gör mig till en notoriskt otrogen person: jag har under de senaste åren haft en handfull böcker på gång samtidigt…

Vem bestämmer: författaren, läsaren eller texten. En intressant figur som hade kunnat vara en spännade trekant, men som här blir en tvåsamhetens BDSM-lek à la E L James, fast med uppenbara pretentioner och ambitioner på att vara någonting mer än en våt dröm om mr Christian Grey eller någon annan av världslitteraturens mr Darcys.

Vad är det egentligen för typ av text det här? Litterär finporr eller ett språkligt experiment där det leks med termer som >>litterärt grepp<< ; >>målgrupp<< och >>tilltal<< i ett försök att gestalta den våldsakt och det begär som språket kan sägas bestå av?

Det maktspel som Lyra Ekström Lindbäck (som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2012) spinner på är uteslutande i händerna på författaren och är en väv av myter, litteraturteori och populärkultur. En blandning av högt och lågt alltså.

Låt oss ta det från början: Orfeus ger sig ut för att söka sin Eurydike, Dante vandrar genom helvetets eld för att återfinna Beatrice, Indras dotter stiger ned till jorden för att se till de stackars människorna. Skillnaden är bara att den här gången är Orfeus/Dante en kvinna och Indras dotter en subversiv, perverterad sadomasochist. En nedstörtad ängel vars syfte med sin blivande musa - hon som "är vad ni skulle kalla naiv och lättlurad" - är att skapa ett lydigt objekt.

Det dödsrike som textens Lyra Ekström Lindbäck (textens jag) stiger ner i är den kladdiga massans - dumma och äckliga osaliga andar "med slöa, oengagerade koögon". Eller är det kanske ett land som befolkas av kritiker och den så kallade litterära parnassen?

Som ni märker är ingångarna till detta textliga Hades många. Och visst. Det är lätt att ta sig in. Men det är desto svårare att ta sig ut. Eller ens röra sig i den lavaström som utgör bokens vulkaniska monolog.

Textens jag är alltså jävligt förbannad. Vill inte skriva in sig i en litterär kanon, vill inte bli en kopia utan födas som original, leva som original och dö som original. Ett poetiskt geni som odlar sin trädgård medan vi andra mockar dynga i stallet. Jaget har inget att lära, vill inte lära. Jaget kan med andra ord helst och bäst själv!

Däremot vill jaget gärna lära upp.

Jag gillar det sådär. Det är småkul, absolut, men det luktar mer litteraturteori än det smakar fiktion. För den skull inte äckligt, inte dåligt, inte något man helst vill glömma. Det blir bara, till slut, lite tråkigt. Och i sin uppkäftighet, en smula pubertalt.

Den upproriskhet som hade kunnat vara textens grova sandpapper framstår nu mest som en ohöljd fascination för hajpade litteraturteoretiker.

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig
• Om att rota runt under vardagslivets yta

I Tidebok, liksom i Annas läsning, blir det tydligt hur tiden verkar i cirklar. Historien är nu, vi är historien och vi måste ta hänsyn till den.

Härifrån är steget inte stort till Adams arv av Astrid Rosenfeld som Björn recenserar på tisdag. Det är en svart komedi om hur arvet efter förintelsen lever kvar, men som ställer frågor om just det – arvet. Om hur vi relaterar till Historien. ”Adams arv […] blir en berättelse om vår desperata vilja att inte se, att dölja likstanken under rosendoft och fascismen under finkultur.” skriver Björn.

På torsdag skriver Ella om kemi, dels om Katarina Johanssons Den onda badankan. Ditt barn och de osynliga gifterna, en handfast guide om kemikalierna i vår vardag, dels om Hugh Aldersey-Williams Grundämnenas sällsamma liv, en brokig skildring av alltings beståndsdelar, hur de upptäcktes, hur de använts och inte minst hur de uppfattats genom tiderna.

Och till på fredag har Ellie läst Lyra Ekström Lindbäcks Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, som hon tycker luktar för mycket litteraturteori och smakar för lite litteratur.

Lördagen fylls av ett hästbokstema då Emelie har läst böcker av Lin Hallberg och Pia Hagmar.

Dessutom besöker Dagensbok litteraturfestivalen Textival i Göteborg. Mer rapporter från denna får ni från Kari och Marie inom kort.

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Att bli synlig
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Det angår

För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter.

Boken handlar om hittebarnet Prickly Pear och om Bertil som fötts under en trapp i torpet som delar namn med Hindenburg – den enorma zeppelinare som brann upp 1937 inför ögonen på hundratals åskådare. Dagensboks Anna Carlén kallade Lundins debut för drömsk, surrealistisk och märklig i sin recension och gav den betyget 7/10.

Kuvertet med vinnarnamnet sprättades av Johannes Anyuru, född i Borås där priset delades ut och själv nominerad till priset 2004. Tidigare under kvällen intervjuades han bland annat om den ekonomiska tryggheten som priser ger och om hur hans senaste roman En storm kom från paradiset kom till.

Övriga nominerade var: Åsen av Katarina Fägerskiöld, Väldigt sällan fin av Sami Said, Marialucia av Elisabeth Berchtold och Tillhör Lyra Ekström Lindbäck av Lyra Ekström Lindbäck.

Lilla debutantpriset gick till Madeleine Wollin.

Similar Posts:

• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter

Här är hur som helst de nominerade:

foto: Sara Moritz.

Elisabeth Berchtold för diktsamlingen Marialucia. Med nomineringen ”En kraftfull och genomförd poesidebut där fyra diktsviter vänder ut och in på fyra kvinnogestalter (Eurydike, Rosa, Lucia, Maria).”

foto: Sandra Qvist.

Katarina Fägerskiöld för romanen Åsen. Med nomineringen ”Stark, drabbande och helt osentimental vardagsskildring av svensk landsbygd.”

foto: Leo Nordwall.

Lyra Ekström Lindbäck för romanen Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Med nomineringen ”Modig och frontal debut som ritar upp sitt eget regelverk.” Kommer recension inom kort!

foto: Viktor Gårdsäter.

Sami Said för romanen Väldigt sällan fin. Med nomineringen ”Kvick, intelligent och medryckande prosa. En roman som är lätt att tycka om men som dröjer sig kvar länge.”

foto: Christine Olsson.

Susanna Lundin för romanen Hindenburg. Med nomineringen ”En roman med många oväntade vändningar. Vacker, sorglig, lurig och egensinnig.”

Det kan vara intressant att konstatera att vi på dagensbok inte alltid är överens med juryn. Det kan också vara intressant att konstatera att det återigen främst är de stora förlagen som är representerade (Bonniers gånger två, Natur & Kultur, Modernista och Norstedts). Priset delas ut den 21 februari.

Vad tycker du om nomineringarna?

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig